Ett minne, en aria och en makalös sångerska

Det är tjugofem år sedan. Ett operabesök på La Fenice i juni 1991 gör sig påmint genom ett Youtube-klipp jag hittade. Jag hade knappt hört talas om Francesco Cilea (1866-1950), en av de där många operakompositörerna inom verismo, och visste ingenting om hans numera enda spelade opera "Adriana Lecovreur". Men det var vad som gavs just där och då, så det fick duga. 

Det finns en sopranaria i den operan som sjungs mycket oftare än operan spelas, och som för min del blivit särskilt laddad eftersom det där operabesöket kom att bli det sista som min dåvarande hustru och jag gjorde tillsammans. 

"Io son l´umile ancella" har sjungits av alla stora sopraner, och jag råkade som sagt få upp ett Youtube-klipp från ett jubileum på Metropolitan, även det för 25 år sedan, då en 57-årig Mirella Freni sjunger som om gränser och epiloger inte fanns. Och jag måste säga att det inte bara var för mina minnens skull som jag blev helt överväldigad av Frenis framförande av denna ljuva kantilena. Tala om att göra sig till ett med musiken! Som från första tonen bara flödar ...

"Semplicemente fenomenale!" som någon i kommentarsfältet utropar.