Haydns pianosonater

Joseph Haydns sonater har naturligtvis haft en inte obetydlig plats i mitt musikaliska liv, dock inte lika länge och på samma sätt som Mozarts. Det har sina orsaker. Redan under den alltför korta tid jag som tonåring fick pianolektioner av musikdirektören, organisten och kompositören Wäinö Ruottinkoski övade jag på Mozarts B-dur-sonat K570, vars innerliga Adagio jag vill minnas att jag även spelade på någon skolkonsert. Mozarts musik blev med Ruottinkoskis hjälp den musik som invigde mig i den klassiska pianomusikens värld av nyansering och interpretation. Ett par sonater av Haydn kom så småningom med i min notsamling, men det var först långt senare som jag skaffade mig samtliga i Edition Peters utgåva.

Jag är nog inte ensam om att till en början ha ställt Haydn i skuggan av sin geniale efterföljare, för att sedan upptäcka honom som hans jämlike, ja kanske till och med mer än så om vi talar om pianosonaterna.

Haydns inflytande på Mozart är betydande, inte minst i pianomusiken. Gemensamt bär de upp storheten i den wienklassicistiska epoken (Beethoven får i huvudsak räknas till romantiken). Pianotrion och stråkkvartetten är andra genrer där Haydns insatser är väl så märkvärdiga som Mozarts. Även om Mozart i övrigt både som pianovirtuos och kompositör får räknas som Haydns överman så gäller det alltså inte generellt. Å andra sidan: i den oerhörda mängd musik som flödade ur Haydns notpenna finns mycket som är umbärlig underhållning av det lättsamma slaget. Men dit hör definitivt inte pianosonaterna.

Nyligen har två framstående pianister dokumenterat sitt Haydn-spel på cd: Jean-Efflam Bavouzet och Marc Andre Hamelin. Båda gör det med den äran och de är redan inne på volym 2 (i Hamelins fall en dubbel-cd) med uppenbara ambitioner att beta av hela serien. Båda uppvisar ett distinkt spel och exekverar de fartfyllda satserna med all den virtuositet som krävs i denna rikt ornamenterade musik. Om man vid längre lyssnande kan bli en aning mätt på allegro-satsernas glittrande rusningar över klaviaturen så är det ingalunda fallet med de långsamma satserna, där ofta djupet och fantasirikedomen i Haydns komponerande kommer till sin fulla rätt. Haydn var en kontrapunktiker av guds nåde och hans förmåga att variera ett tema verkar inte ha haft några som helst gränser.

Endast en sonat, den i C dur, Hob. XVI:35, finns på båda inspelningarna. Första satsen är typisk med sina trioler som rullar högerhanden över åtminstone halva klaviaturen och med sina omtagningar som kräver en god portion nyanseringsförmåga för att inte bli för enahanda. Jag tycker nog att Hamelin lyckas bäst med detta, eftersom han är djärvare och mer dynamisk i sitt spel. Som Bavouzet säger i sin kommentar ger Haydn få instruktioner utöver tempobeteckningarna. Tolkningsutrymmet är således relativt stort, vilket Hamelin utnyttjar med accenter och kontraster som ger musiken ytterligare liv. I den långsamma satsen är han också något långsammare och återger tydligare satsens karaktär av eftertänksamhet.

En av mina favoriter är en annan C-dur-sonat, Hob. XVI:48. Dess första sats (Andante con espressione) visar på djupet under solglittret och den sommarlätta fjärilsflykten i det haydnska tonspråket. Hamelin spelar den alldeles utmärkt, men när jag går till skivhyllan och plockar fram en inspelning med Svjatoslav Richter, får jag ännu ett exempel på det utrymme som verkligen finns i eller under notskriften. Det är en live-inspelning från 1987 i Mantova (Teatro del Bibiena) - (vad är det som gör att jag nu när jag äntligen bokat en resa till Mantova ständigt stöter på referenser till den staden?) - och här visar Richter prov på sitt och Haydns obestridliga mästerskap. Hans spel i denna sal för 24 år sedan lämnar inget övrigt att önska vad gäller den närmast andaktsfulla atmosfär som musik kan skapa när spelet rätt beaktar pausens betydelse. Jag önskar att jag suttit med den gången.

Richters inspelning finns på Spotify, som alltså kan avlyssnas här:

http://open.spotify.com/track/6DZO6u9j2bWw93sXGbv44A