
Hur ser egentligen Luigi Pirandellos rollbegrepp ut? Stockholms stadsteaters uppsättning av Sex roller söker en författare fick mig att fundera närmare på saken.
En teaterensemble repeterar en pjäs när plötsligt ett antal personer i olika åldrar, en familj ska det visa sig, tränger sig på med en vädjan om att få sina livsöden gestaltade. Författaren har nämligen övergivit dem och de måste nu själva presentera sin berättelse för att förmå skådespelarna att ta sig an deras roller. Deras liv är sammanflätade och speglar samtidigt individuella öden som inte alltid, i varje fall inte omedelbart, korresponderar med hur var och en ser sig själv inifrån, var och en utifrån sina speciella förutsättningar.
Intränglingarna lyckas snart fascinera teaterensemblen med sitt laddade förflutna. Men när skådespelarna väl börja repetera deras roller uppstår missnöje med skådespelets äkthet, dess trohet mot verkligheten. "Nej, så var det inte alls; så här var det!" Missnöjet bottnar i det faktum att det genom skådespelarna blir tydligt att en persons identitet skapas och fixeras genom andras övertagande av rollen, att rollen är någonting annat än det naturliga liv som befinner sig i ständig förändring, och som inte bara kan reduceras till det som fastställs utifrån manus.
Varför är då de gästande personerna så enträgna i sina krav på att få sina liv och roller gestaltade? Varför så angelägna om en personlig identitet rätt uppfattad av andra? Ingen vill ju bli fixerad, men alla åtrår rollen som någon identifierbar särskild. Kan det vara för att man bara som konstruktion, som fiktiv gestalt, i bästa fall kan spela en roll - och i rollhäftet dessutom förevigas - som huvudfigur i en berättelse om någonting essentiellt i tillvaron, någonting som samtidigt kan kommuniceras till andra?
Det är denna ambivalens inför identitetsskapandet som gör Pirandellos pjäs så modern och utmanande också i 2000-talet. Lägg därtill att ytterligare en fråga söker ett svar, nämligen den om fantasins förhållande till verkligheten. I Pirandellos framställning blir den inte bara en metateoretisk angelägenhet för författare eller dramatiker utan för var och en av oss - privatpersoner, läsare och åskådare. Skulle vi då vara förmögna till självskapande, till att författa vårt eget liv, regissera våra egna roller? I verkligheten knappast utan andras ord med i laget. Återstår flykten till fantasin. Som onekligen utgör en oumbärlig del av vår verklighet.
För övrigt kan jag meddela att pjäsen var välspelad och mycket underhållande.