Vilken konsert!

Förra lördagen var jag med om någonting riktigt stort i Konserthuset i Stockholm. "BLOMSTEDT DIRIGERAR BRUCKNER, löd rubriken på programmet i rättmätiga versaler. Vår ojämförligt störste dirigent genom tiderna, Herbert Blomstedt, 97 år, ledde filharmonikerna till stordåd i en av symfonihistoriens mäktigaste verk: Anton Bruckners ofullbordade nionde symfoni, alltså dess tre fullbordade satser.

Han dirigerar sittande numera, men att han i den åldern under dryga timmen orkar hålla armarna i luften och med sina sedvanligt vackra handrörelser leda musikerna till ett inspirerat resultat, är givetvis en prestation i sig. Att han sedan är en internationellt erkänd Bruckner-dirigent som under ett långt liv levt med denna musik, förklarar väl åtminstone till en del att det som skedde kunde ske.

Jag har hört den här symfonin många gånger, både live och inspelad, men aldrig tidigare blivit så till den grad gripen av det som Blomstedt förmedlade den här eftermiddagen. Denna väldiga musikaliska katedral blev genomlyst av de olika instrumentgruppernas insatser, var för sig och tillsammans i hela dess komplexa harmonik, där det kraftfulla brasset dominerar som i ingen annan symfoni. 

Bruckner dedicerade sin sista symfoni till ingen mindre än Gud själv med förhoppningen att han skulle hinna färdigställa en sista fjärde sats. Det blev honom inte förunnat, men Adagiot som slutdel är passande och gott nog för en musik som efter stegringar, tystnader och ett sista utrdaget, borttonande ackord upphör i intet. 

Vid detta slut lät Blomstedt sina utsträckta armar sakta, mycket sakta sjunka, medan vi i publiken höll andan, inväntande en landning i tid och rum  Under publikens ovationer och orkesterns touche pilar sedan en nu till synes föryngrad dirigent lycklig ut och in med sin rollator. Ut och in igen för mer applåder. Och så en sista gest när han tackar och går fram till det hopslagna partituret på pulten och klappar det helt lätt med ena handen.

Ja, det var en konsert utöver de vanliga. Med ett ord sagt: oförglömlig!

PS. Jag ser att samtliga Bruckners symfonier finns med Herbert Blomstedt och Gewandhausorkestern i Leipzig, i liveinspelningar från 2023 på cd (på Spotify här). 

Foto: Nadja Sjöström, Konserthuset.

Virtuost och mäktigt - musik i stearinets tid

Månaderna går och vi är redan långt inne i den årliga anpassningen till det snöfria novembermörkret. Allhelgonahelgen inledde som vanligt stearinsäsongen. De tända ljusens högtid lyser upp och pånyttföder minnena av de som gått ur tiden - före oss andra som ännu är kvar i den.

Hösten har i alla fall varit mild och inte sällan mitt på dagen solig. Oktober slöt för min del med en upplyftande konsert, men även förstämning efter ännu ett sorgebud. Ännu en av dem som funnits mycket lång tid i mitt liv är död. 

Lars var min svåger i mitt första äktenskap med Eva, som i oktober 1991 alldeles för tidigt gick bort i sviterna av cancer, det som nu också drabbade hennes några år äldre bror Lars vid 82 års ålder. 

Han var och förblev norrlänning, professor i psykiatri i Umeå men med breda, socialpsykiatriska intressen och tidvis verksam i både Afrika och Latinamerika. Vi hade samma bakgrund och bar lustigt nog också samma efternamn. Framför allt i våra yngre dagar betydde han mycket för mig med sin öppna, resonerande, i bästa mening frisinnade attityd till tillvaron. Frid över hans ljusa minne!

Upplyft blev jag när stockholmsfilharmonikerna under den nye unge chefen Ryan Bancroft spelade det populäraste verket av de två tonsättare som stod på programmet, nämligen Felix Mendelssohn med violinkonserten i e-moll och Anton Bruckner med den fjärde symfonin i Ess-dur, "Den romantiska". 

Habituéerna kunde kanske misstänka att programmet valts för att enkelt fylla Konserthuset. Men även i den mest älskade musiken måste liv gjutas för att den ska bli gripande och angelägen. Det är med andra ord en fråga om förmågan att förmedla vad man funnit i det man valt. Där på plats kände jag mig som sagt lyft av både violinkonserten (med den hängivne Augustin Hadelich som solist) och av Brucknersymfonin som remarkabel kulmen. Först senare fick jag veta att just den dagen somnade Lars in för gott.

Mendelssohn revolutionerade inte tonkonsten, men han skrev en hel del underbar musik som visade att mästerskap inom ramen för de klassiska formerna fortfarande var möjligt. Den här violinkonserten är naturligtvis älskad för att den är lättlyssnad utan att vara enkel eller banal. Violinstämman bjuder utan tyngande bagage en lätt och luftig resa som gärna och med elegans svingar sig upp i de högre registrens glänsande silvrighet. 

Moll? Ja, delvis, bland annat första satsens huvudtema går i moll. Vilket inte förtar huvudintrycket av musiken som i grunden lyckligt livsbejakande. Och ingen tvivlade på att Hadelich själv älskade att frambringa dessa sköna toner ur sitt instrument, en Guarneri del Gesù från 1774, en dyrgrip som han har till låns.

Med Bruckners fyra hamnar man ofrånkomligen i den harmoniskt och rytmiskt mer komplexa romantik som hör det sena 1800-talet till. Med sin Wagnervurm och framför allt sitt egensinne utmanade Bruckner den rådande musiksmaken. Samtidigt kunde hans samtid inte annat än beröras av detta kraftfulla och bitvis starkt dissonanta välljud. 

Fyran är omisskännligt Brucknersk, men kanske melodiskt trots allt lättare att ta till sig än flera av de övriga symfonierna. Jag kan inte längre minnas om och i så fall när jag hört den live. Mina favoriter är annars de tre sista - sjuan, åttan och den ofullbordade nian - som numera torde ha samma dragningskraft på konsertpubliken som fyran. Alltnog, det var en lysande tolkning som Rycroft och filharmonikerna gjorde, och hädanefter kommer jag att vara en flitigare lyssnare till även denna magnifika symfoni.

Och sen i lördags... Det var givetvis med stor förväntan jag bänkade mig i Berwaldhallen för att lyssna till den väldiga "åttan" - detta en och en halv timme långa mästerverk som hör till det yppersta i genren. Manfred Honeck nämns numera som specialist på Bruckner och nog gjorde han intryck av att veta vad ha ville med Sveriges Radios Symfoniorkester, som han ju för ett tjugotal år sedan under en period själv chefade över. Det blev en rejält pulshöjande upplevelse, så pass att jag kände mig nära att bokstavligen golvas av den. 

 

Det var inte bara för det djupt gripande Adagiot, som jag känner så väl sedan det drabbade mig första gången i Haitinks inspelning med Concertgebouw vid mitten av 80-talet. Även i övrigt rådde precision och balans i uppbyggnaden av den "katedral" som en symfoni av Bruckner brukar liknas vid, och som påminde mig om den där förstagångsupplevelsen.

Ja, varifrån kommer denna överväldigande musik? Detta ur intet växande stråkbrus, som växer med bleckblåsets mäktiga understöd, i omtag efter omtag, och till sist när krampen släpper når en kulmen i det briserande ljus som flöjter och harpor sprider. Varifrån? Varthän?Man kan göra sina fåfänga försök att analysera och formulera svar på frågor som inte låter sig nöjaktigt besvaras. 

Det kan ej förklaras, det kan blott erfaras, sjöngs det i en andlig visa i min barndom.

Nog är det ett existentielllt drama som öppnar för både himmelsljus och avgrundsmörker, ett psykodrama som man dras in i och som inte upphör förrän de sista takternas hamrande tordön slutligen stupar i brant fallande intervall. 

PS. Och sen i söndags... Sokolov. Jag återkommer till honom. DS.

Foto upptill: Nadja Sjöström: Konserthuset
Foto nertill: arne@hyckenmedia.se. Berwaldhallen

Höstlöv och liv

Vi vadar omkring i höstlöven, Doro och jag. Den friska men för årstiden mycket milda vinden sopar trottoarerna så gott den kan men lyckas inte lika bra med det som fallit i lager på fuktigt lager i parkerna. Det mesta av lövträdens bladverk har lämnat grenarna och ett medelålders par på promenad delar nöjet av det knippe utvalda lönnlöv som kvinnan leende håller som en solfjäder i ena handen. En pappa med barnvagn och två små barn rafsar famnen full med löv, kastar dem högt i luften så att de singlar ner över barnen och landar på marken en andra gång. På en parkbänk står en kasse fylld med fallfrukt, ett par, en man och en kvinna, troligen invandrare, går omkring och plockar nyligen landade äpplen.

Ett förtäckt klimatrelaterat hot eller ej - vi kan inte annat än njuta av det milda oktobervädret, av att kylan tycks uppskjuten på obestämd tid. Mörkret faller dock kalenderenligt och höstmörker är det mörkaste som finns. Innan det börjar skymma går vi i den låga eftermiddagssolen som bländar och förblindar och tvingar husse hålla kort koppel som säkerhet mot de hastigt uppdykande vettvilllingarna på elsparkcykel. 

Tillbaka inomhus är det snart dags att tända upp några dunkla hörn av rummen. Doro grottar ner sig i soffan hos matte eller i sovrummets fluffiga sängöverkast medan husse söker sig till någon av eftermiddagens stillsamma aktiviteter - läsning, lyssning, skrivande. 

Efter att i våras ha kommit av mig läser jag nu - och roas storligen - av Laszlo Krasznahorkais "Herscht 07769" (Norstedts, 2023). Trehundrasjuttiosex sidor text utan punkter eller styckeindelningar (dock komma och andra skiljetecken), det lär väl kallas experimentell prosa men är inte alls så oöverstigligt som det låter. I själva verket är det ett under att en sådan textmassa flyter så obehindrat som den gör (och översättaren Daniel Gustafsson har nog sin berömvärda del i detta). 

Det handlar om livet i en liten stad i före detta östtyska Thüringen i vår egen tid av politiska motsättningar och nynazism. Huvudpersonen, Florian Herscht, är en udda figur som gått kurser och förläst sig på modern kvantfysik. Via begrepp som antimateria har han kommit till insikt om att vi står inför en kosmologisk katastrof, hela universums undergång. 

Han tar sitt ansvar och skriver ett, ja flera brev till förbundskansler Angela Merkel angående detta. Med sin naturvetenskapliga bakgrund borde hon vara den som förstår allvaret i vad som förestår. Breven besvaras emellertid inte och han motas bort när han reser till Berlin för att personligen framföra sitt ärende. 

Florian försörjer sig på klottersanering tillsammans med sin "Boss", en vulgär, nazianstucken typ som "bossar" den godhjärtade, närmast dumsnälle Florian när de åker omkring i en gammal Opel och eliminerar graffiti. Ryktet säger att bossen sprejar på nätterna och sanerar på dagarna. När så Johan Sebastian Bachs grav skändas med klotter händer något med både herre och tjänare i den gamla Opeln - och det är så långt jag hunnit i texten. Det ska bli spännande att följa händelseutvecklingen i och genom det som baksidestexten talar om som Florians enda tröst: Bachs musik.

Min musik till tröst och uppbyggelse de senaste veckorna har främst varit kammarmusik av Brahms. Dels andra och tredje pianokvartetten (som Musikrevyn i SR P2 häromveckan påminde om), dels de båda stråksextetterna. 

För övrigt fyller Anton Bruckner 200 i år, och jag har biljetter till fjärde symfonin i Konserthuset nu på lördag (26/10) och åttonde symfonin i Berwaldhallen i november (9/11). Även Bruckner var ju i flera avseenden ett naivt original men samtidigt musikaliskt inget mindre än genial, en skapare av musik för de stora akustiska rummen till Guds och Wagners ära. 

 

Nyttårshändelser - med och utan broddar

Redan går januari mot sitt slut. Vintermörker råder, trots sakta ökande dagsljus. Den vita julen försvann hastigt och marken låg bar till nyår. Det nya året startade vid nollstrecket och steg sedan någon grad eller två när solen bröt fram och tog frosten. Det var onekligen vackert. Sedan har det växlat mellan några grader över och under noll, med mestadels gråväder och det slags nederbörd som följer av plus eller minus. 

Med hund i familjen blir väderleken även praktiskt av intresse. Doro, vår nya familjemedlem sedan september, drar ena dagen iväg med mig på gropig is, nästa dag i vattensjuk snösörja, den som här och var bildar förrädiska vattensamlingar över blankis både i parkernas halvfrusna gräsmattor och på trottoarer i skugga. 

Vissa dagar är broddar av nöden för att hindra en upprepning av förra nyårets incident, då jag halkade omkull och vrickade mig och länge fick gå med en ond och svullen högerfot. Det faktum att varje rastning kräver bylsiga ytterkläder, ibland även på Doro, gör att vi båda kan gripas av motsträvighet. Som trippande spöken rör vi oss där i det duggiga mörkret - Doro med lysande halsband och husse i mössa med inbyggd pannlampa. Ack, våren och solen - eja vore vi där!

Vad 2023 kommer att föra med sig vet ingen, fast många fruktar det värsta. Världshändelserna de senaste åren har klargjort att krig i vårt närområde och världsvida farsoter inte hör till det förgångna. Vi kan också kallt räkna med fortsatt skräckinjagande profeterande om klimatet och mer eller mindre realistiska krav på omställningar. Jag är ingen profet men befarar eskalerande djävulskap från dåren i Kreml, som måste bort för att inte den kommande ukrainska offensiven ska mötas av en massförstörelse utan like sedan Hiroshima. I Putins krigföring ryms inga begrepp som "collateral damage", det är rätt och slätt förödelse han opererar med, krigsbrott satt i system. Så varför inte kärnvapen i desperat läge? Tror man sig ha en historisk mission att fylla i återupprättandet av ett imperium i sönderfall ter sig inga offer för stora.

"Framtiden ter sig dyster", sjöng en gång Hasse&Tage, med slutklämmen: "Men man hoppas att barna ändå får ett glas öl". Och så länge den lilla världen hemmavid består, fylls den nyinköpta fickkalendern med planer för åtminstone närmast kommande veckor och månader. Som om en framtid funnes, och det i någon mån även för oss som redan nått "aktningsvärd ålder" och har vänner i den nyspråkliga kategorin "äldre äldre". 

Nyligen fyllde jag själv ett år till, och häromdagen dök det orange kuvertet på nytt upp i postfacket (var det verkligen ett helt år sen sist?) med löften om fortsatta utbetalningar. I mångt och mycket fortlöper livet som vanligt med en del sorger, en del glädjeämnen och för all del också en del ämnen till förargelse. I min ålder måste man trots allt inse att de aktiva år som återstår inte kan räknas i decennier - och samtidigt leva som om fortfarande en morgondag randas. 

Jag intalar mig därför att det finns större anledning nu än någonsin att ta vara på det av livets goda som finns inom räckhåll. Det behöver inte vara något nytt och annorlunda, inget som överstiger mina ekonomiska och fysiska resurser. Snarare en fråga om att ta vara på den tid man har och ägna sig åt sina intressen. En vardag i lugn och ro med ett eller annat intressant avbrott, och förhoppningsvis med en eller annan upptäckt.

Musiken finns, ett elixir nu mer än någonsin. Nog för att min gamla Bechstein som regel står mörk och tyst med nedfällt lock av skäl som har med Mr P, min förtegne, ständigt skuggande följeslagare att göra. Det är ledsamt men är som det är. Med levodopa lever jag än så länge bättre än de flesta som har samme skuggfigur i släptåg, det vill säga med begränsad finmotorik, en del stelhet och en del sömnbesvär. Men jag är glad att jag hör bra, ser att läsa och kan beundra utsikter, både här hemma och på fjärran ort. Och jag har - post Covid19 - gom och smaklökar i behåll och kan bära välfyllda kassar med vin och mat från stambutikerna utan att bli onyttigt andfådd.

Jag besökte förresten en konsert i förra veckan, den första för i år. Lyssnade till Anton Bruckners åttonde symfoni med Kungliga Filharmonikerna under Christoph Eschenbach. Adagiot i den symfonin hör till det bästa jag vet av denne märklige tonsättare som komponerade så mycken överväldigande musik till Guds och Wagners ära. De stora blocken stiger och sjunker, stannar upp och gör omtag, sammanfogas och bildar den musikaliska arkitektur som den här musiken ofta liknas vid. Det är som att vistas i det inre av en katedral där strävbågar stiger mot ljuset, båge för båge, och fullbordas i ett extatiskt genombrott med ett intensivt ljusflöde från stråkar och harpor. Nej, det kan inte rätt beskrivas.

Det var en fullt godkänd tolkning, även om jag i det nyss beskrivna momentet helst vill ha det som Bernhard Haitink ville ha det i en inspelning med Concertgebouworkestern, på en Philips-LP från 80-talet. Jag tror att det har mer med de olika editionerna av symfonin än med tolkningen att göra. Eschenbach använde den omarbetade versionen (edition Nowak), medan Haitink litade till den ursprungliga (edition Haas). Bruckner lät sig ju påverkas av kritiken, var uppenbarligen varken i egna eller kritikernas ögon det oantastliga geni han var.

 

Litteraturen finns också. Jag har i hyllorna gott om sådant som ännu är oläst eller bör läsas om. Det gäller bara att sovra och sovra ännu mer utifrån läsvärde, det vill säga välja det som har någon sorts konstnärlig bärighet och existentiell relevans. Inte så att jag helt utesluter impulsköp och chansningar; att låta sig förföras av något nytt och okänt kan leda en till intressanta upptäckter, i fiktionens världar såväl som in real life.

 

Jag passerade i lördags Uppsala Bokhandel som i ett av sina fönster skyltade med poesi (tänka sig!), och där låg ännu en diktsamling av Kjell Espmark, som ju gick bort i höstas. Han skrev allt vackrare och mera angeläget ju äldre han blev, och inte minst de där så kallade rolldikterna som utgör ett så väsentligt inslag i hans senare diktning stimulerade honom uppenbarligen till att dela med sig något av den stora lärdom han bar på. 

Bland de postuma dikterna i "Hemfärd till glömskan" (Norstedts, 2023) finner jag en som inkännande återger något av den socialt valhänte Anton Bruckners liv under arbetet med den nionde och ofullbordade symfonin. Här följer det inledande avsnittet:

Sitter krökt vid mitt skrivbord

iförd en åldrad symfonikers kropp

för att känna det alltför stora avvecklas.

Kring mig hånfulla skuggor, 

än dirigenter som fnyst åt mitt tonspråk,

än gatpojkar skränande Bruck-ner, Bruck-ner

åt mitt snaggade hår och min vadmalsrock.

Jag viftar snyftande bort dem - flugor!

Mitt partitur är i krig med verkligheten

och vältrar sig i sen pubertet.

Men adagiot är ett samlat avsked

Poeten förmedlar till sist tonsättarens insikt "att tid är en illusion /och att det är först som ofullbordad som /min sista symfoni är färdig".

Och jag kommer än en gång att tänka på titeln på en mästerlig novell om en "idiot" av Lars Gustafsson (i "Berättelser om lyckliga människor",  Bonniers, 1981):

Det stora drabbar var det vill.

Foto: EJ.

Jag kompenserar mig

Sista helgen i januari. Dagar av norrländsk vinter avslutar denna i övrigt så mulna och regniga månad. Minus tio grader och knarr under skosulorna i lätt, gnistrande kallsnö. Solbelyst snö även på parkträdens svarta grenar. Ljusets återkomst förlåter mycket och jag minns som en särskild nåd fullmånens lysande glasglob en eftermiddag just när ljuset började sjunka vid middagstid. 

Lördagen ägnade jag mig först åt de duktiga svenska skidtjejernas tävlande i Falun. Därefter matlagning och slutligen återgick jag till teven och SVT 2:s helkväll om Anton Bruckner - public service när den är som bäst. Jag saknade bara den kunniga programledaren Ella Petersson, vars plats tyvärr intagits av den chosige Kristofer Lundström.

Mitt intresse för längdskidåkning är i hög grad nostalgiskt betingat. Det är mycket längesen jag själv stod på skidor, men jag minns hur det var i unga år när snön låg lika vit som den gör nu. Jag blir förskräckt vid tanken på att jag tillhör en minoritet som är gammal nog att minnas en barndom när Sixten Jernberg tävlade och oftast vann mot en finne som hette Hakulinen. I radion refererade Sven Jerring och det var olidligt spännande. Och nu blir jag tårögd av beundran för den unga Linn Svahn, fast inte enbart för hennes prestationer. Måtte hon få behålla sitt omedelbara väsen, sin självtillit och den till synes obesvärade naturlighet hon visar sin omgivning, inklusive massmedia. Det ska bli spännande att följa henne i stundande VM.

Jag hade en kalkonbröstfilé i kylen och letade efter ett nytt recept. Kom då att tänka på en bok av Peter Loewe: "Det goda Italien. Mat, människor och recept" (Natur och Kultur, 2007). Där fann jag inspirationen jag behövde. Det störde mig bara att mitt förråd av sardeller visade sig vara i behov av påfyllning. Det blir ju ännu godare när man, som Loewe förordar, mosar några sardellfiléer i oljan innan stekningen. 

Vid tillagningen av tacchino alla cacciatora skär man filén i munsbitar, rullar dem i saltat mjöl och bryner dem hastigt. Olivolja med finhackad vitlök, salvia och rosmarin (hackad färsk eller torkad) rörs samman till en sås med tillsats av vinäger, gärna en blandning av balsam- och vitvinsvinäger (ungefär lika delar olja och vinäger). Såsen hälls sedan över kalkonbitarna i stekpannan tillsammans med varmt vatten och alltsammans får småputtra utan lock i 20 -25 minuter tills såsen tjocknar. Jag kompenserade bristen på sardellsälta med några teskedar kapris på slutet. En blandsallad räcker som tillbehör, i varje fall om det är fråga om en secondo och man har haft mer att bjuda på. 

Javisst, det smakade så där underbart gott som det bara gör i det goda Italien, och jag sände en tacksamhetens tanke till Peter Loewe som påmint mig om möjligheten att i någon mån kompensera restriktioner och frustrerad reslust med gränslösa turer i smakernas och matlagningskonstens värld.   

I maj förra året köpte jag biljetter till en konsert med Stockholmsfilharmonikerna som blev inställd, jag behöver inte nämna varför. Bruckners åttonde symfoni stod på programmet och jag såg fram emot det tillfället med stor förväntan. I gårdagens tevekväll erbjöd sig ett tillfälle att åtminstone i någon mån kompensera sig för förlusten av en liveupplevelse av åttan med en filmatiserad konsert av sjuan (från 2019), och då med Münchenfilharmonikerna under ledning av Valerij Gergiev. Förvisso inte utbytbart, men givetvis ändå värdefullt i brist på möjligheten att närvara i tid och rum.

Bruckner-aftonen i STV 2 inleddes med en dokumentär om Bruckner, i allt väsentligt en översiktlig biografi byggd på intervjuer med kunnigt folk om detta udda men gudabenådade geni. Programmet hade väl inget nytt att meddela, i varje inte oss som redan känner till huvuddragen i hans liv och verk, men det innehöll vackra filmbilder från hans miljöer, framför allt klostret Sankt Florian, utanför Linz i Österrike, i vars hägn en betydande del av hans liv utspelade sig. Det var här han började som korgosse, småningom blev berömd organist och påbörjade sin tonsättargärning. Här är han också begravd och orgeln i den praktfulla barockkyrkan bär numera hans namn. 

Jag har länge tänkt att jag någon gång skulle ta mig till Sankt Florian, och givetvis drabbade mig reslusten starkt på nytt. Den sjunde symfonin ljöd mäktigt om än med softade kanter i den stora kyrksalens efterklangsakustik. Gergievs tolkning var av tryggt igenkännbart slag, utan egensinnigheter. Det är ju med Bruckner som det är med Mahler, de är giftiga och behovet av dem går i perioder. Att jag således återigen blev gripen av Bruckners musik är ett gott betyg åt Gergiev och Münchenmusikerna. Särskilt de tidiga symfonierna, mässorna och kammarmusiken ska jag lite mer ingående ägna mig åt den närmaste tiden.

 

Schumann och Bruckner - de en gång oförstådda

Ett stort och fint program, det som gavs i Berwaldhallen i förra veckan: Robert Schumanns enda violinkonsert, hans sista orkesterverk, och sedan Anton Bruckners väldiga femte symfoni, sjuttiofem minuter av symfoniskt egensinne. Sveriges Radios Symfoniorkester spelade under ledning av Daniel Harding och med Veronika Eberle som solist. 

Dessa båda verk blev aldrig uppförda under tonsättarnas egen livstid. Schumann fick mot slutet av sitt aktiva liv en beställning av Joseph Joachim, den tidens stjärnviolinist. Men leveransen vann inget gillande, varken hos beställaren eller hans närmaste - hustrun Clara och vännen Johannes (Brahms) - utan stoppades undan bedömd som ospelbar. Först 1937 uruppfördes den i Berlin, och på senare tid har den fått sitt rättmätiga erkännande, om än inte heller i nutid av recensenter överlag (se t ex recensionen i DN).

Till saken hör att Robert psykiska hälsa kraftigt hade försämrats så att han återstoden av sitt liv var dömd att tyna bort på ett hospital. Han var med andra ord inte i stånd att själv försvara sitt verk och försöka få det publicerat. 

Inte för att man behöver tänka på just detta när man lyssnar till musiken, men första och sista satsens hamrande pukslag inger onekligen en känsla av uppfordran, som om någonting ville bli sagt med eftertryck medan tid är. Kanske är det en sorts ödessymfoni, som dock i sista satsens envetet stampande danstema snarare drar åt det burleska, allt medan violinstämman svirrar runt i det övre registret som flimrande irrbloss. Och mellansatsens vaggvisa med dess ömsinta lyrismer, ibland i form av knappt hörbara pianissimon från Eberles dyrbara instrument (en Dragonetti Stradivarius från 1700), fick mig att hänförd sluta ögonen. Nej, jag förstår inte dem som förringar denna violinkonsert, men så tillhör jag också skaran av Schumanns eviga beundrare.

Med Bruckners femma förhåller det sig också så att den i likhet med hans övriga tidiga symfonier inte rönte den framgång som senare tillkommit både dem och tonsättaren själv. De bedömdes som egenartat komplicerade och ospelbara och hamnade dessutom i den polariserade debatten mellan de läger som hyllade endera Wagner eller Brahms. Flera av hans övriga symfonier blev föremål för mer eller mindre påtvingade bearbetningar, medan femman i det avseendet utgör ett undantag med sitt ograverade skick. 

Symfonin, som i efterhand betraktats som intellektuell och "heroisk", har även fått andra beteckningar: "tragisk", "pizzicato" och "fantastisk" - det sistnämnda Bruckners eget ordval. Frågan är om inte just den karakteristiken är den bästa. Det vill säga fantastisk inte bara i betydelsen storslagen (musik som magnifikt katedralbygge) utan också i betydelsen högstämd fantastik av ett slag som varken utesluter heroisk troskamp eller en smått spöklik atmosfär (musik som katolsk/gotisk roman?).

Det är i allt fråga om typisk Brucknermusik med teman och fragmentariska brottstycken som kommer och går, som stegras och bryts, med ideliga omtagningar som samlas upp i slutlig kontrapunktisk sammanvävning. Det finns knappast någon annan symfoniker i musikhistorien som man efter endast några slumpvis valda takter lika lätt kan identifiera. På sätt och vis äger det sin riktighet att Bruckner skrev på samma symfoni nio gånger om (ja, tio, om vi räknar nr noll också). Givetvis med den fantastiska idérikedom och brassharmoniska variation som även kännetecknar femman. 

Själv återkommer jag oftast till de fyra sista symfonierna. Därför blev konserten en välkommen påminnelse om att också de andra, och inte minst femman, äger de omistliga kvaliteter jag alltid beundrat och gripits av hos denne tonsättare. Som lyckligtvis framhärdade i sitt egensinne. Och vann.

Listan: Den bästa symfonin av de bästa symfonikerna

Jag har tvekat att fortsätta med ännu en den klassiska musikens bästalista beträffande symfonierna. Att även i det fallet peka ut de allra mest oumbärliga är tveksamt av två skäl. Dels blir det lätt en tämligen förutsägbar och därför föga intresseväckande lista eftersom min värdering förmodligen inte avviker särskilt mycket från de flesta andras vilka länge umgåtts med den klassiska repertoaren. Dels är de allra största symfonikerna, de vars storhet vi alla är eniga om, samtidigt de som skapat de flesta av de bästa verken i genren. Vilket innebär att en tiolista lätt skulle kunna fyllas med enbart Mozart, Beethoven, Brahms, Bruckner och Mahler, med någon restplats åt en Haydn, Schubert eller Berlioz.

Alltså är en regel om endast ett verk från vardera tonsättare nödvändig för att framtvinga svåra val bland likvärdiga verk, val där endast subjektiva skäl, säg speciella delar av eller speciella minnen förknippade med verket får fälla avgörandet.

Här är nu i alla fall de tio symfonier jag i nuläget aldrig kan få nog av, i synnerhet inte i ensamhet på någon ö i yttersta havsbandet. De kommer att följas av en kompletterande lista med möjligen inte lika givna symfonier från åren kring förra sekelskiftet och framåt, där värderingarna troligen är mer skiljaktiga:

Haydn: Symfoni nr 101, i D-dur. "The clock". Inte för att jag har något helhetsgrepp om Haydns hundrafyra symfonier, men han måste vara representerad för sin produktiva rikedoms skull. Och bara de två första minuterna av den första satsen här berättigar valet av just denna symfoni - ett innerligt adagio i bjärt kontrast till den svävande flykten i det presto som omedelbart följer. Mig tilltalar också andra satsens humoristiska lek med tidens gång: tick tack med den stadiga rytmen hos en metronom, vars lugn lite överraskande växlar över i något som mer liknar en taktfast marsch. Fast klockan kommer snart tillbaka och den annars i musik så paradoxalt upphävda tiden löper ut utan större åthävor. En elegant men inte märkvärdig menuett föregår finalens dynamiska brio.

Mozart: Symfoni nr 41 i C-dur, K 551. "Jupiter". Mozart kröner sitt symfoniska skapande med denna symfoni som nog finns på varje sådan här lista, möjligen i konkurrens med den närmast föregående i g-moll. Mozarts mästerskap i att kombinera högsta möjliga välljud med dito kontrapunktisk lärdom demonstreras här med emfas. Ett sångbart Andante cantabile som andas ömtålighet med underströmmar av uppbrusande och frågande vemod. Ja, vad allt rör sig inte i denna mozartska komplexitet, till det yttre samtidigt så omedelbart intagande? Sista satsens briljanta hantering av stämväven blir ytterligare ett exempel på det. Det är bara att instämma med Alfred Einsteins omdöme: "Ett enastående moment i tonkonstens historia". 

Beethoven: Symfoni nr 3 i Ess-dur. "Eroican". Tala om svårt val, men jo, det måste till sist ändå bli trean, även om jag för något år sedan skulle ha sagt sjuan, sedan gammalt min favorit. Men efter förnyad kontakt med trean (live med Herbert Blomstedt) tänkte jag att detta ju måste vara symfoniernas symfoni. Den överträffar allt, till och med nian trots dess uppbåd av solister och korister. Pang, pang - två kanonskott och rena chockstarten. Den oerhörda energi som utgår från denna musik är förkrossande, både i det långa adagiots sorgmarsch, med dess växling mellan återhållen upproriskhet och inåtvänt sörjande, och sedan i sista satsens dynamiska kontraster mellan solig pastoral och dundrande virvelstormar som bygger upp till en högstämd salut. Ett bättre scherzo i glatt studsande polyrytmik har väl inte heller världen varken förr eller senare hört. Inte ett dött eller slött moment finns i denna symfoni; man sitter trollbunden från början till slut.

Schubert: Symfoni nr 9 i C-dur. Här har vi att göra med en symfoni som med rätta kallas den stora, även om den fick sin premiär först långt efter upphovsmannens död. Beethovens ande vakar över verket, och Schuberts snille stod inte förebilden efter. Hade han fått leva åtminstone ett stycke in i sin medelålder är det inte omöjligt att Franz kunde ha gått till eftervärlden som Ludwigs jämlike och kanske till och med överman. Det börjar med hornen som kommer ur fjärran och sedan fylls det på - i "himmelsk längd", som Schumann, sa, han som tillsammans med Mendelssohn såg till att symfonin blev framförd. Det flödar av melodiskt behag omväxlande med bryska kontraster, och när vi kommer till sista satsens rytmiskt gungande sporrsträck bär det iväg rakt in i evigheten, eller vart det nu bär. Jag har på sista tiden lyssnat till en formidabel inspelning med Kölnradions symfoniorkester under ledning av Günter Wand. Här om inte förr fattar man fullt ut Schubert storhet.

Schumann: Symfoni, nr 2 i C-dur. Kom inte till mig och säg något om Schumanns brister som symfoniker. I synnerhet tvåan (som inte är nummer två kronologiskt sett) dementerar allt i den vägen, ett verk som snarare visar vad detta kreativa snille kunde åstadkomma också orkestralt - och på sitt eget sätt, med inspirerade blinkningar till flera av föregångarna, inte minst kontrapunktiken hos fader Bach. Den melankoliska koral som inleder symfonin speglar måhända Schumanns tillstånd vid tidpunkten för dess tillkomst, då han på allvar började känna av de syfilitiska besvär som sedermera skulle ta kål på honom. Men stämningsväxling är samtidigt här liksom alltid ett schumannskt  kännemärke. Scherzot svischar runt i ett rasande tempo, som gjort för dervischer på speed, för att sedan övergå i det oerhört vackra adagiots elegiska resignation. Finalen är en förunderlig kombo av ursinnig marsch och sångbar melodik. 

Berlioz: Symphonie fantastique.  Berlioz - en lysande symfoniker, en vägröjare för klangvärldar dittills inte hörda. Även utan programmet, den lockande skräckromantiken med mardrömmar om avrättning och orgiastisk häxsabbat, är det här så omtumlande musik att jag tänker mig att den kan frälsa vilken normalmusikalisk människa som helst till entusiastisk älskare av symfonisk musik. Men man ska helst uppleva den live, då den kulminerande häxsabbaten blir omöjlig att värja sig mot. 

Brahms: Symfoni nr 1. Inte heller här är valet enkelt. För några år sedan hade jag nog valt den fjärde. Men efter att ha upplevt en fantastisk konsert i Gewandhaus hösten 2016 framstår den första symfonin som den mest omistliga. Arme Brahms - av djupaste respekt för Beethoven vågade han knappt ge sig i kast med något sådant som en symfoni men åstadkom till sist detta mästerverk. Efter mer än tjugo års arbete blev den färdig, så det torde vara världens mest genomarbetade symfoni. Det är framför allt den sista satsen som gör den till en av de absoluta höjdpunkterna i symfonins värld. 

Tjajkovskij: Symfoni nr 6. "Pathetique". Jo, men visst, det lamenterande stråkbruset och de mumlande bleckblåsbönerna i sista satsen gör att den förtjänar en plats bland de stora, outslitliga symfonierna, särskilt när det görs med det patetiska tryck som musiken fordrar. Av hans övriga tycker jag mest om den första, "Vinterdagdrömmar".

Bruckner: Symfoni nr 8. De sista fyra symfonierna (6-9) av Bruckner är gigantiska katedraler i musik. Allra starkast finner jag åttan, och allra mest gripande tredje satsens Adagio, där himmelen öppnas i sublima ljusgenombrott mer än en gång. Det är bara det att detsamma kunde sägas om de långsamma satserna i nian och sexan. Denne barnsligt troende katolik måtte ha haft kontakt med kraftkällor av sällsamt slag. Det finns stunder när jag utser honom till den störste.

Mahler: Symfoni nr 9. Det står mellan 2:an och 9:an, de som gett mig de starkaste upplevelserna såväl live som hemma vid skivspelaren. Även i det här fallet, och även om det går i vågor, brukar jag efter ett fint framförande vara övertygad om att Mahler är den symfoniker jag allra minst kan avvara. "Bereite dich zu leben" ropar kören i sista satsen av tvåan, och avskedet till livet i nians sista sats är ett stilla, utdraget slocknande som om något i musikväg erbjuder lyssnaren katarsis. Det händer alltså att jag nämner Mahler som den störste, i betydelsen den som mest förmår skaka en i själsgrunderna.

Bilden: Ludwig van Beethoven 1818 , skiss av Carl Friedrich August von Kloeber.

Några höstliga anekdoter om Brahms och Bruckner

Höstarna fyller jag sen gammalt helst med Johannes Brahms musik. I denna höst omväxlande med Anton Bruckners. Dessa båda som en gång mot slutet av 1800-talet spelades ut mot varandra som motpoler för konstmusikaliska ideal. 

Eduard Hanslick hette den lika mäktige som elake kritikern som gått till historien för sin nedvärdering av allt som inte stöptes i klassiska former, i synnerhet Wagner, Bruckner och Hugo Wolf. Jag har hans berömda verk - "Om det sköna i musiken" - stående i hyllan men har än så länge bara ströläst i den. Har nämligen haft svårt att ta den rabiata konservatism på allvar som betecknar Bruckners åttonde symfoni som "bedrövligt kattjämmer".

Jag läser nu i stället en del biografiskt om Bruckner och fastnar för ett par anekdoter från slutet av hans liv. Anton och Johannes umgicks inte men möttes vid några tillfällen. Även om de privat uttryckte giftigheter om varandras musik finns det sådant som talar för att motsättningarna möjligen mera fanns omkring än mellan dem, åtminstone mot slutet av deras liv. Det sägs att de, när de av vänner sammanfördes och dinerade på en restaurang, talade om och storligen njöt av samma bastanta österrikiska meny - rökt skinka och knödel - men sorgfälligt undvek att prata musik.

Men så hände det efter ett framförande av Bruckners f-mollmässa med Brahms i publiken att denne applåderade så hjärtligt att Bruckner fann sig föranlåten att besöka hans loge och tacka för det fina erkännandet. 

Och sedan i själva slutfasen. Sista gången Bruckner hör ett av sina egna verk framföras är den 12 januari 1896. Det är "Te Deum" som spelas i Musikvereins Grosse Saal, och det sker på rekommendation av - Johannes Brahms.

Den 11 oktober 1896 dör Bruckner och tre dagar senare fylls Karlskirche till sista plats av människor som vill ta avsked. Många måste avvisas, och Brahms, som anländer för sent, blir stående i porten tårögd. När någon erbjuder sig att bereda en plats inne i kyrkan drar han sig undan och muttrar något som uppfattas som: "Spelar ingen roll. Jag är nästa man i kistan". 

Han var sjuk och visste det. Ett halvår senare besannades hans aning.

Hösten är här. Jag vadar i prasslande löv. Och jag spelar ett av Brahms många sköna verk, Altrapsodin, op. 53. Bättre inspelning än denna finns nog inte:

Andligt och världsligt från Wien

En symfoni vardera av Joseph Haydn och Anton Bruckner, två giganter i Wiens klassiska musikvärld, presenterades i veckan i  Stockholms konserthus när Manfred Honeck gjorde ett återbesök i stan. Honeck, själv österrikare och en gång i början av 2000-talet chefsdirigent i Berwaldhallen var alltså på hemmaplan i fler än en bemärkelse. Som den katolskt troende han också är torde just den fromme trosfränden Bruckners sista symfoni till Guds ära inte ha minskat hemkänslan.

Men först var det Haydn, hans 93:e symfoni. Jag har absolut inget helhetsgrepp om Haydn och hans enorma produktivitet, inte heller de 104 symfonierna. Filharmonikernas medryckande spel fick mig ändå att tänka att denna den första av de så kallade Londonsymfonierna måste tillhöra hans allra främsta. Jag blev med andra ord riktigt förtjust i det jag hörde, i detta som trots sin Londonanknytning andades friskaste wienerluft med dansande lätthet, starka kontraster och en befriande humor. Alla känner till det överraskande pukslaget i en annan av hans symfonier, men här drämmer han i stället till med ett drastiskt fagottbröl i slutet av andra satsen. Han menade sig uppenbarligen kunna vara seriös på ett underhållande sätt, den gode Haydn.

Inte alltid har varken de samtida kritikerna eller musikhistorikerna haft lätt att erkänna den egensinnige Bruckners storhet. Symfonierna har bedömts som i behov av editeringar och förmenta förbättringar, vilket å andra sidan inte hindrat att de ånyo reviderats till ursprunget. Bruckner försökte efterkomma deras begäran och utförde i flera fall ett styvt revideringsarbete, vilket bland annat ledde till att han aldrig hann fullborda sista satsen i sista symfonin, den nionde i d-moll.

Jag läste häromsistens i en tysk musikhistoria utgiven 1960 en karakteristik av Bruckners symfoniska skapande som ett försök att förena traditionen - i hans fall katolsk kyrkomusik, kontrapunkt och orgelspel - med nya klanger. Andligt och världsligt, högstämd lovprisning och jordisk ävlan, skulle förenas till vår Herres ära. Författaren menade en aning förnumstigt att detta översteg den gode Bruckners krafter; en sådan ambition landade med nödvändighet i ett styckverk, både till form och innehåll. 

Så har det ibland låtit, och någon sanning ligger det kanske i det. Ändå har Bruckners symfonier, på samma sätt som Mahlers, krossat alla invändningar och tillhör det som spelas mest i dagens konserthus. Och man kan fråga sig vad det är för fel med att sikta mot stjärnorna när man trots allt hamnar i de höjder som Bruckner gjorde 

Jag minns att jag i mina första möten med Bruckners symfonier var både hänryckt och undrande inför de väldiga block av brassmusik som tornade upp sig ur stråkdiset - i stegringar som bröts och togs om på nytt. Som exempelvis i nians inledande sats. Det kan te sig som oförlösta, ofärdiga drag i musiken, men kanske är det detta genom hela det symfoniska projektet pågående modulbygge som talar till moderna människors medvetande på ett sätt som förmedlar något långt mindre troskyldigt än den naivitet som sägs ha hört till Bruckners personliga framtoning. Här finns ju både bredd, djup och höjd för den låter sig övermannas. Det stampande ursinne som scherzot i nian vittnar om står i djup kontrast mot det längtansfulla vemod och den urkraft som sista satsen utvecklar, och som förresten bildar en länk till Mahlers smäktande adagion. 

Honeck höll filharmonikerna i strama tyglar med friska tempi och tveklös sammanhållning, särskilt i de båda första satserna. För min del blev konserten startpunkten för ännu en period av Bruckner. Och jag blandar förstås gärna med lite slumpmässiga urval ur Haydns omfattande opuslista. 

Vid flygeln: Radu Lupu

Filharmonikerna gästades igår (och i torsdags) av dirigenten David Zinman och pianisten Radu Lupu. Det var främst för den senares skull jag inte ville missa tillfället, men programmet var också lockande: Mozarts tjugosjunde och sista pianokonsert, K 595, ett verk från hans sista levnadsår, och Bruckners väldiga sjunde symfoni.

För att börja från slutet: Jag är vad gäller Bruckner ingen nybörjare som möjligen förundrad, kanske smått förvirrad, undrar vad som försiggår. Är man sedan länge införstådd med denna originella musik och lärt sig acceptera dess väldiga kontraster mellan upptornande gigantiska tonblock och sirligt svävande flöjttoner, dess avbrutna stegringar som först efter en mängd omtagningar når en förlösande kulmen, ja då låter man sig gärna på nytt och utan svårigheter ledas in i denna högvälvda musik. 

Bruckners gudfruktighet tillsammans med hans Wagner-dyrkan brukar ofta anföras med tanke på det storslagna i hans symfoniska skapande. Visst finns det en sakral karaktär i många delar av musiken, men som mest domineras den ändå av en sensualism som må ha mer med Wagner än med Gud att göra. 

Zinmans tolkning tyckte jag lyfte fram just denna sida, en stark sensualism som kommer av att de enkla och vackra melodierna kläs i färgstarka dissonanser och en instrumentering som lustfyllt utnyttjar horn och tubor mot dovt mörka stråkar hos celli och basar. Lägg därtill den ställvis mycket energiska rytmiken så blir scherzot som här till en lidelsefull dansant historia.

Före paus framträdde en av de riktigt stora pianisterna i vår tid, nämligen den inledningsvis nämnde. I likhet med Grigory Sokolov spelar han bara live numera, dock till skillnad från denne gärna tillsammans med en orkester. Han är helt inriktad på den stora klassiska repertoaren, Mozart, Beethoven, Schubert, Brahms; hans Brahmsinspelningar anses allmänt tillhöra de yppersta i den vägen. 

Det finns inget yvigt eller spektakulärt över Rupus spel. Hela hans framtoning andas lugn och värdighet, och när han slår sig ner vid flygeln och tillbakalutad börjar spela skapar han ett rum för reflektion och andakt. Det blir särskilt tydligt i den här pianokonserten som genomsyras av det som vi brukar associera med den mozartska behagfull-heten - ljus och klarhet med de schatteringar som krävs för att understryka just detta. 

Lupu fraserar med ett ytterst nyanserat anslag och musiken porlar som en alpbäck. Det låter så enkelt men är i själva verket svårt. Med Mozart är det ju så att minsta snubblande förstoras, och de små dröjande förskjutningar som Lupu tillät sig måste kommuniceras i känsligt samspel med orkestern.

Han väckte förstås jubel, så pass ihållande att ett extranummer blev ofrånkomligt. Och han bjöd då på ett av mina absoluta favoritstycken ur Brahms sena verk för solopiano: det första av Drei Intermezzi, op 117. Jag aldrig hört det bättre utfört. Sannerligen en sublim avslutning på första delen av konserten. 

Brahms lär själv ha betecknat detta opus som hans smärtas vaggvisor, alla tre stor musik i det mindre formatet. Ett strof från Herders "Volksliedern" citeras överst på notbladet för nummer ett:

Schlaf sanft, mein Kind, schlaf sanft und schön!
Mich dauert´s sehr, dich weinen sehn.


PS. Jag ser att man kan lyssna till en inspelning med Radu Lupu när han spelar op 117 av Brahms på Youtube.

Alan Gilbert back in town

Det har blivit mycket Anton Bruckner för min del de senaste dagarna. Först sjunde symfonin i Amsterdam och sedan den åttonde i Stockholm. Filharmonikernas förre chefdirigent Alan Gilbert, numera dess hedersdirigent, återvände i veckan till Stockholms Konserthus för denna enda programpunkt. Att det var ett kärt återseende för både publiken och orkestern vittnade bifallet om, inklusive den kraftfullaste touche jag tror jag någonsin hört från en orkester.

Det skrivs alltid så mycket om denna väldiga Bruckner-symfonis öden, dess omarbetningar efter samtidens delvis kritiska oförståelse, dess komplicerade tematiska strukturer, om den ska spelas med eller utan cymbalslag i adagiots extatiska kulmen, etc. Så här i en sen eftervärlds klarsynthet kan man väl bara konstatera att det, oavsett version, utan tvivel rör sig om en av de största symfonier som skrivits och som man efter varje lyssning på nytt bara kan förundras över. Gillar man Bruckners tonspråk får man på många sätt sitt lystmäte i åttan, och för min egen del är adagiot sedan gammalt ett av de musikstycken som kan höja min puls till ohälsosam nivå.

Gilbert ledde orkestern med klara intentioner, och jag gillade de starka kontrasterna, de sugande dynamiska förloppen, kraften i stegringarna, blåsarnas samfällda intonationer och kraftfulla utbrott i avsnitt som åtminstone delvis måste vara mycket svåra att åstadkomma med bibehållen balans och egalitet.

Sammanfattningsvis ett mycket gott arbete av Gilbert med filharmonikerna, som sannerligen ibland spelar som bara en riktigt stor symfoniorkester kan göra. Jag säger alltså detta efter att nyligen ha hört framförandet av sjuan av den berömda orkestern i Amsterdam.

Kungliga hovkapellet presenterar sig

Kungliga Hovkapellet hör förstås hemma i Kungliga Operans orkesterdike. Igår hade de emellertid flyttat in i Berwaldhallen för att tillsammans med sin nye chefsdirigent - Lawrence Renés - presentera sig som stor symfoniorkester i samma klass som Stockholms övriga två - Sveriges Radios Symfoniorkester och Filharmonikerna.

Eftersom man spelade Anton Bruckners väldiga åttonde symfoni var det antagligen av rena utrymmesskäl som Berwaldhallen var spelplatsen. Med det uppbåd av instrument som Bruckners symfonier kräver är operadiket helt enkelt inte något alternativ. Och att trycka in orkestern på operascenen är nog akustiskt inte alldeles lyckat.

Bruckners åttonde - ja, vad ska man säga? Om jag tvingas välja endast en av hans symfonier blir det just den, främst tack vare Adagiot som tillhör det mest pulshöjande jag vet i musikväg. Ett adagio är inte alltid endast vilsamt stråksus i makligt tempo, det visade Bruckner med besked. (Och Mahler skulle sedan ta vid). När musik tar tag om nerver och hjärtmuskel är det inte bara tempo det handlar om, utan konsten att hantera dynamiken i de långa legatobågarna. När Bruckners massiva och kraftigt blåsförstärkta tonblock stegras till crescendon och mot slutet i adagiot skjuter i väg stråkarna mot höjden, nås en näranog leviterande klimax.

Det var en övertygande insats som Hovkapellet gjorde denna afton. Dirigenten fick en välförtjänt touche och det finns anledning tro att samarbetet mellan musikerna och Lawrence Renés kan bli det allra bästa. För övrigt är det värt att poängtera att kungliga (återigen detta ord, men nej, kungen är inte ens en staffagefigur i operasammanhang längre) huvudstaden, dvs. Stockholm, en inte alltför stor stad i världen, ändå håller sig med tre symfoniorkestrar av en så imponerande klass som faktiskt är fallet.

Esa Pekka, Anton och ett gäng fantastiska engelsmän

I går kväll förlorade Sverige mot Danmark i fotbollskvalet. Jag var förhindrad att följa dramat fram till detta dystra resultat. I stället fick jag uppleva en fantastisk kväll i Stockholms konserthus när ännu en världsberömd orkester - Philharmonia Orchestra - gästspelade med sin nye huvuddirigent: Esa Pekka Salonen.

Visserligen blev vi snuvade på det utannonserade programmet, där jag särskilt hade bespetsat mig på att få höra Alban Bergs violinkonsert med solisten Christian Tetzlaff. Nu var programmet ändå inte på något sätt en besvikelse; Arnold Schönbergs Verklärte Nacht, stråkorkesterversionen, och Anton Bruckners sjätte symfoni är verk som tål hur många lyssningar som helst.

Bland Bruckners symfonier har jag haft svårt att välja någon favorit, men oftast ändå återvänt till inspelningar och konserter med de tre sista: sjuan, åttan och nian. Den sistnämnda gavs så sent som för tre veckor sedan i Orchestre de Paris´version under Cristoph Eschenbach, en konsert som jag kommenterade här med vissa reservationer för både tolkning och orkesterklang.

Hur annorlunda denna gång med det förstummande skickliga framförande som Esa Pekka Salonen och Philharmonia Orchestra bestod oss med. Sällan har jag känt klyschan om orkestern som ett enda instrument så passande som denna kväll. Detta var spel i full paritet med det allra bästa man kan få höra med t ex berlinfilharmonikerna. Balansen mellan instrumentgrupperna, precisionen, dynamiken och flödet i linjerna - allt hade Salonen i sitt omutliga grepp. Stråkklang av himmelsk natur och blåsare som intonerade utan minsta tvekan.

Och Bruckner, som alltid fick kritik för sitt originella komponerande och aldrig själv fick höra 6:an i sin helhet, fick nu med denna sin ursprungsversion en upprättelse som han väl bara kunde ha drömt om. Själv tvingas jag än en gång ompröva vilken av hans symfonier som är min favorit och nu med hänsyn även till den sjätte.

Efter en Brucknersymfoni brukar inga extranummer ges, sade Salonen och erbjöd sig samtidigt att bryta mot den principen genom att levera Melisandes död av Jean Sibelius. Ett andlöst vackert utförande med stundtals nästan ohörbara pianissimon som till och med fick tyst på de allra snuvigaste i publiken.

En makalös kväll med en makalös orkester som verkar vara helt i samklang med sin dirigent.

Orkestermusik

Symfoniorkestern är den mest fantastiska uppfinningen i musikens värld. Här kan de mest olikartade instrument och instrumentgrupper blandas och kombineras på de mest olikartade sätt. Det man kanske inte alltid tänker på är att orkestrar också sinsemellan kan låta ganska olika även om de spelar samma stycke, vilket inte bara har med dirigentens musikaliska tolkning att göra utan även den speltradition som en viss orkester utvecklat och givetvis de enskilda medlemmarnas skicklighet.

I fredags gästade Orchestre de Paris Stockholms konserthus med sin dirigent Christoph Eschenbach. Med på resan var också en av de största fixstjärnorna på operahimlen för närvarande, nämligen sopranen Renée Fleming, som konsertant tillsammans med orkestern framförde slutet av Richard Strauss´ sista opera Capriccio - Ein Konversationsstück für Musik. Detta slut inleds med den så kallade "månskensmusiken" - ett ljuvligt hornsolo där orkestern successivt tar över med en allt djärvare harmonik. Sången handlar om grevinnans omöjliga val mellan två uppvaktande män - poeten eller musikern, ett lika omöjligt val som mellan sonetten och sonaten, poesin och musiken. Till detta inre drama låter Strauss som vanligt sin senromantiska melodik välla fram i oförutsägbara turer genom tonarterna. Naturligtvis sjöng Fleming hänförande vackert; hon har ju också profilerat sig som en Strauss-tolkare av rang. Även extranumren var av samme Strauss, allra sist "Morgen", som väl tillsammans med "Vier letzte Lieder" hör till de orkestersånger som älskas mest av både sångare och publik.

Efter paus gavs Anton Bruckners nionde symfoni. Som Bruckner-älskare bänkar jag mig alltid med en känsla av spänd förväntan inför detta mäktiga verk. Eschenbachs tolkning liknade inte den som gjorde att jag en gång blev fast för Bruckners imponerande musikarkitektur, men den var fördenskull inte alls ointressant. Tvärtom upplevde jag att vissa partier, särskilt i första och andra satsen, mycket väl höll för att fungera som en slags motpol till den högstämda, nästan förandligade tolkning som Carlo Maria Giulini och Wienfilharmonikerna stod för i en berömd inspelning på DG. Eschenbach höll ganska snabba tempi och lyfte fram både bleck- och träblås i en mycket stram, ställvis nästan dansant rytmik. Och det var här jag började fundera över orkestern och dess speciella klang. Stråkarna spelade med en isande intensitet, vassare än åtminstone jag vant mig vid att höra hos berömda orkestrar på den här nivån. Orkesterklangen var med andra ord mycket råare än vad man upplever hos t ex berlinarna eller londonbaserade orkestrar. Mest ambivalent blev jag inför den avslutande Adagio-satsen, som jag utan tvekan föredrar som hos en Giulini, en Haitink eller en Barenboim på de skivinspelningar som jag ständigt återvänder till.