"... frid som ingen har häcklat, ingen fullt förklarat"

Sommarkvällen skänker sig själv
trygghet i sin stillnad
men somnar inte ner, ty svalkan kommer.
Himlen klarnar vit, luften vakar och lyssnar.
Långt borta höres en trast
flitigt öva på sin klara flöjt.

Sitter du i en glänta
eller på en äng som gäst
och främling i världen,
når dig sommarkvällens frid som
ingen har har häcklat,
ingen fullt förklarat.

Harry Martinsson

Foto: E.J, midsommarnatten 2010.

Det virtuella musikbibliotekets hälsningar från de döda

Det fanns en tid för länge sedan när hemmamusicerande hörde till vanligheten, åtminstone i hyggligt bemedlade kretsar. I synnerhet flickorna skulle ägna en del av sin tid åt pianospel och ta lektioner för en pianolärare, vilket långt ifrån alltid stimulerade lusten till fortsatt förkovran men ändå gav en god grund för uppskattning av den klassiska musiken.

På den tiden - jag talar nu om ungefär 1830-1930 - fanns det också skäl för tonsättare att komponera musik för solopiano över hela skalan från amatörnivån till den verkligt virtuosa, ämnad för den tidens stora pianolejon. Mycket har förvisso överlevt, men hur mycket mera har inte fallit i total glömska? Chopin, Liszt och Schumann hör till dem som gjorde sig kända som både exekutörer och kompositörer av i första hand pianomusik. Allt av dem - från de små karaktärsstyckena till de stora sonaterna - har genom ständiga nyutgåvor överlevt in i vår tid. Men alla de andra? Förlagen kunde förr räkna med att sälja stora upplagor av salongsstycken för hemmabruk, även av de mindre kända och de många endast dåförtiden kända. Kammarmusik, som det ju så vackert heter, kunde produceras i en omfattning som vi idag bara kan drömma om. Till saken hör att även omslagen till dessa nothäften ofta var mycket vackra.

Men nu finns ju den fantastiska virtuella värld som även läsaren av dessa rader befinner sig i, och som till allt annat visar sig kunna uppväcka musik av längesedan döda och bortglömda kompositörer. Min senaste upptäckt är en sajt som rymmer ett gigantiskt musikbibliotek av nästan borgeska dimensioner. Där har man bland annat scannat och lagt ut en mängd gamla noter utgivna kring förra sekelskiftet, dvs. sådant som numera inte kan uppbringas annat än på sällsynta musikantikvariat. International Music Score Library Project heter sajten, och den finns här och presenteras här.

Jag ska återkomma till några små fynd som jag gjort av för mig både kända och okända tonsättarnamn som är väl värda att uppmärksamma. Den tidsepok jag talar om sammanfaller ju med romantik och senromantik så det är mestadels den arten av musik det blir fråga om. Hör man någonsin numera pianomusik av till exempel Sigismund Stojowski? Josef Hofmann? Vasilij Kalinnikov? Georgy Catoire? Charles-Valentine Alkan? Jo, av den sistnämnde, men nej, knappast av de övriga.

Bilden: Albert Edelfelt: Vid pianot (finns på Göteborgs konstmueseum)

Stad och land

Jag gläds åt mina små ärenden i Stockholm, och inte bara för att de så naturligt låter sig kombineras med exempelvis konserter och andra berikande evenemang. Sist (det var i förra veckan) blev det dock ingen konsert, men det var det ett soligt och varmt sommarstockholm som mötte mig, där kaféborden i skuggan plötsligt var de mest åtråvärda. Hötorget som vanligt fyllt av frukt och blommor med högröstade försäljare som redan vid tvåtiden försökte överrösta varandra. - Pasa på, halva pris!

Satte mig vid ett bord utanför Dolcetto på Sveavägen med en caffé macchiato och en cornetto. Läste i senaste numret av Grammophone om de många goda inspelningarna av Monteverdis Mariavesper och lät mig samtidigt distraheras av tunna klänningar som fladdrade förbi i den ljumma vinden. Trodde mig under några korta ögonblick förflyttad till någon norditaliensk stad. -Grazie. - Ecco a lei. Hörde i andanom den märkliga duetten Duo Seraphim ur vespern medan jag vandrade i riktning mot plikten, sammanträdet.

Veckan som gick bjöd på vitt skilda upplevelser. Ena dagen fiskare i pastoral idyll, andra stadsflanör i ett brusande Stockholm. Almfrönas virvlande dans - det enda för stad och land lika.

Man måste inte alltid välja, eller man kan välja båda. Tillvarons närbelägna lönnrum finns överallt att hitta.

Politikernas musikval

I gårdagens SvD redovisas resultatet av en fråga till partiledarna om vilken musik de vill ha på sin favoritlista. Åtta till tio låtar presenteras från var och en, och det är idel pop, rock och schlager med några enstaka undantag. Det är avslöjande om än inte ett dugg överraskande. Kan man vänta sig att en svensk politiker i dagens Sverige skulle våga vidgå att han eller hon gillar visor eller jazz, opera eller klassiskt i en sådan där enkät? Jag undrar det.

Misstanken att det rätt och slätt är valstrategisk "folklighet" som styrt valet infinner sig lätt. Jag är dock inte alls säker på att det bara är så. Snarare tror jag att det är få om ens någon svensk politiker som behöver brottas med frågan om hur uppriktig man vågar vara på musiksmakens område utan att riskera sin "som folk är mest"-framtoning. Något bildningskomplex behöver ingen svensk partiledare längre känna av. Ingen minister vill profilera sig som kulturintresserad, särskilt inte på musikens område. Bengt Göransson var nog den siste av den sorten. Visserligen hade vi Leif Pagrotsky, men honom minns vi som mininstern som älskade att frottera sig med populärkulturens företrädare. Pop, mode, design gick väl an, ty där finns pluspoäng att hämta. "Finkulturen" ger snarast minuspoäng, antar jag.

En enda "låt" på listorna hör till konstmusikens område. Det är Jan Björklund som står för det valet, och vad tror ni han väljer? "Eine kleine Nachtmusik" av Mozart! Tydligare kan man väl inte demonstrera att man hemskt gärna vill visa bredd och inkludera även den klassiska musiken men tyvärr inte kunde komma på något annat.

Inte ens en personlig eller lite mer annorlunda preferens på populärmusikens område kan man kosta på sig, i varje fall om man ska tro SvD:s kommentator. Han heter Andres Lokko, och har gjort karriär som finsmakare på området. Enligt min mening en högst medioker musikskribent vars omskrutna kvaliteter jag förgäves försökt hitta i de artiklar som han under årens lopp publicerat på stockholmspressens olika kultursidor. Likafullt såg jag nyligen hans samlade verk ligga i bokhandeln i två bibelliknande utgåvor. Gäspa månde gudarna!

Bättre än så här är inte världen. Det kulturbärande skiktet är så tunt att det inte ens duger som fernissa. Det finns varken i politik eller näringsliv, vad jag kan se. Överallt massmarknad och masskultur. Vanlighetens tyranni i högsätet.

Sociologerna får syssla med det där i den mån det är mödan värt. Jag har sedan länge, ja, egentligen under hela mitt liv, vänt mig åt annat håll. En politiker att se upp till, högakta och med spänd förväntan lyssna till är igenting som finns ens i mina drömmars värld.

Fiskelycka

Gårdagen var en sådan där junidag som man önskar att den alltid skulle vara. Almfrön i luften och blommande dikesrenar. Fågelsång och en stilla flytande å med nappvillig fisk i den sjunkande solen. Allt detta bara några minuters cykelväg från stadskärnan.

Min brorson, som är en ivrig fritidsfiskare, bjöd för något år sedan på egenhändigt uppdragen och tillagad fisk och berättade i mina öron otroliga historier om präktiga gösar och bastanta gäddor som står och lurar neråt Fyrisån. Jag följde honom en gång i höstas för att pröva denna fiskelycka, men den gången fingo vi intet.

Beviset kom emellertid igår, och det kom med besked. Under några sköna aftontimmar landades inte mindre än fem gösar i storleken 0.7-1,6 kilo. Rekord för ett enskilt tillfälle även för min skicklige brorson, som numera vet var de står och vilket agn som sådana fiskar inte kan motstå.

Det bästa är att lyckan kommer att förlängas i och med anrättningen. Få fiskar är smakligare

än en väl tillagad gös.

La bella principessa

Några blåsiga regnvädersdagar i Göteborg lystes upp av en systerdotters glädje över sin studentexamen och trevlig samvaro med syster och bror, delvis som det slags minnenas afton som det ofta blir fråga om nuförtiden. Visst är det roligare om solen skiner, men man åker ju inte till Göteborg för vädrets skull, och undersöker man saken närmare upptäcker man dessutom att det inte bara är kungl. huvudstaden som har intressanta inomhusaktiviteter att erbjuda.

I Eriksbergshallen på den numera elegant utbyggda Norra Älvstranden premiärvisas en världsvid vandringsutställning - ":and there was light" -med renässanssnillena Leonardo, Michelangelo och Rafael som sammanhållande tema. Och på operan i torsdagskväll gavs en lustfylld och mycket mozartsk föreställning av Trollflöjten i en fullsmockad salong med ett glädjande stort inslag av ungdomar. Göteborgs konstmuseum bör vara ett av Sveriges allra främsta, och en nytvättad Rembrandt ("Riddaren med falken") är just nu det stora dragplåstret där. Ljusmålaren kommer till sin fulla rätt när de mörknade fernissorna avlägsnats så att intensiteten i det allvarliga ansiktet blir ännu mera drabbande. I övrigt äger museet som bekant en samling nordisk konst med något av det bästa av de allra främsta. Själv blev jag påmind om Åke Göranssons måleri, kanske inte den mest kände av Göteborgskoloristerna men åtminstone i mina ögon den som gör starkast intryck.

Den internationella vandringsutställningen är pedagogisk och tekniskt påkostad. För den som är välbekant med italiensk renässans innehåller den förstås inte mycket nytt och lite väl mycket av reproduktioner och kopior eller verk från mästarnas bottegor i mästarnas lydiga efterföljd. Men det finns ett undantag: den fantastiska upptäckten av ett nytt verk av Leonardo visas också och är narturligtvis det sensationella huvudnumret. Historien om hur en konstsamlare köper ett verk som uppges vara av en tysk konstnär från början av 1800-talet och som sedan visar sig ha självaste Leonardo som upphovsman, är i sig en god och spännande historia. Men alldeles oavsett de astronomiska summor som tavlan numera är värd är upplevelsen obetalbar, ett verk av förstummande skönhet, en teckning i bläck och tempera i ett utförande som tangerar det fullkomligas gräns.

Man menar att porträttet kan vara ett slags vigselporträtt av en ung kvinna från den förnäma milanesiska adelssläkten Sforza, avsett för en både geografiskt och biologiskt avlägsen släkting som ville skaffa sig en viss kännedom om sin blivande gemål. Leonardos uppdrag blev alltså att återge henne så noggrannt som möjligt, att skapa ett slags identitetskort kanske man kan säga, och vilket kort sedan! Budskapet är: så här ser hon ut, så här vacker är hon!

Milda makter! Oavsett det strategiskt planerade och lämpliga i det äktenskapliga arrangemanget får man väl anta att mottagaren blev över hövan nöjd. Oavsett tid och rum får man anta att den man inte finns som inte kan tänka sig avståndsförälskad i denna vackra kvinna. Eller åtminstone förälskad i denna bild!

Bland pipört, fikon och citroner

Det är lätt att med kamerabildernas hjälp dröja sig kvar på Amalfikusten. Här följer ett sista bildsvep från resan, då framför allt en av alla dessa blommande medelhavsväxter blev en ständig följeslagare under promenader i bergen ovanför Positano och Amalfi. Jag tänker på den lilaröda fleråriga pipörten.

Jag ska erkänna att den inte tidigare tillhört den för mig kända floran, så desto roligare att nu lära känna den. Medicinalväxt sedan gammalt lär den vara och tycks klara de magraste och kalkrikaste bland jordar. Det är därför man ser den i bergskrevor överallt, ja, till och med kyrktaken intar den och dekorerar med sina intensivt lysande klasar av små blommor. Ovanstående vy från Ravello torde vara en av de mest fotograferade i hela syditalien. Skälet till att jag ändå vill ha med den här, trots att jag tvangs zooma och offra den vackra pinjens krona, är just pipörtens närvaro på den högra kyrkkupolens kant.

Rosor och oliver, en inte alldeles vanlig kombination kanske. Men oemotståndlig. Under nedstigningen de hundratals trappstegen från Montepertuso till Positano fanns många skäl att stanna till, inte bara för vadernas skull.

Pipörten på närmare håll.

Positano nere i djupet på ena sidan och bergväggen på den andra. Det är förvånande tät skog och annan växtlighet i dessa branta berg.

Bougainvillea förstås, och i bakgrunden den majolikaprydda kupolen till kyrkan i Positano.

En kalla vid stenmuren. En och annan boplats fanns intill trapporna, givetvis med bedårande utsikt men knappast med avundsvärt läge med tanke på förflyttningar.

Citroner av olika slag. Somliga stora och somliga små. Här odlade i stora krukor i klostergården i Hotel Luna Convento, Amalfi, där Ibsen en gång satt och skrev på Et dukkehjem. Och sist men inte minst: fikonen. Varje gång jag träffar på ett fikonträd (detta växte halvvägs ned från Montepertuso med ännu omogna frukter) måste jag stanna till en god stund. Jag vet inte riktigt varför, men jämte citronerna är det nog fikonen som allra mest påminner mig om italienskt medelhav, om den sydligare tillvaro som finns som en aldrig stillad längtan hos nordbon. Dessutom får de mig alltid att tänka på söndagsskolundervisningens Sackeus, en liten man som förmådde skaffa sig en bättre överblick än den som var honom given.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

Portarna i Amalfi

Jag blir mer och mer intresserad av de portar jag passerar, särskilt när det handlar om gamla kulturbyggnader som bär en lång historia med många skilda konstnärliga och arkitektoniska uttryck. Domen i Amalfi är ett sådant exempel på en byggnad där man kan urskilja artefakter och stilarter från snart sagt hela den äldre konsthistorien. Dess mäktiga bronsportar är tillverkade i Konstantinopel på 1000-talet, enligt uppgift av en Symeon från Syrien. Centralt placerade finns bilder av fyra av kyrkohistoriens centrala gestalter: Kristus, jungfu Maria, Petrus och Andreas.


Silverinlägg i bronsen gör att gestalterna framträder i relief mot bakgrunden. Det är dock endast en persons ansikte och konturer som hållits delvis rena från den beläggning som tiden försett dessa porträtt med, nämligen - nej, inte Kristus, som jag först antog, utan Andreas! Det har förstås att göra med att denne apostel också är skyddshelgon för Amalfi och att undergörande reliker av honom (Andreas manna) finns i en krypta i domen. Förmodligen är det beröringen från tusen och åter tusen händer som på detta sätt håller Andreas ansikte skinande i såväl dagsljus som aftondunkel. Oavsett vilket gör det inte portarna mindre vackra och intressanta.

Tilliten till de andra

Taxichafförer i Neapel med omnejd hör inte till dem som jag hyst en omedelbar tillit till. Jag råkade för många år sedan i gräl med en av dem när jag skulle betala resan från flygplatsen till hamnen och båten till Capri. Till taxametern ville han lägga en ansenlig summa pengar med hänvisning till ett inplastat kort från myndigheterna, som han menade gav honom rätt till en extra avgift just för att han kört från flygplatsen. Jag trodde naturligtvis att han försökte bluffa mig och protesterade. Vi fick en liten folksamling av arbetslediga omkring oss, som lugnt och lite roat betraktade den halsstarrige utlänningen som på engelska blandad med stapplande italienska försökte hävda att detta skulle den förbannade chaffören i så fall upplyst om redan från början. Till slut gav jag upp, stressad av att jag hotade att missa båten (vilket jag också gjorde) och gav honom en sedel extra som en slags motvillig kompromiss från min sida.
Till historien hör att jag sedan fick upplysningar som talade för att han hade rätten på sin sida. Sedan dess förhandlar jag alltid med hans kolleger före resan om ett prezzo fisso.

I Ravello, den berömda orten några slingrande kilometer ovanför Amalfi, hände det sig i förra veckan att vi blev av med pengar i en automat som vägrade spotta ut den bussbiljett som elektroniken antydde att vi hade rätt till. Det var strax vid infarten till den tunnel som leder in till torget (bilden nedan), och där man i tunnelns mynning bland annat stoltserar med några av de berömda kulturpersonligheter som bidragit till ortens berömmelse (bilden ovan; bilderna är klickbara!). Där stod också ett par taxibilar och väntade på kunder. En taxichafför noterade vårt fåfänga bankande på automaten, skakade beklagande på huvudet och bekräftade att den var rotto. Vi gick till hållplatsen, satte oss att vänta och hoppades på förståelse från busschaffören.

Efter en stund dyker taxichaffören upp igen och frågar hur mycket vi stoppade i automaten. Vi nämner summan, varpå han resolut överlämnar den till oss. Gapande av förvåning finner vi oss till sist och tackar så mycket för denna överraskande vänlighet.

Det finns naturligtvis en hel del både små och stora skojare, småtjuvar såväl som banditer, i dessa trakter, men det finns sannerligen också folk som upprättar anseendet med råge! Var någonstans i vårt eget land skulle detta inträffa? Det skulle inte förvåna mig om denne man också kontaktar ansvariga myndigheter och ser till att automaten inte längre lurar oanande turister på pengar.


Foto: EJ