W G Sebald, omläsning

Omläsning av W G Sebald, efter bara några år. Jag inledde häromkvällen spontant med "Utvandrade". Den boken, som blev hans genombrott, består av fyra berättelser med vardera en huvudperson som författaren försöker ringa in så gott det går. Det är människor med ett brokigt förflutet, som regel innebärande en tillvaro fjärran från hembygden i enlighet med titelns innebörd. Det är en bok om människor som författaren mött eller hört berättas om, människor som minns människor.

Det kan vara en åldrande hyresvärd som till sist öppnar sig något lite om sig själv, men det kan också vara vänner och bekanta eller släktingar. Genom att nedteckna egna och andras minnen av deras liv och öden och genom att uppsöka deras livsmiljöer, kan författaren återskapa ett liv om än bara som efterkonstruktion och filtrerat genom ett sorts facit, det vill säga vetskapen om hur det hela slutade.

Det slår mig nu mer än sist hur oerhört visuell Sebald är i sitt berättande. Ett slags litterärt framkallningsarbete tycks vara det han eftersträvade och som han dessutom underströk genom att bildsätta texten med svartvita foton, oftast enkla och lite oskarpa albumbilder av de platser och personer som texten handlar om. Men dokument och dokumentation förmår trots konkretionen inte mer än att i bästa fall påminna om det som ligger förborgat hos författaren/resenären själv, eller hos dem bland de efterlevande som han lyckas få att minnas. Åtminstone några kan på så sätt räddas in i fiktionens värld och som undantag överleva, samtidigt som de inskärper känslan av det gigantiska slöseri med insikter och erfarenheter som är tillvarons villkor.

Vem var egentligen gammelmorbrodern och världsresenären Ambros Adelwarth, han som var "sån" och som aldrig kunde tillåta sig att tappa fattningen och vars äventyrliga liv ändade så sorgligt på nervkliniken Samaria i östra USA? Berättarjaget fick aldrig träffa honom, men det restaurerade minnet av honom förtäljer en hel del, om än långt ifrån allt. Moster och morbror har en del att berätta, inte minst om hans yngre år och anställning som butler hos den stormrika familjen Solomon på Long Island, vari ingick förtroendet att agera skyddsängel åt sonen Cosmo, spelaren och den tidige flygentusiasten, med vilken så småningom jordenruntresorna företas. När både fadern och sonen Solomon dör blir Ambros arvtagare, dock utan att längre riktigt finna sig tillrätta utan dessa båda välgörare.

Även dr Abramsky, psykiatern som efterträdde den läkare som en gång behandlade Ambros med elchocker i samband med en frivillig inläggning på Samaria, har en del att säga. Det är nämligen här som Ambros kommer att sluta sitt liv som exemplarisk patient och objekt för psykiatrins nya mirakelmedel. Detta sker i tidigt femtiotal, och den förutvarande chefsläkaren, vars entusiasm för den grova och långvariga chockbehandling som Ambros genomgår, finns i sårigt minne hos efterträdaren och sagesmannen dr Abramsky. Hans berättelse, eller Sebalds sätt att återberätta hans berättelse, är nog det starkaste avsnittet i denna historia, inte minst för att den förmedlar en så stark plåga inför minnet av "förfärande ignorans och korrumperbarhet", som Abramsky uttrycker det. Det som hans chef såg som terapeutisk framgång på grund av Ambros utomordentliga foglighet, det anade dr Abramsky redan då inte var något annat än "er gammelmorbrors längtan efter att hans förmåga att tänka och minnas skulle utsläckas så grundligt och definitivt som möjligt".

Just denna historia, med undertiteln "My field of corn is but a crop of tears", är rätt typisk för Sebalds vindlande prosa, där bifigurerna rätt vad det är tar plats som lika betydelsefulla som protagonisten. Dr Abramsky är vid mötet med berättarjaget själv gammal, trött och melankolisk. Han bär omkring på en gåsvinge och han säger att han i drömmarna ser vårdhemmet pulvriseras. Hans samvetsömma eftertänksamhet och hans alltmer tystlåtna, men ändå detaljrika berättelse om den sista behandlingen innan man morgonen därpå återfinner Ambros död på sitt rum, är djupt berörande.

"Återstoden av vägen gick dr Abramsky tyst bredvid mig. Han sa ingenting till avsked heller utan gjorde bara ett svep med gåsvingen i den mörknande luften."

Ytterligare ett citat vill jag ge. Författarjaget reflekterar på sin resa till Deauville, en av Ambros och Cosmos tidigare spelplatser:

"Som de döda för det mesta är när de dyker upp i våra drömmar var de stumma och verkade en smula bedrövade och nedslagna. På det hela taget uppförde de sig som om deras så till sägandes utländska status vore en fruktansvärd familjehemlighet som under inga omständigheter fick röjas. Närmade jag mig dem så upplöstes de inför mina ögon och efterlämnade ingenting annat än den tomma plats som de nyss hade intagit. Jag nöjde mig därför med att när jag fick syn på dem betrakta dem på långt håll."