Listan: De bästa stråkkvartetterna (2)

Här följer utan rangordning de stråkkvartetter som inte fick plats på min tidigare tio-bästalista (egentligen tolv), men som ändå är väl värda att uppmärksammas lite extra. Med dessa åtta blir det alltså en tjugolista som jag känner mig bättre till freds med. Vilket inte hindrar att jag säkert kommer att upptäcka (eller bli uppmärksammad) på sådana som jag glömt eller helt enkelt inte visste om.

Brahms: Stråkkvartett nr 2, a-moll, op. 51
Visserligen finns det verk av Brahms som är mer omistliga än de tre stråkkvartetterna, men åtminstone de båda första (som publicerades samtidigt under samma opustal) rymmer den där värmen som är svår att undvara om man en gång kommit i kontakt med den. Att han först kasserade ett tjugotal (!) kvartetter och sedan under många år reviderade och finslipade de två i op. 51 innan de gick i tryck, vittnar ju om den djupaste respekt för genren. Och det vilar mycket riktigt ett allvar över den här musiken, vilket inte hindrar att det också gnistrar om den och att den har allt det där vi associerar med Brahms och hans melodiska och harmoniska konstfärdigheter, inklusive sista satsens dansanta dramatik.

Dvořák: Stråkkvartett nr 13, G-dur, op. 106
Givetvis måste en så flitig och skicklig kvartettkompositör som Dvořák representeras med ett verk, och av dem jag lyssnat till har jag fastnat för denna. Fioler och folkmelodier är ju starkt förknippade med denne kompositör. Ändå är det djupt orättvist att i det här fallet endast tänka i de banorna. I likhet med Brahms är Dvořák en boren melodiker som förenar det med idérikedom och stränga kompositionskrav. Första satsens sprudlande intensitet visar vad jag menar, medan i andandet en annan, ställvis mer mollstämd intensitet vidtar, som också växlar i dynamik på ett sätt som om musiken försöker närma sig något som både upprör och knappt kan beröras. Även de båda sista satserna bjuder på en växlingsrik musik som gör detta till ett framstående verk i genren.

Debussy: Stråkkvartett, g-moll, op. 10
Stråkkvartetten är numera min favorit bland Debussys många epokgörande (och mer berömda) verk. Kanske är det den mest sensuella kvartettmusik som finns? Första satsen ska spelas animerat och mycket bestämt, anges det. Det är en musik som vet vad den vill och dess förföriskhet ligger inte bara i den dansanta uttrycksfullheten (framför allt i scherzot) utan också i en gnistrande harmonik som blottlägger begäret. Vad som i tredje satsens andantino händer med den tidigare så självsäkra framstöten må var och en begrunda, men väl i sista satsen råder ingen tvekan om att begäret nått den eftertraktade bekräftelse som maximerar det. Très animé. Å, ja, bien sûr!

Fauré: Stråkkvartett, op. 121
Faurés enda stråkkvartett, tillkommen sent i livet under den period när hans musik inifrån dövheten blir allt stramare, dock utan att de harmoniskt djärva modulationerna går förlorade. Särskilt andantets lyriska vandring genom stillheten försätter lyssnaren i automatisk kontemplation, såvida det inte redan skett i första satsen. Här finns ingen plats för upprördhet längre, bara avklarnad känsla, lugnt betraktande av en värld beslöjad av soldis, försvinnande... Det är på ett alldeles eget sätt mycket vackert.

Stenhammar: Stråkkvartett nr 4, a-moll, op. 25
Här kan säkert diskussion uppstå om jag verkligen har skäl att framhålla Stenhammar framför andra mer berömda nordiska tonsättare som också komponerat kvartetter. Men eftersom jag själv relativt nyligen upptäckt vilken underbar musik denne autodidakt åstadkom, och kanske främst i kvartetterna, och eftersom jag dessutom gjort det ungefär samtidigt som internationella erkännanden också kommit via de skivinspelningar som bland annat Stenhammarkvartetten gjort, ja, därför lyfter jag frimodigt fram hans namn i sammanhanget. Av de sju kvartetterna är jag särskilt förtjust i den fjärde och den sjätte. Jag beundrar också den flödande energi som Stenhammar utvecklar i sina livligaste satser, jag som annars oftast fastnar för den stilla lyriken i stråkmusik. Lyssna till exempel till den sjätte kvartettens sista sats, presto, eller scherzot i den fjärde! Skälet till valet av i första hand den fjärde är emellertid dess lyriska sista sats, en variationssats byggd på en mycket vacker nordisk folkvisa:
"Och riddaren han talte till unga Hillevi: Hur länge vill du vänta om jag bortreser nu? Hur länge vill du vänta om jag bortreser nu, ibland rosor?"

Britten: Stråkkvartett nr 3, op. 94
Här får man på ett angenämt sätt ställa om förväntningarna på traditionellt kvartettmusicerande. Och när man väl gjort det står det klart att man lyssnar till en märklig tonsättning där Britten låter instrumenten ömsom föra en dialog (två och två), ömsom solistiskt treva sig fram i ett ödsligt landskap under en himmel av möjligen slocknande stjärnor. I den burleska dansen däremot deltar alla. 
Det här är Brittens sista fullbordade verk, slutfört i Venedig och vars sista sats ,"Serenissima", lånar material från hans egen opera "Döden i Venedig". Bara den satsen, med tunga klockklämtningar och sirliga flageoletter som övergår i en sällsam passacaglia, är värd ett särskilt omnämnande. Det hela slutar i ett tillbakadragande, ett avsked som kan få en att tänka på Mahler.

Prokofjev: Stråkvartett nr 1, b-moll, op. 50
Den här kvartettens tredje och sista sats är ett oemotsägligt bevis på Prokofjevs storhet även i det kammarmusikaliska formatet. Dess intensiva och oavgjorda kamp med, ja vad är det - ödet? mörkret? övermakten? pejlar samma existentiella djup som Brittens i nyss nämnda kvartett, men här kanske ännu en tid före resignationens inträde. 

Bacewicz: Stråkkvartett nr 5
Enda kvinnan på min lista, men det är inte skamsen könskvotering som gör att Grazyna Bacewicz (1909-1969) finns med här. Hennes musik är en sen upptäckt för mig, trots att jag länge känt till hennes namn. Redan någon gång på 70-talet hamstrade jag polsk pianomusik vid ett besök i Warszawa, och i den bunten ingick bland annat hennes andra pianosonat. Eftersom den tekniskt ligger på nivån över min förmåga blev den aldrig inkörsporten till hennes musik. På senare tid har Bacewicz blivit alltmer uppmärksammad genom ett antal fina cd-utgåvor. Av de sju kvartetterna väljer jag här den femte, som på ett bra sätt presenterar hennes modernism, en modernism av det tillgängliga slaget och ett gott exempel på att dissonanser mycket väl låter sig förenas med både skönhet och en i grunden melodisk ansats. Jag får här och var associationer till både den sene Beethoven (tredje satsens Corale) och Bartók (sista satsen), vilket ju inte är småpotatis i det här sammanhanget.

Hört igen: Rachmaninovs tredje pianokonsert

För bara några månader sedan hörde jag Sergei Rachmaninovs tredje pianokonsert i d-moll framföras i Stockholm, då i Berwaldhallen med den ryske pianisten Alexei Volodin som solist (läs här). I torsdags i Konserthuset hörde jag den ukrainsk-amerikanska pianisten Valentina Lisitsa i samma konsert, denna den kanske mest krävande av dem alla. Att ha den i sin repertoar kan nog gälla som främsta tecknet på att man hör till de genuina virtuosernas exklusiva skara. Att framföra den måste varje gång ses som ett kraftprov, även rent fysiskt.

Jag var i Stockholm i ett annat ärende och kunde inte motstå frestelsen att än en gång konfronteras med denna ryska romantik som jag måste tillstå att jag inte sedan min gröna ungdom varit så svag för. Den må vara ett exempel på när klaviaturen förvandlas till en avskjutningsramp för tonalt fyrverkeri, men samtidigt är det ju underbar musik som skapas. Möjligen är den här tredje konserten på väg att bli lika populär som den andra i c-moll - den som fanns på min första klassiska LP-skiva med Van Cliburn som solist och blev något av min inträdesbiljett till den klassiska musiken.

Lisitsa låtsades inte om att det här nätt och jämt kan utföras; hon föreföll organiskt förenad med musiken. Den eruptiva kraften fanns där, men också den lyriska andhämtning som gör att man åtminstone stundtals får vila i stilla ryskt vemod.

Filharmonikerna skötte sig bra under dirigenten Stefan Solyoms ledning. Jag har bara en randanmärkning och det gäller den känsliga balansen mellan orkester och solist i de volymstarka partierna. En så pass erfaren dirigent som Solyom borde ha vett att hålla tillbaka bleckblåset i stället för att brassa på så att solisten dränks.

Som om hon ytterligare behövde understryka sin virtuositet spelade Lisitsa som extranummer ett stycke av Franz Liszt: Etyd nr 3 i giss-moll, "La campanella", ur Etudes d’exécution de Paganini. Ingen stor musik, men ett av de där ekvilibristiska numren som Liszt en gång i tiden briljerade med till lyssnarnas absoluta hänförelse (se och hör Lisitsa här).

Efter paus spelades Antonin Dvoraks femte symfoni i F-dur, op.76. Den sägs vara hans genombrott som symfoniker, men är givetvis långt ifrån så välkänd och ofta spelad som de åttonde och nionde symfonierna. Filharmonikerna har bara spelat den fyra gånger tidigare enligt vad programhäftet berättar. Eftersom Dvoraks musik för min del är ett ganska försummat kapitel var det ett tillfälle att i någon mån reparera bristen med början i den här femte symfonin.

En symfoni så god som någon, ungefär så som en symfoni förväntas låta i europeiskt 1870-tal, kanske man kan säga. Den förklarar fuller väl det stöd som Dvorak fick från auktoriteter som dirigenten Hans von Bülow och Johannes Brahms. Särskilt sista satsen, med dess brio och stilfulla kulmen, föll mig i smaken.

Det finns ju ett odisputabelt mästerverk av Dvorak, och det är cellokonserten i h-moll, ett av de förnämsta celloverken. Jag missade tyvärr Frans Helmerssons gästspel med den konserten förra våren, men jag hörde den en gång för många år sedan i Prag. Den gjorde ett outplånligt intryck och det skulle vara fint att på nytt få chansen att höra den live. Gärna i kombination med ytterligare någon Dvorak-symfoni.

___________________________
Valentina Lisitsa finns rikt representerad på Youtube, och hennes inspelningar av Rachmaninovs pianokonserter kan man även lyssna till på Spotify.

Bilden: Valentina Lisitsa (lån från Konserthusets webbsida).