Bland franska tonsättare hör inte Ernest Chausson (1855-1899) till de allmänt kända, men helt bortglömd är han inte heller. Några av hans verk har fastnat för gott åtminstone i den flitiga konsertpublikens medvetande. Jag tänker då framför allt på sångcykeln "Poème de l´amour et de la mer" och "Poème för violin och orkester", kanske också något kammarmusikaliskt verk. En symfoni finns också på hans opuslista och en opera, men de framförs ytterst sällan, så vitt jag vet.
Eftersom jag väldigt gärna lånar mitt öra åt fransk musik - också åt den som skapades före Debussy i den kvardröjande romantiken under Wagners inflytande, med namn som Franck, d'Indy och Faure - har jag nu och då haft lyckan att upptäcka också mindre kända verk av dessa och andra tonsättare.
Chausson hör hit, och först nu har jag fattat att han fullbordade en opera också, åren innan han så där olycksaligt banalt och alldeles för tidigt omkom på en cykeltur. Som den självkritiske och ytterst noggranne tonsättare han var tog han nio år på sig, men då stod han själv för libretton också. Operan "Le roi Arthus" blev färdig 1895 och uruppfördes 1903 i Bryssel; Chausson fick således aldrig själv uppleva den.
Libretton bygger på legenden om kung Artur och riddarna kring runda bordet, främst bland dem Lancelot, kungens förtrogne och drottning Genievres älskare. Ett passionerat triangeldrama alltså, där Lancelot även har en rival i Mordred, en annan av riddarna.
Det är omöjligt att inte tänka på Wagners "Tristan och Isolde", både för storyns och för musikens skull. Det är en överraskande stark och mycket vacker musikdramatik. Utan arior strömmar den emot en i kontinerliga flöden med kör, solister i soli och duetter, och med en ytterst dynamisk orkestersats.
Hör man Wagners inflytande? Ja, det gör man, men det är fördenskull inget osjälvständigt härmande som Chausson hänger sig åt. Han är sin egen och nog finns här också inslag som röjer den franska impressionismens begynnande framväxt.
Jag har på sista tiden mest lyssnat (via Spotify) på en cirka trettiofem år gammal inspelning med Nya filharmoniska radioorkestern i Paris under ledning av Armin Jordan och med ypperliga solister. I huvudrollerna Gino Quillico som kung Artur, Gösta Winbergh som Lancelot (och jag påminns om vilken förlust vi gjorde i och med hans bortgång vid bara 58 års ålder) och Teresa Zylis-Gara som Genèive, en sopranroll som torde höra till de mest krävande och som hon gör med glans.
Det finns några få andra inspelningar också som kommit med ungefär något decenniums mellanrum. Den enda filmade uppsättning jag funnit är den som Philippe Jordan (son till ovan nämnda Armin) dirigerade på Bastiljoperan 2015, också den hörvärd med utmärkta solister (Thomas Hampson, Roberto Alagna respektive Sophie Koch), dock sceniskt ganska trist moderniserad med all medeltida atmosfär utplånad (utom Excalibur, som i ett sådant sammanhang inte kan framstå annat än som ett mycket främmande föremål). En opera som denna, med så utomordentligt goda förutsättningar att vinna publikens gunst, borde i första hand ges med en mer tidstrogen inramning.
Uppenbarligen är denna opera trots allt inte helt bortglömd. Är den då ett mästerverk? Ja, jag är faktiskt beredd att värdera den så. Och finge jag önska mig - post Corona - en första bästa operaföreställning på någon hyfsat närbelägen scen så vore det denna.
Bilden: Claude Monet. Vallmo och havre. Uppsättningen från Bastiljoperan i Paris 2015 finns i sin helhet videofilmad här:
operaonvideo.com/le-roi-arthus
PS. Min höga värdering av Ernest Chaussons musik framgår av tre tidigare inlägg. Se vidare i kolumnen till höger: Chausson (4)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar