Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 16 november 2017

Dygdiga synder i Göteborg



Göteborgsoperan ger för närvarande två enaktare, sinsemellan mycket olika men med viss tematisk koppling till de klassiska dödssynderna. I ena fallet (Kurt Weill: "Die Sieben Todsünden") anförs samtliga sju dödssynder, i det andra (Giacomo Puccini: "Gianni Schicchi") är det mer fråga om allmän egoistisk gemenhet med tonvikt på girighet, vrede och avund. I det förra fallet allvarsamma ord (av Berthold Brecht), i det senare gyckel med mänskliga svagheter med referenser till en skälm i renässansens Florens (och i Dantes "Divina Commedia").

Jag har aldrig tidigare sett och bara delvis hört dessa verk. Bägge är dock vad musiken anbelangar rätt typiska för sina upphovsmän, så på vis känns allt välbekant. Weills öronvänliga blandning av tysk kabarévisa och amerikansk jazz kommer här till uttryck i en serie ballader till symfoniorkester. Genrebeteckningen är ballet chanté, där följaktligen koreografin spelar en större roll än intrig och skådespeleri. 

En kvinna sjunger tillsammans med medlemmar av baletten om sig själv och systerns resa genom sju amerikanska storstäder som var och en får representera erfarenheten av en dödssynd. Hoppet gäller att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att till sist kunna slå sig ned i eget hus i Louisiana. 

Men kan synd verkligen skiljas från dygd i en tid när det narcissistiska jagets självhävdelse premieras? Även värdegrunder kan transformeras. Lättja, högmod, vrede, frosseri, otukt, girighet och avund - ingetdera ter sig längre särskilt dödsbringande.

Edda Magnasons sång fungerar fint i den väl utstakade tradition som har Lotte Lenya, Gisela May och andra stora föregångare. Och i fönstren till det stora huset som dominerar scenen anar vi dunkelt vad sången och dansen meddelar om resans händelser. 

"Gianni Schicchi" är en reguljär opera som ingår i en trippel av separata enaktare ("Il trittico") som Puccini komponerade under senare delen av sin karriär. Som enda komiska opera i hans framgångsrika produktion handlar den om det omedelbara efterspelet till en rik mans död. 

Släkten/arvingarna är samlade och begråter den stackars döde, men när testamentet öppnas och alla ser sig bestulna på arvet som odelat går till kyrkan, leder det till både raseri, dispyter och nervös aktivitet. Bästa idén om hur man ska snuva munkarna på pengarna står den unge Rinuccio (Jung So Yun) för, han som är förälskad i Lauretta (Anna Johansson), dottern till en viss Gianni Schicchi (Åke Zetterström), en listig filur som är känd för att fixa det mesta. Honom borde man anlita.

Schicchi anländer, och eftersom ingen förutom de närvarande ännu känner till den gamles död kommer han på den briljanta idén att iklä sig rollen av gubben på dödsbädden. Liket forslas undan och en notarie tillkallas som kan nedteckna den simulerat döendes sista vilja. Allt löper enligt plan tills skojaren slutligen överraskar alla genom att deklarera att de verkliga dyrgriparna ska tillfalla "min käre vän Gianni Schicchi". 

Musiken är varierad med den blandning av lättsmälta dissonanser och skön melodik som kännetecknar Puccini. Och någonstans mitt i stannar allt upp för det insmickrande örhänge som alla mer än en gång hört: "Oh mio babbino caro".

Det hela är inte bara komiskt utan riktigt roligt, i synnerhet när det framspelas så bra som i det här fallet. Även orkestern under ledning av Antony Hermus låter utmärkt, och samtliga sångare är av god klass. 

Regin för de båda föreställningarna står David Radok för. 




Foto (ovan): Åke Zetterström i rollen som Gianni Schicchi - foto: Mats Bäcker
Foto (nedan): EJ.

3 kommentarer:

Hanneles bokparadis sa...

det där låter som en bra anledning att ta spårvagnen och lämna Hisingen en stund!

Einar J sa...

Ja, det var precis vad jag själv gjorde! Min syster bor nämligen på Hisingen.

♥ Hanneles bokparadis sa...

(trevligt, vi är fyra generationer på Hisingen :)