Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 31 maj 2011

Juni randas. Schubert i mästarens händer.

Sommarvärmen är här. Den hinner nätt och jämnt anlända innan den ovanligt tidiga försommarblomningen detta år skingras för vinden. Morgnarnas griniga blåst är förhoppningsvis över, ljumma vindar tar över.

Känslan av det prunkande livets korthet lämnar en aldrig ifred på tröskeln till juni. De långa ljusa dagarna fyller en med melankoli av ett slag som är lätt att bära. Hur lyckligt gifter den sig inte med euforin i just denna månad! Och ett sammansatt tillstånd som detta förmår väl egentligen bara musiken ta hand om.

Alla nyanser av grönt genom bussens solkiga fönster. En bok uppslagen i knät.

Under några dagar har jag nu, till och från arbetet, vilat blicken på det inbjudande landskap som Mälardalen uppvisar så här års, ratat det mesta av tidningsläsning och i stället omväxlande med vyerna från bussfönstret låtit mig fängslas av en fascinerande biografi över en av de bästa pianisterna någonsin.

"Svjatoslav Richter. Pianist" (Akvilon) heter boken, författad av den danske musikessäisten Karl Aage Rasmussen och just utkommen på svenska. Den beskriver en egensinnig och ofta motsägelsefull persons liv och verksamhet, dessutom många andra fascinerande livsöden under den sovjetkommunistiska epoken.

Försjunken, inåtvänd, starkt koncentrerad. Öppen för stundens ingivelser och avog mot det planlagda, alltför mekaniska. Ovillig att öva men samtidigt intensivt övande inför en konsert. Full behärskning men ändå en inspirationsmänniska obekymrad om publiken och yttre distraktioner: "Jag tänker inte över huvud taget på publiken, bara på mitt spel. Jag vet att folk lyssnar och sitter stilla om jag spelar bra."

Richter provade någon gång på att dirigera, men övergav snabbt tanken på att fortsätta med det. Mer än en pianist har ju gjort den sortens dubbelkarriär - Daniel Barenboim, Vladimir Ashkenazy, Christoph Eschenbach, bara för att nämna några just nu aktiva. Men Richter ville inte ha den makten över andra, ville inte påtvinga andra sin uppfattning. Han spelade för sig själv och för musiken. Och med oerhörda krav på sig själv. Hellre i en liten sal i någon sibirisk avkrok, i en lokal för arbetarna i Yamaha-fabriken, i Mantova och andra mindre städer i Italien, hellre där än i de stora konserthusen i London, Paris, Berlin och New York med krav på bokningar åratal i förväg.

En dikt om blåsipporna av Tomas Tranströmer säger ungefär detsamma:

Här är extas men lågt i tak. "Karriär" - ovidkommande! "Makt" och "publicitet" - löjeväckande!

När jag hemma i lugn och ro sätter på cd:n där Richter spelar sin favorit bland Schuberts pianosonater, den i G-dur, D894, besannas det. Den oerhörda koncentrationen tar lyssnaren i ett järngrepp. Djup som pejlas genom ett dynamiskt legatospel och ett anslag som omspänner allt mellan lenaste pianissimo och rungande fortissimo! Här har någon erövrat musiken och vill ha något sagt! Och man tänker att detta nog verkligen var vad Schubert ville ha sagt.

Allt annat ovidkommande. Extasen nära.

Foto: EJ

söndag 22 maj 2011

Verdis Stiffelio i Stockholm

Jag såg igår Kungliga Operans föreställning av Verdis "Stiffelio" från en utmärkt plats på andra raden. De förväntningar jag hade och skrev om i vintras (här) infriades på det hela taget. Det här är en Verdi-opera som aldrig tidigare spelats i Sverige men som verkligen förtjänar den ökade internationella uppmärksamhet den fått under senare år. Handlingen - som i korthet återges här - skapade stora hinder i Verdis samtid, trots att musiken i långa stycken är av bästa Verdi-karat. En präst som är gift och vars hustru därtill är otrogen var alltför svårsmält stoff för dåtidens katolska publik. Och visst var detta ett både oväntat och ovanligt operaämne även för en Verdi som inte drog sig för att utmana invanda föreställningar.

Häromveckan rekommenderade Lars Sjöberg i CD-revyn (SR P2) en DVD-inspelning där Placido Domingo sjunger huvudrollen som den bedragne pastorn. Själv har jag en annan inspelning med José Carreras som också är se- och hörvärd. Med sådana jämförelser blir förstås utmaningarna för stockholmsensemblen stora, men Lars Cleveman och Lena Nordin i rollerna som pastorsparet måste ges överbetyg även om de inte alltid når upp till den italienska glöd som den italienske dirigenten (Pier Giorgio Morandi) manar fram hos Hovkapellet och Operakören, som gör en strålande insats. Med Verdi har man aldrig tråkigt, förutsatt att han spelas med italiensk brio. Det sker dessbättre i den här föreställlningen, som för övrigt vad gäller ljus och scenografi är snarast kalvinistiskt renskalad om än på ett mycket tilltalande sätt. Kören har som alltid hos Verdi en framträdande roll, och här sammanfaller den på ett självklart sätt med den återförsamlade menighetens uppgifter. Särskilt vid uppladdningen mot slutet och den stundande försoningen är körsången tillsammans med solisterna ett under av dramatisk skönhet. Kan avlyssnas på Spotify här:

torsdag 19 maj 2011

Mannen i tunneln

Foto: Daniel Modzinski

För några veckor sedan dog den argentinske författaren Ernesto Sabato nästan 100 år gammal. De prosaverk han lämnade efter sig är mycket få men tungt vägande. De tre romanerna finns i svensk översättning sedan många år och jag har sparat dem i hyllan, där de under årens lopp bligat tillbaka på mig, uppfordrande. De borde läsas och läsas om.

Sabatos första roman - El túnel (1948) - blev jag någon gång på 80-talet entusiastiskt anbefalld att skaffa mig av spansktalande vänner. Den och "Pedro Paramo" av en annan stor latinamerikan, Juan Rulfo, omtalades som koncentrerade små mästerverk. "Tunneln" kom redan 1951 på svenska och var inte lätt att uppbringa antikvariskt, men jag lyckades i alla fall till sist. Den kommer glädjande nog i en nyöversättning, enligt vad översättaren själv (Peter Landelius) meddelat i DN i anslutning till en fin presentaton av Sabato och hans verk.

Jag har nu läst om "Tunneln" (i Martin Rogbergs översättning) och den är precis så bra som jag mindes den och som mina vänner hävdade. Det är en berättelse ur en mördares mun när han i fängelset blickar tillbaka och så uppriktigt och sakligt som möjligt försöker redogöra för det händelseförlopp som ledde fram till mordet. Det blir då en historia om en ensam människas kamp för att med passionens hjälp bryta sig ut ur ensamheten.

Det finns som bekant människor som lider av att känna sig missförstådda och osedda, de må vara konstnärer som huvudpersonen Juan Pablo Castel i denna roman eller inte. De lever med en särskilt stark inre drift att äntligen få bli bekräftade "för den man är", som det brukar heta i schlager- och terapivärlden. Eller omvänt, när man väl tycker sig finna en själsfrände, någon som förstått och som delar ens belägenhet, tänds hoppet om verklig gemenskap. Inte sällan förstärks dessa mestadels illusoriska föreställningar av att erotiken blandar sig i leken. Förälskelsen, den narcissistiska bekräftelse som ligger i det erotiska gensvaret, denna form av vansinne om vi får tro Freud, förvränger synen på självet och den andre, vilket samtidigt dunkelt anas och därmed sluter cirkeln och underminerar trygghet och självtillit. Man får aldrig nog, de svartsjuka anspråken på unicitet och exklusivitet anmäler sig och passionen blir mer av plåga än njutning.

Juan Pablo Castel är alltså konstnär och upptäcker en kvinna på sin vernissage som uppmärksammar och blir helt absorberad av en detalj i en målning som alla andra, inte minst de förkättrade kritikerna, förbiser. I det övre vänstra hörnet av denna målning kan man genom en fönsterglugg se en avlägsen scen med en kvinna som betraktar havet. "Kvinnan blickade ut som om hon väntade något, kanske en dämpad och fjärran kallelse. I min mening antydde scenen en total och svårmodig ensamhet". Från denna stund är Juan monomant upptagen av hur han ska kunna komma i kontakt med denna kvinna och få tala med henne om hennes upplevelse av målningen. Det lyckas honom, och de inleder en relation fylld av komplikationer som huvudsakligen Juan själv är upphov till.

Det märkliga är att Sabato hela tiden förmår hålla spänningen vid liv i denna berättelse som egentligen endast går ut på att återge den av passion svårt anfäktade huvudpersonens inre tankar och föreställningar och vad de får för konsekvenser när de omsätts i tvångsmässig handling. Juan kämpar med att upprätthålla en slags rationalitet mitt i denna hans emotionellt och existentiellt rubbade livssituation. Det ger berättelsen en stråk av ömklig tragikomik när hans förtvivlade hypoteser om Maria Iribarne, så heter kvinnan, nogrannt först prövas enligt en förment nykter och klar logik för att sedan stanna för det mest rationella alternativ som också måste prövas. Hur tänker hon? Varför sade hon så? Vilka är egentligen hennes känslor för honom? Varför har hon undanhållit honom att hon är gift? Älskar hon sin man? Är kusinen på estancian hennes älskare? Är hon i själva verket bara en simpel sköka?

I de dialoger som uppstår i konfrontationen med Maria framstår hon som ett offer för Juans plågsamma provokationer, misstänksamma förhör, sårande anmärkningar och ångerköpta insikter. Juan drivs allt längre in i sin egen tunnel där han endast glimtvis ser verkligheten som genom gluggar mot yttervärlden. Och tunneln för honom obönhörligt mot den ödesdigra bekräftelsen på de värsta misstankarna och upplösningens desperata våld.

Ett tag under läsningen frågade jag mig om detta endast var en utomordentlig studie i narcissistisk patologi, men stannade för att det i förlängningen nog lika gärna kunde ses som en studie i manligt själsliv satt under påverkan, en studie av styrkan i drivkrafterna bakom utbrytningsförsöken från en ensamhet som inte kan uthärdas.

Boken hör till definitivt till dem som tål många omläsningar, och jag ser fram emot att ta del av den nya översättningen när den kommer.

tisdag 10 maj 2011

Haydns pianosonater

Joseph Haydns sonater har naturligtvis haft en inte obetydlig plats i mitt musikaliska liv, dock inte lika länge och på samma sätt som Mozarts. Det har sina orsaker. Redan under den alltför korta tid jag som tonåring fick pianolektioner av musikdirektören, organisten och kompositören Wäinö Ruottinkoski övade jag på Mozarts B-dur-sonat K570, vars innerliga Adagio jag vill minnas att jag även spelade på någon skolkonsert. Mozarts musik blev med Ruottinkoskis hjälp den musik som invigde mig i den klassiska pianomusikens värld av nyansering och interpretation. Ett par sonater av Haydn kom så småningom med i min notsamling, men det var först långt senare som jag skaffade mig samtliga i Edition Peters utgåva.

Jag är nog inte ensam om att till en början ha ställt Haydn i skuggan av sin geniale efterföljare, för att sedan upptäcka honom som hans jämlike, ja kanske till och med mer än så om vi talar om pianosonaterna.

Haydns inflytande på Mozart är betydande, inte minst i pianomusiken. Gemensamt bär de upp storheten i den wienklassicistiska epoken (Beethoven får i huvudsak räknas till romantiken). Pianotrion och stråkkvartetten är andra genrer där Haydns insatser är väl så märkvärdiga som Mozarts. Även om Mozart i övrigt både som pianovirtuos och kompositör får räknas som Haydns överman så gäller det alltså inte generellt. Å andra sidan: i den oerhörda mängd musik som flödade ur Haydns notpenna finns mycket som är umbärlig underhållning av det lättsamma slaget. Men dit hör definitivt inte pianosonaterna.

Nyligen har två framstående pianister dokumenterat sitt Haydn-spel på cd: Jean-Efflam Bavouzet och Marc Andre Hamelin. Båda gör det med den äran och de är redan inne på volym 2 (i Hamelins fall en dubbel-cd) med uppenbara ambitioner att beta av hela serien. Båda uppvisar ett distinkt spel och exekverar de fartfyllda satserna med all den virtuositet som krävs i denna rikt ornamenterade musik. Om man vid längre lyssnande kan bli en aning mätt på allegro-satsernas glittrande rusningar över klaviaturen så är det ingalunda fallet med de långsamma satserna, där ofta djupet och fantasirikedomen i Haydns komponerande kommer till sin fulla rätt. Haydn var en kontrapunktiker av guds nåde och hans förmåga att variera ett tema verkar inte ha haft några som helst gränser.

Endast en sonat, den i C dur, Hob. XVI:35, finns på båda inspelningarna. Första satsen är typisk med sina trioler som rullar högerhanden över åtminstone halva klaviaturen och med sina omtagningar som kräver en god portion nyanseringsförmåga för att inte bli för enahanda. Jag tycker nog att Hamelin lyckas bäst med detta, eftersom han är djärvare och mer dynamisk i sitt spel. Som Bavouzet säger i sin kommentar ger Haydn få instruktioner utöver tempobeteckningarna. Tolkningsutrymmet är således relativt stort, vilket Hamelin utnyttjar med accenter och kontraster som ger musiken ytterligare liv. I den långsamma satsen är han också något långsammare och återger tydligare satsens karaktär av eftertänksamhet.

En av mina favoriter är en annan C-dur-sonat, Hob. XVI:48. Dess första sats (Andante con espressione) visar på djupet under solglittret och den sommarlätta fjärilsflykten i det haydnska tonspråket. Hamelin spelar den alldeles utmärkt, men när jag går till skivhyllan och plockar fram en inspelning med Svjatoslav Richter, får jag ännu ett exempel på det utrymme som verkligen finns i eller under notskriften. Det är en live-inspelning från 1987 i Mantova (Teatro del Bibiena) - (vad är det som gör att jag nu när jag äntligen bokat en resa till Mantova ständigt stöter på referenser till den staden?) - och här visar Richter prov på sitt och Haydns obestridliga mästerskap. Hans spel i denna sal för 24 år sedan lämnar inget övrigt att önska vad gäller den närmast andaktsfulla atmosfär som musik kan skapa när spelet rätt beaktar pausens betydelse. Jag önskar att jag suttit med den gången.

Richters inspelning finns på Spotify, som alltså kan avlyssnas här:


söndag 1 maj 2011

Dikt som bön och lovsång

Jag har ganska länge följt Jesper Svenbros diktning. Han har, tycker jag, visat en fin förmåga att foga samman självbiografiskt stoff från uppväxten i en prästfamilj och mogen existentiell reflektion. Med de senaste årens diktsamlingar har han successivt närmat sig en kristen livstolkning som i den nyutkomna "Inget andetag är det andra likt" (Bonniers, 2011) landar i öppen bekännelse. Diktsamlingen har författarens stroke och rehabilitering som utgångspunkt för det "vittnesbörd" om livet efteråt och den "botandets frist" som givits honom.

Det har varit intressant att läsa en del recensenters bryderi med bedömningen av dikter som inskjuter "o Gud" här och var i texten. En del har menat att det skulle vara svårt att på sedvanligt sätt kritisera en sådan troende och lovsjungande poet. Lite oklart varför, om man nu inte blir så störd av trosinnehållet att de poetiska kvaliteterna går förlorade i läsningen.

Svenbro har dock förutsett detta och låter det bli ett inslag i den ständigt pågående självreflektionen. I dikten "Genrebyte" skriver han:

"Om du ska fortsätta så här, kommer resultatet att bli en bönbok/och inte en diktsamling"/säger en uppbragt röst i mitt inre,/men jag känner mig inte tillintetgjord av denna radikala kritik./Då får det helt enkelt bli en bönbok!/Jag är mogen för genrebytet.

En annan dikt har titeln "Avbanaliseringen börjar här" och beskriver diktarens återerövring av bordsbönen, som "gav en storslagenhet/åt det vardagligt enkla/som jag ännu kan minnas". Ett svar, kan man tänka sig, till dem som menar att hotet om banalitet skulle ligga i bönespråket snarare än i "avformaliseringen" av vardagslivet.

Svenbro är en lärd man som enkelt kan hämta stöd för tanken att den lyriska dikten är nära besläktad med bönen i antiken och framåt, så till exempel i Sapfos ode till Afrodite eller i det moderna samhällets diktning som en form av avkristnad bön. Anna Hallbergs oförmåga att sjunga med i lovsången kan jag ha viss förståelse för, själva ordet lovsång är för min egen del besmittat av en särskild sorts frikyrkligt (och paradoxalt nog även nyandligt) malande som jag inte förstår att ens de redan frälsta kan ha behållning av. Men måste man kunna sjunga med i allt? Själv finner jag även denna gång tillräckligt av meningsfull reflektion i Svenbros "böner" för att de ska kunna knytas till min egen existentiella vacklan. Det hindrar inte att jag välkomnar den sista avdelningens återgång till den typ av dikt baserad på ett barndomsminne som "Snorfanan" representerar, och som talar för värnet av det egna livet mot givna roller och allsköns yttre påtryckningar, inklusive de andliga.