Återkommen till snöriket, som i sin ännu rimfrostiga och endast av hundpisset solkade renhet onekligen är vackert, försöker jag anpassa mig till faktum. Vintern kom tidigt och strängt i år, och den ser inte ut att vilja släppa greppet. Kontrasten till sommarvädret på Teneriffa blev följaktligen stor och kännbar. Desto viktigare med ett sådant avbrott i solen, om man får tro de medicinska studier som hävdar betydelsen av att vi nordbor får i oss tillräckligt med D-vitaminer. Ingenting lär nämligen gå upp mot sol för att fylla det behovet.
Nu är jag ingen storbadare, varken i vatten eller sol, men jag njuter alltmer av sol och värme ju äldre jag blir. Gärna under ett parasoll med en bok i knät och med ljudet av svallvågor från havet i öronen. Jag hade tänkt få med mig Mo Yans "Det röda fältet", men den hann inte anlända med posten, så jag stoppade i stället ner ett urval noveller av berömda tyskspråkiga författare och en bok med tre berättelser av Adalbert Stifter. Båda tillhör de gamla bokfynd som länge stått i hyllorna, endast delvis lästa och hur som helst alltid värda en omläsning.
På sextiotalet redigerade Johannes Edfelt det nämnda urvalet i Prismas pocketutgivning. Idel stora namn, som än en gång påminde mig om att en försvarlig del min favoritläsning alltid haft sitt ursprung i centraleuropa, inte minst den tyskspråkiga delen. Här fanns Schnitzler, von Hofmannsthal, Hesse, bröderna Mann, Walser, Musil, Kafka, Roth, m fl.
Nå, när jag inte med G och vännerna bilade i bergen eller synade den svarta vulkaniska sanden satt jag alltså i svensk sommarvärme och beundrade dessa författare från ett svunnet sekel, författare som även i det lilla formatet lyser med ett mästerskap som får det mesta av den moderna utgivningen att framstå som försumbar. Vilket egenartat borrande i identitens och den själsliga flyktighetens gåtfulla sammanhang kunde inte Robert Musil åstadkomma på knappa 20 sidor i "Koltrasten"! Han uppehåller sig gärna i mystikens gränsland, men med det moderna varats ironiska och olidliga lätthet. Hans vetenskapliga skepsis gör det bara möjligt att metaforiskt och utan tillförsikt hänge sig åt det hemliga eller halvt oåtkomliga delarna av verkligheten.
Eller den oförbätterligt fascinerande Joseph Roth, som i "Leviatan" åstadkom ännu en legend om en färgstark förlorare, en judisk korallhandlare och landkrabba som frestas att blanda äkta vara med celluloid. Korallhandlarens obetvingliga längtan till havet får honom till sist att lämna hustrun och hembygden och via Hamburg försöka ta sig över Atlanten. Att han ändå inte når sitt mål ser slutligen likväl ut som om han gjorde det. Den här legenden finner jag faktiskt minst lika bra som "Legenden om den helige drinkaren" av samme författare.
Foto: EJ
Uppifrån (klicka för större format!):
1. Pico del Teide, 3718 m.ö.h.
2. Strand i Candelaria.
3. Strand i Los Gigantes.
4. Skolbarn leker i den svarta sanden i San Marcos.
5. Julstjärna och hibiscus.
2 kommentarer:
..."under ett parasoll med en bok i knät och med ljudet av svallvågor från havet i öronen..."
Nu blir jag avundsjuk! Här är ett lågtryck med blåst och regn på väg.
Jag blir också nyfiken på din läsning och efterlyser en bibliografi!
Lennart! Jag är nu tillbaka i vintern, med bara minnet av havsbrus i öronen men väl fortfarande med en bok i knät, så som ofta är fallet oavsett ort och lägenhet.
För närvarande läser jag Mo Yan: Det röda fältet.
Förutom novellerna/kortprosan som jag läste på Teneriffa hann jag också med "Bergkristall" av Adalbert Stifter, som jag kanske återkommer till inom kort.
Jag har också via det där tyska urvalet av Edfelt påmints om Robert Walser, och tänker ta upp honom på nytt. Han är en udda men mycket spännande författare som jag läste mycket men inte allt av för ett antal år sedan.
Skicka en kommentar