Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 14 juni 2011

Paus i rapsodin


Jag förflyttar mig till Italien ett par veckor och lämnar datorn hemma. Strövtåg, vandring, läsning och vila väntar.Vem vet, kanske några skisser och en eller annan akvarell också. Jag ser fram emot att återse Verona och Lago di Garda, den vackraste av de stora italienska sjöarna. Men framför allt ser jag fram emot några dagars vistelse i Mantova, där jag aldrig varit förut. Mantova - ännu en i raden av dessa forna stadsstater som satt märkvärdiga avtryck i konst, musik och arkitektur. Här härskade hertigfamiljen Gonzaga i flera hundra år. Vergilius föddes här redan före vårt sätt att räkna tiden. Mantegna (1431-1506) kallades till hovet av Ludovico Gonzaga och satte sin prägel på hertigpalatset. Giulio Romano (1492-1546), en elev till Rafael skapade ett annat palats, Palazzo Te. Claudio Monteverdi fanns också vid hovet några år i slutet av 1500-talet. Mozart besökte staden den 13 december 1769 på sin italienska turné, och pappa Mozart som var med lär ha tyckt att Teatro Bibiena (se bilden) var den vackraste sal som sonen uppträtt i. Svjatoslav Richter spelade också där, det har jag bevis för i form av en live-inspelad cd. Verdis opera Rigoletto är förlagd till Mantova. Och Shakespeare använde inte bara Verona utan även Mantova som spelplats för sitt kärleksdrama Romeo och Julia. Etectera, etcetera.
Men så där är det ju med Italien, det är inte bara maten och vinet och den omväxlande medelhavsnaturen som får en att njuta, utan en överväldigande kulturhistoria erbjuder sig för var och en som lyfter blicken och skaffar sig lite perspektiv på det gemensamma europeiska arv som i så hög emanerar från detta land.

måndag 13 juni 2011

Till sist tar det ändå slut


Jag nämnde i ett tidigare inlägg (här) om Karl Aage Rasmussens biografi om Svjatoslav Richter, 1900-talets kanske störste pianist. Skildringen är i stort kronologisk men med många inskjutna bakåtblickar och anknytningar till betydelsefulla personer och miljöer. De sista kapitlen av boken ägnas helt logiskt slutet på huvudpersonens långa och rika levnad. Det är också bokens mest gripande avsnitt, inte minst i kraft av att Rasmussen där visar sig från sin allra bästa stilistiska sida.

Richter plågades på äldre dagar av ett omfattande sjukdomslidande där allvarliga hjärtproblem bara var ett bland många tillstånd som krävde upprepad medicinsk och kirurgisk behandling. Trots detta, och trots en tidvis förlamande fysisk och psykisk nedbrutenhet, ger han aldrig riktigt upp. Han säger att han är slut, att andra nu får ta över, han är nedstämd och till synes uppgiven, men på något underligt sätt återhämtar han sig på nytt. Igen och igen återgår han till spelet, börjar öva på nya verk och planera för konsertframträdanden. Visserligen måste de ställas in ibland, men han ger ofattbart många konserter, är plötsligt tillbaka på scenen efter den konsertserie man befarade var den sista.

Vad håller honom vid detta pyrande livsmod? Varför lyckas han häva sig upp ur missmod och uppgivenhet? Det är uppenbart att han har omtänksamma människor som han älskar omkring sig. Sin livskamrat förstås, men också en ung pianist tillsammans med vilken han kan studera in verk av Max Reger. Och ingen kan ytligt sett uppfatta hur sjuk han egentligen är, förrän han på nytt drabbas av försämringar och måste dra sig tillbaka.

Naturligtvis är det i grunden även musiken som håller honom vid liv, också till sist när han blir för svag för att själv kunna spela. Det är som sagt gripande att läsa hur han till sist, efter år i Frankrike och Italien, återkommer till lägenheten i Moskva för att, som det kommer att visa sig, dö. Han ägnar sig åt vännerna, högläsning, musiklyssning, restaurangbesök, lever upp på nytt och börjar umgås med planer på en Schubertkonsert. Så underbart rikt, ville man utbrista! Och Rasmussen citerar hans smått ironiska självhjälpsrekommendation: "Borsta tänderna noggrant morgon och kväll och läs lite Proust eller Thomas Mann varje dag!"

Men någon gång måste även denna uppblossande energi sina. Jag väljer till sist ett lite längre citat där Rasmussen talar direkt till oss om allas vårt oundvikliga öde, att bli överlevande vittne till hur någon levande försvinner ur de levandes krets:

Hans död var väl "väntad", som man brukar säga. Men hur kan man bereda sig på att en levande människa med ens förvandlas till ett orörligt, livlöst föremål, hur kan någon förbereda sig på evig separation? Vänkretsen kring Richter miste inte en världspianist, de miste en gammal, sjuk, skröplig, avmagrad man som alltid hade varit förunderligt levande. Även när man tänker på döden är medvetandet oförmöget att föreställa sig något annat än liv. Vår och sommar, sol och måne föds, dör och kommer åter. En människa föds, dör och kommer inte åter.


PS. Jag vill gärna länka till Thomas Nydahls recension av Rasmussens bok. Med tack för tipset om boken!

lördag 11 juni 2011

Med all önskvärd tydlighet

Ett nytt modeord grasserar för närvarande i den lilla population av massmediebevakade makthavare som ständigt dyker upp i tv-rutan och som har fri nyttjanderätt till DN:s debattsida.
Tydlighet är honnörsordet för dagen. Man säger att man är och måste vara mycket tydlig, i den ena eller andra frågan. Och för att riktigt understryka tydligheten så svarar man gång på gång med samma inövade fras, och glömmer inte att hela tiden lägga till att man är mycket tydlig med den här saken. Om man sedan nästa vecka säger någontig helt annat spelar ingen roll, eftersom man är lika tydlig nu som då.
Behöver vi sväva i tvivelsmål om varför detta behov av att markera sin egen tydlighet uppstått?

torsdag 9 juni 2011

Papegojorna

Bland alla förfärliga klyschor finns det en som trots allt är förfärligast. Den är en favorit bland alla sorters politiker, byråkrater och ombudsmän, alla de som på papperet har något diffust ansvar för att saker och ting är som de är här i världen. Så fort de får en mikrofon uppstucken under näsan och avkrävs en kommentar hör man dem säga: "Detta är fullständigt oacceptabelt".
Fullständigt oacceptabelt. Jag grimaserar av obehag när jag hör det. Det ekar som ur en tom brunn. Detta begrepp, vars innebörd en gång måste ha varit att någonting inte på några som helst villkor kan godtas, har blivit så missbrukat att det tömts på sitt innehåll. Ingen menar längre allvar med det ordet oaccceptabelt. En anständig människa kan inte längre använda det.
Jag noterar att det numera inte heller behöver sägas med minsta eftertryck, utan bara så där automatiskt och oengagerat som när man väntar på att få återgå till sysslorna eller få tala om någonting annat. Ekolaliskt språk, papegojspråk.
"Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt", säger papegojorna och ansluter sig därmed till det rådande opinionsläget.
"Det är helt sjukt", som de unga papegojorna säger.

lördag 4 juni 2011

Elbharmonie


I Hamburg närmar sig fullbordandet av Elbharmonie, det nya konserthuset i floden Elbe i stans hamnområde. Invigningen sker nästa år. När den väl är avklarad kommer jag givetvis att sälla mig till de kulturresenärer som i och med detta fått ett nytt intressant resmål. Jag vet ju sedan förut att Hamburg redan nu har mer att erbjuda än vad som blir känt genom våra vanligaste resekataloger.

Man kan givetvis ha olika synpunkter på alla dessa arkitektoniskt storslagna muséer och konsert-/operahus som byggs världen över som prestigefyllda monument, som ett slags "varumärken" för staden eller nationen. Hur många år av diskussioner tog det inte innan Göteborg fick sitt nya operahus eller Uppsala sitt konserthus? Någon som tror att de stockholmska politikerna inom överskådlig tid kommer till skott med en ny operabyggnad? Själv gläds jag åt att det inte bara är gallerior, bankpalats och sportarenor som landar som beställningar på arkitektkontorens ritbord. Arkitektur var i förbigående sagt den enda tekniska högskoleutbildning som jag i min ungdom kunde tänka mig som ett alternativ. Det intresset har jag bevarat.

Som nästan alltid i sådana här sammanhang kommer Elbharmonie att rymma mycket mer än bara stora och lilla konsertsalen. Förutom ett femstjärnigt hotell, restauranger, barer och kongressutrymmen ingår till och med bostäder i komplexet. Inga studentlyor får man förmoda, utan snarare våningar med spektakulär utsikt över staden.

Som framgår av bilden ovan består byggnaden av två markant olika delar. Det hamnmagasin som legat på platsen utgör basen (nu med ett stort antal parkeringsplatser) som sedan fått en kristallpalatsliknande påbyggnad. Tanken slår en att arkitekterna -Herzog & de Meuron, med olympiastadion i Peking och Tate Modern på meritlistan - möjligen lite narraktigt lekt med den gamla marxistiska tesen om kulturen som överbyggnad. Det är också lätt att associera till en väldig farkost som tillfälligt förtöjt vid Kejsarkajen, som adressen är.


Ingen möda sägs ha sparats för att skapa bästa möjliga akustik, och skam vore väl annars. Pelarfritt med balkonger som i en terasserad sluttning för vinodling. Vad den stora tratten i taket står för vet jag inte, men kanske är det örat som förbinder oss med sfärernas harmoni? Ja, nog ser detta ut som ett värdigt tempel för den sekulariserade världens främsta andliga övningar.

För den som läser tyska finns mer intressant information här.

fredag 3 juni 2011

Fisketur



Allt det jag kommer att säga här är sant. Om jag blir överdrivet lyrisk är det likafullt sant. Bilderna visar också med all tydlighet hur osannolikt vacker en Kristi Himmelsfärdsdag som den igår kan vara när vädrets makter bjuder på sommarvärme med lagom starka och ljumma vindar. Vinden går i gräset, vattrar åns yta motströms. Ån speglar molnbankarna som aldrig denna dag mörknar till hot utan makligt delar plats med solen. Min brorsons skicklighet i att fånga gös laddar som vanligt luften med förväntningar. Metspön, kastspön och annan utrustning, inklusive medhavd öl och smörgås, packas upp. Löjorna nappar visserligen sämre än vanligt men annan agnfisk låter sig luras på både maggot och mask. Sedan kan gösfisket starta medan vi lugnt sittande eller stående införlivas med den vidunderliga naturen omkring oss.


Sävjaån är ett biflöde till Fyrisån, endast några få kilometer söder om Uppsala. Om man klättar upp på slänternas krön ser man den välkända silhuetten med domkyrkan och slottet över havet av åkersenap och de vidsträckta fälten. Sjunker man i stället ner i gräset låter sig sländorna obekymrat inspekteras. Några hästar hörs gnägga på avstånd. Rakt över våra huvuden fylls luften av lärksång.




I strandkanten växer rika bestånd av svärdsliljor. Och mängder av nässlor kan plockas till det som brorsonen talar så varmt om, nämligen en nässelhollandaise som lär ska smaka utmärkt till gösen som vi strax ska dra upp.


Och visst drar vi upp ett par gösar i kilosklassen, dessutom en braxen som min ciceron hävdar inte ska underskattas som matfisk. Jag kollar på nätet och där bekräftas att den förr ansågs som mycket god, dock numera "utan kommersiellt värde".



Solen sjunker, det klara ljuset lyser upp liljebladen, vinden mojnar och allt övergår i stilla klarhet. Temperaturen sjunker också, men utan att det blir kyligt. Lärkorna fortsätter att drilla som galningar långt in i sena kvällen. Måsar och tärnor slår sina lovar kring oss. Vi byter funderingar om ditt och datt, men största delen av timmarna förflyter i tystnad, i en slags försjunkenhet och ordlös närvaro där allt mentalt bråte bara försvinner.


En and simmar över ån. Vi rensar fisken,  packar ihop och cyklar hemåt i junis förstummande vackra skymningsljus. Klockan har redan hunnit bli halv tolv.

onsdag 1 juni 2011

Kungajakt

En manipulerad bild - och äntligen någonting att skratta åt i den förödmjukande följetong som just nu rullar på i alla media. Förödmjukande för kungen? Förvisso, men lika skymfligt för anständiga journalister och läsare som nu tvingas uppleva hur mängder av journalister traskar patrull och snaskar hejvilt i den lägsta divisionen av billigt (men förmodligen lönsamt) murvlande. De lär dock till skillnad från kungen inte själva lida av det.

Förment seriösa jornalister ställer först impertinenta frågor i artig ton och kommenterar sedan allvarligt hur allvarligt detta är, det vill säga om nu kungen under sitt relativt långa liv någon gång befunnit sig på klubb där av- eller lättklädda flickor, med eller utan kaffe på brickan, suttit med. Kvalificerat hyckleri, om ni frågar mig! Spel för galleriernas förtrytsamma moralister.

Det får räcka nu! Eller är jaktlystnaden alltför stor för att kunna hejdas? Att ha nedlagt en kung smäller antagligen mycket högt i den journalistiska älgskogen. Men hur intressant är detta journalistskapade problem egentligen? Det hela började med en låtsasseriös bok i höstas som nu ska följas upp med "bevis". En kungavän blir nervös och tappar huvudet, och snart är hela hovet i gungning. Naturligtvis kan man befara en eld någonstans när det ryker så kraftigt!

Kungen har inte lätt för att finna ord för det han vill säga, det vet alla, inte minst journalisterna. Men han får inte heller tiga. Han tvingas ut på banan, kameran zoomar in hans ansikte och vi får se hans tillkämpade försök att hålla god min i elakt spel, vi får se hans osäkra blick och höra hans taffliga försök att vara tillmötesgående, att inte undvika frågorna hur insinuanta och privata de än är. Har han någon gång vistats på en klubb som kan vara komprometterande för hans rykte? Och kungen rannsakar sig (fast han helst skulle vilja be murveln dra åt helvete), snärjer in sig i definitionsfrågor och undrar lite försiktigt om Folies Bergere i Paris någon gång för länge sen kan räknas dit, eller förresten kan han ju inte veta om det ligger fotografer i buskarna på Öland när han badar på stranden och kaffeflickorna från Solliden samlas kring hans magra ben. Inte riktigt så, men i det avloppsdiket hamnar ändå intervjun. Höga komikpoäng om det inte samtidigt vore förnedrande för alla inblandade.

Kungen är statschef, försvarar sig skrymtarna. Men kungadömet är på låtsas, det vet alla. Kung Carl Gustaf är maktlös, och visste man det inte förut så kunde man se det nu. Helt maktlös inför den förhörande kommissarie till journalist som utan att blinka siktade mot hjärtpunkten på tjugofyrataggaren.

Själv är jag i likhet med de flesta svenskar republikan rent principiellt men accepterar kungen som symbol och historisk kvarleva. Jag är inte rojalist ens i den meningen att jag skulle sörja om vi införde republik fullt ut, också i symboliskt hänseende. Men vi vet också att monarkens symbolvärde överträffar allt det som en president skulle kunna lägga av symbolstyrka i den andra, republikanska skålen. Så länge kungafamiljen fullföljer sitt jobb som dörröppnare, bandklippare och invigningstalare finns det ingen anledning att detronisera den. Det är en pragmatisk hållning som jag tycker att vi kan bibehålla. Hur kungen lyckas eller misslyckas med att övertyga om privatlivets oskuld ställd inför snaskjournalisternas domstol kan vi lämna därhän. Oavsett om vi är helt hundra eller inte i själva snaskfrågan.