En pust, en fläkt av frisk, livande Berliner Luft, fick vi som fyllde Stockholms Konserthus till sista plats uppleva under förliden söndagskväll. Man må disputera om vilken symfoniorkester som ska placeras högst på pallen, men på pallen befinner sig definitivt Berlinfilharmonikerna hur man än vrider och vänder på saken. Man har rätt att ha höga förväntningar, ja - och det bästa är att de infrias varje gång man får tillfälle att lyssna till detta eminenta musikergäng.
Programmet före paus gick i klangskiftningarnas tecken med bidrag från György Ligeti, Richard Wagner, Claude Debussy och Maurice Ravel. Ligetis "Atmosphere" inledde med flyktiga svärmar av dissonant brus i skarvlösa förflyttningar mellan instrumentgrupperna. Maestro Sir Simon Rattle sammanlänkade detta stycke med Wagners förspel till första akten ur "Lohengrin" utan att vi fick tillfälle att applådera där emellan. Nästa omärkligt övergick bruset i skimrande klanger av mer melodisk karaktär, och med den wagnerska, långspunna stegringen fick vi en första, tidig kulmen i konserten.
Efter Debussys "Jeux" följde Ravels "Dapnis el Chloë, svit nr 2", som ju är ett underbart stycke orkestermusik om man vill visa en symfoniorkesters klass och samtidigt dra med sig publiken i den virvlande slutdelens extas. De där skimrande kloten (om ni möjligtvis förstår metaforiken) som roterar i orkesterväven redan i inledningen av detta ett av instrumenteringskonstens absoluta mästerverk gjordes med vidunderlig transparens. Andra kulmen i konserten.
Efter paus väntade Robert Schumann med sin tredje symfoni, den "Rhenska", ursprungligen tänkt att benämnas "Morgon vid Rhen". Schumann hör till mina husgudar och jag räknar även i högsta grad med symfonierna, vilka inte alltid fått det erkännande som de med tiden alltmer erövrat. Den rhenska symfonin bjuder på tysk (natur)romantik när den är som lyckligast. Och när den spelas med denna esprit, som om rehnvinet hela tiden porlande fylldes på i de ljusgröna remmarna, finns ingenting annat att önska än att musiken måtte fortgå tills samtliga flaskor är tömda och festen är över.
Nu bör det sägas att det finns en sats, den fjärde av de fem, som skiljer sig från de övriga. Hustru Clara förstod sig inte riktigt på den, även om hon kände på sig att den var konstfärdig. Den har beteckningen feierlich och sägs vara inspirerad av en vision av en högtidlig procession i den mäktiga Kölnerdomen. Också det är underbar musik som visar den andre Schumann, hans allvar och lyriska djupsinne.
Men i sista satsen är vi tillbaka ute i det rhenska dagsljus som redan drar mot afton och avslutning av utflykten i det gröna. Yra och lyckliga lämnar vi Rhenlandet; kvällens tredje och sista höjdpunkt var ett faktum.
------------------------
Jag hittar ingen inspelning med Rattle och berlinarna på nätet, men man kan lyssna till en fin inspelning med Leonard Bernstein och New York-filharmonikerna på Spotify. Fjärde satsen här. Sista satsen här.
Bilden: Sir Simon Rattle dirigerar Berlinfilharmonikerna. Foto: My newsdesk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar