Vid varje besök i Rom vill jag återse Pantheon som jag tycker är mer Rom än vad till och med Sankt Peterskyrkan är och någonsin kan bli. Särskilt om man bor i närheten och kan bese detta gamla tempel (byggt ca 120 e Kr) och dess omgivningar om morgnarna innan turistgrupperna vaknat är det en av Roms allra vackraste platser.
I Margurite Yourcenars underbara bok "Hadrianus minnen" låter författaren kejsaren formulera sig om denna byggnad. Så här var det, om vi får tro hennes förmedling av kejsarens tankar (vilket jag för min del gärna gör):
Jag hade själv rättat arkitekten Apollodoros alltför blygsamma planer. Den grekiska konsten begagnade jag endast till ornament, som en extra lyx; för själva strukturen hade jag gått tillbaka till Roms äldsta, sagoomspunna tid, till Etruriens runda tempel. Jag hade velat att denna Alla Gudars helgedom skulle efterbilda jordklotets och himlasfärens form - jordklotet i vilket ämnet till den eviga elden ligger inneslutet, och den ihåliga sfären som innehåller allt. Det var också den form som förfädernas hyddor hade, där röken från människornas första eldstäder släpptes ut genom en öppning högst upp. Kupolen, byggd av en hård och lätt lava som ännu tycktes ha del av lågornas rörelse uppåt, stod i förbindelse med himlen genom ett stort hål, än svart än blått. Detta öppna och samtidigt hemlighetsfulla tempel var konstruerat som ett solur. Timmarna skulle vandra runt över de av grekiska hantverkare omsorgsfullt polerade kasetterna; solskivan skulle hänga däröver som en gyllene sköld; regnet skulle släppa in sitt rena vatten och bönen stiga upp som en rök mot den tomma rymd där vi anser att gudarna bor.
Ur "Hadrians minnen" av Marguerite Yourcenar. Forumbiblioteket, 1969, sid.141. Översättning av Gunnel Vallquist.
Foto: EJ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar