Jan Malmsjö i Krapps sista band

Jag har tidigare (här och här) skrivit om Samuel Becketts "Krapps sista band" - ett monodrama i en akt om den bottenlöst desillusionerade gubben Krapp, han med bananerna, bandspelaren och högen av gamla inspelningar, ni vet. Mitt förhållande till den pjäsen är speciellt; nästan som för Krapp och hans upptagenhet av vissa minnen har den etsat sig fast i mitt medvetande sedan jag i unga år såg den i svartvit tv med Stig Järrel.

För ett par år sedan återknöt jag bekantskapen med Krapp, och då genom Ingvar Hirdwall i Tommy Berggrens uppsättning på Stadsteatern. Naturligtvis var det med lika stora förväntningar jag löste en biljett till Dramaten (Målarsalen) där Jan Malmsjö nu kreerar rollen. I regi av Karl Dunér, som även står för scenografi och kostym.

Historien är genial i all sin enkelhet: Krapp firar varje födelsedag framför sin bandspelare med en redogörelse för det gångna årets händelser, vad som hänt honom sen sist i livet som (misslyckad) författare och människa. Vi möter honom på hans sextionionde födelsedag, som han börjar med att lyssna på ett trettio år gammalt band där han även gör tillbakablickar på sin ungdom.

Malmsjös Krapp är om möjligt en ännu bittrare och gravrostigare gubbe än det jag minns av mina tidigare. Raseri och förtvivlan kokar inom honom även om han mestadels lyckas behärska sig. Hans snubblande gång, tunga flås och grimaser fyllda av avsmak signalerar verkligen känslan av hela den här planeten som crap - strunt, smörja och elände. Ja, frånsett då den lyriska passusen där han hör sig själv berätta om kvinnan han låg tillsammans med i båten som stilla rörde sig i vassruggen. En brusten kärleksrelation förvandlat till bitterljuvt minne. 

Jag minns Hirdwalls Krapp som en mer komiskt tragisk figur, mera präglad av återhållen butter desillusion än av hart när oregerlig förtvivlan. Bådadera bör finnas med i gestaltningen av Krapp, och det är väl en smaksak hur man vill ha balansen mellan tragik, komik och lyrik i själva agerandet på scen. Att Malmsjö gör en lysande föreställning är obestridligt, men ändå är det nog Hirdwalls absurdism jag skulle välja om en ny biljett kunde ordnas.

Foto: Sören Vilks

Spel om slut

Samuel Beckett, den moderna litteraturens absurdist par préférence, är minst lika berömd som nydanande dramatiker som romanförfattare. Själv har jag fortfarande läst alldeles för lite av hans prosa. Men pjäserna, vars svartsynta galenskap jag tidigt lärde mig uppskatta, har däremot funnits med som ett alltid lika lockande avbrott i vanetänkandet.

"Slutspel", som nu går på Stockholms Stadsteater i regi av Thommy Berggren (vem annars? - han verkar vara den som på Stadsteatern ansvarar för det väsentliga dramat i allt det övriga "dramatiserandet"), tillhörde fram till igår kväll de pjäser som jag inte hade sett. Föreställningen är med rätta kritikerrosad, och eftersom några av de allra bästa skådespelare vi har medverkar, är jag glad att jag kunde kombinera lite jobb med detta sublima nöje framåt kvällen.

Som alltid hos Beckett ett kammarspel, denna gång mellan fyra personager - den blinde och lame Hamm (Peter Andersson) i hemmagjord rullstol, hans trogne men lätt uppgivne betjänt Clov (Lars Lind) samt Hamms gamla föräldrar (Ingvar Hirdwall och Anita Ekström) som förpassats till var sin soptunna. Rummet är ett regnläckande källarrum med små gluggar ut mot en värld av huvudsakligen mörker där det mesta tycks vara på upphällningen.

Slut, är vad det det handlar om. Är det inte redan slut går det snabbt mot ett slut. Eller som Hamm säger i en replik: "Det var slut redan från början, och ändå håller vi på". Han vill ha en filt för att han fryser. Men det finns inte någon filt. Så grymt och enkelt är det. Om det nu inte i själva verket är Clov som missunnar honom en. Clov luras ju ibland, det ser vi som sitter i publiken.

Den lynnige Hamms oresonliga krav, hans förskräckliga utgjutelser över allt och alla, prompt parerade med lakonisk saklighet av Clov, bidrar till att en komik uppstår som pendlar mellan sofistikerad ordlek och ädelbuskis. Roligt är det, riktigt roligt. Ibland kanske man vill kväva det gapskratt som ligger närmast till, men spelet medger att vi som publik får skratta mitt i all denna ömklighet.

Beckett har nämligen lagt in så mycket av tokroligt berättande att skrattet så att säga garanteras med själva texten. Ta till exempel pappa Naggs historia om skräddaren som ständigt syr på tok och aldrig blir färdig med byxorna. När den oförliknelige Ingvar Hirdwall sticker upp huvudet ur soptunnan och drar denna historia kiknar jag, och håller tillbaka bara för att inte missa en enda stavelse av denne mästares spel.

Lars Lind gestaltning av Clov får en att tänka att om man stavar namnet med w och lägger till ett n så får vi den figur som känt av intigheten in på bara kroppen på ett sätt som gör att det till sist blir sanslöst komiskt att vi ändå "håller på".  Han säger sig vilja lämna Hamm, men förmår inte slita sig loss utan struttar resignerad ut och in i köket på gnisslande gymnastikskor, lydande Hamms visselpipa.

Skådespeleri är bland annat förmågan att tala så att någonting hinner ske mellan replikerna, någonting som gör illusionen verklig och kanske till och med mer än så, Det är att tidsinställa tystnader och modulera känsloinnehåll. Peter Anderssons spel i detta Slutspel visar vad det handlar om. Och med den sällsamma text som Beckett försett honom med får han tillfälle att excellera i allt från vredens olika nyanser till de poetiska lamentationer över världens tillstånd som detta rika drama också rymmer.

Hela föreställningen är storartad teater, en fullträff till allt - scenografi, regi, kostymering - men framför allt skådespeleri.


Foto: Stadsteatern (Petra Hellberg).

Krapps sista band - ett återseende

Som sagt var, närmare femtio år har gått sen jag första gången såg Samuel Becketts enaktsmonolog "Krapps sista band" på tv i en militärbarack i Boden (se här). I förra veckan såg jag den för andra gången på Stockholms stadsteater.

Den här gången är det den förträfflige Ingvar Hirdwall som får ta den åldrige Krapps utgjutelser över livseländet i sin mun. Han är givetvis som klippt och skuren för rollen. Det behövs inget clownsmink och inga för stora skor på den mannen för att Krapp ska framstå som den komiskt tragiska figur han är.

Regin står Tommy Berggren för och föreställningen inleds med en pantomim - "Akt utan ord" - som Beckett skrev ungefär vid samma tid. Den är jämförelsevis en bagatell, men fungerar utmärkt som en prolog som här i Michael Jonssons gestaltning understryker budskapet om det absurda och gäckande i tillvaron.

Rullbandspelaren är utbytt mot en kassettbandspelare, såtillvida alltså en viss modernisering. Bandspelaren är placerad på en hjulförsedd vagn som rymmer en skrivbordshurts med några låsta lådor, där förutom kassettbanden ett antal bananer och ett porträtt av en ung vacker kvinna förvaras. Det är i stort sett den enda rekvisitan, förutom en krånglande kontorsstol. I fonden en målning i blågråskala som i sin braskande expressionism skulle kunna gälla för ett ovanligt stökigt rum eller en sjaskig bar.

In kommer Krapp, en gammal misslyckad författare, styrande sin vagn som mycket noggrant, hjul för hjul, måste spärras på sin plats. Eftersom lyset fungerar nyckfullt måste han upprepade gånger manövrera vagnen innan han äntligen kan slå sig ned för att lyssna till vad han hade att säga om sig själv för trettio år sedan. Tanken är att han därefter ska uppdatera sin situation i en ny inspelning.

På bandet finns erinringar från ungdomen jämte mer aktuella händelser kring moderns död, eget skrivande, en brusten kärleksrelation.

Jag har hamnat vid sidan om en ung man, möjligen ett par år äldre än vad jag var i Boden den där förra gången. Han verkar förtjust, han skrattar mer än en gång nästan som om någon kittlade honom, och jag gör detsamma. Det är förbålt roligt att se och höra Hirdwall som potentiell bananmissbrukare eller när han plötsligt brusar upp, trycker på stoppknappen och svär över de pretentiösa tirader han en gång tillät sig: "Men va i helvete... är detta för dravel...."

Och sedan se honom på nytt sjunka ner i stolen, spola tillbaka bandet till de avsnitt som berör honom mest, nämligen där han beskriver kärleken till en kvinna som han en gång delade en långsamt vaggande roddbåt med.

Det behöver knappast poängteras, men Ingvar Hirdwall är precis så magnifik i sitt återhållna agerande som man kan vänta sig. Svärtan, lyriken, den liksom ofrånkomliga komiken - allt i den väl avvägda blandning som nog bara en av våra allra största skådespelare är mäktig.


Foto: Petra Hellberg

Krapps sista band - ett teaterminne

Det har gått närmare fem decennier sedan den där försommaren. Jag hade tagit studenten och veckan efter måst rycka in i lumpen utan vidare respit. I19 i Boden ämnade ge mig en underbefälsutbildning som skulle ta åtskilliga månader av mitt liv i anspråk. Jag svarade så ärligt som möjligt på frågorna i formuläret om mina intressen och om mina tvivel på mig själv som krigare. Att jag nog vore bäst lämpad inom sjukvården i så fall.

Kapten Carl Björeman, en ovanligt intellektuell typ av officer som sedermera snabbt avancerade till generallöjtnant och prominent försvarspolitisk debattör, stoppade mig dagen efter och gav mig några uppskattande ord av förståelse. "Jag såg att Jakobsson hör till dem som påverkats av Gandhi och Martin Luther King. Jag har stor respekt för det och ska se till att Jakobsson får en sjukvårdsutbildning". - "Och", la han till, "eftersom Jakobsson är intresserad av litteratur och skrivande kanske han kan tänka sig att bli kompaniets skribent i I19:s tidning". "Tänk på saken!" - "Tack, kapten", sa jag och försökte mig på den honnör vi just hade övat.

Det pågick reparationer på kasernen varför vårt kompani förlades till ett barackläger på andra sidan Luleälven. Det kallades Älvlägret och låg vackert i lätt sluttande tallskogsterräng ner mot älvbrinken. Där skulle norrbottningarna samsas med ett försvarligt antal stockholmare och gemensamt tränas i beredskap att möta den lede fi från öster.

Kriget var kallt, men i våra sinnen tämligen avlägset och abstrakt. Vi var födda efter andra världskriget och vi var svenskar, ett folk utan krigserfarenhet sedan ett oräknat antal generationer. Varför skulle Sovjet angripa Sverige? Och om atomkriget kom, vad tjänade då alla dessa gammaldags förflyttningar i den nordliga vildmarken till? Svaret var att vi trots allt kunde dras med i det tredje världskriget och att rysk trupp då troligen skulle komma i stor mängd nordostifrån för att inta nordkalotten.

Barackerna var möblerade med traditionsenliga tvåvåningssängar och hölls vid kyligt väder uppvärmda av vedkaminer som krävde skötsel av eldvakter enligt upprättad lista. Jag fick en överslaf och ett plåtskåp för förvaring av persedlar och några privata saker, framför allt några böcker. Jag läste Camus och försökte gilla läget, tänkte att sjukvårdskunskaper inte kunde skada och bestämde mig helt enkelt för att härda ut.

En av de där barackerna var reserverad för fritidsaktiviteter. Där fanns bland annat en tv-apparat med en antenn som om den riktades rätt tog in en svartvit och lätt flimrande bild från den enda kanal som fanns på den tiden. Någon av de där första försommardagarna i Älvlägret annonserade Sveriges television en pjäs av Samuel Beckett, och jag hoppades innerligt att kunna se den i någorlunda lugn och ro. Pjäsen ifråga var monodramat "Krapps sista band" med Stig Järrel i rollen som Krapp.

Kvällen kom och jag slog mig ned på en stol framför teven, mol allena. I den långsamma inledningen sägs ingenting på flera minuter. Den gamle Krapp stökar runt i sitt rum i en del omständliga förberedelser inför avlyssnandet av ett gammalt band till en rullbandspelare. På det där bandet har han många år tidigare talat in en sorts lägesrapport om sitt liv och sin situation. Han lyssnar med blandade känslor till det han tyckte och tänkte då, för cirka trettio år sedan. Och han stannar ibland bandet för sarkastiska kommentarer, bittert tillbakablickande på sig själv i jämförelser med nuläget.

Det är svart komedi som inte utesluter lyriska passager av högsta karat. Jag minns inte så mycket av enskildheter i uppsättningen, mera stämningarna och att jag tyckte om det jag såg. Någon stack in huvudet och undrade vad jag tittade på där i min ensamhet, men ingen kom och gjorde mig sällskap. Jag fick vara ifred med min första upplevelse av absurdistisk teater, och den gjorde intryck.

Det var inte minst det där greppet med rullbandspelaren som minnesbank som fascinerade och som fick mig att tänka på rullbandspelaren i min egen barndom. Min far, pastorn, använde en sådan för inspelning av andliga sånger och andakter för sjukhusradion på Gällivare lasarett. Vi barn fick låna den emellanåt när vi var mogna nog att kunna hantera banden med varsamhet. Vi spelade in och lyssnade till våra egna röster när vi, ibland också tillsammans med pappa och någon annan vuxen, tävlade med varann i något som vi kallade oförberedda talares klubb. Med ämnen som "Mannen med dragspelsväskan".

Som mycket ung man där i baracken framför den sorglige gubben Krapp kändes detta som mycket länge sedan och ingenting fanns sparat av den sortens inspelningar. På något vis var det ändå en anknytning, en anledning till självreflektion, om än utan den pessimismens avsmak för tillvaron som Krapps summering vid ålderns höst framtvingade.

Efter bortemot femtio år har jag nu sett dramat på nytt, på Stadsteatern i Stockholm.

Mer om det senare.