Tegnér, brevskrivaren (2). Om ohälsa,bot och dogmatism

Några av Esaias Tegnérs diktrader har väl de flesta av oss i minnet, åtminstone vi som hade förmånen att gå i en skola som ville förmedla "Dikt och Tanke", inte bara som bok med talande titel utan som innehåll. 

"Det eviga" är en av den svenska diktkonstens största alster ("Väl formar den starke med svärdet sin värld" och "Vad våldet må skapa är vanskligt och kort"). "Mjältsjukan" är en annan dikt ur vilken jag dock inte kan recitera något utantill, men med rader som jag vid en omläsning ändå lätt känner igen: "Det går en liklukt genom mänskolivet..." Den sjuka som skildras i den och som får hela tillvaron att vissna och mörkna - under halväten måne och gråtögda stjärnor - är väl närmast melankoli, eller i våra dagars termer depression:

Det går en liklukt genom mänskolivet,
Förgiftar vårens luft och sommarns prakt.
Den lukten är ur graven, det är givet;
Grav muras till, och marmorn ställs på vakt.
Men ack, förruttnelse är livets anda,
Stängs ej av vakt, är överallt till handa.

Den dikten skrevs 1825, och i ett brev från samma år (till Carl Gustaf von Brinkman) beskriver Tegnér sina olika åkommor på följande sätt:

I synnerhet plågar mig en lättrörlighet i inbillningen som aldrig ger mig lugn och merendels nätterna igenom håller mig vaken vid de äfventyrligaste föreställningar, dem det är mig omöjligt att bortvisa. Min läkare påstår väl att jag "måste" göra det, men har ej ännu kunnat skrifva mig något recept hvarefter det skulle ske. Alla mina bekanta påstå att jag endast är "Inbillningssjuk", och deri ha de verkligen rätt; men jag vet ingen värre sjukdom än den som kommer ifrån en desorganiserad själ som småningom upplöser sitt kroppsliga skal. Kroppsliga plågor har jag äfven, i synnerhet klämsel under bröstet, som vanligtvis försvinner med gråt. Jag lär med ett ord vara hysterisk eller nerfsvag eller hypchondrisk, eller Gud vet hur Läkarne kalla hvad de ej begripa. Ty jag märker nogsamt på mig sjelf att det egenteligen är två ting hvarom Medici och Philosopher alldeles ingen ting veta, neml. kropp och själ. Hvad jag utan all både Medicin och Philosophie kan inse är att min sjukdom kommer från själen och verkar på kroppen, hvaremot andras tar den motsatta riktningen. För öfrigt hör jag allehanda namn, neml. hemorrhoider, gikt, lefversjuka etc.

De brev jag huvudsakligen läst är skrivna ett antal år senare, 1833-35, del VII), där det framkommer att Tegnér sökt bot mot sina ständiga gallstensbesvär med åtföljande förstämning:

Den medför en nedslagenhet, en förstämning men derjemte en retlighet som gör Patienten odräglig både för sig och andra.När denna Saulsande kommer öfver mig känner jag ofta en obeskriflig bitterhet som ingenting tål, ingenting skonar hvarken i himmelen eller på jorden.

Han bestämmer sig därför att uppsöka den tidens kurort framför andra - Karlsbad. Och om upplevelserna där har han en del intressant att förmedla:

För denna sjukdom nu, liksom för alla desorganismer i vnderlifvet anses Carlsbadervattnet verksamt och alla Doktorer tillstyrkte enhälligt en resa dit. Jag for därföre djupt inibland Böhmiska bergen till den prisade underkällan, fann också der 3 à 4000 narrar från alla Europas väderstreck församlade. Det gifves i Tyskland två slags charlataneri, nemligen ett till lands och ett till vatten: till det sistnämnda hör i min tanka Carlsbad.

Men Tegnér tycks vara obotlig även som skeptiker och till A. C. Kjerulf skriver han:

Det enda behagliga minne resan hos mig quarlemnat är minnet af mina Vänner; ty hvad sjelfva brunnskuren angår så har den på mig visat sig så oduglig och overksam som jag alltid föreställt mig. Jag har i höst haft en ny känning af mitt gamla onda, väl lindrigare än förr, men som dock bevisar att sjukdomen är quar i kroppen. Carlsbad tyckes mig höra till de slags vatten som icke verka under eller efter drickandet. Möjligtvis verkar det förut, hvaraf jag slutar att man aldrig bör dricka det, hvartill jag äfven är fullt bestämd för framtiden.

Tolkar jag honom rätt menar han att den enda verkan kuren möjligen kan ha förutsätter tro eller självsuggestion, det vill säga patienter som reser till platsen i förväg övertygade om att dess vatten är undergörande och till vilka han själv inte kan räkna sig. 

Bevisligen har han haft nöje av resan ändå, på grund av de många kontakter han knyter med kända teologer och vetenskapsmän, som han på samma sätt som med sina anhöriga karakteriserar både till person och ideologisk ståndpunkt. Han blir till och med inbjuden till Sanssouci av kronprinsen av Preussen. 

Beträffande teologer och filosofer är han uppenbart kritisk mot gammaldags dogmatiskt tänkande och sympatiserar med den kritiska vetenskapliga hållningen till bibelböckernas ursprung, liksom med dem som försöker "förflyktiga några af de hårdsmältaste dogmerna till Symboler". Om den berömde religionsfilosofen Schleiermacher skriver han följande:

I öfvrigt är han en stor och skarpsinnig Dialecticus och hör till Schellingska Skolan som dock nu är undanträngd af den Hegelska, begge pantheistiska. Hvad hans Glaubenslehre angår så känner du ur QuartalSkriften de ledande ideerna deri. Boken är mycket hårdläst och mörk, och ehuru jag längre tid sysselsatt mig dermed, är dock ännu mycket dunkelt för mig, och hvad jag förstår tillfridsställer mig föga. Men Schleyermachers personlighet är högst älskvärd och intressant..."

Andra får mindre uppskattande omdömen - en berömd kyrkohistoriker betecknas som "skygg och dyster", någon som "till sitt yttre ser ut som en Bondkaplan eller Klockare". Om en viss Marheineke sägs: "Mannen föreföll mig, liksom de fleste Hegelianer jag träffade inbilsk och inskränkt".

Tegnér är också hemmavid mycket kritisk mot "det pietistiskt-orthodoxa parti vilket vill drifva oss tillbaka till Symboliska Böckerna (dvs. bekännelsekrifterna, min anm.). Han ger intryck av modernitet så tillvida att ha ser öppenhet mot vetenskap och vetande som nödvändig också för den tro som kyrkan har att förkunna; motsättningen var således aktuell redan mer än hundra år före det att Ingemar Hedenius väckte liv i den.

Såsom Tro betraktadt kan detta System ha sitt värde, ja det högsta, såsom jag erfarit hos mången gammal redig prestman: som Vetande åter är det i tidens nuvarande skick under all kritik, och dessutom förderfligare än allt Fritänkeri för Christendomen, emedan det derifrån aflägsnar hela den bildade delen av Nationen, som nu står på en helt annan utvicklingspunkt än vid Reformationen".

Som sagt, väl hemkommen från Carlsbad betecknar han sig som obotlig men har nu i alla fall en anledning att skriva till kungs om permission från riksdagen, en resa han vill uppskjuta i det längsta eftersom den till skillnad från Tysklandsturen inte kan erbjuda honom minsta förnöjelse.

Jag älskar hvarken Stockholm eller Riksdagar. Det förra, ett mellanting mellan Sodom och Abdera, en stor småstad, har länge varit mig förhatligt; och för Riksdagen har jag hvarken lust eller gåfvor.

Han har dock en biskopskollega, vid namn Hedrén, som "har en obegriplig trefnad i hoftrappor och silkesstrumpor". Jag kan inte hålla inne med ett sista längre citat där Tegnér anförtror sin vän Magnus Lagerlöf vad denne Hedrén egentligen går för:

Hans pålitlighet vill jag ej garantera, litteratör är han ej heller och i allmänhet föga utmärkt då fråga är om Embetets inre andeliga sida: men för den yttre eller Länsmanssidan är han exemplarisk genom sitt praktiska sinne och sin rika erfarenhet. Men hans verbiage är obehagligt. Det saknar väl sällan logiskt sammanhang och en viss reda, men innehållet svarar dock sällan emot det oerhörda slöseriet af ord. Jag påminner mig ännu från Riksdagen huru jag vanlige lutade mig ner för att ta en lur när han steg upp för att tala. När jag vaknade och var fullsöfvd talade han ännu. Emedlertid är det gott att en Biskop duger till något; jag är van att få nöja mig med mindre hos flere af Embetsbröderna. Det praktiska har sitt värde äfven bland Andans Män i vår praktiska och mekaniska tid, då Kyrkan sjelf öfvergått till Poliskammare.

Jag tänker inte försöka att i hans egen anda karakterisera den gode biskopen från Växiö, Esaias Tegnér. Bara konstatera att han skrifver djefligt bra och oförskämt underhållande, och att han gissningsvis inte skulle ha blivit så mycket mer återhållen i sina formuleringar om han vid hemkomsten från Tyskland befunnits botad.


Bilden: Karlsbad (nuvarande Karlov Vary) kring 1850. Litografi av C. Waage.

Tegnér, brevskrivaren (1)

Jag minns att Sven Delblanc en gång skrev entusiasmerande om Esaias Tegnérs brev. Då jag i samma veva råkade stöta på ett av de många digra banden med dessa epistlar (del VII, 1833-1835), jag tror det var på Myrorna, handlade jag utan att tveka men ställde boken i hyllan tillsvidare. 

Häromdagen när jag var ute efter en annan bok dök den upp och lockade mig till bläddring och ströläsning. Snabbt blev jag fängslad och lika förtjust som väl en gång min sagesman, salig i åminnelse.

Tegnér har här nått övre medelåldern med redan vuxna barn, sjuklighet (gallbesvär, hemmorojder och depression) och en för honom själv besvärande misslynthet, dock uppvisad med inte obetydliga stänk av drastisk humor. Det är mycket underhållande att läsa det han skriver om sig själv som biskop och ämbetsman, riksdagsman och skolman, skald och barnafar, patient och privatman. Han är synnerligen välformulerad och kryddar texten med obarmhärtiga karakteristiker och syrliga utgjutelser över tristess, pliktskyldigheter, brister och förfall. 

Jag tänkte bjuda på något lite av allt det roliga jag lett åt i mjugg. Framför allt ur ett långt brev adresserat till en gammal vän, Magnus Lagerlöf, som han tidigare bort men underlåtit att svara. Därför blir det långt och utförligt om familjen, barnen, prästsysslorna, studierna, resorna och den uteblivna boten mot krämporna. Det är daterat den 22 december 1833, och han ursäktar sin försumlighet bland annat på följande sätt:

Men dels är jag i allmänhet en trög Korrespondent, dels fick jag brefvet under Riksdagsbullret, der man väl ingenting gör, men dock alltid är sysselsatt och förspridd...

Sedan följer uppriktiga "recensioner" av de fyra barnen, deras ställning och giftermål. Äldste sonen har från barndomen

ämnat sig till Prest, och från början inskränkt sin ärelystnad till ett Pastorat på landet. I öfvrigt är han en svag hushållare och ruinerar både mig och sig sjelf genom sin passion att köpa böcker som med nuvarande kurs kosta mer än de äro värde. Jag väntar honom hem till Julen.

Dottern Göthilda rapporteras vara gift med en baron Rappe, löjtnant vid regementet, en bildad och musikalisk man som studerat i Göttingen och 

som har en någorlunda sjelfständig förmögenhet och allmän aktning; men hans hälsa är ej den bästa och lynnet ofta dystert. Thilda åter är mycket liflig och häftig och har otvifvelaktigt bästa hufvudet bland mina barn. Hon har redan två flickor och laborerar med den tredje. De begge små Rapphönorna komma som oftast uppflygande hit till Östrabo för att blifva systematiskt bortskämda af Mormor, väl också af Morfar.

Man kan inte låta bli att undra över vad laborerandet med det tredje barnet egentligen består i, men generellt sett finns det få svårigheter för en modern läsare att förstå hans språkbruk. 
Yngste sonen Lars Gustaf är fänrik vid Kronobergs regemente efter en sejour som sjöman på ett handelsfartyg och kadett på fregatten Chapman, där han emellertid behandlades illa och definitivt förlorade lusten för sjölivet, berättar pappa Tegnér, som samtidigt får anledning att yppa sitt hjärtas mening om Sveriges militära försvar i ordalag som, förutom vad gäller storleken på anslaget, i vissa stycken kan te sig egendomligt relevanta så här drygt hundraåttio år senare:

Det återstår då för mig intet annat än att låta honom ingå som Landtkrabba vid ett InfanteriRegemente. Der är han nu, går alltjemt här hemma och strider dagligen såsom det höfves en krigsman, nämligen för att fördrifva sin yttersta fiende - tiden. Armén i sitt närvarande skick är verkeligen en Nationalolycka, värre än Cholera och Bränvin. Hela verlden vet att Sverge i Europas närvarande ställning ej kan föra något eget krig, och att vi således måste ha en ständig fred så framt ej någon amatör vill köpa oss som hjelptroppar. Likafullt förspiller man årligen 2/3 af landets inkomster på underhållet av en leksak för kyrkoparader och lustläger, och utarmar landet under friden så att det saknar alla tillgångar i fall kriget verkeligen en gång komme på allvar. - - - En Skomakare kan jag högakta, om han är en ärlig karl: men en af våra guldsmidda FredsGeneraler är det mig omöjligt att betrakta utan förakt och afsky.

Och så hustrun då, som beskrivs som varande "sig alldeles lik":

Sedan hon vid Ronneby brunn druckit bort sin Benekemask har hon haft en temligen god helsa. Sitt hus förestår hon med drift och klokhet och är ännu alltjemt treflig, glad och rörlig.

Sig själv kommenterar han som tyngd av plikter, "ehuru jag vet att jag föga uträttar", plikter som är förknippade med Embetet i alla dess riktningar" och som gör att han inte längre mer än mycket begränsat kan ägna sig åt sin litterära strävan:

Hit hör att jag i flere år nästan ingenting annat läst än Theologie. Det är visserligen ett tråkigt, andelöst och ofruktbart Studium; men man vänjer sig efterhand och intresserar sig småningom för allt, som vi se på Sigillsamlare och Flugfängare; och du får dessutom på månget Hospital höra likaså stora galenskaper som någonsin i Symboliska Böckerna (dvs. bekännelseskrifterna, min anm.).

Ett bekymmer är också prästerskapets seder och uppförande, som Tegnér föresatt sig att förbättra. Och när man läser om hans försök att även bland kyrkans män bekämpa den tidens spritmissbruk, anar man drivkraften bakom nykterhetsrörelsens framväxt:

Den allmännaste oordning bland Presterskapet här är fylleri. Jag har från början förklarat att ingen annan har rätt att supa än Biskopen, det är ett Episcopale, liksom Ordinationen. Några af de skarpaste fyllbultarne har jag lyckats att få afsatta, dock efter mångfaldiga omvägar och processer; ty nu för tiden är lättare att afsätta en Kung än en försupen prest. - - - Det förstås af sig sjelf att jag såväl härigenom som genom beifrande af andra oordentligheter ådragit mig mycket oväner; men sådant måste man underkasta sig. Förargat mig har det likväl att jag några gånger fått dementi af vår slappa, halfsofvande, inkonsequenta Regering som aldrig använder andra mesurer än halfva och oupphörligen dagtingar med sin helsyster, Vselheten, i hvad form den också visar sig.

Det som ter sig en aning gåtfullt är väl att den gode Tegnér hävdar supen som ett biskopligt privilegium. Efter att sedan helt oblygt ha redogjort för sin knackiga ekonomi, som dock inte verkar bereda honom de värsta bekymren, sammanfattar han den sålunda:

Flickorna äro väl försörjda, och Christofer får sig väl om några år ett Pastorat. Svårast blir det otvifvelaktigt för Lars Gustaf stackars gosse, som ingenting lärt utom att skyllra gevär; men jag hoppas Gud hjelper honom till Postmästare eller Landshöfding.

Därefter går han in på sin sjukdom och dess konsekvenser. Mer om detta i ett kommande inlägg.

Filharmonikerna i högform

Jag blir mer och mer övertygad om att Kungliga Filharmonikerna inte bara är en orkester av mycket god klass bland många andra, utan en som allt oftare får mig att efter konserten säga: "Detta är inget mindre än världsklass!" Eller: "Det kan inte bli så mycket bättre än så här!"

Så var det nu senast när chefdirigenten Sakaro Oramo bjöd in till ett klassiskt program med främst Mozart och Sibelius, närmare bestämt den tjugotredje pianokonserten respektive den andra symfonin av dessa båda storheter.

Men där fanns också ett inledande nummer, nämligen "Furioso" av Rolf Liebermann (1910-1999), ungefär tio minuter medryckande musik som fungerade som en sorts festlig uvertyr, som gjord av en speedad Rossini marinerad i jazzinfluerad rytmik och harmonik hundra år senare. Tusen snabba fågelvingar hördes i stråkarna och brassets tromboner och tuba, spetsade med vassa trumpeter, stötte fram feta ackord till intensiva slag från dubbla pukor och stora trumman. Men också med ett andrum i mitten för stilla, serena klanger. 

Jag har aldrig tidigare hört något av denne schweizare, men det är lätt att förstå att det här stycket från 1947 blev hans genombrott som tonsättare.

Radu Lupu hade tvingats ställa in på grund av sjukdom och ersattes av en ung italienare, Federico Colli, som vunnit pianotävlingar och skaffat sig en förnämlig meritlista på samarbeten med åtskilliga av världens stora orkestrar och dirigenter. 

Och här var ett Mozartspel i den mest delikata rokokodräkt man kan tänka sig. Ett anslag så dolce att man ibland bad till musikens högre makter att de måtte stå den utmanande pianisten bi. Men behärskar man konsten så går det att spela så här på moderna flyglar med deras oerhört sofistikerade mekanik. 

Jag njöt av det - och särskilt när vi kom till den underbara sista snabba satsen tyckte jag att musiken lyfte från sitt konceptuella underlag, vilket det nu än är, och frigjordes för de akustiska rymder som är dess element. Den här tjugotredje pianokonserten hör - jämte den sjuttonde och den tjugofjärde - till mina favoriter allt sedan jag en gång i världen började dyrka Mozart. Min ungdoms pianist i dessa konserter var den schweizisk-ungerske Géza Anda, också han en ytterst sofistikerad musiker med den flykt och glans i spelet som krävs för Mozart. 

Sibelius till sist. Hans andra symfoni i D-dur (1902) lär vara hans populäraste, vilket man kan förstå när sista satsen närmar sig slutet och man inser att det är detta man hela tiden suttit och väntat på: uppbyggnaden, stegringen, den stadigt utvecklade och oundvikliga kulmen som ännu ett stycke låter vänta på sig. Men som slutligen i ytterligare ett tillskott av energi och monumental orkesterkraft utlöses. 

Och som vi brukar säga: finnarna kan det där, dom kan sin Sibelius! Oramo utgör inget undantag.

Bilden: Jean Sibelius

Sekelskiftesmusik

Barbara Hannigan heter en mångsidigt begåvad sopran som inte bara sjunger utan numera även dirigerar och experimenterar med nya former för framförande av i första  hand klassisk musik. Hon har på senare tid även uppträtt i Sverige i konserter som jag tyvärr inte själv lyckats pricka in.

Förra året kom hennes senaste cd med romanser - den exklusiva form av musicerande som ställer hur höga krav som helst på uttrycksfull sång i lyhört samspel med en instrumentalist, som regel en pianist. Ett musicerande i det lilla kammarformatet, således, men potentiellt hur stort som helst om det vill sig. 

Hannigan har här valt ett antal romanser från förra sekelskiftets Wien tonsatta av de allra främsta från slutfasen av den senromantiska epoken. Här finns Schönberg, Webern och Berg före övergången till tolvtonsskalan, och dessutom Zemlinsky och en kvinna - Alma Mahler - som ju hann skapa några verk innan maken Gustav satte p för mer än en kompositör i det äktenskapet. Sist men inte minst, den kanske störste sångskaparen i sällskapet: Hugo Wolf.

Wolfs fyra "Goethe-Lieder" hör till hans mest kända: Mignon I, II och III, samt "Kennst du das Land?" ("Känner du landet där citronerna blomma"). Mignon II är den som börjar med de nästa lika berömda raderna: "Nur wer die Sehnsucht kennt, weiss was ich leide". Samtliga i en vacker kromatisk tondräkt som Hannigan - och pianisten Reinbert de Leeuw - framför kongenialt i dramatiska växlingar från viskningar till rop. Utan tvivel skivans höjdpunkt.

Signalorden i den poesi som alla dessa tonsättare valt är, förutom Sehnsucht - längtan - sådana som beskriver stämningar med hjälp av sommardagar, stjärnor, natt, månljus, höstsol, drömmar, blommor (rosor och krysantemum) och en och annan näktergal. Kort sagt det som det vi vanligtvis förknippar med diktning i lyrisk romantisk anda. Vid sidan av Goethe är det väl endast Rilke som kan räknas till de stora här, övriga är sådana jag enkom hört talas om för att en tonsättare tagit hand om några av deras alster. 

En av dessa minor poets som ofta dyker upp i romanssammanhang är Richard Dehmel (1863-1920), och han är mycket riktigt den som förekommer oftast även i detta urval. Jag har inte tidigare brytt mig om hans biografi, som emellertid visar sig intressant. Han var en brett bildad person med studier i både naturvetenskap, nationalekonomi och humaniora, och, här får jag genast korrigera mig, som poet ingalunda betraktad som "minor". Tvärtom räknades han före första världskriget till de främsta i sin generation, med ett betydande inflytande på senare expressionistiska kolleger. Det sägs i alla fall i de nätsajter jag konsulterat.

Ett centralt tema hos honom var Eros som frigörande kraft, sinnlighet i både "lust och avskedssmärta". Jag läser och erinrar mig att Schönbergs berömda stråksextett "Verklärte Nacht" hade Dehmels dikt med samma titel som inspirationskälla. Där handlar det om ett par som en månskensnatt går i en mörk skog, om hur kvinnan då avslöjar för älskaren att hon är med barn med en annan man, och hur mannen storsint överser med detta.

Dehmel hade kontakt med Strindberg och blev i likhet med honom vid ett tillfälle åtalad för att ha "sårat religiösa och sedliga känslor". Det var för diktsamlingen "Weib und Welt" (1896), i vilken ingår den dikt som jag särskilt fastnade för på denna skiva, nämligen den säregna, av Schönberg tonsatta "Schenk mir deinen goldenen Kamm (Jesus bettelt)" (nr 2 i Vier Lieder, op. 2). 

Även om Dehmel inte är ensam om sin föreställning om Maria Magdalenas erotiskt färgade relation till Jesus är det inte osannolikt att denna dikt fortfarande kan verka stötande för en del. Särskilt som identifikationen här är med Jesus, som i vädjande Sehnsucht riktar sig till Maria från Magdala, botgörerskan som även enligt evangelierna stod honom mycket nära. 

Schenk mir deinen goldenen Kamm
Jeder Morgen soll dich mahnen,
Dass du mir die Haare küsstest,
Schenk mir deinen seidenen Schwamm;
Jeden Abend will ich ahnen,
Wenn du dich im Bade rüstet
Oh Maria, oh, Maria!

Schenk mir alles, was du hast;
Meine Seele ist nicht eitel,
Stolz empfang ich deinen Segen.
Schenk mir deinen schwerste Last:
Willst du nicht auf meinem Scheitel
Auch dein Herz, dein Herz noch legen
Magdalena?

Åtrån tar sig många starka uttryck här, må man säga. Den gäller såväl hennes gyllene kam som hennes silkeslena tvättsvamp från badet, både hennes kyss i hans hår, hennes tyngsta börda och hennes hjärta lagt på hans huvud. I andra strofens första rad är det rent ut sagt allt vad hon har som han begär. Märk väl de ombytta rollerna, vem som ber om att bli välsignad av vem!

Och till denna pikanta innerlighet en musik som formligen badar i senromantisk sensualism. Tonala fraser som smekningar över ett genomkammat hårsvall, för att tafatt försöka falla in i den poetiska ramen (och med Tizians bild av henne för ögonen!). Första strofen slutar med ett bönfallande utrop av hennes första namn, Maria. Och sången slutar i en viskning av hennes andra namn, Magdalena - i Barbara Hannigans känsliga tolkning formad som en undergiven, svävande fråga som sakta tonar ut i intet tillsammans med några spröda klanger från pianot.

Ja, nog är detta en alldeles lysande sångkonst som lyfter och förstärker den poesi som annars förmodligen skulle ha svårt att nå vår tids poesiläsare på egna villkor. 


Bilden: Richard Dehmel. Foto: Jacob Hilsdorf (tyska Wikipedia)
Lyssna till sången på Youtube här.

Mor stämmer gitarren

Jag minns inte den allra första gången, men jag kan inte ha varit mer än bara några år gammal. Minnet av min mor i en situation för mig förknippad med ren glädje för att inte säga mild upphetsning, en situation som skulle upprepas många gånger.

Hon spelade gitarr och kammarorgel, och hon sjöng med en inte stark men klar och tonsäker sopran. Det är från henne jag har det jag har av musikalitet, från henne gåvan av ett livslångt intresse för sång och musik. 

Från henne och Einar Ekberg, brukar jag säga - dessa båda välsignade källor till den tonala del av världen som livet igenom varit så betydelsefull för mig.

Min mor med gitarren i knät försiktigt vridande på stämskruvarna. Huvudet sänkt, full koncentration på de vibrerande strängarna, enskilt och parvis och slutligen de sex tillsammans i det avgörande testet: en melodi som jag alltid med samma spänning väntade på, kulmen på det magiska arbetet med att få instrumentet i harmoniskt skick.

Det var en melodi i ganska snabbt tempo med flera tjusiga ackord. Den spritte av liv och lust och krävde ett flinkt fingerspel. "Evangeliiskeppet" hette den. Antagligen en gammal andlig visa som hon möjligen hade från morfar. Orden kommer jag inte ihåg; det var musiken och inte texten som i sammanhanget var viktigast.

Jag hörde aldrig den visan spelas eller sjungas av någon annan, har inte heller hört talas om den sen dess, aldrig lyckats spåra den. Men jag minns melodin och att jag älskade den. 

Hur många gånger bad jag inte henne spela den! På barns vis, om och om igen. Mamma, spela Evangeliiskeppet!

Och hon började med att stämma gitarren.