Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 13 november 2017

Två dansgolv i Venedig



Ca´ Rezzonico är ett av de riktigt storståtliga palatsen vid Canal Grande, tillika ett museum med möbler och konstföremål av olika slag där man bland annat kan se en rad av Pietro Longhis berömda genremålningar av venetianskt liv under 1700-talet, berättelser inte utan en viss godmodig udd. 

Vi gick dit en förmiddag och efter stora trappan upp är det första man kommer in i den stora balsalen med de gigantiska ljuskronorna, marmorn (bland annat röd veronasten), freskerna och de förgyllda utsmyckningarna. Här var det största dansgolvet i Venedig, det som ätten Rezzonico en gång kunde skryta med.

Kanske förhåller det sig fortfarande så - om man inte räknar med vad vi senare på kvällen, på hemväg från "Don Giovanni" på La Fenice, upptäckte i själva hjärtat av stan.

Klockan var drygt elva och alla musikkapellen längs Markusplatsen hade packat ner instrumenten och gått hem - utom ett, det på Lavena. Där satt fortfarande gäster och sippade på drinkar vid borden nedanför baldakinen och wienermelodier och amerikanska evergreens hördes som vanligt i lättsam blandning. Musiken drog till sig förbipasserande som bildade klungor av lyssnare, bland dem vi.

Då, i torgets nattbelysning som även kastade ljus mot de gnistrande mosaikerna på basilikan, stannade många till och inte bara lyssnade utan bjöd upp till dans, en sista vals på vägen hem till hotellet. Då såg vi det: 

Markusplatsen - Venedigs tveklöst största  dansgolv.




Foto: EJ.


Inga kommentarer: