Jag har sedan flera år slutat bry mig om programmet Sommar i SR P1. Det händer dock att jag lyssnar till enstaka program med värdar som jag anar har förmågan att intressera mig med annat än sitt kändisskap redovisat i utbroderad CV-form.
Inför den här säsongen lade jag ett datum på minnet: den 10 juli när Sven-David Sandström från andra sidan graven, det vill säga i ett förinspelat program några veckor innan han dog den 10 juni i år, för andra gången skulle göra Sommar. Hans första sändes för tjugo år sedan, och jag minns fortfarande delar av det som rörde tankar om en vidare, genreöverskridande musikestetik med rötter i olika slag av berörande musik, inte minst den som fanns i hans egen frikyrkliga uppväxt.*
Han talar trevande och lite osorterat, som i ett eftertänksamt samtal. Om sitt komponerande, om lyckan i kreativiteten och i någon mån också om rädslan att ta steget över tröskeln till något nytt, och om det rätta i att göra det bästa man kan och gärna lite till. Det är på samma gång försynt och självmedvetet; vi har att göra med en av våra främsta moderna tonsättare, en man som inte bangat för att närma sig och efterlikna fader Bach i ymnig produktivitet av kyrkomusik - vid sidan av allt annat från opera till kammarmusik. Bortåt 600 verk blev det, och det kan man förstå är värt att nämna som indikation på den kreativitet som inte tycks ha avtagit ens när livet närmade sig slutet.
Han låter oss lyssna till flera av sina egna verk men också till annat som varit honom till inspiration. Störst plats får körsången, men några av våra främsta solosångare låter han också höras: Jussi förstås, men också Einar Ekberg. Ja, fattas bara annat för en tonsättare med livslångt intresse för röst och klang.
Till sist berör han det faktum att han drabbats av sjukdom, berättar att en plågsam tid och en förändrad situation ändå till sist inte visat sig innebära någon avgörande förändring vad gäller tillfredsställelsen i liv och skapande. Det är på sitt sätt gripande att höra honom tala med ett obrutet livsmod om fortsatt verksamhet, samtidigt medveten om den där förändringen som man inte kan göra någonting åt.
Och med några reflektioner kring kyrkan, musiken och tron fördes lyssnaren allra sist tillbaka till något av det allra bästa i Sandströms musikaliska uppväxtmiljö (den jag själv för övrigt delar med honom), nämligen till en av de där unikt berörande rösterna: Einar Ekberg i en av hans mest älskade sånger: "Någonstans bland alla skuggorna står Jesus".
_________________________
* SR påstår att man kan lyssna till det förra programmet på hemsidan, men det är en sanning med modifikation, eftersom det endast är fråga om ett stympat program där stora delar inte längre finns med, bland annat ett inslag med sång av Einar Ekberg även den gången. Varför göra på det viset?
Foto: Eva Rudling
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar