Kort betraktelse över pennformeraren

Ordet kom för mig under läsningen av morgon-tidningen, ett ord rikt nog på innebörd för att vara värt att orda något litet om. Inte så att jag läste "pennformerare" i tidningstexten, men på något sätt fanns där en koppling till ordet, fast jag nu inte kan redogöra för hur den såg ut. Det var bara ännu ett av de många infall som numera för mig rakt ner i det förflutna.

Jag vet inte hur det ser ut i dagens skolsalar, men troligen spelar den där lilla handdrivna maskinen inte samma roll som när jag var barn. Den var fastsatt på katederns ena sida och utövade en hemlig dragningskraft, inte minst på klassens orosandar. 

"Pennvässare" är synonymen som konkret pekar på ändamålet: att spetsa grafiten för skarpare linjer och tydligare skrift. Medan jag inbillar mig att den första mer fackmässigt klingande beteckningen anger funktionen att forma blyertspennan som helhet genom att hyvla ned dess ena ände så att den inneslutna grafiten blottas och spetsas. Ja jag vet, det låter som en onödigt preciös definition.

Det ligger i varje fall en speciell lust i att försöka klarlägga begreppens konnotationer, även om man samtidigt riskerar att ramla i egensinnets fallgropar. Både "formerare" och "vässare" är substantiv vars verbformer rymmer en god potential för överförda bemärkelser, för bibetydelser.

Man skulle sitta still i sin bänk och lyssna, ibland ställa och ibland besvara frågor, i övrigt arbeta med en förelagd uppgift. Att förflytta sig i klassrummet var bara tillåtet om pennan behövde formeras och vässas. Följaktligen kunde den som av någon anledning ville röra på sig helt enkelt bara se till att pennspetsen bröts. Då var legalt läge att resa sig och gå fram till katedern för att åtgärda det skenbara missödet. För det andra godtagbara skälet att lämna bänken - kissnödighet - krävdes en hövlig anhållan. 

Det där var alltså ett sätt att formera inte bara verktygen utan även dem som använde dem. Med andra ord var den lilla tingesten på katedern inte bara laddad med snyggt formerade spån utan även med kraften hos ett disciplinärt hjälpmedel. Den förtydligade delar av reglementet för ordning och uppförande. 

Vi som minns detta talar ibland om de formativa åren och lärandet när man som ung skulle anpassa sig till skolans värld och de regler som skulle säkra en uthärdlig grupptillvaro. För den som tillfälligt kände behovet av flykt från bänken och arbetet återstod endera en tur till pennvässaren eller ett mer introvert försjunkande i lövkronornas rörelser utanför fönstret.

Skolpennorna var gula och fick inte tuggas på. Gula, sexkantiga och Hb-märkta, från Koh-i noor, Staedtler eller Faber-Castell. Idag är det väl bara konstnärer som använder blyerts. Idag är väl både pennformerare och kateder obsoleta begrepp i skolmiljön.

Bilderna är lån från nätet. Den översta är från en katalog från Clas Ohlson.

Greppet om verkligheten

Men att tro sig ha ett grepp om verkligheten
är som att skära en skåra i relingen
för att markera var gäddan höll till.

Kjell Espmark i en dikt i sin senast utgivna diktsamling "Skapelsen" (Norstedts, 2017). 

Foto: EJ.

Den stammande soldaten och dårens tal

Det finns naturligtvis många bortglömda tonsättare som av olika skäl är värda ny uppmärksamhet. Jag presenterade några av dem för några år sedan här på bloggen. En vars namn jag länge känt till men fram till nu inte vetat något om är Geoffrey O´Hara. Jag ska strax komma till skälen för mitt intresse för honom.

Denne amerikanske autodidakt och mångsysslare i sång och musik var av kanadensiskt ursprung, född i Chatham-Kent, Ontario 1882 och död i Saint Petersburg, Florida 1967. Redan vid tolv års ålder uppträdde han som organist i sin anglikanska hemförsamling. Hans gärning kom att bli lika skiftande som omfattande; han var sångare, musiker, kompositör, armémusikledare, etnomusikolog (fonografiska inspelningar av navajoindiansk sång och musik), pedagog, flitig föreläsare, förkämpe för tonsättarnas rättigheter, med mera. 

Hans komponerande var brett och innefattade allt från enkel schlager och vaudeville till hymner, romanser och operetter. Redan 1913 hade han framgång med en sång som ingen mindre än Enrico Caruso sjöng in på skiva: "Your eyes have told me what I did not know" (hör här).

Sin stora succé gjorde han emellertid med en slagdänga med den egendomliga titeln "K-K-K-Katy". Det är en soldatvisa om den stammande Jimmys kärlek till den blonda Katy som framför allt under det första världskriget blev omåttligt populär. Refrängen går så här:

K-K-K-Katy, beautiful Katy,
You´re the only g-g-g-girl that I adore,
When the m-m-m-moon shines
Over the cowshed,
I´ll be waiting at the k-k-k-kitchen door,

Den här smått fåniga visan må ha varit en stor kommersiell framgång, men nog är det beklagligt att det är den han kanske allra mest förknippas med. Att den inte bara nådde den nordamerikanska publiken visar bland annat det faktum att den ingick i Maurice Chevaliers repertoar (hör här).

Bland de hundratals sånger O´Hara komponerade finns också ett inte ringa antal "sacred songs". Ett par av dem ingår i mitt musikaliska bagage från barndomen och är alltså anledningen till dessa rader.   

Den ena,"I walked today where Jesus walked", bör vara hans största hit på det andliga området, åtminstone att döma av de många inspelningar som finns upplagda på till exempel Youtube. Det är en sång i klassisk stil, låt oss säga i stil med "O helga natt", som lanserades i Sverige på femtiotalet av Einar Ekberg. (Ja, ni som följt mig vet att jag ständigt återkommer till denne furste bland kyrkosångare). 

Det är en sång för den kristna påsken, med en text som erbjuder en identifikation med Jesu vandring på jorden och dess kulmen på Golgata. Ekberg gjorde två inspelningar av den, en på original-språket och en på svenska. Intressant är att han i den engelska versionen valde ett långsammare tempo, vilket ytterligare understryker innerligheten i de lugna avsnitten. I stegringarna mot slutet - då frasen "när han gick upp till Golgata" tre gånger upprepas - testas sångaren på sin dynamik och frasering, just det som Ekberg med sin fylliga timbre och sin eminenta känsla för nerv behärskade till fulländning (hör här). Hur platt låter inte de flesta andra sångare i jämförelse med de nyanser, de skiftningar i klang och volym, som han gav lyft åt texten med.

Jag lyssnar på nytt och minns. Vilken lycka erfor jag inte redan som barn när jag om och om igen spelade dessa EP-skivor som så starkt vittnade om allt det outsägliga en gudabenådad sångröst kunde förmedla! Åh vad den gossen som var jag drömde om att kunna sjunga som han! Och inte kunde gossen fatta varför kompisen inte delade hans entusiasm utan bara lyssnade, förvånat och snällt, utan vidare kommentar. Först långt senare i mogen ålder började han själv förstå vilken avgörande betydelse denna sångkonst haft för hans livslånga musikintresse.

Den andra sången av O´Hara jag tänker på var också den ett av Einar Ekbergs stora sångnummer. "Dårens tal" heter den. Jag har nämnt om den förut och hur den bland en del av hans mer bigotta trosfränder möttes med misstänksamhet på grund av det dramatiska, för att inte säga, operamässiga framförande som Ekberg gav den (hör här - och skruva gärna upp volymen!). Att hånfullt avfärda ateisten som en dåre med ett eftertryckligt "höh!" blev lite väl mycket av teater för somliga. Själv gjorde mig just denna dramatik begeistrad, alldeles oavsett textens innehåll, vilket väl kan sägas bekräfta de bigottas misstanke att sångkonsten tog över, kom i förgrunden.

I själva verket är texten en utbrodering av den första raden i den fjortonde psalmen i Psaltaren: "Dårarna säger i sitt hjärta ´Det finns ingen Gud´" Psaltarpsalmens Herre är inte nådig i sin klagan över människornas avfall, ogärningar och oförstånd. Sångtexten däremot är mer didaktiskt överbevisande om hur fel dåren har. Se bara Skaparens verk! Se våren, "då vad syntes dött får liv igen"! Och Ekberg fann förstås i denna ganska krävande tonsättning ett givet utrymme för sin dramatiska begåvning, för hela sitt register.

Jag har aldrig hört någon annan sjunga "Dårens tal"; inte heller på nätet återfinns den annat än som nothäfte i enstaka exemplar. Med andra ord har den inte överlevt på samma sätt som "Jag gick idag där Jesus gått", vilken fortfarande flitigt framförs av både solister och i körsättning.

En annan av O´Haras sånger av en liknande deklamatorisk karaktär fann jag under mina efterforskningar på nätet, nämligen "There is no death", texten författad av en officer till minne av stupade i spansk-amerikanska kriget. När jag hör den amerikanske operasångaren John Charles Thomas sjunga den (här), också han baryton, kan jag lätt föreställa mig den i Ekbergs tappning. 

Apropå dessa texter måste jag dock medge att jag har svårare för dödsförnekelse än gudsförnekelse. Jag minns sorgen när meddelandet kom att Ekberg dött, endast 56 år gammal. Det var ju allmänt bekant att han led av cancer, men trosfrändernas alla brinnande böner om ett mirakel förblev obesvarade. Döden finns, förlusterna är verkliga. Jag var fjorton år och satte mig vid pianot och försökte tömma mig på vreden i osorterade improvisationer.   

Geoffrey O´Hara kommer aldrig att räknas till tonkonstens stora, men genom två andliga sånger har han likväl erövrat en aktad plats i mitt musikmedvetande. Vems förtjänsten är behöver jag inte ytterligare understryka.

Den nedskräpade sommaridyllen

Jag går med Issa i denna försommars ständiga sol där endast några nyanlända stackmoln bildar en temporär skärm mot den gassande strålningen. Vi går rundan genom de närbelägna parkerna, och under kvällspasset bjuds vi riktigt njutbar värme. Inte bara vädret är vackert. Trädens blomning är visserligen i avtagande, men för ett par dar sen såg jag i alla fall ett ståtligt alpgullregn i full ornat.

Det finns också det som stör. Studenterna firar helg i det törstande gräset. Inget ont i det, om det inte vore för deras nonchalans. Det som krossar den arkadiska idyllen är deras fullständigt skamlösa förhållande till nedskräpning. 

Min generation minns en tid när devisen "Håll Sverige rent" egentligen var onödig. Höll rent var vad man gjorde, så pass att en dödad fimp på trottoaren väckte irriterad uppmärksamhet. När man kom hem från Sydeuropa slogs man av skillnaden; numera är bilden tvärtom till klar fördel för södern. I de sydspanska städer jag nyligen besökte var det rent och snyggt i de offentliga miljöerna.

I Ekonomikumparkens öppna, böljande slänter ligger avfallet i högar runt otillräckliga papperskorgar, men även utspritt. Här bjuds till efterfest för kråkfåglar och måsar, som inte beter sig bättre än de som dukade upp det hela. Pizzakartonger, plastpåsar, emballage, plastbestick, pappmuggar, engångsgrillar, matrester, servetter, flaskor i drivor, korkar och kapsyler, klädesplagg och jag vet inte vad. Det enda som saknas är pantburkarna som romerna redan plockat upp i svarta sopsäckar. 

Studenterna sitter gruppvis i ring med ryggarna vända mot soporna. Hur tänker de? Trivs de med att ha picknick i en miljö som de kollektivt förvandlat till något som börjar likna en soptipp? Finns det ingen som känner ansvaret att städa upp efter sig? Ingen som tänkt den enkla tanken att det som blivit kvar av det jag burit dit bör jag också bära bort? Ingen som säger ifrån när avfallet skyfflas i en hög kring en redan proppfull papperskorg som ju bara är till för mindre skräp?

Nej, jag må låta som gamla gnälliga gubbar alltid gjort, men jag förstår mig helt enkelt inte på dagens ungdom. Vore det inte på sin plats att Uppsala Studentkår initierade en kampanj under devisen "Gärna fest, men stoppa svineriet, håll Uppsala rent!".

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

Hur allvarligt är det?

Journalistyrket var ett av de yrken som en gång i tiden lockade mig. Fast egentligen var det ju bara kulturjournalistiken, om jag tänker efter.

Vore jag ung idag skulle jag inte betrakta det som lika åtråvärt. Tänka sig att bli utsänd av Sveriges Radio för att "på plats" utanför dörren där återstoden av Svenska Akademien sitter i torsdagssammanträde direktrapportera - om ingenting. Och i den totala bristen på nyheter från studion få den brännande frågan: "Hur skulle du beskriva stämningen?"

Eller att som Kristofer Lundström sitta i STV, krumbukta sig och manierat läsa upp nöjesnytt om den senaste rapparens prestationer under rubriken Kulturnyheter. 

Det mesta av modern nyhetsförmedling bör som bekant ske genom att journalister intervjuar varandra. Man är bunden till att i stereotyp dialogform presentera något som ska föreställa analys. Som sällan blir mer än ytskrap.

Jag har skrivit om det journalistiska frasmakeriet förr, men det tål en upprepning.

- Hur allvarligt är detta, skulle du säga?
- Det är naturligtvis mycket allvarligt.

Jag väntar - säkert förgäves - på att äntligen få höra någon punktera frågan med svaret:

- Inte värre än igår.
eller:
- Frågar du mig? Som kommenterande journalist måste man alltid se situationen som mycket allvarlig. Vad funnes annars att orda om? 

Alltså allvarligt, för allt och alla.

Virtanen
Engdahl
Torsken
Generaldirektörn
Regeringen
EU
Världsläget
Planeten
Mig (också)