I den klassiska musiken är det inte ovanligt att man träffar på små pianostycken med titeln "Idyll". Ett som spontant faller mig i minnet finns i Emmanuel Chabriers "Pièces pittoresques". Vad som utgör idyll i just detta stycke är förstås aningen dunkelt. De trippande små staccato-stegen som löper hela stycket igenom gör att mina egna associationer i första går hand till rokokons galanteri och näpet pastellfärgade kreationer på rosenkindade mamseller.
Bland orkesterverk är det däremot mindre vanligt, i varje fall så långt jag nu kan erinra mig. Det mest kända torde vara "Siegfried Idyll" av Richard Wagner, ett ofta spelat stycke som på skivor är vanligt förekommande i kombination med med andra smärre orkesterverk eller tillsammans med operautdrag och ouvertyrer.
Länge trodde jag att "Siegfried Idyll" helt enkelt härrörde från den i "Niebelungens ring" ingående operan "Siegfried". Men historien är mer komplicerad än så. Även om en del av materialet även användes i den under samma tid komponerade operan så är den idyll som avses i själva verket en privat familjeidyll. Verkets titel var ursprungligen "Triebscher Idylle", vilket syftade på Villa Triebschen - en pampig villa belägen i Lucerne som Wagner på 1860-talet hade hyrt på kung Ludvig II av Bayerns bekostnad.
"Siegfried idyll" var en födelsedagsgåva till hustrun Cosima, Liszts dotter, som året innan fött deras son Siegfried. Stycket uppfördes första gången julmorgonen 1870 i trappan i Villa Triebschen av en kammarorkester. Musiken var tänkt att förbli en privat angelägenhet, men några år senare kände sig Wagner tvungen att sälja partituret när familjen hamnat på ekonomiskt obestånd. Så här skriver Cosima om den där julmorgonen i sin dagbok:
"Om denna dag kan jag inte säga någonting till er, mina barn, ingenting om mina känslor, ingenting om min stämning, ingenting, ingenting. Torrt och utan omsvep vill jag bara säga vad som hände: Just som jag vaknade uppfattade mitt öra en klang, den svällde i omfång, jag fick inte längre tro mig drömma, musik hördes, och vilken musik! När den hade förklingat, kom R. tillsammans med de fem barnen in till mig, och överräckte partituret till Symfonisk födelsedagshälsning -, jag var rörd till tårar, men det var också hela huset; i trappan hade R. ställt upp sin orkester och så invigt vårt Triebschen för alltid! ´Triebscher Idylle´, så heter verket."
Till den idylliska verkligheten hör som bekant att Cosima, gift med pianisten och dirigenten Hans von Bülow, under flera år innan denna händelse var Richards älskarinna. Paret von Bülow umgicks tidvis inom samma hushåll som Wagner, och von Bülow, som var devot wagnerian, lät generöst hustruns kärleksrelation till vännen hållas. När slutligen Cosima efter sonens Siegfrieds födelse skrev ett brev till maken och begärde skilsmässa svarade han högstämt, att om hon på detta sätt ville helga sitt hjärtas skatter till en högre varelse så var han inte den som skulle lägga hinder i vägen utan tvärtom samtyckte. Det skulle dock dröja många år innan von Bülow återsåg Cosima, och med Richard Wagner talade han aldrig mer.
Och den musikaliska födelsedagshälsningen, som gick från idylliskt privatliv till krass offentlighet, blev en av Richard Wagners många förförande tonskapelser.
Citatet är hämtat ur Cosima Wagner: Dagböckerna, 1869-1883. Ett urval av Joe H Kirschberger, W&W, 1983 (Övers: Eva Liljegren).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar