Sven Delblancs idéromaner

Idéromanen, vad är det för sort? Skulle idéerna vara huvudsaken, framställningen av idéernas bärare av mindre betydelse? Nej, då bleve det väl knappast någon roman?

Nationalencyklopedin menar att det är en "roman med stark tonvikt på något för författaren angeläget budskap". Så kan det sägas, förutsatt att man med budskap inte bara menar propagandistisk uppbyggelse eller kolportage av ideologiska lärosatser. Då bleve det heller ingen roman värd namnet.

I en roman får författaren tillfälle att både iscensätta karaktärer och genom dem utveckla tankegångar och undersöka grunderna för en livshållning. Det bör ske i en miljö med händelser som bidrar till idéutvecklingen och där ett fåtal personager, utan alltför stor renodling, konfronteras med varandras uppfattningar och förhållningssätt. Eller där motsättningarna kommer till uttryck genom inre brottning och kluvenhet hos en enskild huvudperson. Därtill måste tankegodset äga generalitet, en potential för existentiellt och moraliskt engagemang hos fler än författaren själv och bortom alltför tidstypiska trender.

Först då blir idéromanen intressant, först då får den verkshöjd och når det som väl sist och slutligen borde känneteckna varje god roman. Nåväl - så långt främst ett försök att för mig själv utreda om beteckningen idéroman egentligen säger så mycket.

När jag i sommar läst om några av Sven Delblancs så kallade idéromaner har jag slagits av deras anmärkningsvärda kvaliteter som tidlöst engagerande berättelser. De rör sig i olika historiska epoker, i antiken såväl som i författarens favoriserade 1700-tal. De förmår hela tiden fängsla och underhålla med sina eviga frågor, sin oavslutade diskussion och sin språkliga konstfärdighet.

I ett tidigare inlägg beskrev jag Delblancs hållning som humanistisk misströstan över världens tillstånd. Huvudpersonernas goda föresatser och förhoppningar ändar oftast i tvivel och vantro, inte sällan till den grad att de närmar sig nihilismens och misantropins ödemarker.

I "Speranza" (Bonniers, 1980), den troligen mest kända av dessa romaner, låter han en ung idealistisk adelsman, Malte Moritz von Putbus från svenska Pommern, under en sjöresa till Västindien genomgå en realitetsprövning av franska revolutionens höga ideal. Den välvillige Moritz eskorteras av sin tidigare mentor och en morian, och resans mål är Saint Thomas i Västindien och en där bosatt onkel. Skeppet drabbas emellertid av rigghaveri vid Kap Verde och de tvingas hyra in sig på ett annat fartyg, Speranza, med samma destination.

Mycket snart uppdagas att det är ett slavskepp de hamnat på, att den odör som tränger ända in i den förhyrda kajutan härrör från de fullständigt vidriga förhållandena under däck där de västafrikanska slavarna befinner sig. Kaptenens uppgift är att tillsammans med skeppsläkaren och en abbé leverera en försvarbar andel av lasten i levande och användbart skick till jesuiternas romdestilleri på Saint Thomas, där man lider brist på arbetskraft.

Moritz marteras av skuld och mardrömmar, vill helst isolera sig och ta avstånd från det han hör och så småningom även ser. Han umgås till och med med tankar på att friköpa slavarna, men tvingas inse att han i så fall bara gynnar kaptenen som omedelbart skulle förnya lasten. Vid ett möte med dem som ansvarar för Speranza kan han inte annat än imponeras av den fanatiska glöden i abbéns argumentation. De frihetliga ideal han själv hyllar är dock oförenliga med den teologi som talar om offer i väntan på gudsrikets säkerställande av trygghet, lydnad och bröd.

Diskussionen blir animerad, och Moritz blir avfärdad som en ljum humanist. Men vilka gärningar rättfärdigar hoppet om en paradisisk framtid? Är den blodspillan som sker i jakobinernas Paris i folkets och frihetens namn bättre än den som är nödvändig för det eviga gudsrikets genomförande? Hur många offer kan godtas och för vilket hopp?

Samtidigt som Moritz genom sitt eget följe alltmer dras in i konflikterna ombord, kämpar han förgäves mot ett pockande begär till en vacker slavinna, som han redan tidigt skymtat naken och fått ögonkontakt med. Varför skulle han avstå när alla andra...?

Det slutar i bittert nederlag. Ensamheten, nattmaran, ett blodigt nedkämpat slavuppror, sinande resurser och allt sämre levnadsförhållanden knäcker Moritz motstånd. Han söker förtvivlat efter någon sorts "försoning" i sin prekära situation. Till sist får han på nytt kontakt med abbén, som tidigare vägrat honom audiens, och når via bikt och absolution en åtminstone tillfällig lindring. Underkastelse och anpassning till en övermäktig verklighet, se där utgången för den godhjärtade ädlingen. Sedan blir han själv en aktiv del av den oundvikliga slakten.

Boken föreges som Moritz´ dagboksanteckningar. Mot slutet blir det alltmer fragmentariska noteringar av en skrivare på väg in i orkeslöshet och uppgivenhet, alltmer osäker på vem han skriver för. Dagboken som börjat högstämt optimistiskt: "O salighet att vara ung i morgonljus på havet!" slutar med en rad med ett enda ord. Med skeppets namn, Speranza, som är det italienska ordet för hopp, upphör anteckningarna.

Om "Speranza" är en roman om politikens och samhällsorganisationens offerväsende är "Kastrater" (Bonniers, 1975) en om konstens. Även här rör vi oss i det slutande 1700-talet, denna gång tillsammans med den svenske kungen Gustaf III, som med sitt entourage och under namnet greven av Haga befinner sig på resa i Europa.

Under ett uppehåll i Florens gästar de ett palats där en brittisk tronpretendent och dennes trotjänare planerar för en afton i seansens tecken. Med i sällskapet finns också den berömde kastratsångaren Marchesi, liksom även vålnaden av dennes store föregångare, den legendariske Farinelli, i skepnad av commendatore Broschi (Farinellis egentliga namn). Under en alltmer krackelerande yta av ståndsmässig sirlighet skrävlar, diskuterar, pokulerar och förhandlar de innan den egentliga seansen kommer igång. Den melankoliske vålnaden får tillfälle att berätta om sina exempellösa framgångar och hyllas oförbehållsamt av den devote Marchesi. Själv beklagar Farinelli sitt öde, enär den sångkonstens "konstfulla onatur" som han företrätt mer lysande än någon annan, inte längre uppskattas mer än när samma aria exekveras "konstlöst som en piga sjunger för sina kor". Var det värt det ofrivilliga offret att läggas under kniven?

I den här berättelsen tar Delblanc ut svängarna rejält; hans mest burleska sida firar triumfer på ett sätt som nog även skulle göra sig alldeles utmärkt i dramatiserad form på scen. Även om således tonläget är annorlunda än i Speranza är det delvis samma tema som går igen, det om offer, makt, vanmakt och underkastelse. Rent stilistiskt är det som alltid en fröjd att läsa den delblancska prosan.

Delblanc är mest ihågkommen för Hedeby-serien och serien om delar av hans släkthistoria, vars första del, "Samuels bok", jag minns som en av hans allra bästa. Det finns emellertid alla skäl att påminna om dessa till formatet mindre idéromaner, vilka tids nog rimligen kommer att (upp)värderas efter förtjänst.

Tidigare inlägg om Sven Delblancs romaner finns här och här.


Bilden: Porträttet av Sven Delblanc är målat av Reinhold Ljunggren

Förmörkelsen och tron

Jag kunde inte annat än fortsätta omläsningen av några av Sven Delblancs verk (se här min början). "Jerusalems natt" kom 1983, och presenterades då som den sista i en trilogi där de övriga var "Kastrater" (1975) och "Speranza" (1980). Av dessa har jag haft de två sistnämnda i bättre minne än den förstnämnda, som jag nu valde att i första hand ta mig an.

Det är år 70 e Kr och Jerusalem är belägrat av romarna. Filemon av Megara, en grekisk rationalist och vetenskapsman, skriver till sin vän Apollonius för att korrigera de mytbildningar som han menar att bland annat den judiske överlöparen Flavius Josefus gjort sig skyldig till angående det judiska upproret och den messianska rörelsens karaktär och spridning.

Berättelsen utspelar sig under en enda märklig dag, då en solförmörkelse gör dagen till natt och sprider skräck och oro såväl bland trupperna som i fältherrens, kejsarsonen Titus´, eget tält. I det där romerska stabstältet vid foten av Oljeberget befinner sig förutom fältherren och Filemon (rådgivare och representant för grekiskt förnuft) även Flavius Josefus (judisk historieskrivare i romarnas tjänst) och en vidskeplig numidisk slav (med en alternativ magisk tolkning av verkligheten) när en mystisk judisk gamling, vid namn Eleasar, dyker upp och krävs på en redogörelse för sitt liv och vara.

Här sitter alltså några få personer representerande olika läger och åskådningar i en animerad diskussion, i en situation där ockupationsmakten dikterar villkoren och ett skräckinjagande naturfenomen försätter även den lärde greken i viss osäkerhet om de vetenskapliga förklaringarnas räckvidd. Och det som till yttermera visso sätter alla på prov är den livshistoria som den judiske gubben har att förmedla och vilken inte minst fältherren, trots Flavius upprörda orationer, intresserat tar del av.

Denne Eleasar är nämligen kristen och kanske den siste som kan berätta om hur det egentligen låg till med Jesu verksamhet fram till korsfästelsen och uppståndelsen och den missionerande sektens liv den närmaste tiden därefter. Han var ju själv med, och hans vittnesbörd artar sig till en gripande historia om kamp för liv och tro, en tro i enlighet med den som en gång predikades av mästaren själv, men som likväl slutar i tvivel och vantro efter ett skakande möte med Gud själv. Jo, den gamle gubben hävdar på fullt och hädiskt allvar att han sett Guds öga och hört hans röst. Men det är ett öga blint för ont och gott, bortom straff och belöning, bortom mänskliga ord och mått; det är en Gud som bara är, fjärran all behjälplighet.

Genom Filemons rapport från förhöret av gubben tecknas en åtminstone delvis annan bild än den gängse av vem Jesus var och vad han ville åstadkomma. Det är en Jesus som endast motvilligt gör underverk, och i så fall bara för den enskilde individens skull, inte som spektakulär demonstration. Tro, hopp och kärlek var hans mission, inte tecken och under. Det är en Messias som ömsom talar med kraft och myndighet, ömsom sitter på huk och ritar i sanden. En mästare som töms på kraft och med stort behov av att vara ifred, men som behandlar dem som möter honom utan hänsyn till bakgrund och som framför allt omger sig med kvinnor och deras omsorger.

Om partistriderna kan Eleasar också berätta, de som småningom avgörs när Simon Petrus och Paulus börjar organisera och ordna urkristendomen på ett sätt som utesluter kvinnorna. Maria Magdalenas evangelium kommer bort, föreningen av mannens ordning och kraft med kvinnans tålamod och kärlek förfelas, drömmen om det messianska evighetsriket hotar att slockna ju längre tiden går.

När Eleasar är färdig med sin berättelse och trots sin förlorade tro håller fast vid sin judiska tillhörighet och vägrar underkasta sig den romerska makten, förs han bort som ett meningslöst självoffer och möter samma öde som sin tidigare mästare. Innan dess har han emellertid också undsluppit sig en mening om vad han vet om Jesu sista ord på korset. När Jesus ropade till Gud om sin övergivenhet var det inte det sista han sade. Hans allra sista ord vill Eleasar dock inte återge, de är tydligen alltför upprörande.

Och Filemon, skeptikern, hittar visserligen en vetenskapligt godtagbar förklaring till den långvariga eklipsen, vars upphörande inte hade med nödvändigheten av ett blodsoffer att göra. Det får han också bekräftat av Titus, som under alla omständigheter skulle offrat Eleasar av rena maktskäl, för att med våldet stimulera soldaternas stridslust och moral. Men Filemon är också ärlig nog att erkänna att han vacklat:

"Och låt det vara sagt i sanningens namn - och varför skulle jag ljuga inför dig, min Apollonius? - möjligt är väl också, att jag förnam en vidskeplig förhoppning, att detta människooffer skulle tvinga naturen att åter beträda sin vanliga bana och låta solen lysa fram på nytt. Så var mig min vetenskap till ringa hjälp, när den sattes på prov. I nödens stund vände jag mitt hopp till våld och blod, jag liksom dessa primitiva romare. Så blev min tro på offerblodet starkare än förnuftet. Se där den enkla sanningen, min Apollonius." (sid 136, Bonniers, 1983)

Ja, frågan är vilken underkastelse under gudar och kejsare människor som hungrar efter bröd och sanning är villiga till. Filemons slutsats kan synas bitter: "Att leva av dröm och villa eller dö av sanning, det är sålunda människans lott".

Det är som helhet lärt och fantasifullt och trots det mörka innehållet mycket vackert berättat. Efter denna bok kunde väl Delblanc ha tilldelats venia i vilken kyrka som helst, även om svartsynen möjligen är väl stark och gudsbilden väl kättersk för en ordinär kyrkmenighet. Burlesken är nedtonad till förmån för den märgfulla, poetiska prosa som han också behärskade till fulländning. En lysande idéroman är vad det är, och rent språkligt ett gnistrande konstverk som det knappast är sista gången jag öppnar.

Hur kan Sven Delblanc ha hamnat så i skuggan av allt annat lättviktigt? Tag och läs, det är egentligen det enda jag vill säga.

Diktarens maktlöshet i en grym värld

Det är tjugotvå år sedan Sven Delblanc gick bort, många år för tidigt. Han hörde till de svenska författare jag troget följde och som jag öppnade varje ny bok av med de största förväntningar. Det är faktiskt underligt att hans verk inte oftare kommer på tal numera. Inte minst de där till sidantalet tunnare romanerna, de som ibland kallats hans idéromaner, är väl värda en förnyad bekantskap.

I denna trettiogradiga högsommar har jag låtit Delblanc föra mig tillbaka till de trojanska krigens epok och de solmättade medelhavsmiljöer där antikens gudar och mytiska gestalter behärskar spelplanen. Med författarens självpåtagna rätt att fantisera levandegörs några av dessa gestalter med Delblancs typiskt drastiska och lätt anakronistiska anslag. Stor underhållning som alltid, men bottnande i desillusionerat allvar, eller den humanistiska misströstan som var ett genomgående drag hos denne författare.

Berättelsen heter "Ifigenia" (Bonniers, 1990) och bygger på myten om kung Agamemnons offer av dottern Ifigenia för att blidka gudinnan Artemis, det enligt siaren nödvändiga offret för att skapa vind i seglen för flottans härnadståg mot Troja, dit sköna Helena rövats bort av Paris. Kungen våndas svårt av det omöjliga valet mellan att tillfredsställa gudarna för det allmännas bästa eller skona sin dotter från ett grymt öde och sig själv från den förnedrande vanmakt som tvånget att skära halsen av sin egen dotter innebär.

Det är en grym och skoningslös värld som tecknas, där kungen omges av motbjudande typer som den baksluge diplomaten Odysseus och framför allt den vidskeplige pederasten och våldsverkaren Akilles. Som hjältar kan de bara betraktas genom filtret av förskönande beskrivningar och historieförfalskningar.

Förutom dessa kända figurer finns ytterligare några som Delblanc ger stort utrymme, nämligen kumpanerna Tersites och Demodokos. Den förstnämnde är den begåvade sanningssägaren, en puckelryggig grodlik fuling. Den andre är den vindruckne skalden, vars blånästa och ofta nerspydda uppenbarelse inte heller bjuder någon skönhetssyn. De grälar och slåss inbördes men försonas i sitt gemensamma och illa sedda utanförskap. Så länge Homeros yrkesbroder inte alltför flagrant låter sig städslas av makten för vacker lögn och förbannad dikt i kostbart utbyte mot en kanna vin och lite ljuvligt kvinnohull, inser de varandras beroende. Dock oupphörligt bråkande om värdet av skönhet och sanning, betydelsen av tröstande lyrspel och modig opposition.

Det finns två versioner av Ifigenias öde, båda med Euripides som upphovsman. En version slutar på offeraltaret i Aulis, medan ett annat, lyckligare slut innebär att hon räddas undan till Tauris och fortfarande finns vid liv. Hos Delblanc blir hon offrad, och efterdyningarna ägnas de båda idémakarnas fortsatta öden. Även en Tersites blir så småningom mildare stämd mot dem som inte hela tiden säger hela sanningen. Man måste ju leva också, den korta tid som står en till buds... Och kort blev verkligen tiden för sanningssägaren innan även han dödades. Demodokos blir ensam kvar.

I synnerhet Demodokos har författarens sympati, trots hans på ett sätt uppenbara, på ett annat sätt möjligen tvetydiga misslyckande. Delblanc låter honom utnämna sig själv som författare till både Iliaden och Odyssén, även om skalden i sin egen livstid hör ryktas om att andra också tillskrivs de mångbesjungna verken. Men han vet ju själv. Under hot, nedsänkt i en brunn, tvingades han skapa sången med den idealiserade framställningen av Odysseus bedrifter, ett beställningsverk som han snor ihop under nattens gång:

"Han plundrade sina egna förråd, han knyckte vad han kunde från kamrater, även ett och annat från Homeros, och när gryningen ljusnade hade han sången klar i stora drag."

Och när Demodokos efter irrfärder återvänder till altaret i Aulis och minnet av det förfärande offer som varken han eller någon annan kunde förhindra, utspinner sig följande dialog mellan honom och en herde från trakten:

- Här offrades Ifigenia.
- Så du pratar, poet. Alla vet ju att hon lever i Tauris.
- Ack, det var bara en dikt jag skrev, Ifigenia i Tauris...
- Många var den dikten till hjälp och tröst.
- Kan då inte dikten ge tröst och hjälp utan att ljuga om verkligheten?
- Det är mycket du begär.

Frågan om det finns någon dikt som kan frälsa mänskligheten från blodiga offer klingar retoriskt. Den sorgsne skalden förunnas sist ett möte med Apollo, som skänker honom ett signat vin och ber honom dricka det och glömma sin sorg.

Jag är glad att jag lydde impulsen att läsa om denna fina bok som med all säkerhet kommer i nya upplagor vad tiden lider. Bara det att få läsa svenska språket så som Sven Delblanc förmådde återge det gör den läsvärd.


Bilder:
Agamemnons dödsmask i guldbleck, från ca 1600 f Kr.
Ifigenia, oljemålning av Anselm Feuerbach, 1871.

PS. I operans värld har framför allt Christoph Willibald Gluck (1714-1787) komponerat två verk som båda anknyter till myten om Ifigenia: Iphigenie en Aulide (1774) och Iphigenie en Tauride (1779). Båda innehåller underbar musik, inte minst i de många körsatserna. Den sistnämnda operan finns i flera inspelningar på Spotify, bland annat i en utmärkt upptagning från La Scala med Riccardo Muti som dirigent (här).