Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 29 maj 2014

Det sköna hos Schönberg



Jag läser just nu en roman om uppbrott och en fackbok om musik, båda mycket intressanta och värda att återkomma till. Fackboken handlar om det fula i musiken. Inte oväntat kommer författaren snart in på graden av dissonans som ett av de avgörande elementen i det som vi upplever som "fult" eller oskönt i de musikaliska förloppen. Eftersom jag på sista tiden lyssnat till några centrala verk av Arnold Schönberg, konsonansens och tonaliteten dödgrävare nummer ett, har jag haft anledning att än en gång begrunda hur pass svår, otillgänglig eller oskön denna på sitt sätt mycket cerebrala musik egentligen är. Fast - varför ska vi räkna dodekafonin (tolvtonsseriens musik) som så mycket mer cerebral än Johann Sebastian Bachs intrikata fugor?

Och min slutsats är att det alltid i konstsammanhang tycks vara så, att är man bara skicklig nog när man underkastar sig stränga lagar eller formella restriktioner, eller bryter mot eventuella "naturliga" skönhetsbegrepp om proportioner och konsonanser, så kan det likafullt bli "vackert" eller åtminstone "fult" på ett intressant och för sinnet fullt godtagbart sätt.

Ta till exempel Schönbergs pianokonsert, op. 42. Jag har inte tidigare fått upp öronen för just detta stycke, som jag nu finner i högsta grad lyssnarvänligt, ja till och med mycket vackert. Visserligen är just detta med att få upp öronen en fråga om tillvänjning med det som i förstone kanske låter "fult". Men både rytmiskt och harmoniskt bjuder musiken på spännande variationer, vars lagar förvisso är svåra för örat att greppa och som därför förutsätter att det samtidigt blir musik av tonflödet. I den första satsens lugna andante ger oss Schönberg honungslen lyrik utifrån sina förutsättningar. Strax blir det kärvare, riktigt fult, om man säger så. Kanske kan man säga att det för örat blir lite grann så som när man försöker gifta ihop en rödlöksmarmelad med Roquefort-osten. Lite märkligt, men smakligt, faktiskt riktigt gott!

För övrigt är Schönbergs livshistoria också intressant läsning. Han avskedades från sin tjänst vid Akademie der Künste i Berlin av nazisterna och hamnade till sist i Californien där han bland annat tyckte om att spela tennis med Gershwin. Hans besatthet av tal och talserier hade också en ångestsida: en fobi mot talet tretton som utvecklade sig till en vidskeplig skräck som möjligen påskyndade hans död.

Och så älskade han att titta på Hopalong Cassidy-filmer.

Här finns Schönbergs pianokonsert med Mitsuki Uchida och Pierre Boulez som dirigent för Cleveland-orkestern.

fredag 23 maj 2014

En kväll i maj och ett femtio år gammalt ritardando



Kväll i maj. Jag ser att lövverket i parkens träd här utanför har tätnat. Jag ser att vinden mojnat och att grönskan mättats av skymningsljuset. Inte blommande träd just här, just nu, men jag tänker på aplarna och päronträden som jag sett under dagens promenader med hunden. Skyar av vit blom, som mot kvällen ter sig som milda belysningsaggregat. Här inne står teven på, espressokoppen på bordet just tömd på sitt stimulerande innehåll. En konsert från Gewandhaus i Leipzig förmedlas av franska mezzo, musikkulturkanalen som vågar avstå från flirten med populärmusiken. Robert Schumann, en av staden Leipzigs många musikaliska portalfigurer, får stå för hela programmet. När ska resan till Leipzig bli av? Så många andra resor som kommer emellan av olika välmotiverade skäl. Men någon gång ska jag ta mig till den där staden som var så viktig för Bach, Telemann, Mendelssohn, Robert och Clara Schumann, Brahms med flera andra kompositörer. Thomaskyrkan står väl kvar ungefär som på Bachs tid. Den tidens Gewandhaus finns däremot inte längre, men det nya från 1980-talet ser ut att rymma en vacker konsertsal och med en alldeles utmärkt akustik, enligt vad som sägs. Det sägs också vara det enda konserthus i det forna östblocket som byggdes som just ett sådant, inte som kulturhus som var det brukliga. Jag låter blicken flacka mellan Riccardo Chaillys energiska dirigerande på teveskärmen och de stilla trädkronorna i fönsterutsikterna medan jag lyssnar till den välbekanta musiken. Det längtansfyllda temat (ja, nog finns där längtan?) i pianokonsertens första sats som gång på gång återkommer, det ljuvliga intermezzot och allt det andra som sedan följer. Vid flygeln Martha Argerich, pianomusikens särskilt utvalda medium. Undrar just hur många gånger hon spelat denna konsert. Hon älskar Schumanns musik, det har hon visat under hela sin långa karriär. Publiken klappar fram ett extranummer, och det blir ett som jag hört henne spela förut när applåderna inte vill ta slut: "Von fremden Ländern und Menschen" ur Schumanns "Kinderszenen", op. 15. Det är inget svårt stycke om man bortser från ett ritardando mitt i, som bromsar in ett i övrigt tämligen jämnt flöde och som därför måste ägnas särskild uppmärksamhet. Jag minns att jag i tonåren spelade detta tillsammans med ett annat stycke från samma häfte. Det var spelläxor men uppfördes också på någon skolkonsert. När jag plockar fram noterna ser jag att jag fick dem som premium vid årsavslutningen vårterminen 1963: "För flit och framsteg i musik". Får någon sådana premier nu för tiden? Hon måste gilla det där stycket, tänker jag, och hon gör alldeles rätt i att välja just det hellre än exempelvis "Träumerei", det mest kända i detta opus. För femtio år sedan försökte jag komma underfund med det där ritardandot. Hur tänkte jag, hur gjorde jag då? Hur lyckades jag glesa ut den tonala figur som går igen i hela stycket utan att det blev konstigt rent rytmiskt, för att sedan ta sats och på nytt komma in i det ursprungliga flödet fram till slutet. Som även det bara stannar av och tonar bort utan någon riktigt tydlig punkt. Underbar musik, underbart spel. Publiken applåderar återigen entusiastiskt. Hennes karakteristiska bugning, den djupaste man kan se på ett podium, fäller det vackra grånade hårsvallet som ett draperi mot golvet. Men nu låter man henne ändå stanna ute i kulisserna. Stannar hon där medan orkestern fortsätter med den fjärde symfonin, eller drar hon sig tillbaka till sitt hotellrum efter ännu en dag på jobbet? Hon började spela piano när hon var tre år, debutkonserten skedde när hon var åtta. Nu har hon passerat sjuttio. I nothäftet bläddrar jag fram till det näst sista stycket, det som också kunde ha blivit ett fint extranummer. "Kind im Einschlummern", en vaggsång, kanske den mest ömsinta sång utan ord man kan höra när avståndet till barndomen förvandlat minnena till ren nostalgi. För det är inte musik för barn utan scener från barndomen som Schumann försöker återskapa i detta opus. Och kanske är det först efter femtio år man kan spela dem så som man bör spela dem.

Martha Argerich spelar Schumanns Kinderszenen här.


Bilden ovan: Martha Argerich
Foto nedan: EJ


måndag 19 maj 2014

Shirley Horn - I won´t forget her




Det finns stora, starka sångröster och det finns de mindre, svagare. Därmed inget sagt om skönheten och musikaliteten, som naturligtvis handlar om annat. I sångkonstens värld handlar det om vilken repertoar man väljer och hur man använder den relativa styrka och klangrikedom som är en given. Och framför allt hur man uttrycker de känslor som rösten är ett så känsligt instrument för.

Jazzballaden är en form som bjuder in röster av det lyriska, mindre formatet. Det finns flera exempel, men jag har en favorit som tydligare än andra visar det. Jag tänker på Shirley Horn, den amerikanska sångerskan och pianisten som gick bort 2005, 71 år gammal.

Jag upptäckte henne sent, först 1991 i och med cd:n "You won´t forget me", som tog mig med storm i all sin stillsamma men laddade uttrycksfullhet. Den skivan blev nog något av en återkomst för Horn, som året efteråt kom med ännu en skiva, "Here´s to life", då till orkesterackompanjemang. Också den bjuder på en rad ballader av bästa märke.

Om än aldrig så känd som många andra pianister/sångerskor, säg en Nina Simone eller en Carmen McRae, var Shirley Horn dock redan under tidigt sextiotal starkt beundrad av många medmusikanter, inklusive Quincy Jones och Miles Davis.

Hon var sångerska och musiker, en skicklig pianist som oftast ackompanjerade sig själv i en triobesättning. Så är det också på skivan från 1991, även om gästsolister medverkar på vissa spår, bland annat Miles Davis i titelnumret. Det var för övrigt om inte det sista så i varje något av det sista Davis gjorde på skiva före sin död. Han spelar här nästan som på femtio/sextiotalet, med de omisskännligt sparsmakade fraserna, sordinerat, svidande vackert och samstämt med den likaså sordinerade altrösten hos Horn, här nedtonad till viskningens gräns.

You won´t forget me, though you may try
I´m part of memories, too wonderful to die
And it will happen, that now and then
You´ll fall to wonderin´ if we shouldn´t have tried again

You won´t forget me, on nights like this
The moon will cast on you the shadow of my kiss
No matter where you are with whom you are
You´ll think of me, you won´t forget me
Just wait and see, you won´t forget me
Just wait and see, you won´t forget me
Just wait and see

(text: Kermit Goell/Fred Spielman)

Less is more, lyder en tes. Denna genommusikaliska dialog med Miles övertygar åtminstone mig om att den äger sin giltighet även i musikaliska sammanhang. På ett annat spår sker dialogen med Thoots Thielemans, munspelets mästare, i en sång - "Soothe me" - som vibrerar av utmanande sexualitet. Var och en kan säkert finna sin egen favorit, även om titelspåret är i särklass. Hela skivan finns på Spotify här

Och för den som blir lika tagen som jag är och förblir av Horns sång och musik finns också flera andra inspelningar att glädjas åt, både på Spotify och på Youtube.

Youtube visar henne bland annat i en underbart avsnitt av en hyllningskonsert till Antonio Carlos Jobim i San Paolo, där hon sjunger "Once i loved". Inte ens det ställvis risiga ljudet kan förta behållningen av att också få se henne i aktion (här).

"Here´s to life" finns i sin helhet på Spotify här, men titelsången kan också ses i ett live-utförande på Youtube här.

söndag 18 maj 2014

Sköna maj



En underlig vår, den vi haft. Grönskandet är ungefär fjorton dagar före almanackan, åtminstone som det vanligtvis brukar se ut i Mälardalen. Samtidigt har ett ihållande svalt, blåsigt och gråmulet väder krävt handskar på cykelstyret ovanligt länge. Det är smått förvirrande.

Men det är lätt att till sist bejaka motsägelsefullheten när väl den riktiga sommarvärmen infinner sig. Och då finns det trots allt en regelbundenhet jag känner igen, den som gör att jag endast mycket motvilligt lämnar Sverige de två sista veckorna i maj. Ljuset och den plötsliga sommarvärmen i den nordiska naturens ingång i försommaren bjuder på ett liv och en livskänsla som överträffar det mesta. Och det beror inte endast på att detta återställande är så efterlängtat, detta uppvaknandets under som gullviveflockarna så tidigt varslade om i år. Det beror också på medvetandet om hur kortvarigt allt detta är.

Lördagskväll, häggen och spireorna i full blom och hästkastanjernas ljuskronor på väg att tändas. Och när ljuset är som starkast kan man, återigen i all motsägelsefullhet, lättast öppna sig för mörkret och den mest melankoliska musiken.

Jag lyssnar än en gång till Claudio Monteverdis vidunderliga musik i L´Orfeo, i den version som Concerto Italiano och Rinaldo Alessandrini ger på en inspelning från 2007. En port från 1607 som inte bara öppnar Hades för den sörjande Orfeus utan även öppnar hela den västerländska operakonsten.

Chi ne consola, ahi lassi?
O pu, chi ne concede
Negl´occhi un vivo fonte
Da poti lagrimar come conviensi
In questo mesto giorno, 
Quanto più lieto già tant´or più mesto?
Oggi turbo crudele
I due lumi maggiori
Di queste nostre selve,
Euridice e Orfeo,
L´una punta da l´angue,
L´altro dal duol trafitto, ahi lassi, ha spenti.

De båda herdarnas sång i fri översättning:

Ve oss, vem tröstar oss olyckliga?
Ja, vem kan förvandla våra ögon
till en levande källa
så vi kunde gråta som vi borde
denna sorgesamma dag,
än sorgligare nu när den började så lyckligt?
Idag har den grymma stormen
släckt våra skogars starkaste ljus,
Eurydike och Orfeus,
den ena stungen av en orm,
den andre nedbruten av smärta, ve oss.


Kan lyssnas till här.

Bilden överst: Gullviva (lån från Wikipedia).

tisdag 13 maj 2014

Genuskorrigering


Jag gick med hunden förbi en förskola. Bakom hönsnätet som inhägnade lekområdet stod en pojke i fyraårsåldern och såg bekymrat på mig. Så pass upptagen av sitt bekymmer var han att han inte brydde sig om hunden, som annars barn nästan alltid brukar ställa frågor om.

Han putade med magen och sa: "Jag blev blöt, och byxorna också." På den gula tröjan lyste lerfläckarna. "Har du ramlat", frågade jag. Han nickade.

"Det är nog inte så farligt", tröstade jag, "det torkar snart och mamma kommer säkert att tvätta den".

"Ja, eller pappa".


måndag 12 maj 2014

Rachmaninovs tredje pianokonsert



I lördags i Berwaldhallen spelades Sergei Rachmaninovs tredje pianokonsert i d-moll och hans symfoniska dikt "Dödens ö". Pianokonserten omtalas som den mest virtuosa och svårspelade som finns. Fler kan förvisso tävla om den beteckningen, Prokofievs tredje till exempel. Men om man både ser och hör Rach-trean, som den lite slängigt kallas bland kännarna, förstår man vad den norske pianisten Leif Ove Andsnes´ menar när han säger: "Det är ungefär som att bestiga K2".

Det är ofrånkomligt att i sammanhanget förundras över den mänskliga hjärnans kapacitet, att det över huvud taget är möjligt att memorera och bevara dessa tusentals toner i muskelminnet - ett närmare fyrtiofem minuter långt stycke av virvlande löpningar, ömsom stormande ackordsföljder, ömsom lyriskt vandrande melodislingor - och att göra det så att det blir någonting mer än fysisk-motorisk prestation och cirkuskonst av det hela.

Alexei Volodin, ännu en stor pianist av den ryska skolan, satt den här gången vid flygeln och visade inte värre ansträngning än att den kunde lindras med en liten handduk mot svetten i pannan under de få andhämtningspauser som pianisten ges i denna konsert.

Nog sagt om prestationen. Hur är det då med musiken? Den startar enkelt med ett mycket vackert tema, en melodi som ska återkomma mot slutet av satsen. Orkestern svarar, pianot varierar temat och kvillrar fram kaskader av toner där de melodiska elementen dock aldrig tillåts försvinna mer än kortvarigt. Så är det alltid med Rachmaninovs pianomusik, den må vara hur bländande virtuos som helst, men den bygger på att den sångbara linjen i tonflödet bibehålls. Det är lite av koloratursolo med ett speglande, stödjande och utvecklande ackompanjemang, ofta celli och altfioler i låga böljande stråkmattor med violiner i gnistrade höga register, omväxlande med brassattacker och exalterade utbrott.

Det är romantik av högsta karat, en elegisk skymningsmusik med många inslag av plötsligt uppflammande dramatik. De sista fyra fem minuterna av sista satsens allt vildare uppladdning mot en närmast hysterisk kulmen är som gjord för att omedelbart kasta publiken ur fåtöljerna för ett jublande bifall.

Rachmaninov skrev denna konsert till sig själv inför en USA-turné 1909. Han var ju själv en av 1900-talets allra största pianister. Efter uruppförandet följde så ett andra framförande några månader senare med New York-filharmonikerna, och inte med vilken dirigent som helst. Gustav Mahler var i stan och anförtroddes uppgiften, enligt vad som sagts till Rachmaninovs fulla belåtenhet. Och ja, fanns det en tidsmaskin vore detta onekligen ännu ett av de många lockande resmålen...

Den bästa skivinspelning jag vet av Rach-trean är den av den amerikanske pianisten Earl Wild, som tillsammans med New Philharmonia Orchestra under Jascha Horenstein ledning gör det mesta möjliga av konserten. Det är en inspelning från 1966 men med en alldeles utmärkt ljudkvalitet. Orkesterspelet är utsökt och tolkningen av ett slag som vittnar om ett perfekt samarbete mellan pianist och dirigent. Det gäller såväl de temperamentsfyllda avsnitten som de böljande tongångarna som så innerligt omsluter pianisten i andra avsnitt. Finns att lyssna till på Spotify här.

Som alternativ vill jag framhålla Martha Argerich tillsammans med Riccardo Chailly som dirigent för Radio-Symphonie-Orchester Berlin (här). Vladimir Horowitz, den legendariske virtuosen, gjorde givetvis också flera inspelningar av denna konsert. På Youtube finns den sista han gjorde, där han tillsammans med New York Philharmonic Orchestra och Zubin Mehta visar att talesättet gammal man gör så gott han kan inte är det minsta relevant om man är pianist på den här nivån. Karln är vid det här speltillfället 75 år gammal! Synd bara att synkroniseringen bild-ljud inte är hundraprocentig när bildproducenten är så uppenbart fascinerad av Horowitz väldiga pianohänder.

"Dödens ö" är en symfonisk dikt inspirerad av Arnold Böcklins (1827-1901) berömda målning(ar). Programbladet berättade att Rachmaninov dock blev lite besviken när han fick se tavlan i verkligheten efter att tidigare bara sett en reproduktion i svartvitt. Jag har tidigare bara hört musiken på skiva och inte imponerats tillräckligt för att ha lyssnat mig in i den. Men när jag nu hörde den live blev effekten motsatt den vid Rachmaninovs museibesök. Jag blev tydligare varse årtagen under seglatsen till och från denna dystra ö och de lugubra och upprörande begravningsstämningar som Rachmaninov frammanar. Jag drogs med och kommer att återvända. Vilket måste betyda att SRSO och dirigenten Juraj Valcuha gjorde ett mycket gott arbete.



Bilderna:
Sergei Rachmaninov, ungefär vid tiden för den tredje pianokonsertens premiär.
Arnold Böcklin: Dödens ö (som finns i fem likartade versioner).


torsdag 8 maj 2014

Hermann Hesse - tvedräkt och livsberusning



Under semesterveckan på Teneriffa läste jag bland annat Hermann Hesse (1877-1962, inspirerad av Torgny Lindgrens nyss utkomna roman "Klingsor". Hesse läste jag med förtjusning i unga år, tilltalad av hans ständiga brottning med ungdomliga livsfrågor, om anpassning kontra utanförskap, yrkesliv mot konstnärsliv, utlevelse ställd mot anständig följsamhet mot borgerlig konvenans och moralkodex. Allt det där som finns samlat i det möjligen lätt obsoleta ordet tvedräkt, som jag flera gånger återfann i texterna. Det handlar om den kanske omöjliga önskan att bejaka ett både och, sinnlighet och andlighet, att söka motsatsernas förening, att tvingas ta det onda med det goda.

Den bok från tidigt 70-tal som jag plockade fram ur hyllorna - "Klingsor" (Aldus/Bonnier, 1972) - innehåller tre noveller som ibland nämns som kortromaner, vilket kan gå an för de två sista: "Klein och Wagner" och "Klingsors sista sommar". Den tredje - "Barnsjäl" - är däremot med sina 29 sidor definitivt en novell, men inte mindre intressant för det.

Vid omläsningen nu fann jag den novellen lika läsvärd som de andra, mer kända titlarna. Samtliga är skrivna 1920, det vill säga i författarens etablerade medelålder men före de mest berömda verkens tillkomst.

Att det barn som beskrivs i "Barnsjäl" har självbiografisk anknytning är ingen vågad gissning. Den elvaårige pojken som längtar efter kontakt och försoning med fadern faller för frestelsen att stjäla en krans av fikon från en byrålåda i hans arbetsrum. Pinan i väntan på upptäckten driver honom till andra självplågande handlingar och till sist även lögner och förnekande. Och fadern som förstår att hans förhör bara tvingar pojken att ljuga ihop en allt orimligare historia om fikonen fortsätter likafullt med sina frågor ända tills lögnaren står där avslöjad och förödmjukad. Faderns sista fråga blir då varför han ljög, och den kan inte pojken svara på. Nej, den kan författaren först långt senare tänka sig försöka besvara.

Det är en fin psykologisk studie av skuldens roll i uppfostran och svårigheterna för både barn och förälder att styra sina dunkla drivkrafter. Och även om metoderna kanske är mindre auktoritära i vår tid är de ingalunda därför befriade från det psykiska övertag som föräldern alltid kan utnyttja i tillrättavisningens namn.

En bonus med omläsningar är att man stöter på sina gamla förstrykningar. De är många i de övriga två texterna, och jag har ingen svårighet att förstå mitt yngre jags markeringar. "Klingsors sista sommar" är det livsberusade bokslut som målaren Klingsor, endast fyrtioåtta år gammal, gör under en sista tid bland musor och vänner i "sydliga nejder", landskap som knappast kan tolkas som annat än italienska, även om de febriga visionerna medger närmast kaleidoskopiska skiften mellan människor och miljöer.


Under det tredje kapitlets bergsvandring ("Kareno-dagen") befinner sig sällskapet plötsligt i Damaskus, men i ett barockpalats där en flygel stäms, vinet flödar, en operascen uppenbarar sig från balkongerna och där "bergens drottning" visar sig i olika kostymeringar, dock utan att frånträda sin sagostatus från barndomen och därmed omöjlig att fysiskt erövra. På hemvägen festas det storligen i en "grotto" och Klingsor får drag av trollkarl, en nattens konung med sällsam makt över berg, måne och stjärnor.

"De satt i en svävande gunga högt ovan världens och nattens avgrund, fåglar i en gyllene bur, utan hem, utan tyngd, i jämnhöjd med stjärnorna. De sjöng, dessa fåglar, sjöng exotiska visor, de lät sitt rusiga hjärtas fantasier glida ut i natten, i himlen, i skogen, i det ovissa, förtrollade världsalltet. Svar kom från stjärnor och måne, från träd och berg, Goethe satt där och Hafiz, Egypten sände sin heta doft och Grekland sin förfinade, Mozart log, Hugo Wolf spelade på flygel i den vilsna natten."

Hesse försöker återskapa den livskänsla som vetskapen om den utmätta tiden ger. Klingsor dricker inte bara det goda vinet, han dricker världens skönhet och smärta med törstiga ögon i känslan av att nuet aldrig mera återkommer, i önskan att besegra tiden i en alltomfattande samtidighet där inte det ena följer på det andra, det ena utesluter det andra. Hans liv är dödsmedvetande, berusning, extas.


Bland konstnärsvännerna finns en som står Klingsor närmare än de övriga. Det är Louis, den grymme, oberäknelige, som dyker upp när han behagar och lika snabbt försvinner, som "bodde på tåget och hade ryggsäcken som ateljé". "De målade tillsammans på Oljeberget och i Kartago", sägs det på ett ställe. Och Louis är också den som ifrågasätter måleriet, åtminstone när han har en aptitlig soppa i tallriken, gott vin i muggen och en skön flicka i knät.

I slutet av romanen skriver Klingsor ett brev till Louis och skickar en dikt till en annan vän, alltmedan han arbetar med sin sista målning, ett självporträtt vars sammansatthet till sist kanske närmar sig drömmen om det alltomfattande livet, tvedräkten bejakad och omsluten. Ännu ett längre citat belyser fint denna romans romantiskt och stilistiskt överhettade karaktär:

"Och inte bara sitt ansikte, eller tusen ansikten, målade han på denna duk. inte bara sina ögon och läppar, munnens plågade klyfta, pannans spruckna klippa, de rotliknande händerna, de skakande fingrarna, hånet mot förnuftet, döden i blicken. Med sin egenvilliga, laddade, koncentrerade, skälvande penselskrift målade han också hela sitt liv, sin kärlek, sin tro, sin förtvivlan. Skaror av nakna kvinnor målade han, drivande förbi som fåglar i storm, slaktoffer åt avguden Klingsor, och en yngling med självmördaransikte, fjärran tempel och skogar, en gammal skäggig Gud, mäktig och stupid, ett kvinnobröst kluvet av en dolk, fjärilar med ansikten på vingarna, och längst bort i bakgrunden, vid randen av kaos, målade han döden, en grå vålnad, som stack som ett spjut, fint som en nål, i hjärnan på den målande Klingsor."

Romanens Louis lär ha den schweiziske konstnären Louis Moilliet (1880-1962) som förebild. För mig var han okänd, tills det nära nog alltomfattande nätet visade mig exempel på hans konst. Jag har blivit stormförtjust i hans akvareller, där han är i gott släktskap (och fullt i klass) med Paul Klee.


Som ett passande musikval i sammanhanget vill jag föreslå en romans av Hugo Wolf: Ganymed. Spotify har flera goda inspelningar, men de med Dietrich Fischer-Diskau respektive Ian Bostridge är i särklass.

Bilderna (samtliga akvareller av Louis Moilliet)
Blick auf Siges I 
Mosche und Gärten in Sale, Marokko
Arabisches Schloss am Golf von Tunis 
Se även denna länk, för fler av hans akvareller.

Foto: EJ (nederst)

söndag 4 maj 2014

Bilder från Teneriffa



Fotograferar gör jag inte så ofta, om jag inte är på resande fot. Ändå är det ett sant nöje som samtidigt övar iakttagelseförmågan. Nackdelen kan vara att man blir så upptagen av att samla minnen och motiv för framtida bruk att man försummar närvaron i nuet. Men det går ju att reglera med den alltid lika gångbara dygden måttlighet. Och jag tycker faktiskt att det åtminstone i vissa lägen mycket väl går att förena sinnlig närvaro med att lyfta kameran för att se det man ser genom linsen.

En bild är alltid begränsad till det visuella ögonblicket. Men åtminstone för fotografen kan den väcka fler sinnen till liv genom de minnesspår som den aktiverar. Ibland är emellertid det rent visuella det som lockar mest. Så är det med några av mina favoritmotiv, framför allt portar, men även fönster, trappor och husfasader. Och ibland är tanken att jag ska återkomma till dem med akvarellpenseln i handen.



Dessa båda öppningar i väggen kan i förstone få en att tveka om det är fönster eller dörr eller bådadera man ser. Men fönster måste det vara. Eller ha varit, nu delvis tillbommade. Det översta fann jag i Puerto de la Cruz, det undre i Garachico.



Från Garachico är även bilderna av dessa vita väggar mot hav och himmel respektive en grönklädd lavabergsfond.




Ska man ta sig upp till eller ned från nationalparkerna kring Teide måste man på västra sidan av Teneriffa ta sig genom molnen och passera en del sömniga byar där elledningarna hänger i luften.


På den ständigt soldränkta sydkusten trollar ljuset med fasaderna så att det vita skimrar mot ljus rosa eller ljust gråviolett.

Foto: EJ
(Klickbara bilder, tagna i veckan som var. Med tack till vännerna som gjorde bilresan möjlig!)


lördag 3 maj 2014

Spaniens högsta berg



Jag har varit i helvetet, om inte ända in i så vid porten, eller i varje fall inte långt därifrån. Så långt var det smärtfritt och vackert, mycket vackert.

Pico de Teide, Spaniens högsta berg, är en vackert sockertoppsformad och snöfläckad vulkan på Teneriffa som reser sig 3 718 meter över havet. Bara två andra av jordens vulkaner är större än den. Omgivningarna är sedan 1954 en nationalpark med unik växtlighet på vulkaniska bergarter som så här års är särskilt betagande.

Med kabinbanan fattades bara 163 meter till kratern, porten till helvetet enligt vad guancherna, urbefolkningen, en gång trodde. Jag har aldrig andats så tunn luft förut, och kanske var det lika bra att man måste inhämta skriftligt tillstånd för att tillåtas forcera den sista sträckan till fots. Så nu vet jag det, för att nedstiga i helvetet måste man först bestiga ett mycket högt berg, Spaniens högsta.

Bilderna får tala för sig själva.





Följande bilder är från kabinbanan eller dess övre station.









Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

fredag 2 maj 2014

Varning för Norwegian!


Hemma igen efter en flygresa tur och retur Teneriffa, med byten i London, Gatwick. Jag skriver det här i en besvikelse som kanske grundar sig på en tidigare obefogad tilltro till Norwegian, det norska flygbolaget som ju är på väg att konkurrera ihjäl SAS.

Fram till nyligen har jag tyckt att Norwegian skött sig hyfsat för att vara det lågprisbolag det är - med allt vad det innebär av trångt benutrymme och fullt blommande krämarfantasi kring vad man kan avgiftsbelägga utöver själva flygstolen. Men nu är det dags att utfärda en stark Ryan Air-varning på detta bolag. Det verkar vara samma skrot och korn i detta snabbt framgångsrika företag som det hela tiden varit med Ryan Air - ett bolag som jag skytt som pesten och lyckats hålla mig ifrån. Omsorgen om resenärerna är ingalunda prioriterat, vad än man säger i reklamen.

Så här var det:

Några veckor innan vi reste fick vi besked om att man behagat ställa in hemresans flyg. Vi anmodades acceptera, eller ej, att förkorta vår resa med en dag. Och vad gör man om man ändå vill komma iväg och alternativ saknas? Man morrar och tänker att inställt flyg med nittionio procents säkerhet bara är fråga om en sak: att inte skicka upp ett plan i luften som inte fyllts till sista plats.

Gatwick är en vansinnig trafikkarusell som Norwegian flyger flitigt på, vilket man uppenbarligen inte tar hänsyn till i planeringen. På Gatwick får en transferresenär på nytt ta sig igenom både passkontroll och ny incheckning under ändlösa vandringar i tunnlar och trappor och shoppar med en så erbarmlig skyltning att en timmes tabelltid mellan planen nätt och jämnt räcker, för att nu inte tala om vad som händer vid en kvarts försening. Inte minsta upplysning gavs från Norwegian om detta krångel för transferresenärer på Gatwick. Vi hann med, jodå, men efter att med andan i halsen ha trängt oss ned i stolarna välkomnades vi ombord med beskedet att andra försenade Norwegian-flyg med transferresenärer från Faro och Barcelona måste inväntas med någon kvarts försening som följd - en kvart som givetvis blev en timme.

Till råga på allt meddelar pursern att tyvärr, tyvärr så kunde man inte betjäna passagerarna med drycker eller tilltugg, än mindre någon mat för de hungrande och törstande. Ingen pålastning av förnödenheter hade skett, oklart varför. Tanken på att timmen i väntan på avgång i så fall varit särskilt viktig för något ätbart.i vänthallen försökte vi förgäves slå bort.

Hur annorlunda då för en månad sen med KLM till Amsterdam. En billig biljett den också, men med en gammaldags service och bättre utrymme. Och med välsmakande mat och dryck utan att man behövde betala ett öre. Punktlig flygning dessutom. Lite som i gamla dar, på ett sätt som man trodde var försvunnet numera för andra än dem i business class.