En trappa i Verona, och några andra

Jag fick en lite speciell fråga i kommentarsfältet häromdagen. Apropå min uppmärksamhet på portar undrade Sven-Erik Klinkman om jag sett någon vacker trappa vid mitt besök i Mantova för ett tag sedan. Jag var beredd att svara nej när jag plötsligt erinrade mig att det hade jag ju! Visserligen inte i Mantova, men i Verona. Ovanstående foto visar att jag inte bara tänker port eller bro som flanerande och fotograferande stadsresenär.

Vilka som är världens vackraste eller trivsammaste torg har jag också ibland funderat på. Mest som en samlares tankelek, ett sätt att lägga dem på minnet och kanske också komma fram till vad som gör dem så minnesvärda. Men nu gällde det trappor.

Spanska trappan är väl den första som alla som varit i Rom kommer att tänka på. Mindre omtalad och som trappa kanske inte lika vacker, dock lika imponerande, tycker jag den upp till Piazza Campidoglio i samma stad är. Vad gäller trappor är förstås inramningen och vad man möter när man når de översta stegen betydelsefullt. Det är just det som är det märkvärdiga med den här trappan: successivt framträder Senatorio och de andra byggnaderna kring Michelangelos Piazza Campidoglio (se här för en hehetsbild över både trappan och den storslagna piazzan).

Trappan i Verona (bilden överst) fann jag i den inre borggården av Palazzo del Commune, och där var det själva trappan som drog blicken och kameralinsen till sig. Den här trappan, "den gotiska", är från mitten av 1400-talet, elegant vinklad åt höger och buren av valvbågar av minskande storlek (vilket man utifrån mitt foto inte kan se utan får föreställa sig).

En annan trappa som jag erinrar mig är den som leder upp till katedralen i Amalfi (se nedan). Som så ofta i trappväg är det krönet som man fångas av, men trappans bidrag till helhetsintrycket av denna underbart vackra katedral är givetvis betydande.

Och sist, men inte minst, ett par trappor i Venedig. Dels den märkliga spiralformade yttertrappan som pryder fasaden av Palazzo Contarini del Bovolo. För den utomstående betraktaren är själva trappstegen knappt synliga i det uppåtskruvade tornets dunkel (klicka på bilden!), men visst förstår man att det är ett trapphus öppet för väder och vind - och kanske också för det tonande brus som det likt ett snäckskal från havet skulle kunna tänkas frambringa. (Bovolo är enligt uppgift en venetiansk beteckning på snigelskal).

Dels också trappan i dogepalatsets borggård, Scala dei Giganti, som leder till den avsats där dogerna kröntes och där en av dem också avrättades (Marin Falier hette denne doge, som för övrigt lord Byron skrev ett drama om, och som i sin tur gav underlag till en opera av Donizetti). Av statyerna av Neptunus och Mars (de "jättar" som gett trappan dess namn) ser man på mitt foto nederst tyvärr endast delar av benen.

Foto: EJ

Bland pipört, fikon och citroner

Det är lätt att med kamerabildernas hjälp dröja sig kvar på Amalfikusten. Här följer ett sista bildsvep från resan, då framför allt en av alla dessa blommande medelhavsväxter blev en ständig följeslagare under promenader i bergen ovanför Positano och Amalfi. Jag tänker på den lilaröda fleråriga pipörten.

Jag ska erkänna att den inte tidigare tillhört den för mig kända floran, så desto roligare att nu lära känna den. Medicinalväxt sedan gammalt lär den vara och tycks klara de magraste och kalkrikaste bland jordar. Det är därför man ser den i bergskrevor överallt, ja, till och med kyrktaken intar den och dekorerar med sina intensivt lysande klasar av små blommor. Ovanstående vy från Ravello torde vara en av de mest fotograferade i hela syditalien. Skälet till att jag ändå vill ha med den här, trots att jag tvangs zooma och offra den vackra pinjens krona, är just pipörtens närvaro på den högra kyrkkupolens kant.

Rosor och oliver, en inte alldeles vanlig kombination kanske. Men oemotståndlig. Under nedstigningen de hundratals trappstegen från Montepertuso till Positano fanns många skäl att stanna till, inte bara för vadernas skull.

Pipörten på närmare håll.

Positano nere i djupet på ena sidan och bergväggen på den andra. Det är förvånande tät skog och annan växtlighet i dessa branta berg.

Bougainvillea förstås, och i bakgrunden den majolikaprydda kupolen till kyrkan i Positano.

En kalla vid stenmuren. En och annan boplats fanns intill trapporna, givetvis med bedårande utsikt men knappast med avundsvärt läge med tanke på förflyttningar.

Citroner av olika slag. Somliga stora och somliga små. Här odlade i stora krukor i klostergården i Hotel Luna Convento, Amalfi, där Ibsen en gång satt och skrev på Et dukkehjem. Och sist men inte minst: fikonen. Varje gång jag träffar på ett fikonträd (detta växte halvvägs ned från Montepertuso med ännu omogna frukter) måste jag stanna till en god stund. Jag vet inte riktigt varför, men jämte citronerna är det nog fikonen som allra mest påminner mig om italienskt medelhav, om den sydligare tillvaro som finns som en aldrig stillad längtan hos nordbon. Dessutom får de mig alltid att tänka på söndagsskolundervisningens Sackeus, en liten man som förmådde skaffa sig en bättre överblick än den som var honom given.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

Portarna i Amalfi

Jag blir mer och mer intresserad av de portar jag passerar, särskilt när det handlar om gamla kulturbyggnader som bär en lång historia med många skilda konstnärliga och arkitektoniska uttryck. Domen i Amalfi är ett sådant exempel på en byggnad där man kan urskilja artefakter och stilarter från snart sagt hela den äldre konsthistorien. Dess mäktiga bronsportar är tillverkade i Konstantinopel på 1000-talet, enligt uppgift av en Symeon från Syrien. Centralt placerade finns bilder av fyra av kyrkohistoriens centrala gestalter: Kristus, jungfu Maria, Petrus och Andreas.


Silverinlägg i bronsen gör att gestalterna framträder i relief mot bakgrunden. Det är dock endast en persons ansikte och konturer som hållits delvis rena från den beläggning som tiden försett dessa porträtt med, nämligen - nej, inte Kristus, som jag först antog, utan Andreas! Det har förstås att göra med att denne apostel också är skyddshelgon för Amalfi och att undergörande reliker av honom (Andreas manna) finns i en krypta i domen. Förmodligen är det beröringen från tusen och åter tusen händer som på detta sätt håller Andreas ansikte skinande i såväl dagsljus som aftondunkel. Oavsett vilket gör det inte portarna mindre vackra och intressanta.

Tilliten till de andra

Taxichafförer i Neapel med omnejd hör inte till dem som jag hyst en omedelbar tillit till. Jag råkade för många år sedan i gräl med en av dem när jag skulle betala resan från flygplatsen till hamnen och båten till Capri. Till taxametern ville han lägga en ansenlig summa pengar med hänvisning till ett inplastat kort från myndigheterna, som han menade gav honom rätt till en extra avgift just för att han kört från flygplatsen. Jag trodde naturligtvis att han försökte bluffa mig och protesterade. Vi fick en liten folksamling av arbetslediga omkring oss, som lugnt och lite roat betraktade den halsstarrige utlänningen som på engelska blandad med stapplande italienska försökte hävda att detta skulle den förbannade chaffören i så fall upplyst om redan från början. Till slut gav jag upp, stressad av att jag hotade att missa båten (vilket jag också gjorde) och gav honom en sedel extra som en slags motvillig kompromiss från min sida.
Till historien hör att jag sedan fick upplysningar som talade för att han hade rätten på sin sida. Sedan dess förhandlar jag alltid med hans kolleger före resan om ett prezzo fisso.

I Ravello, den berömda orten några slingrande kilometer ovanför Amalfi, hände det sig i förra veckan att vi blev av med pengar i en automat som vägrade spotta ut den bussbiljett som elektroniken antydde att vi hade rätt till. Det var strax vid infarten till den tunnel som leder in till torget (bilden nedan), och där man i tunnelns mynning bland annat stoltserar med några av de berömda kulturpersonligheter som bidragit till ortens berömmelse (bilden ovan; bilderna är klickbara!). Där stod också ett par taxibilar och väntade på kunder. En taxichafför noterade vårt fåfänga bankande på automaten, skakade beklagande på huvudet och bekräftade att den var rotto. Vi gick till hållplatsen, satte oss att vänta och hoppades på förståelse från busschaffören.

Efter en stund dyker taxichaffören upp igen och frågar hur mycket vi stoppade i automaten. Vi nämner summan, varpå han resolut överlämnar den till oss. Gapande av förvåning finner vi oss till sist och tackar så mycket för denna överraskande vänlighet.

Det finns naturligtvis en hel del både små och stora skojare, småtjuvar såväl som banditer, i dessa trakter, men det finns sannerligen också folk som upprättar anseendet med råge! Var någonstans i vårt eget land skulle detta inträffa? Det skulle inte förvåna mig om denne man också kontaktar ansvariga myndigheter och ser till att automaten inte längre lurar oanande turister på pengar.


Foto: EJ

Sjöfarten i Amalfi

Foto: EJ

Neapelbukten är en stark lockelse för den medelhavsresenär som kräver något mer av resmålet än vidsträckta sandstränder. Allt utom just detta får man där i överrikt mått. Få ställen i Sydeuropa kan erbjuda så många både natursköna och historiskt intressanta platser som regionen Kampanien med dess kuster och öar. Capri, Ischia och Procida är, liksom Ponza längre ut till havs, var och en värda en sjöresa. Sannolikheten att man förr eller senare återvänder till dessa öar är stor.

Till de gamla klassiska turistmålen hör också den södra kusten av den utskjutande halvö som formar bukten och som bär huvudorten Amalfis namn. Nyss hemkommen därifrån är det först och främst havet jag saknar när jag på morgonen går fram till fönstret för att som vanligt försöka spå dagens väder. Det vidöppna havet finns inte längre. Och båtarna, fiskets enkla små och kryssningarnas storslagna, är likaså försvunna. När man under några dagar suttit på en terrass i höjd med tornseglarna och kunnat betrakta sjötrafiken och måsarnas segelflygningar från ovan, ja då vill man helst behålla den för sitt inre öga och öra.

Ovanligt vackra kryssningsfartyg låg ankrade på redden som för att påminna om den en gång så mäktiga sjörepublikens svunna storhet. Redan i Neapels hamn såg vi Wind Spirit från Nassau, som sedan också dök upp i Amalfi. Den femmastade fullriggaren Royal Clipper (märkligt nog hemmahörande i den åtminstone för mig okända sjönationen Luxemburg) låg också en morgon och glänste i solen. Tillsammans med passagerarbåtarna för kustens orter, sightseeing-båtarna, gästhamnens besökare och lokala fiskebåtar utgjorde de en varierad samling flytetyg vars stillsamma gång över det blågröna vattnet aldrig störde friden.

I Amalfis lilla Museo Civico, i en sal där kommunfullmäktige fortfarande sammanträder, förvaras originalet till de maritima lagar - Tavole Amalfitane - som har sitt ursprung i 1200-talets Amalfi och som reglerade allt från båthyror till hanteringen av skeppsvrak. Men i Positano något tiotal kilometer västerut finns på kyrkans klockstapel också ett vittnesbörd om den andra, mötande verkligheten, de skogklädda bergen, vars branter så dramatiskt stupar i havet. En relief återger såväl fiskarna som räven, och framför allt den monstruösa kombinationen: ett havs(?)vidunder, på en gång både räv och fisk. (Se bilderna ovan).

Amalfi

Det blir nu ett kort uppehåll i skrivandet för ännu en resa till Italien - det enda resmål jag vet att jag inte kan undvara, ett nödvändigt meditteranskt komplement till min primära, skandinaviska hemort. Allt sedan jag på 70-talet första gången landade på Sicilien, och därefter valde Rom som resmål, har jag känt mig särskilt hemma i den mångfacetterade italienska kulturen. Där bjuds det mesta av det bästa, och de mindre tilltalande sidor som också finns och som alltför ofta dominerar dagsrapporteringen från detta land har aldrig kunnat rucka min uppfattning. Italien minst en gång per år har varit min devis sedan 1976.

Det blir den här gången en resa med G. till den gamla sjörepubliken Amalfi och kusten där omkring. Jag har varit där förr och ser fram emot en vecka med stilla vandringar i citronlundarna, strövtåg i gränderna, en riktigt tunn, vedugnsbakad pizza margherita, läsning på en balkong nära havet intill ett glas prosecco och givetvis återbesök i de vackra trädgårdarna i villorna i Ravello och, inte minst, klostergången (Chiostro del Paradiso!) i katedralen i Amalfi.

Att vi bland annat kommer att bo i ett före detta kloster som den helige Franciskus själv grundlade är sådant som italienare kan hävda utan att förlora i trovärdighet. Det kan ju mycket väl vara sant, även om den gode gråbrodern knappast skulle ha känt sig hemma i den modernt påkostade inredningen och bland det välbeställda klientel som numera befolkar platsen.

Jovisst, Wagner, Ibsen, Greta Garbo med flera visste vad de gjorde när de valde dessa klassiska syditalienska regioner för både inspiration och avkoppling.

Nu gäller det bara att broder Sol står oss bi och vindarna vänder så att inte vulkanaskan sprider sig i de luftrum som vi så väl behöver.