Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 31 januari 2021

Jag kompenserar mig


Sista helgen i januari. Dagar av norrländsk vinter avslutar denna i övrigt så mulna och regniga månad. Minus tio grader och knarr under skosulorna i lätt, gnistrande kallsnö. Solbelyst snö även på parkträdens svarta grenar. Ljusets återkomst förlåter mycket och jag minns som en särskild nåd fullmånens lysande glasglob en eftermiddag just när ljuset började sjunka vid middagstid. 

Lördagen ägnade jag mig först åt de duktiga svenska skidtjejernas tävlande i Falun. Därefter matlagning och slutligen återgick jag till teven och SVT 2:s helkväll om Anton Bruckner - public service när den är som bäst. Jag saknade bara den kunniga programledaren Ella Petersson, vars plats tyvärr intagits av den chosige Kristofer Lundström.

Mitt intresse för längdskidåkning är i hög grad nostalgiskt betingat. Det är mycket längesen jag själv stod på skidor, men jag minns hur det var i unga år när snön låg lika vit som den gör nu. Jag blir förskräckt vid tanken på att jag tillhör en minoritet som är gammal nog att minnas en barndom när Sixten Jernberg tävlade och oftast vann mot en finne som hette Hakulinen. I radion refererade Sven Jerring och det var olidligt spännande. Och nu blir jag tårögd av beundran för den unga Linn Svahn, fast inte enbart för hennes prestationer. Måtte hon få behålla sitt omedelbara väsen, sin självtillit och den till synes obesvärade naturlighet hon visar sin omgivning, inklusive massmedia. Det ska bli spännande att följa henne i stundande VM.

Jag hade en kalkonbröstfilé i kylen och letade efter ett nytt recept. Kom då att tänka på en bok av Peter Loewe: "Det goda Italien. Mat, människor och recept" (Natur och Kultur, 2007). Där fann jag inspirationen jag behövde. Det störde mig bara att mitt förråd av sardeller visade sig vara i behov av påfyllning. Det blir ju ännu godare när man, som Loewe förordar, mosar några sardellfiléer i oljan innan stekningen. 

Vid tillagningen av tacchino alla cacciatora skär man filén i munsbitar, rullar dem i saltat mjöl och bryner dem hastigt. Olivolja med finhackad vitlök, salvia och rosmarin (hackad färsk eller torkad) rörs samman till en sås med tillsats av vinäger, gärna en blandning av balsam- och vitvinsvinäger (ungefär lika delar olja och vinäger). Såsen hälls sedan över kalkonbitarna i stekpannan tillsammans med varmt vatten och alltsammans får småputtra utan lock i 20 -25 minuter tills såsen tjocknar. Jag kompenserade bristen på sardellsälta med några teskedar kapris på slutet. En blandsallad räcker som tillbehör, i varje fall om det är fråga om en secondo och man har haft mer att bjuda på. 

Javisst, det smakade så där underbart gott som det bara gör i det goda Italien, och jag sände en tacksamhetens tanke till Peter Loewe som påmint mig om möjligheten att i någon mån kompensera restriktioner och frustrerad reslust med gränslösa turer i smakernas och matlagningskonstens värld.   

I maj förra året köpte jag biljetter till en konsert med Stockholmsfilharmonikerna som blev inställd, jag behöver inte nämna varför. Bruckners åttonde symfoni stod på programmet och jag såg fram emot det tillfället med stor förväntan. I gårdagens tevekväll erbjöd sig ett tillfälle att åtminstone i någon mån kompensera sig för förlusten av en liveupplevelse av åttan med en filmatiserad konsert av sjuan (från 2019), och då med Münchenfilharmonikerna under ledning av Valerij Gergiev. Förvisso inte utbytbart, men givetvis ändå värdefullt i brist på möjligheten att närvara i tid och rum.

Bruckner-aftonen i STV 2 inleddes med en dokumentär om Bruckner, i allt väsentligt en översiktlig biografi byggd på intervjuer med kunnigt folk om detta udda men gudabenådade geni. Programmet hade väl inget nytt att meddela, i varje inte oss som redan känner till huvuddragen i hans liv och verk, men det innehöll vackra filmbilder från hans miljöer, framför allt klostret Sankt Florian, utanför Linz i Österrike, i vars hägn en betydande del av hans liv utspelade sig. Det var här han började som korgosse, småningom blev berömd organist och påbörjade sin tonsättargärning. Här är han också begravd och orgeln i den praktfulla barockkyrkan bär numera hans namn. 

Jag har länge tänkt att jag någon gång skulle ta mig till Sankt Florian, och givetvis drabbade mig reslusten starkt på nytt. Den sjunde symfonin ljöd mäktigt om än med softade kanter i den stora kyrksalens efterklangsakustik. Gergievs tolkning var av tryggt igenkännbart slag, utan egensinnigheter. Det är ju med Bruckner som det är med Mahler, de är giftiga och behovet av dem går i perioder. Att jag således återigen blev gripen av Bruckners musik är ett gott betyg åt Gergiev och Münchenmusikerna. Särskilt de tidiga symfonierna, mässorna och kammarmusiken ska jag lite mer ingående ägna mig åt den närmaste tiden.

 

tisdag 26 januari 2021

Glück


Varje enskild dikt är ett tilltal, någon talar till någon. Ibland som i bön, ibland med förebråelser eller ett vittnesbörd, ibland som i svaromål men med utebliven fingervisning. Det rör sig om odlarens möda i natur och kultur, där ett gudaväsen nu och då hör av sig och valda delar av floran också svarar oss utifrån sin specifika skönhet och växtplats. John och Noah finns också och samtliga har trädgården som livsrum under skiftande dagrar och årstider, i ottesång såväl som i vesper.

Det är inte omedelbart givet vem rösten tillhör, eftersom här finns ett gemensamt existentiellt predikament, en lustgård som bytts mot en åtminstone tidvis arbetskrävande trädgård. En odlingslott som det gäller att med ett och samma medel, språket, upparbeta och komma i skapande samförstånd med. Identifikationerna gräver sig bokstavligen ner i myllan: det levande medvetandet begravt och återuppståndet likt träden, blommorna och ogräset. För att i nästa dikt avlyssnas som den transcendenta rösten från den som tigande ändå talar i tystnaden i "mörkret bakom ljuset".  

Ni saknar tilltro till ert eget språk. 
Så ni försöker
tolka tecken
ni inte förmår avläsa

Och ändå når era röster mig alltid.
Och jag svarar er konstant,
min ilska går över
som vintern går över. Min ömhet
borde vara uppenbar för er
i sommarkvällens bris
och i orden som blir
till era egna svar.

Jag har noterat att Louise Glücks poesi beskrivits som lättillgänglig men jag vet inte det jag. Jag har umgåtts med "Vild iris" (Rámus, 2020) i flera månader nu och finner bortom de tydliga meningarna ett ganska så intrikat tankearbete som väl motiverar översättarens (Jonas Brun) vägledande efterskrift. En viktig nyckel till i varje fall just denna diktsamling är den i grunden religiösa kampen för tron som den återspeglar utan att en enda gång nämna Gud eller Kristus vid namn. 

Jag tycker mycket om Glücks även på svenska välklingande försök att i tystnadens ställe formulera det svåråtkomliga med hjälp av någonting så ytterst välbekant som vår omgivande växtlighet. Att än en gång försöka närma sig metafysiken jordiskt och fysiskt på ett åtminstone delvis nytt och överraskande sätt. Det är mycket ofta mycket vackert, oavsett det låter som i Kyrie eller som i Gloria.

Allt är inte tyngt av djupaste allvar. På ett ställe ifrågasätter den transcendenta rösten vårt behov av honom; pennförsedda skapar vi oss själva? Och dikten "Ängsblommor" inleds med en befriande ironisk kommentar: 

Vad säger du? Att du vill ha
evigt liv? Är dina tankar verkligen
fängslande nog för det?


torsdag 21 januari 2021

Hjärta av glas


Jag kom att tänka på en film jag såg på sjuttiotalet och som jag inte sett sen dess. En av de där sällsynta filmerna med scener som etsar sig fast i minnet och som man därför aldrig glömmer.  

Werner Herzog blev för mig redan då, och definitivt i och med "Kaspar Hauser", en favoritregissör som sedan aldrig upphört att överraska och fascinera mig. Den film jag nu tänkte på -  "Hjärta av glas" ¨- tillhör inte hans mest kända, men i mitt minne framstår den som ett litet mästerverk. Varför skulle jag annars komma ihåg den efter snart 45 år?

Via strömningstjänster är det mesta tillgängligt numera, prompt och utan större besvär. Stadsbiblioteket står t ex till tjänst med digital utlåning av en stor mängd filmer, glädjande nog även just den här. 

Det  är en film som inte i första hand talar till intellektet utan återger sinnesstämningar kring en bygemenskap i sönderfall och där en legendarisk bayersk siare från 1700-talet spelar en huvudroll. Skådespelarna agerade i de flesta fall under hypnos, vilket naturligtvis bidragit till den drömlika atmosfären.


Redan i inledningen återser jag en av av de magiska scenerna: en katarakt filmad i närbild så som genom ett transparent filter, vilket riskerar försätta även åskådaren i ett hypnagogiskt tillstånd. Stillastående rörliga bilder för inåtvänd kontemplation: strömmande vatten, försvinnande dimbankar och pulserande glöd i en utbrunnen vedbrands kolbädd. Mäktiga naturscenerier med anknytning till den ofrånkomlige Caspar David Friedrich. Trolska inomhusscener med ljuslågor i brunmurrigt dunkel, erinrande om George de la Tour.

En annan scen jag inväntar med spänning är en av dem från värdshuskrogen (bilden överst). Två trätobröder sitter mitt emot varandra med var sitt ölstop av glas, stirrande som i trans. Den ene höjer glaset och krossar det mot huvudet på den andre så att splittret yr. Jag hade glömt att den andre långsamt svarar med att i stället hälla sitt öl över hjässan på sin kamrat. Ingen av dem reagerar upprört. Nästa morgon ska den ene vara död och saknad av den andre, och det konstateras redan nu helt kallt som ett enkelt faktum.
 

Filmen bygger helt på sådana suggestiva, ofta mycket märkliga scener från byn där glasbruket är huvudnäringen. Där tillverkas ett enastående vackert, rubinrött glas, vars hemlighet den just avlidne glasmästaren tagit med sig i graven. (Jag kommer att tänka på en parallell i Tarkovskijs film "Andrej Rublev", där den vittberömde gjutaren av kyrkklockor dör och man betvivlar att någon efter honom, möjligen med undantag av hans unge son, behärskar konsten att gjuta en klocka av den rätta klangen). Jakten på formeln för rubinglaset leder till mer eller mindre irrationella och destruktiva handlingar. Soffor sprättas upp och sys igen. Hyttans glasblåsare fortsätter blåsa men förgäves. Befintliga glas kastas i floden som färgas röd. 


Byns invånare lever i stigande fruktan och kaos. Deras vanmäktighet förstärks av siaren Hias, herden från vildmarken som tillkallas och delar med sig av sina apokalyptiska visioner av eldsvåda och ond bråd död; profetior som går i uppfyllelse. Hyttan brinner. Sonen till bruksägaren mördar vansinnig sin unga hushållerska.

Ja, det är en märklig film som slutar i en sorts exodus där en liten grupp individer ger sig ut till havs i en roddbåt med målet att nå kanten av världen och försäkra sig om (det alternativa faktumet) att den är platt och inte rund. Jo, till allt annat är han ibland även rolig, den gode Werner - och visar sig i all denna svårtolkade mystik i någon mening själv vara profetisk, eller i varje fall med aningar inte alldeles utan bäring på vår egen tid så här fyrtiofem år efteråt.


tisdag 12 januari 2021

Romans i f-moll

Sergei Rachmaninovs storhet har den här bloggen mer än en gång uppmärksammat. Han var en av de största pianisterna någonsin, därtill en gudabenådad kompositör, märk väl inte bara för piano. Stor även i det lilla formatet, vilket lätt kan förbises när i första hand pianokonserterna och orkesterverken är det man förknippar hans namn med. I själva verket komponerade han musik i alla genrer, till och med operor.

Tunga januaridagar försöker jag använda mig av den kära gamla flygeln i trots mot tidens oro och den försämrade finmotorik som numera begränsar mig till stycken i lugna tempi, på sin höjd andantino. På notstället finns blandat annat ett "salongsstycke" av just Rachmaninov, ur op. 10, nr 6 i f-moll, som jag gärna återvänder till. Kan den musiken tala till oss idag?

Om salongsstycken talar man ibland lite nedlåtande, ofta nog helt obefogat. Det finns många exempel på utsökta miniatyrer, kortare pianostycken av lägre eller medelmåttig svårighetsgrad, som förtjänar att framföras såväl i hemmasalongen som i konserthusets stora sal. Det här stycket med beteckningen Romans är ett utmärkt exempel på det.

Än en gång ryskt vemod säger ni, och jag ser inget fel i det. Ett försiktigt närmande, ett resignerat tonfall, ja, men också tillgivenhet. I det ständigt återkommande motivet - en fallande tonföljd; fyra toner, ibland bara tre - en gest av ömsinthet. Glimtvis vänder det i uppåtstigande trioler - i fåfängt hopp?

Av notbilden att döma skulle det kunna bli ganska tradigt, och vid en första anblick ger den bitvis intryck av att gå i Dess dur. Det krävs med andra ord ett detaljarbete, att man ger akt på små variationer, accenter och dynamik för att den här musiken ska komma till sin rätt. Vid närmare betraktande är den långt ifrån enkel.

Pianisten Arcadi Volodos, en virtuos av Rachmaninovs kaliber, har aldrig tvekat att spela tekniskt förhållandevis enkla stycken när han finner goda skäl för det. Därför hänvisar jag till honom, som med utsökt frasering och känsligt anslag gör det här lilla stycket till någonting märkvärdigt. Men jag rekommenderar även en annan pianist jag nyligen upptäckte på Youtube. Natasha Vlassenko heter hon, och inte heller hos henne fattas någonting av det ömsinta, inkännande spel som krävs för att levandegöra atmosfären i 1890-talets ryska salonger, den jag menar är förnimbar och fullt giltig än i dessa dagar.

Bilden: "Mondlandschaft". Målning av Adalbert Stifter.