Jag minns att Sven Delblanc en gång skrev entusiasmerande om Esaias Tegnérs brev. Då jag i samma veva råkade stöta på ett av de många digra banden med dessa epistlar (del VII, 1833-1835), jag tror det var på Myrorna, handlade jag utan att tveka men ställde boken i hyllan tillsvidare.
Häromdagen när jag var ute efter en annan bok dök den upp och lockade mig till bläddring och ströläsning. Snabbt blev jag fängslad och lika förtjust som väl en gång min sagesman, salig i åminnelse.
Tegnér har här nått övre medelåldern med redan vuxna barn, sjuklighet (gallbesvär, hemmorojder och depression) och en för honom själv besvärande misslynthet, dock uppvisad med inte obetydliga stänk av drastisk humor. Det är mycket underhållande att läsa det han skriver om sig själv som biskop och ämbetsman, riksdagsman och skolman, skald och barnafar, patient och privatman. Han är synnerligen välformulerad och kryddar texten med obarmhärtiga karakteristiker och syrliga utgjutelser över tristess, pliktskyldigheter, brister och förfall.
Jag tänkte bjuda på något lite av allt det roliga jag lett åt i mjugg. Framför allt ur ett långt brev adresserat till en gammal vän, Magnus Lagerlöf, som han tidigare bort men underlåtit att svara. Därför blir det långt och utförligt om familjen, barnen, prästsysslorna, studierna, resorna och den uteblivna boten mot krämporna. Det är daterat den 22 december 1833, och han ursäktar sin försumlighet bland annat på följande sätt:
Men dels är jag i allmänhet en trög Korrespondent, dels fick jag brefvet under Riksdagsbullret, der man väl ingenting gör, men dock alltid är sysselsatt och förspridd...
Sedan följer uppriktiga "recensioner" av de fyra barnen, deras ställning och giftermål. Äldste sonen har från barndomen
ämnat sig till Prest, och från början inskränkt sin ärelystnad till ett Pastorat på landet. I öfvrigt är han en svag hushållare och ruinerar både mig och sig sjelf genom sin passion att köpa böcker som med nuvarande kurs kosta mer än de äro värde. Jag väntar honom hem till Julen.
Dottern Göthilda rapporteras vara gift med en baron Rappe, löjtnant vid regementet, en bildad och musikalisk man som studerat i Göttingen och
som har en någorlunda sjelfständig förmögenhet och allmän aktning; men hans hälsa är ej den bästa och lynnet ofta dystert. Thilda åter är mycket liflig och häftig och har otvifvelaktigt bästa hufvudet bland mina barn. Hon har redan två flickor och laborerar med den tredje. De begge små Rapphönorna komma som oftast uppflygande hit till Östrabo för att blifva systematiskt bortskämda af Mormor, väl också af Morfar.
Man kan inte låta bli att undra över vad laborerandet med det tredje barnet egentligen består i, men generellt sett finns det få svårigheter för en modern läsare att förstå hans språkbruk.
Yngste sonen Lars Gustaf är fänrik vid Kronobergs regemente efter en sejour som sjöman på ett handelsfartyg och kadett på fregatten Chapman, där han emellertid behandlades illa och definitivt förlorade lusten för sjölivet, berättar pappa Tegnér, som samtidigt får anledning att yppa sitt hjärtas mening om Sveriges militära försvar i ordalag som, förutom vad gäller storleken på anslaget, i vissa stycken kan te sig egendomligt relevanta så här drygt hundraåttio år senare:
Det återstår då för mig intet annat än att låta honom ingå som Landtkrabba vid ett InfanteriRegemente. Der är han nu, går alltjemt här hemma och strider dagligen såsom det höfves en krigsman, nämligen för att fördrifva sin yttersta fiende - tiden. Armén i sitt närvarande skick är verkeligen en Nationalolycka, värre än Cholera och Bränvin. Hela verlden vet att Sverge i Europas närvarande ställning ej kan föra något eget krig, och att vi således måste ha en ständig fred så framt ej någon amatör vill köpa oss som hjelptroppar. Likafullt förspiller man årligen 2/3 af landets inkomster på underhållet av en leksak för kyrkoparader och lustläger, och utarmar landet under friden så att det saknar alla tillgångar i fall kriget verkeligen en gång komme på allvar. - - - En Skomakare kan jag högakta, om han är en ärlig karl: men en af våra guldsmidda FredsGeneraler är det mig omöjligt att betrakta utan förakt och afsky.
Och så hustrun då, som beskrivs som varande "sig alldeles lik":
Sedan hon vid Ronneby brunn druckit bort sin Benekemask har hon haft en temligen god helsa. Sitt hus förestår hon med drift och klokhet och är ännu alltjemt treflig, glad och rörlig.
Sig själv kommenterar han som tyngd av plikter, "ehuru jag vet att jag föga uträttar", plikter som är förknippade med Embetet i alla dess riktningar" och som gör att han inte längre mer än mycket begränsat kan ägna sig åt sin litterära strävan:
Hit hör att jag i flere år nästan ingenting annat läst än Theologie. Det är visserligen ett tråkigt, andelöst och ofruktbart Studium; men man vänjer sig efterhand och intresserar sig småningom för allt, som vi se på Sigillsamlare och Flugfängare; och du får dessutom på månget Hospital höra likaså stora galenskaper som någonsin i Symboliska Böckerna (dvs. bekännelseskrifterna, min anm.).
Ett bekymmer är också prästerskapets seder och uppförande, som Tegnér föresatt sig att förbättra. Och när man läser om hans försök att även bland kyrkans män bekämpa den tidens spritmissbruk, anar man drivkraften bakom nykterhetsrörelsens framväxt:
Den allmännaste oordning bland Presterskapet här är fylleri. Jag har från början förklarat att ingen annan har rätt att supa än Biskopen, det är ett Episcopale, liksom Ordinationen. Några af de skarpaste fyllbultarne har jag lyckats att få afsatta, dock efter mångfaldiga omvägar och processer; ty nu för tiden är lättare att afsätta en Kung än en försupen prest. - - - Det förstås af sig sjelf att jag såväl härigenom som genom beifrande af andra oordentligheter ådragit mig mycket oväner; men sådant måste man underkasta sig. Förargat mig har det likväl att jag några gånger fått dementi af vår slappa, halfsofvande, inkonsequenta Regering som aldrig använder andra mesurer än halfva och oupphörligen dagtingar med sin helsyster, Vselheten, i hvad form den också visar sig.
Det som ter sig en aning gåtfullt är väl att den gode Tegnér hävdar supen som ett biskopligt privilegium. Efter att sedan helt oblygt ha redogjort för sin knackiga ekonomi, som dock inte verkar bereda honom de värsta bekymren, sammanfattar han den sålunda:
Flickorna äro väl försörjda, och Christofer får sig väl om några år ett Pastorat. Svårast blir det otvifvelaktigt för Lars Gustaf stackars gosse, som ingenting lärt utom att skyllra gevär; men jag hoppas Gud hjelper honom till Postmästare eller Landshöfding.
Därefter går han in på sin sjukdom och dess konsekvenser. Mer om detta i ett kommande inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar