Caspar David Friedrichs konst upphör aldrig att fascinera. Jag återvänder ständigt till den, och inte sällan blir det som att hälsa på gamla bekanta, de där som aldrig åldras utan snarare speglar både känt och okänt hos mig själv.
Eftersom tavlorna är många och stämningsläget i dem ganska likartad är det inte alltid man observerar det som plötsligt framstår som styrkan i det man redan förut slagits av.
Till Friedrichs senare produktion hör "Das grosse Gehege" (1832), en målning i medelstort format (73,5 x 102,5 cm) som visar ett parti av ett flodlandskap vid lågvatten i solnedgång. Solnedgångar med himlar i guldgult och rosa borde varje konstnär med självaktning närma sig med stor försiktighet. Friedrich kommer trots sin djärva kolorit alltid undan med respekten i behåll, förutsatt man erkänner romantikens och det symbolmättade landskapsmåleriets berättigande.
När jag för ett par år sedan betraktade denna målning i Dresden, där den hänger i Galerie Neue Gemälde, var jag imponerad och berörd men inte mer än jag brukar bli av hans landskap i skymningsljus. Men, som sagt, vissa av hans bilder återkommer med förnyad kraft. Nu är jag övertygad om att denna målning måste räknas till hans allra yppersta.
Vidvinkeln (ungefär som genom en modern fisheye lens) gör att man dras in i landskapet, så att man som betraktare nästan får känslan av att åtminstone till hälften omges av det. Och det är den delvis torrlagda flodbäddens speglingar av himlen som gör bilden märkvärdig, som gör att man stannar upp och försjunker i de fläckbildningar som komparerar himlens moln och jordens vatten. Och så förstås den mörka, uppbrutna muren av lövträd som i kontrast till den ännu ljusblå himlen fördunklar bildens förgrund i utsökt jordfärgskala.
Flodbädden närmast betraktaren välver sig svagt som randen av en en väldig glob. Samtidigt som den kan inge illusionen av en kartbild är den tryggt förankrad i det slamfyllt eller sandigt jordiska, inte minst genom den strandade segelbåt som man först så småningom får syn på. Titeln anses peka mot en konkret plats i anslutning till floden Elbe i omedelbar närhet av Dresden. Mer än en inhägnad (ty: Gehege) ger dock bilden intryck av öppet landskap under vidsträckt himmel.
Så vad är det då som griper mig i den här bilden? Finns det en enkel symbolik att hämta, någonting som Friedrich ville ha sagt utöver att än en gång påpeka världens överväldigande skönhet en vindstilla afton innan mörkret faller.
Vet ej - och jag har en känsla av att jag redan sagt mer än som behöver sägas.
Obs! Klicka på bilden för förstoring.