Julian Barnes senaste roman - "Tidens larm" (Forum, 2017, övers: Mats Hörmark) - handlar om den sovjetryske kompositören Dimitri Sjostakovitj, en av 1900-talets största. Den kan ses som en sorts dokumentärroman då den troget uppehåller sig vid några viktiga moment i Sjostakovitjs komplicerade förhållande till sin sovjetiska samtid. Detta som även tidigare skildrats i den omdiskuterade biografi ("nedtecknade memoarer") som Solomon Volkov skrev för bortemot fyrtio år sedan under titeln "Vittnesmål".
Barnes utgår från tre viktiga årtal i Sjostakovitjs liv och lever sig in i hans återblickar och reflektioner kring de svåra situationer han ställts inför. Först den starka pressen från Stalin och hans hejdukar, med implicita hot om deportation och död, och senare under den poststalinistiska tövädersepoken från partigängarna som tubbar honom att bli partimedlem, sovjetisk propagandist (under USA-resan) och undertecknare av petitioner mot dissidenter som han inte ville något ont och självmant inte skulle ha fördömt. Hans berömmelse blir kort sagt utnyttjad och han själv ett motvilligt redskap i maktens tjänst.
Det är alltså inte främst en musikroman som Barnes författat utan en om den konstnärliga ofrihetens personliga konsekvenser i ett totalitärt samhällssystem.
"Musikkritikern" Josef Stalin fann operan "Lady Macbeth från Mtsensk" förkastlig ("kaos i stället för musik") och därmed blev Sjostakovitj tidigt i sin karriär en dubiös person som tvangs till avbön och rättelse i form av ett annat musikskapande som lydde den påbjudna estetiken. Att skällas för "modernist" och "borgerlig dekadens" var inte bara verbala förkastelsedomar utan liktydig med en potentiell dödsdom. Mest tagen blir man av hur skräcken för den mordiske envåldshärskaren tog sig uttryck:
Efter Stalins skarpa utgjutelser i Pravda går tonsättaren i orolig väntan på bortförandet till Stora Huset och det öde som redan många andra i hans närhet gått till mötes. Han sover med kläderna på, men ställer sig till sist i stället vid hissen - nattetid, det är ju då de kommer och hämtar en - med sin färdigpackade väska med det nödvändigaste. Varför? För att om möjligt slippa den uppslitande familjescen som annars skulle bli följden. För att slippa se sin hustru och lilla dotter i ögonen när det sker.
Detta pågår under en begränsad tid utan att någonting onormalt händer. Sjostakovitj skonas och utsätts i stället för trakasserier och påtryckningar. I väst blev hans anpassning föremål för diskussion - i hur hög grad var han en feg medlöpare? - men Barnes skildrar omständigheterna på ett sådant sätt att man ser en lidande människas dilemma mer än man saknar en heroiskt dödsföraktande dissident. Han återger en konstnärs inre kamp för bevarad kreativitet, en fråga om fysisk och psykisk överlevnad där ironin utgjorde ett sätt att värja sig mot yttre tvång och förnedrande föreskrifter.
Och Barnes tänker sig att Sjostakovitjs förhoppning var att den musik som inte var beställningsverk en gång skulle kunna tas för vad den var, inte bara mer eller mindre förtäckta uttryck för en prekär livssituation.
Och ändå finns ju kopplingarna där. Sjostakovitj antydde själv (enligt sonen Maxim) att den andra satsen, ett vildsint scherzo, i den väldiga tionde symfonin var ett porträtt av Stalin. Det är en drygt fyra minuter lång urladdning, en replik från en tonsättare som äntligen kan släppa lös sin vrede över en nyligen avsomnad plågoande.
I mina öron formerar sig detta porträtt till en grotesk mix av paradmarsch och dödsdans som samtidigt inte saknar ett mått av trotsig triumf. De grälla dissonanser som musiken stampar fram gör hånfullt motstånd mot den estetik som den porträtterade stod för.
__________________________________
Lyssna här (Spotify) eller här (Youtube) till den andra satsen i den tionde symfonin. Den senare länken leder till Dmitri Mitropoulos´ inspelning från femtiotalet, och frågan är om den inte är oöverträffad. Andra satsen börjar vid 21:05, men lyssna helst till symfonin som helhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar