Fjärilsliv

Jag är på landet när högsommarvärmen till sist kommer och fyller luften med fjärilar. I UNT läser jag att den sällsynta (och givetvis fridlysta) Mnemosynefjärilen glädjande nog blivit vanligare i just de trakter där jag befinner mig. Den har jag ännu inte lyckats sikta, men däremot den inte heller så talrika Tistelfjärilen, som en ljuvlig kväll sitter och väntar på mig och Issa på vår grusväg hemåt mellan hagarna där korna betar till höger och hästarna till vänster.

Kanske har den nyligen krockat med något motorfordon och därför visar sig så maklig och oskygg. Mitt närmande tycks inte bekomma den alls och jag kan med kameraögat fånga dess vackra teckning på både ovansidan och bakvingarnas undersida. Tistelfjärilen är en långväga gäst som kommer med de varma vindarna från Nordafrika, en långväga migrant som varken återvänder eller övervintrar.

Det rapporteras också om ökad närvaro av den mörka blåskimrande Aspfjärilen, vilket är ännu ett glädjande tecken bland alla dystra kommunikéer om vår hotade natur. Aspfjärilen ser man sällan, eftersom den mestadels håller sig i trädkronorna och endast lockas till marken av fekalier och vattenpussar. Det var länge sen jag hade turen att stöta på den, en minnesvärd händelse för en förhållandevis passiv fjärilsskådare som jag.

I den höga temperaturen, som nu åter är som bortblåst, har jag suttit med min läsning i en skuggig del av trädgården med boken oftast liggande i knät. I stället låtit mig hänföras av stillheten och ljuset, blomningen och dofterna. För varmt för fysiska ansträngningar, men utmärkt för fritt flytande perception med åtföljande flyktig reflektion - en fjärilslik tankeflykt kanske man kan säga.

Stilla vindilar förmår bara ruska lätt i de yttre skikten av gårdens tre väldiga lindar som tillsammans med en lika väldig lönn bildar ett lövverk som från mitt håll bildar en gemensam gigantisk kupol. Vilket liv göms inte i dess inre? Finns högst däruppe kanske även en Aspfjäril?

Intill mig i rabatten ser och hör jag humlorna, som i år verkar vara av mindre storlek. Humlan surrar, fjäriln prålar, endast flugorna irriterar. 

Men nu är kylan tillbaka igen, och en mer sammanhängande läsning kan ta vid på nytt. Jag har läst John Williams imponerande Vilda Västern-bok, "Butchers Crossing", en annan amerikans - Frederic Prokosch - exotiska skildring av det vilda Afrika, därtill Goethe och en modern italiensk poet. En så kallad salig blandning, till vilken jag hoppas åtminstone till dels kunna återkomma. Vilket inte hindrar att jag först och främst önskar mig åter ett åtminstone måttligt mått av högsommarvärme.

Foto: EJ

Döden, sorgen, solen

"Bort gå de, stumma skrida de, en efter en till skuggornas värld", skrev Heidenstam stilfullt och sant. Det var till Gustaf Frödings begravning. Hans ord ringer inom mig som klockorna senare i samma dikt inför ännu en begravning av en person som jag känt sedan 70-talet. 

Bortgång. Stumhet. Skuggvärld. 

En efter en. Besöken i Helga Trefaldighet med en av oss liggande i kista är oundvikligt återkommande. Nu var det Lilian, för tre år sedan hennes Fredrik. 

Det blev äntligen en solig dag i denna annars hittills i år så regniga och kalla högsommarmånad. Kortegen upp till Gamla Kyrkogården bestod av en stor skara vänner som mörkklädda vällde ut ur kyrkan, ut i det bländande ljuset, de flesta med en blomma i handen. Ty det var en klassisk begravning med gravsättning och avskedstagande i omedelbar anslutning till gudstjänsten.

Efteråt gick jag genom kyrkogården tillsammans med någon jag inte träffat förut, samspråkande om Lilian, gravstenarna, Vita Brevet som ännu inte blivit skrivet och annat sådant. Ensam i stan fortsatte jag hemåt, bytte till lättare och ljusare kläder och gick ut i solen igen. Satte mig på Güntherska på Östra Ågatan med nötbakelse och citronlemonad och föll i minnen, medan jag förstrött noterade kafégästerna omkring mig som alla verkade nöjda och glada över solen och värmens återkomst. Som om de tanklöst lydde en annan diktrad av Heidenstam: "Gläd dig du som än ser solen".

I säng vid midnatt slog jag på radions P2, som spelade den underbara inledningen till Matteuspassionen. Stumheten bruten. Bach visste något om det där man brukar tala om som sorgen och glädjen tillsammans.

Foto: EJ

Rosen blommar för att den blommar

Die Ros´ ist ohn warumb
sie blühet weil sie blühet
Sie achtt nicht jhrer selbst
fragt nicht ob man sie sihet

Angelus Silesius 1624-1677

Den schlesiske mystikerns ord nådde mig igår via en ny cd kallad "Zwiegespräch" (ECM) med kompositioner för oboe, engelskt horn, kontrabasklarinett och sång. Det är schweizaren Heinz Holliger, berömd som oboeist men mindre känd som kompositör, som går i dialog med den ungerske minimalisten György Kurtág och poeten Philippe Jaccottet. 

Ett antal korta stycken för solo eller duo med nämnda instrument presenteras, däribland sju kortdikter - Airs - av Jaccottet med den 92-årige poeten själv som uppläsare. I det fallet är det Holliger som står för det musikaliska gensvaret till dikterna. Kurtágs bidrag är i flera fall riktade till bortgångna vänner och kolleger, även mytiska eller sedan länge döda gestalter som Tristan och Sapfo. Det dialogiska framträder på flera olika sätt, inte bara som samarbete och upplevt släktskap tonsättarna emellan.

I ett fall - det gäller Silesius dikt - har båda tagit sig an dessa rader på var sitt sätt. Kanske är det för att jag slogs av den enkla ovedersägligheten i Silesius ord som jag också tycker att dessa båda verk, ej ens två minuter vardera, utgör höjdpunkten på skivan. Tillsammans med Jaccottets röst förstås; han läser så oändligt vackert sina egna ord, interfolierad av den lite metalliskt glänsande oboemusiken. Än en gång tar jag fram Bengt Erasmies fina tolkningar av denne eminente poet, som jag länge menat borde få det där priset som väl snart ska delas ut igen. Dialogen med Silesius finns där; den andra av de sju dikterna som Holliger valt att skapa musik av, lyder som följer (i Erasmies översättning):

Ögat:
en flödande källa
Men varifrån kommen?
Längre bortifrån än längst bortifrån
längre nerifrån än längst nerifrån
Jag tror att jag druckit den andra världen
  
Och Silesius än en gång (min översättning):

Rosen är utan varför
den blommar för att den blommar
Den aktar inte sitt själv
frågar ej om man ser den

Som vanligt är ECM:s skivkonvolut så vackra att man inte kan motstå impulsen att genast publicera dem. Skivan finns tillgänglig på Spotify.

PS. På Youtube kan man lyssna till en kommentar av Heinz Holliger här.

Foto: EJ (överst)

Sommar med Sandström

Jag har sedan flera år slutat bry mig om programmet Sommar i SR P1. Det händer dock att jag lyssnar till enstaka program med värdar som jag anar har förmågan att intressera mig med annat än sitt kändisskap redovisat i utbroderad CV-form.

Inför den här säsongen lade jag ett datum på minnet: den 10 juli när Sven-David Sandström från andra sidan graven, det vill säga i ett förinspelat program några veckor innan han dog den 10 juni i år, för andra gången skulle göra Sommar. Hans första sändes för tjugo år sedan, och jag minns fortfarande delar av det som rörde tankar om en vidare, genreöverskridande musikestetik med rötter i olika slag av berörande musik, inte minst den som fanns i hans egen frikyrkliga uppväxt.* 

Han talar trevande och lite osorterat, som i ett eftertänksamt samtal. Om sitt komponerande, om lyckan i kreativiteten och i någon mån också om rädslan att ta steget över tröskeln till något nytt, och om det rätta i att göra det bästa man kan och gärna lite till. Det är på samma gång försynt och självmedvetet; vi har att göra med en av våra främsta moderna tonsättare, en man som inte bangat för att närma sig och efterlikna fader Bach i ymnig produktivitet av kyrkomusik - vid sidan av allt annat från opera till kammarmusik. Bortåt 600 verk blev det, och det kan man förstå är värt att nämna som indikation på den kreativitet som inte tycks ha avtagit ens när livet närmade sig slutet.

Han låter oss lyssna till flera av sina egna verk men också till annat som varit honom till inspiration. Störst plats får körsången, men några av våra främsta solosångare låter han också höras: Jussi förstås, men också Einar Ekberg. Ja, fattas bara annat för en tonsättare med livslångt intresse för röst och klang.  

Till sist berör han det faktum att han drabbats av sjukdom, berättar att en plågsam tid och en förändrad situation ändå till sist inte visat sig innebära någon avgörande förändring vad gäller tillfredsställelsen i liv och skapande. Det är på sitt sätt gripande att höra honom tala med ett obrutet livsmod om fortsatt verksamhet, samtidigt medveten om den där förändringen som man inte kan göra någonting åt. 

Och med några reflektioner kring kyrkan, musiken och tron fördes lyssnaren allra sist tillbaka till något av det allra bästa i Sandströms musikaliska uppväxtmiljö (den jag själv för övrigt delar med honom), nämligen till en av de där unikt berörande rösterna: Einar Ekberg i en av hans mest älskade sånger: "Någonstans bland alla skuggorna står Jesus". 

_________________________
* SR påstår att man kan lyssna till det förra programmet på hemsidan, men det är en sanning med modifikation, eftersom det endast är fråga om ett stympat program där stora delar inte längre finns med, bland annat ett inslag med sång av Einar Ekberg även den gången. Varför göra på det viset?

Foto: Eva Rudling

En av dessa julidagar...

... såg jag en pärlgräsfjäril dansa sin luftiga dans tätt ovan gräset utan att nudda marken.
... gick jag en kort stund i ett lätt solregn som tinade upp min själ efter några kalla dagars frusenhet i den svenska 12-graderssommaren.
... läste jag i tidningen en intervju med författaren Niklas Rådström som på frågan vad han sökte och fann vara berörande i litteraturen och konsten svarade med vad Beethoven sökte i musiken: skönhet och överraskning.
... läste jag att han i samma intervju menade att man inte behöver ha läst alla böcker man har i sitt bibliotek. - Nej, naturligtvis inte, men de flesta med en lite större boksamling känner igen frågan från folk som vill ha ett mera exakt mått på ägarens beläsenhet än vad hyllorna låter påskina. Som om inte poängen med ett bibliotek vore att säkra tillgången på skönhet och överraskningar. Som om det vore något konstigt med att tillse att redan gjorda och ännu väntande upptäckter finns där inom räckhåll för att när som helst kunna uppenbara all världens skönhet, lust och lidande.

Foto: EJ.