Romantikens musik förknippar vi utan vidare med starka emotionella uttryck; redan beteckningen i sig styr förväntningarna åt det hållet. Dock, vid närmare eftertanke och efter någotsånär brett och flitigt lyssnande inser vi att musik är affektiv kommunikation oavsett tidsepok eller genre. I synnerhet gäller det musik framförd av den mänskliga rösten.
Händel, en rese i barockens musikträdgård, komponerade en stor mängd operor och oratorier med musik som för de flesta är både lättlyssnad och sofistikerad. I operan Giulio Cesare in Egitto ("Julius Cesar i Egypten") finns en duett som inkännande utförd inte endast distanserat representerar sorgens elementa, utan även liksom oförmedlat hänför oss till tårfylld delaktighet i det som mor och son upplever när de tvingas isär på grund av gemensam hämndlystnad och för att modern inte besvarat den mäktige generalens känslor. Son nata a lagrima sjunger de, vilket betyder att de säger sig vara födda till gråten. Och så är det ju, såframt vi är människor.
Man behöver alltså inte kunna italienska eller känna till storyn som helhet för att förstå vad det handlar om. Operan är allkonstverket sägs det, och ofta nog innebär sång och musik i samverkan med en scenisk inramning och ett skådespeleri av den kaliber som vi bevittnar här en dramatisk förstärkning. Men en moderniserad iscensättning som denna kan också vara störande för en del, vilket visar att det är musiken som är oundgänglig, framför allt den sjungna. Och sångens instrument är rösten, till sin natur i likhet med mimiken biologisk, med unika möjligheter att hos de bästa överglänsa allt annat i konsten att nyanserat förmedla känslor och stämningslägen.
Lyssna och låt er gripas av åtta minuter skönsång av Ann-Sofie von Otter, mezzosopran och Philippe Jaroussky, kontratenor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar