Tänk om Ryssland (Zagajewski)

Tänk om Ryssland vore grundat

av Anna Achmatova, tänk om
Mandelstam vore lagstiftare 

och Stalin en utkantsfigur

i ett förkommet georgiskt

epos, tänk om Ryssland tog av sig

sin stubbiga björnpäls

och kunde leva i ordet och inte

i näven, tänk om Ryssland, tänk om Ryssland 

Adam Zagajewski (1945-2021)

Ur Elektrisk energi och andra dikter. 

I urval och tolkning av Anders Bodegård. (Norstedts, 1993)

- Ja, tänk om Ryssland under stundande år tog av sig sin stubbiga, skabbiga Putinpäls...

Bilden: Den ryska björnen. Memegenerator.net

Emil Hagström i toner - från von Koch till von Otter

Följande text är nyligen publicerad i Parnass, nr 3/2024

I ett kort prosastycke från femtiotalet - “Vinterstjärnor över Klara” - sitter poeten Emil Hagström (1907-1970) i sin "varma kammare” på Österskär och minns sitt 30- och 40-tal. Han minns det fria, glada bohemlivet, hur “man gick mellan redaktioner och kafén i Klara”, bostadslös, frusen och eländigt “skrudad i en gammal överrock som såg ut att ha varit i vägen för råttorna”. Han önskar sig inte den tiden tillbaka, men återvänder gärna i minnet till eländet och “de levande och döda bröderna”, de som bildade en löst sammansatt krets av “Klarabröder” med Nils Ferlin i centrum.

 
Om vandringsåren och bohemlivet är en motivkrets för Hagströms diktning kan man se den fattiga uppväxtens Ådalen och de mogna årens Roslagen som de båda övriga. Och ett genomgående inslag är vandrarens möten med folkliv och med naturens skönhet i dikesrenar, skogar och ängar. Frågan är om det på svenska språket finns en poet som flitigare än Hagström använt sig av den svenska floran. Det skulle väl i så fall vara Harry Martinsson.

 
Vistonen i Hagströms lyrik gör att den formligen tycks självklar för musikaliskt återbruk. Det är inte bara rimmen, rytmen och omkvädena som gör det utan även berättelserna - om Jungfrun i Tidlösa, flottarjäveln Isak Larsson, Den tanklöse spelmannen, Magdalena, Kistemålaren, med flera. Sceneriet hämtas från såväl Ångermanlands blonda natt och sommar som Roslagens torra backar och sten.

 
Bland dem som lockats av sångbarheten finns både klassiska tonsättare som Erland von Koch, Lars-Erik Larsson, Lillebror Söderlund och Bo Nilsson. Men givetvis också trubadurer från både förr och nu: broder Tor Bergner (själv en av bohemerna), Pierre Ström, Ulf Johan Tempelman, Ulf Melander, med flera, där sist men inte minst Thorstein Bergman bör nämnas. Den senare bidrog i 70-talets början till ett förnyat intresse för Hagström genom ett flertal finstämda tonsättningar som han själv presenterade på ett par LP-album.

 
Erland von Koch gjorde en kongenial tolkning av “Jungfrun i Tidlösa”, en dikt som uppenbart är en pastisch på den medeltida trubadurpoesin. Växlingen mellan dur och moll speglar den förändring som sker i och med den järnklädde riddersmannens intrång i den sköna jungfruns tidlösa paradis, dittills förskonat från synd och sorg, svek och åldrande. “Hans namn var Tid, hans gång var bråd/ hans hjärta ont som få/ Och blodröd var hans mantelvåd /vid Tidlösa Rå”. Hagström visste förstås att Tidlösa är en vacker blomma som säreget nog blommar först när bladen vissnat om hösten, och som även går under beteckningen “Nakna jungfrun”.

 
Av Lars-Erik Larsson finns bland annat “Akvarell”, en dikt med doft av svensk sommar som med Larssons luftigt snirklande tonslingor ger en illusion av fjärilsflykt: “Men i mull och grus/ snigeln bär sitt hus/ ser väl sällan åt /en fjärilsflicka”. Finns på cd-albumet “Folkvisor” med Anne Sofie von Otter och Bengt Forsberg.

 
"Min blonda natt och sommar” är en av Hagströms allra vackraste kärleksdikter. Thorstein Bergmans tonsättning gör full melodisk rättvisa åt den vemodiga innerlighet som föreningen av norrländsk natur och minnet av en käresta skapar. “Jag tyckte du var här/ ja, var mig riktigt nära/ men det var bara vinden/ och minnet av dej”,

 
Sist vill jag nämna dikten “Blodfall”, som Thorstein Bergman sjunger utan ackompanjemang på albumet “Visor i Tidlösa”. Den är från poetens sjukdomsår när kampen mot leukemin präglade honom. Hagström, som såg sig själv som “bara mull och fråga”, var hela sitt liv upptagen av livsgåtorna och här gör han en mästerligt förtätad sammanfattning i några få utvalda ord:

Påle i kött,
liv i grav,
korn i fåra,
fisk i hav,
År, tundra,
rymd stum.
Blodfall,
sparlåga,
enkelrum.

_________________________

Thorstein Bergmans “Visor i Tidlösa” och Ann Sofie von Otters “Folksongs” finns på Spotify. Emil Hagströms samlade verk finns nu i digital form på Litteraturbanken.se

Jag har under årens lopp publicerat ett antal bloggposter om Emil Hagström. Som med lätthet återfinns om man använder sökfunktionen i spalten till höger.

Underbart är kort

Följer du ödets väg genom dunkla gränder?

Når dig solen en glimt i sänder?

Ty, underbart är kort

Alldeles för kort

(Povel Ramel)

 

Foto: EJ

 

Den gamles längtan efter sommaren

En även till det yttre så vacker bok som denna var det länge sen jag kom över. Det är "Dikter" av Hugo von Hofmannsthal (1874-1929) i översättning av Axel Englund och med de tyska originalen återgivna på vänster sida. Förlaget som kostat på sig och bör hyllas är Ellerströms (2024). 

Urvalet är i enlighet med de samlingsutgåvor som Hofmannsthal själv stod för; på svenska har tidigare bara enstaka dikter funnits. Översättaren bidrar också med kommentarer och ett gediget efterord.

Hugo von Hofmannsthal är väl för litterärt bevandrade mest känd som dramatiker och för musikintresserade som librettist i samarbete med Richard Strauss, bland annat i operorna "Elektra" och "Rosenkavaljeren". Hans poesi är formbunden och nyromantisk och ställer följaktligen stora krav på en översättare som antar utmaningen att försöka bibehålla rim och rytm utan att tappa för mycket av innebörd och tonläge. 

Englund visar stor skicklighet vill jag påstå, även om jag gläds åt att kunna "befrukta" översättningens ordval och vändningar med originalets. I några fall tycks det mig som att dikten på svenska förlorar en del av den lite högstämda ton som hör romantiken till i dess dyrkan av vemod, skönhet och förgänglighet. 

När jag först öppnade boken hamnade jag i en dikt med titeln "Den gamles längtan efter sommaren". Som börjar:

Om bara mars omsider blev till juli

då skulle jag bli fri från alla band

och dra med hästen, kärran eller tåget

till kullarna i detta vackra land

Nog är det en rivstart som får en att känna hur lätt och fartfyllt man med poetens hjälp lämnar kyligt marsväder och försvinner in i en annan årstid, en annan tillvaro med sommarns fägring i skarp kontrast till nuet "här i huset". Ett liv där visserligen vinden viner men aldrig viskar att allt är tomt och ingenting. Och vidare (lägg märke till poetens betoning av vad som inte är för handen; inte, inget, ingen...):

Det skymmer, ljusen brinner här och där

i dalens hus. Ett mörker fläktar mot mig,

men det är inte dödens bud det bär.

Jag vandrar på en kyrkogård och ser

hur blommor vajar i det sista ljuset,

jag känner deras närhet, inget mer.

Och mellan hasselssnåren porlar vatten.

Jag lyssnar som ett barn,men ingen viskar:

"Allt detta är förgäves" genom natten.

Dikten slutar emellertid med några verser som för oss tillbaka till huset där över poetens inre månbelysta sommarland en skugga faller på väggen bakom kudden:

Som halvt har rest sig för att dystert skåda

med mörk och ondsint blick hur dagen gryr

och vet att något lurar på oss båda?

Som för en marsnatts onda vindar bävar

och aldrig lägger sig och över hjärtat

krampaktigt knyter sina svarta nävar?

Ack, var är juli, var är sommarnejden!

Jag säger inte att detta är samlingens bästa dikt, men den passade mig i tid och rum och stämningsläge. Så jag har tills vidare lagt det guldgula bokmärkesbandet i uppslaget, s. 86-87.

Sista sensommardagen

Tillbaka i stan från sommarvistet går jag ut i det som känns som en av årets sista varma sensommardagar. Vandrar ensam i det lätt beslöjade solljuset och med de första frasande lönnlöven runt skorna. Blåsten ryckte dem från sina fästen utan att det ännu nämnvärt märks i träden. Idag (dvs häromdagen; skrivavbrotten kommer oanmälda ibland) nästan stilla med bara ljumma vindilar mot min panna.

Jag går den rundan jag ofta gick för några år sedan med hunden, det var med Issa som levde då. Vasaparken över Kyrkogårdsgatan och upp mot Observatorieparken och Rackarberget, Villavägen igenom Gamla kyrkogården och vidare fram till Botaniska trädgården. 

På någon av parkbänkarna, eller som denna dag vid ett av Café Victorias bord, sätter jag mig för en stunds vila efter att ha betraktat växter från olika världsdelar och konstaterat att det trots allt är köksväxtavdelningens bästa tid just nu. En kronärtskocka i blom är verkligen en praktfull sak.

Mycket är alltså utblommat eller till och med vissnande, men ännu finns höstanemon, praktmalva och kinesisk kärleksört att glädjas åt. Liksom givetvis "Den nakna jungfrun" - eller Tidlösa som är dess egentliga namn och alltid leder mina tankar till Emils* fina dikt "Jungfrun i Tidlösa", en pastisch på den gamla trubadurpoesin.

Med fläderblomsdryck och en kalspaderbulle låter jag det dämpade sorlet från bordsgrannarna bilda en avskiljande brusridå och faller i egna tankar om den gångna sommaren och i någon mån också den förestående hösten. 

I såväl uppehållsväder som under regntunga dagar har jag i huvudsak ägnat mig åt läsning. mestadels omläsning av sådant som är hållbart nog för det. Med andra ord inget man forsar igenom utan det som även vid förnyad bekantskap är så pass intrikat att det kräver koncentration och möjlighet till bakåtbläddrande. Juan Rulfo, Peter Handke, Milan Kundera, Adam Zagajewski. Jag hoppas kunna samla mig till några kommentarer kring åtminstone något av dessa favoriters verk.

Musikhösten tar sin början med en konsert i UKK med Uppsala Kammarorkester och cellisten Andreas Brantelid i Prokofievs ytterst sofistikerade och tekniskt svårbemästrade Sinfonia Concertante, op. 125, ett sent verk i hans opuslista. Det är utmärkt att bli påmind om spännande musik som man inte lyssnat till på länge. 

Mitt förhållande till Prokofiev har alltid varit gott, som nästan alltid med modernistiska melodiker som han. I denna cellokonert testas gränserna för instrumentet och för vad våra öron hinner fånga upp och bevara av melodiska infall. Här gäller precis som för texter att intrikat konst kräver att man upprepade gånger utsätter sig för dem. Men Prokofiev både saltar och kryddar så skickligt att intresset hålls vid liv även vid en första kontakt.

I övrigt ser jag bland annat fram emot Grigory Sokolovs årliga visit i Stockholms Konserthus (22 oktober). Det nya turnéprogrammet släpptes nyligen och där återfinns de eviga gudarna J S Bach och Mozart. Den senares Adagio i h-moll (eller b-moll, om man anammar den anglosachsiska beteckningen), K. 540 - ett av mina favoritstycken - ska det bli mycket spännande att höra Sokolovs uppfattning om. Här är det nämligen fråga om djupingen Mozart, allt annat än lättsam rokoko. Alfred Einstein går så långt att han kallar detta Adagio "ett av de mest fulländade och samtidigt mest förtvivlade han någonsin skrivit".

* Se här vad jag skrev för elva år sedan.

Foto: EJ

Petrarca uppläst och tonsatt

Jag lyssnade till SR P2:s sändning från Berwaldhallen med bl a Radiokören i en hyllningskonsert för György Ligeti, som skulle ha fyllt 100 år i år. Det var 1900-talsmusik i övrigt också, och så fanns där en recitatör som bland annat läste en Canzone av Petrarca, närmare bestämt sång nummer 126, i översättning av Göran O Eriksson. 

Det var skådespelaren Etienne Glaser som läste och han gjorde det så oerhört fint att det överträffade kompositörens tonsättning av dikten när den sedan sjöngs av Radiokören på originalspråket, italienska. Därmed inget ont sagt om Lars Johans Werles tonsättning. Tvärtom tyckte jag vid en förnyad lyssning att det var en mycket finstämd tolkning av texten i en klangfull och melodisk modernism med inslag påminnande om den galne renässansmästaren Carlo Gesualdos tonspråk.

Jag tog fram Petrarcas "Kärleksdikter" (Natur och Kultur, 1989) i urval och översättning av Ingvar Björkesson, en guldgruva som utkom för över 30 år sen. Nummer 126 finns tyvärr inte med där. Men på nätet hamnade jag hos Bokbörsen som visade sig ha en liten didaktisk utgåva från femtiotalet som dåvarande Radiotjänst stod till tjänst med, "i första hand avsedd som textunderlag till en serie italienska radioprogram sommaren 1955". Det var ur den som Glaser läste. 

Jag beställde förstås den där lilla boken som visade sig vara ett fynd såtillvida att originaltexten står på varje uppslags vänstersida och att den dessutom är mycket elegant illustrerad av Olle Snismarck. Översättaren har frångått sonettens form till förmån för den fria versens större närhet till textens innehåll. Till varje dikt finns längst bak också en ordlista så att man själv kan överväga ordval i förhållande till originalet. Jag citerar här endast Erikssons översättning - och lyd nu bara poetens uppmaning att "lyssna till de sista sorgsna ord" han sjunger:

Klara och kyliga och lena vatten
där sina vackra lemmar
hon lade, den enda jag vill kalla kvinna;
vänliga gren mot vilken
(jag suckar när jag minns det)
hon lutade sin vackra rygg och midja;
blommor och gräs som täcktes
lätt av hennes klänning
och hennes vackra bröst;
heliga, stilla luft
där kärleken lät två vackra ögon öppna mitt hjärta;

- lyssna nu, ni alla,

till de sista sorgsna ord jag sjunger.

Om det är bestämt så för mig, 

om det är himlens vilja

att kärleksgråt skall sluta mina ögon;

låt då ett vänligt öde

min stackars kropp begrava

hos er, och låt den nakna själen vända hemåt.

Döden blir mindre grym

om jag får ta det hoppet

med på den svåra färden;

ty min trötta själ

kan aldrig i en mera stilla hamn,

en mera fridfull grav

låta mitt plågade kött och ben få vila.

Kanske hon vänder åter

hit, som hon fordom brukat,

en dag igen, den vackra, milda, grymma,

och kanske skall hon söka

förväntansfull och ivrig

här på den plats hon fann mig då, den dagen,

den underbara dagen!

När hon då ser en jordhög

bland stenarna, kanhända

att hon av kärlek suckar

så ljuvt, att när hon torkat sina tårar

med slöjan, själva himlen

beveks av henne att min själ benåda.

Från alla grenar sjönk det

(och sjunker ljuvt i minnet)

ett regn av blommor ner i hennes sköte;

och själv satt hon där stilla,

ödmjuk i all sin ära,

och moln av kärlek täckte henne redan.

En blomma föll på fållen,

en på det ljusa håret -

blankaste guld och pärlor

var hennes hår den dagen -

en lade sig på marken, en på vattnet;

en virvlade i fallet

och tycktes säga: Här härskar kärleken.

Och jag sade gång på gång,

förundrad, fylld av bävan:

Hon måste vara född i paradiset...

- så hade hennes hållning

och ansiktet och rösten

och hennes mjuka skratt sövt mig med glömska

så tungt och djupt, och fört mig

så långt från verkligheten

att suckande jag sade:

Hur kom jag hit, och när? -

och trodde att jag vilade i himlen.

Jag längtar till det gräset

ännu, så starkt att ingen ro jag finner.

Sång, om din skönhet vore som din längtan

kunde du utan fruktan

gå ut ur skogen och dra in bland folket.

Det diskuteras om läsning och läsförmåga håller på att slås ut av lyssnande till uppläsningar av litteratur av olika slag. Själv läser jag hellre än lyssnar, men har likväl haft mycket gott av att som barn även ha fått lyssna till framför allt min fars läsning av bibeltexter om kvällarna i samband med aftonbön. Som vuxen blev jag betagen av Torgny Lindgrens läsning i radio av hans egen "Ormens väg på hälleberget". Men det är få förunnat att så fint kunna läsa sin egen text att ett mervärde uppstår. I Lindgrens fall var det det vältempererade, dialektala tonfallet, men också det att att man förnam varje fras som fix och färdig för deklamation. 

Nej, romaner vill jag bara i undantagsfall lyssna till; de ska läsas med den frihet till över- och tillbakablick som läsning medger. Ett viktigt undantag är poesi, som jag gärna och i högre utsträckning lyssnar till. Då ska det emellertid vara någon som behärskar konsten att läsa högt och med känsla för meningarnas rytm och textens struktur. Och då kan det kan gå som i det här fallet: Jag blev på nytt gripen av en dikt av Petrarca, men fick samtidigt ett obetvingligt behov av att få fatt i texten för egen läsning.

Konserten med Radiokören, Etienne Glaser m fl finns här (men skynda! den är bara tillgänglig till och med i övermorgon den 13 maj!). Glaser läser ovanstående dikt ca 18:00 minuter in i programmet.

Bilderna:

- Boken från Radiotjänst, 1955. Foto: EJ.

- Studie av en kvinnas huvud, teckning av Leonardo da Vinci (Wikipedia)

Thorstein Bergman 1942-2022

Ännu en av de stora svenska trubadurerna har lämnat oss. Thorstein Bergman var en av de främsta uttolkarna av vår rika svenska visskatt med namn som Dan Andersson, Nils Ferlin, Emil Hagström och Helmer Grundström. Men han var också visdiktare i sin egen rätt och många känner honom om inte annat så genom sången "Om du nånsin kommer fram till Samarkand", denna kärlekssorgens höga visa som gjorde honom älskad långt utöver de traditionella kretsarna av visans vänner. 

Thorstein var en mycket nyansrik melodiker som satte kongenial musik till dikter som redan hade vistonen i sig. Så var det bland annat med ett flertal dikter av Emil Hagström, en av de mindre kända bland Klarabohemerna som han gjorde en betydande insats för att sprida kännedom om. Det var också genom denne poet, min mormors bror, som jag tidigt kom i kontakt med Thorsteins musikantiska verksamhet.

När några av Emil Hagströms släktingar och beundrare samlades vid hans grav på Österåkers kyrkogård i Roslagen den 3 juli 2007 för att fira hans 100 årsdag, var Thorstein närvarande och deltog med både tal och sång (se foto ovan). I skiftet 60-70-tal hade han upptäckt och inspirerats av Emils poesi, vilket resulterade i en ingående presentation jämte ett par LP-album med tonsättningar av många av hans bästa dikter. 

Tyvärr lyser just dessa inspelningar med sin frånvaro i moderna strömningstjänster som Spotify, förmodligen för att de ännu inte överförts till cd. Jag önskar att jag hade kunnat länka till Thorsteins känsliga tonsättning av en av Emils vackraste dikter; jag hade velat låta er lyssna till hans karakeristiska, fint krackelerade röst när den bär fram följande rader:

Min blonda natt och sommar

Jag går över myrens
svarta, hala spänger
och neråt bäcken ser jag
att dimman skingrar sig.
Jag tyckte du var här,
ja, var mig riktigt nära,
men det var bara vinden
och minnet av dig

Din klänning var så tunn
som sommarns lätta skyar,
din kind var så mjäll
som ett rosendeblad.
Och bara att få se dig
och känna att du fanns där
gjorde mig så barnsligen
och vemodigt glad.

Min blonda natt och sommar,
när höstarna vitnar
och vissna gräsen kransar
den öde myrens spång,
då är du mig nära
långt bort där bäcken lyser,
då är du mig en slända
och en visa vintern lång.

(Ur Kistebrev, 1952)

Nu får det i stället bli en länk till hans framförande av Dan Anderssons "Spelmannen". 

Med stort tack och ett varmt farväl till spelmannen Thorstein Bergman.

Foto: EJ.

Nootebooms farväl

"Farväl" är den nederländske nobelpriskanditaten Cees Nootebooms senaste alster, ett tunt litet häfte med dikter i tre formellt likartade sviter. Undertiteln lyder: "Dikt i virusets tid" (ellerströms, 2021; i översättning av Per Holmer).

Nooteboom fyller nittio nästa år och det är afton och lider mot natt i dessa dikter som i samlingens första rader tecknar bilden av en ensam man som "i sin trädgård om vintern" undrar vad "slutet på slutet" kunde vara. 

Ett desillusionerat medvetande iakttar tunga grå molnstoder och ett avlövat fikonträd mot den tusenåriga murens stenblock. Stämningen är den av "återtåg efter nederlag men utan mål i sikte". 

61 gram väger häftet fastän innehållet, liksom det blygrå molnet, givetvis är "för tungt för att alls kunna vägas".

Nooteboom ser sig själv som huvudsakligen poet, även om han är mer känd som reseskildrare och författare till romaner, noveller och essäer. Oavsett genre är hans texter präglade av det kontinuerliga umgänget med det klassiska kulturarvet och konstens artefakter, inte minst bildkonstens. 

Så även här, där i synnerhet de bilder som kommer för honom i första och andra sviten inspirerats av Empedokles och Hieronymus Bosch: världen uppbruten, fragmentarisk och delad, en tillvaro av kringspridda kroppsdelar för dikten att sammanfoga - en skapelse varken paradisisk eller helvetisk men likväl något av bådadera.    

Mediterande vid sitt vintriga medelhav är poeten gammal nog att minnas andra världskriget. Minnesbilderna därifrån hör inte till de uppbyggliga, de liknas vid "kyssen av en mun utan tänder", och han saknar dem han som barn delade upplevelserna med. De flesta som stått honom nära är redan borta, eller i varje fall på väg bort, några numera hänvisade till teckenspråk. "Jag såg dem gå, de som / befolkat mitt liv, sakta klev de ut ur såväl min / som sin egen existens".

De allra vackraste raderna finns i den tredje och sista sviten där hörselsinnet och en tilltagande tystnad dominerar. Den utgår från omslaget till en cd-skiva med musik av den ungerske tonsättaren György Kurtag. 

Omslaget återger en sten med två öron i relief. Är den verkligen lyssnande, och vad hör den i så fall? Poeten tystnar själv och börjar sedan nynna och drömma om att stenen rör sig. "Men stenen förblir tyst som en sten. "Bakom / örat till höger saknas en skärva. Hörde / stenen när den brast? Inte ens det / vill den avslöja".

Den gamle i trädgården konstaterar att han följt den långa vägen och att den ledde ingenstans. Hans art av summerande medvetande är trots allt det som tillhör -

Varelser som går upprätt
lösryckta från ursprunget,
främlingar som tänker
och får betala priset. 

När han sett henne gå, "den enda i min tillvaro", och när den högt flygande fågeln "som låtsades flyga med", hans sista reskamrat på vandringen, även den ger sig av återstår bara sista sträckans tystnad. Den sista starka dikten lyder som följer:

Nu är tystnad 
det avstånd som kvarstår, 

utan minne 
inget liv.

Mina steg kan jag 
inte längre höra,
vad som omger mig 
är fördolt.

Jag går vidare i blindo, en grå byracka
ute i kylan. Här måste det vara,
här tar jag farväl av mig själv
och blir i sinom tid

ingen.

 

Nobelpriset till Cees Nooteboom!

Alf Hambe är död

Den här dagen blir en dag för djupdykning i minnenas album, ner i ett 70-tal som jag inte i alla stycken minns som poetiskt och musikaliskt så särskilt entusiasmerande. Fast med lysande undantag.

Ett sådant undantag var Alf Hambe, som radion nu meddelar gått bort, 91 år gammal. En vispoet av sällsynt slag, en av de allra största på vårt svenska språk. Han och Olle Adolphson stod i en klass för sig, det är och förblir min oförytterliga mening. 

Då på 70-talet hade jag i min växande skivsamling (jo, den finns kvar på vinden) även en packe LP med visor, och bland dem var Hambes de mest spelade. Han lyckades göra något nytt och eget av den klassiska trubadurpoesin, kunde skapa nya världar mellan dröm och verklighet med gröna grevar, markisinnor, Näcken, Odyssevs och alla vi människor i människodalen vid Molom. Det sägs att egentligen det mesta utspelades i hans hemtrakter i Steninge i Halland.

Han lekte så förunderligt lätt och fritt med orden och satte dessutom de rätta tonerna till de allittererande nyorden som man aldrig hört och inte finner i ordboken men som man omedelbart begrep ändå. "I långa lopp och längslar min kropp i molom går". "Vingelben i vankeldalen kringelvägar går".

Ja jag har via Spotify återvänt till denne visornas mästare och gläds på nytt åt det omfattande och kvalitativt högtstående verk han åstadkom. Lyssna bara till "Undars dotter" - vilken fantastiskt stor liten visa!

Med den melankoliska melodin till hans mest kända visa, "Visa i Molom", ringande i öronen vill jag hylla minnet av en konstnär, vars verk jag redan i unga år hade lyckan att lära känna.

Nu hoppar haren kråka på ängens vita gräs
Nu glider gladan slint i snögan snår
I långa lopp och längslar min kropp i molom går
Ty slokar sol på nattosamma näs

Stjärnor i skelom
Dudom, delom
Vind går i felom
Spelom

"Ondskan in i märgen"

Jag läste "Ondskan in i märgen" av Emilio Zucchi (Faethon, 2017; i översättning av Jesper Svenbro) första gången förrförra sommaren och tänkte redan då skriva om den. När den nu på grund av världshändelserna gjorde sig påmind, inte minst för titelns skull, läser jag om den och tänker att den är värd all uppmärksamhet den kan få. Snarare än en diktsamling bör den nog ses som en dikt i 33 avsnitt, en dikt baserad på verkliga personer och händelser.

Zucchis berättande poesi hämtar stoffet från andra världskrigets och den italienska fascismens slutfas. Några namngivna gestalter från båda sidor av kampen står i fokus, främst den våldsdyrkande sadisten Pietro Koch och några av de partisaner han plågade till döds i sina speciellt inrättade tortyrkammare i Florens och Milano. "Krossat dricksglas i de törstandes munnar".

Koch - en man "som kunde anlitas för det smutsigaste av uppdrag", en soldat som genom sitt våldskapital och sin känslokyla skaffade sig ett rykte och en position som även i de egna leden väckte rädsla och split; till och med Mussolini kunde känna av ett möjligt hot. Han tillfångatas och släpps, planerar en flykt under ny identitet men överlämnar sig till sist frivilligt till polisen i utbyte mot att få sin nya kärlek frigiven. Han döms dock denna gång till döden. Nykammad rättar han till pressvecken på byxorna innan gevärssalvan "sliter loss kupolen på hans skalle".

Anna Maria  Enriques - judisk på faderns sida, katolsk på moderns, gör motstånd i den Social-Kristna rörelsen. Hon sviks av några hon litat på och blir en av dem som fängslas i "urinens och blodets lokaler" i källaren i Villa Triste, Florens. Där skållas hon i 70-gradigt duschvatten, tiger sig igenom de omänskliga plågorna, men utlämnar inga namn till förbrytarbandet under Kochs befäl. Till sist avrättas hon tillsammans med fem andra partisaner på stranden av Mugnone, en biflod till Arno. 

Det är Anna Maria som får sista ordet i en längre slutdikt där hon från andra sidan graven i kristet försonande ordalag sammanfattar sitt liv och talar om och till den Koch som offrar sig för en kvinna: 

"Du, Pietro Koch, vert inte vilken skönhet

som finns i ängens blomma, i lakanen

som hängts ut att torka på en bakgård, i en dagbok 

förd av en mycket blyg ung flicka, i vinden

som drar i det vissna gräset. Du känner inte till...

det ofantliga som ryms i tågets fjärran vissling

eller i en rostig bleckburk

intill två barn som leker; du skulle inte känna igen 

den renaste bönen

där den dolts i hädelsen; du vet inte, vet inte,

vet inte..."

Hon har hört att han överlämnat sig till polisen, vilket trots allt inger henne en gnista av det hopp som förvandlat till blixt, till "evighetsblixt", kanske kunde annullera hans inferno och bli till frälsning:

"Och  nu ber jag för att din gest

i din egna ögon verkligen var en gest av kärlek,

inte av högmod, fåfänga. Jag kommer ihåg dig

som frånstötande vidrig; ändå hoppas jag

att från ditt mörka inre,

måttlös i sin ondska,

en gnista av kärlek ska ha sluppit ut

för evig tid."

I ett efterord problematiserar översättaren Jesper Svenbro denna kristet färgade förhoppning om en mirakulös försoning, den (med filosofen Jaques Derridas formulering) i grunden "vansinniga" förlåtelsen, endast möjlig som dröm i en situation där ingen villkorlighet eller maktställning råder.  

Ett sakligt återgivande av ondskans uppenbarelseformer kräver mer än vardagsspråkets stapplande schabloner och distanserande jargonger. Zucchi visar att det koncentrerade poetiska språket kan vara sanningsbärande och betydelsefullt som ett inträngande och omskakande komplement till dokumentationens och domstolsjuridikens språk. 

Men de dagsaktuella bilderna då - och filmerna? Bilderna av ryssarnas illdåd i Ukraina hör sannerligen till det mest omskakande man kan uppleva just nu, senast de från Butja som i förrgår kablades världen runt, utom i Ryssland. Ofullständigt igenskottade massgravar med uppstickande kroppsdelar. En gata med mördade män i civila kläder utspridda, kroppen närmast kameran synligt bakbunden. Levande som vandrar omkring bland de döda i förstadens bostadskvarter, i kaoset av spillror och smuts, söndersprängd plåt och försåtliga minor.

Bilderna väcker en vrede som till och med får presidenter och ministrar att tillfälligt överge sin diplomatiska återhållsamhet, som är så drabbande att man förfärad och förtvivlad tappar ord och målföre. 

Det är då en filmsekvens åtminstone för mig kommer till ett slags undsättning just för att den så väl illustrerar vanmakten, mållösheten. En äldre man som står på den där vägen med liken utspridda vänder sig mot kameran, pekar åt ett håll varifrån skotten eller mördarna kom och tar sats för att berätta. 

Han försöker formulera något, men tystnar och vrider sig som i mentala kramper och stönar: "De djävlarna, de djävlarna..." Han får inte ur sig det vrål som bor i honom och som hotar kväva honom, men förmedlar trots allt sin vanmakt och sin vrede. 

Nej, vrålet når ändå inte den förstockade tyrannen i Kreml och hans underdåniga anhang. Ändå måste det på något sätt ut när alla språk för tillfället sviktar, ter sig otillräckliga. Slutligen kommer i ett hest väsande ett enda ord från mannens läppar:

"Fähundar!"

Det är starkt och det räcker just nu. Jag kommer inte att glömma honom. Tids nog kommer han att kunna vittna i flerordsmeningar.

I Haag skulle det ha hetat: "Krigsförbrytare!" I någon dikt om fem eller femtio år kanske "ondska in i märgen". Oförlåtlig ondska in i märgen.

Julstämningar

Alla fyra ljusen tända. Vilken dag som helst vaknar man till ännu en julhelg, vilket jag konstaterar utan vare sig stress eller barnslig förväntan. Dock inte utan den ofrånkomliga insikten att mina jular börjar bli oroande många till antalet, en insikt jag raskt byter mot den handlingsberedande, mer vardagsnära att några inköp måste göras i butikerna i centrum. 

Väl där noterar jag att fler än jag förmodligen insett åtminstone det senare. Kön till kassorna är dessbättre inte längre än att de kan uthärdas - även med ansiktsmask på. 

Vin, saffransbullar och en julklapp. Sen fri igen i friska luften, i ett alltmer ymnigt, ljuddämpande snöfall. Domkyrkotornen omsvärmas ungefär som i de där klotformade glaskulorna man som barn med förtjusning skakade så att vita partiklar yrde upp och sakta la sig runt en tomte eller en kyrka. En förtrollning av kortvarigt slag, ungefär som nu det plötsliga snöfallet. 

St Olofsbron täcks av ett lager kritvit nysnö som snart kommer att trampas, smutsas och förlora sitt värde. Om temperaturen sjunker rent av förvandlas till eländig ishalka, strösslad med grus. Ha vett, du mänskobarn, att njuta av det vackra medan det/du varar! 

Jag öppnar för det genuina och duckar för det skrälligt påträngande. Snöfall utan bjällerklang. Avvägningar, javisst, alla gör vi dem. Den kitschbefriade idyllen, hur ser den ut?

Bland annat julmusiken är jag noga med. Under lördagskvällen en underbar julkonsert (i SVT2; ära vare public service!) från den storslagna, ur eldstormen återuppståndna Frauenkirche i Dresden (konserten börjar 2:00:00 in i programmet "Kulturstudion") - ja, Dresden med allt vad den stan har att erbjuda i kulturellt och inte minst musikaliskt hänseende. Staatskapelle, flera körer och inhyrda solister, allt av Spitzenklasse. Sopranen gör mig tårögd och hennes namn bevarar jag i minnet: Regula Mühlemann. 

Et incarnatus est. Vilken strålande klarhet, vilken Mozartstämma! En röst som gjord för dessa valda delar av den mäktiga c-mollmässan. I det som måste vara den största sakrala musik som det gudomliga snillet åstadkom. Men så är det också fråga om en mycket speciell gåva, en bröllopsgåva till Konstanze.

Eller måndagsmorgonen - när nattsömnen alldeles för tidigt bröts och det inte gick att somna om. En repris från dagen innan av en direktsänd konsert med Erik Westbergs vokalensemble från Studio Acusticum i Piteå, ett inslag i Europeiska radiounionens julmusikdag (Ära vare även den och SR P2!). Tonvikt på svensk julmusik i folkton med inslag av både nyckelharpa, ackordeon och orgel. Med hörsnäckorna i öronen lyssnar jag klarvaken utan varje tanke på sömnförlust.

Nästan hemma upphör snöyran och jag passerar en granförsäljare som öppnat tillfällig utomhusbutik i korsningen Skolgatan/Sysslomansgatan. O, Tannenbaum, O, Tannenbaum, wie grün sind deine Blätter. Den gamla tyska visan klingar inombords utan att jag kan greppa texten som helhet. Melodin är mycket enkel, men jag famlar efter orden.*

Vi lever numera utan gran, klarar oss därvidlag med minnena av barndomens pyntande med stjärnan i toppen, flaggor och girlanger, trumpetande folieänglar, hemmagjorda pappersklipp och framför allt de granna men sköra glaskulorna, den ena praktfullare än den andra. Ja, jag minns till och med tiden före elbelysningen, då granen under nogrann bevakning verkligen tändes, ljus för ljus, och rummet fylldes av doften av stearin. 

När jag vänder mig om har jag parken med statyn av Finn Malmgren framför mig. Han står där som alltid, oberoende av årstid klädd i sin tjocka polardräkt men nu på något sätt fullständigad av det överraskande snöfallet. Vad kunde göra honom i någon liten mån mer autentisk än den nyfallna snön på armar, axlar, krage och skor? 

Lars Gustafsson anknöt i en av sina dikter till denna staty och till den dikt av Gunnar Mascoll Silfverstolpe som denne skrev till sin vän vid avtäckningen av statyn. Så här låter det hos Gustafsson:

Och en vinterdag står vännen åter i parken

men denna gång som staty

Han är och han är inte Finn Malmgren 

Återkommen och inte återkommen

I sin hyllning till polarforskaren som omkom i Umberto Nobiles polarexpedition 1928 vänder sig Silfverstolpe till Malmgren som någon kanske "för blyg för att vara staty" och "blyg när du tvingas att tala". Gustafsson tar detta som utgångspunkt för en reflektion kring vilken röst som kan höras från en staty som omöjligen talar, tvingad eller ej.

Finn Malmgren, vilsefaren i Ishavet,

har kommit tillbaka som Stengäst.

Hur talar man till en staty?

Man talar inte till statyer.

Hur tvingar man statyer att tala?

Statyer är regelmässigt alltför blyga

Gustafsson konstaterar, med sedvanlig humoristisk underfundighet, först det självklara att bara vi själva kan tala i statyernas ställe, och tänker sig sedan att talaren är hänvisad till tre imitationer: 

- av den bortgångnes verkliga röst, 

- av en röst som varken är Finn Malmgrens eller Statyns, utan Finn Malmgren som staty ("nog så svår att efterlikna", eftersom denne "var ju, veterligt, aldrig staty") och sist

- av poetens, i det här fallet Gunnar Mascolls, egen röst

Så vem talar vi till, när vi försöker få statyer att tala? Det är Gustafssons fråga.

Nötter hör julen till.

Mina läsare av dessa rader tillönskas en riktigt God Jul!

* Jag hämtar texten på nätet (enligt vissa uppgifter lär det finnas mer än en). Och det visar sig att jag mindes lite fel. Granen var i första raden inte grün utan treu:

"O Tannenbaum, o Tannenbaum

Wie treu sind deine Blätter
Du grünst nicht nur
Zur Sommerzeit,
Nein auch im Winter, wenn es schneit.
O Tannenbaum, o Tannenbaum,
Wie treu sind deine Blätter"

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

Baksidan

Innan Emil Hagström etablerade sig som poet bland bohemerna i Stockholms Klarakvarter var han en vandringsman som likt andra som färdades till fots längs vägarna tog vissa tillfälliga jobb, främst inom lant- och skogsbruk, för att åtminstone nödtorftigt klara livhanken. I övrigt var man hänvisad till försäljning av något som gjorde det enklare för folk att av ren barmhärtighet öppna börsen. Var man lite hantverksskicklig kanske man snidade i trä eller tillverkade föremål i ståltråd, det som på bondauktioner numera brukar kallas luffararbeten. Var man konstnärligt begåvad kunde man försöka kränga sina kolteckningar till en billig penning eller i utbyte mot mat för dagen eller logi för natten.

Emil har själv skildrat det här livet i en samling berättelser med titeln ”Historier från vägarna”. Hans kolteckningar hittar man fortfarande på gårdsauktioner och loppmarknader, då som regel signerade Emilius. Vi hade flera sådana inom glas och ram i min familj, och hos morfars på Bäckudden i Sandfors fanns han givetvis också representerad, eftersom min mormor var hans syster Anna.

En lite annorlunda tavla i det lite större formatet som i min barndom hängde på övervåningen hos morfars hamnade efter mormors död i min ägo. Det var inget naturmotiv som det ju annars nästan alltid var fråga om. I stället en kolteckning av Sollefteå kyrka, för Emil och Anna hembygdens kyrka. Den tavlan, en gåva från brodern, var på så vis säkert dubbelt betydelsefull för mormor, som höll fast vid sin kyrkliga förankring livet igenom.

Mitt beslut att fräscha upp tavlan med ett byte av passepartout bjöd på en överraskning. När jag avlägsnade baksidans kartong visade sig en annan bild på det tecknade bladets frånsida, en helt annan bild, men också den utförd i kol, signerad Emilius och med titeln ”På sjukbädden”.

Bilden visar en kvinnas huvud mot huvudkudden i det ögonblick hon vänder sig mot konstnären/åskådaren men redan hunnit flytta den febriga blicken en bit vid sidan av och bortom iakttagaren. Håret en rufsig plym kring ansiktet, munnen hopknipt och de tunga ögonlocken på väg att slutas på nytt. De där tunga ögonlocken är omisskännligt mormors; bilden visar Anna betydligt yngre än den ålder jag minns henne i, men visst är det hon och ingen annan.

Teckningen är skissartad men konstnärligt intressantare än den mer noggrant tecknade kyrkan. De båda bilderna är troligen gjorda vid samma tillfälle under ett besök på Bäckudden, jag kan tänka mig dem tillsammans med andra mer konventionella naturbilder som tillkommit för framtida försäljning. Bilden av den sjuka kvinnan var väl inte en som folk i allmänhet skulle hänga upp på väggen därhemma. Sollefteå kyrka gick möjligen att sälja i Sollefteå med omnejd men knappast så många socknar längre bort än så.

Var det brist på papper som gjorde att Emil ibland tecknade på båda sidorna av arken? Var det kanske så att han vid sidan av brödmåleriet av björk och tall vid blanka vattendrag ibland också tecknade för sitt eget artistiska nöjes skull, ungefär som det fanns både brödskriveri och skrivande av mer allvarligt syftande slag?

Min hypotes, som aldrig kan testas, är att mormor var för pryd för att kunna godta omedelbarheten och den otvetydiga sensualismen i Emils bild av henne på sjukbädden. Han fick en beställning på något annat snyggare och mera anständigt. Och han gick syster Anna till mötes och gav henne hembygdens kyrka i stället. En bild som sedan under många år fick hänga där på övervåningen med sin hemliga frånsida.

Denna text har nyligen publicerats i Emil Hagström-sällskapets medlemsblad "Slingerbulten" (hösten 2021). 

I samma blad publicerar min syster ett par av Emils dikter från "familjearkivet", där de finns i form av gulnade tidningsurklipp som Emils syster, vår mormor, sparat. Den ena - "Främlingen" - har en anknytning till ovanstående text varför jag gärna vill skicka med den här.

Främlingen

Vem är du, trötte främling
som bultar på min dörr?
Jag tycker, att jag skådat
den djupa blicken förr,
jag tycker, att vi råkats
men minnes ej ändå.
Din kappa är så sliten,
din hjässa är så grå.
Du har väl vandrat länge
på livets allfarväg.
Vem är du, trötte främling,
ditt namn, o främling, säg.

Då svarar han så stilla

som aftonsus i skog,

som svala västanvinden
förbi mitt öra drog.
- Jag är din gamle, gode
kamrat från flydda år
vi gingo ju tillsammans
i ljus där mörker rår,
i ljuset från din tanke
som då var stark och fri.
Vi gingo ju tillsammans
Vi visste ej av smärta,
och ej av nödens dag.
Jag är - din ungdoms ande,
ditt eget, glömda jag.

Jules Renard : Två dagboksanteckningar

Ur en tunn men fint inbunden bok med ett urval prosadikter och dagboksanteckningar av den franske författaren Jules Renard (1864-1910) väljer jag två anteckningar. 

Med ord vill vi säga det som orden inte kan uttrycka, vi vill förkroppsliga tanken i stavelser. Eftersom det är omöjligt, eftersom det ord som är sant inte existerar, låt oss fortsätta framåt utan att vara så kinkiga. Låt oss skriva våra ungefärligheter! - Eller ingenting alls.

En kvinna. Vilket vällustigt sätt hon har att stänga en byrålåda med baken.

Nog kan vi lite till mans ungefärligen erinra oss den där kvinnan? 

Och beträffande vad vi i ord förmår uttrycka och inte: Är inte den anteckningen misstänkt lik en replik till Wittgenstein åratal innan denne ens hunnit yttra sin mest citerade sentens?*

(Atlantis, 1999; Urval, presentation och översättning av Bengt Erasmie)

*Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.

Clifford Brown, ni vet

I en koncentrerad dikt på några få rader erinrar sig den nyligen bortgångne, mycket musikmedvetne poeten Adam Zagajewski den svarte amerikanske trumpetaren Clifford Brown. Så här går dikten "Du vet":

Nu tystnar Clifford Brown, 
koltrastarna sjunger allt svagare.

Om det inte var för blodet
skulle vi komma fram till Rom;
du vet.

Jag är inte säker på att jag förstått den här dikten. Men jag tycker om den, och inte bara för att den nämner Clifford Brown, koltrastarna och Rom i ett och samma andetag. Och så tystnandet, förstås. 

Blodet? Vad är det med blodet som ställer sig så i vägen? Den eviga staden - nåbar eller inte?

Clifford Brown var en av femtiotalsjazzens stora. Framför allt hans nära samarbete med trumslagaren Max Roach i det som kallades Max Roach Quintet ledde till några lysande inspelningar, en del av dem liveupptagningar från de turnéer gruppen gjorde vid mitten av femtiotalet. Men hans liv blev kort, och han hade med all säkerhet skaffat sig en ännu större plats i jazzhistorien om inte den där bilkraschen gjort slut på allt - allt det där andra som kunde varit. 

På väg till en spelning i Chicago, med Cliffords hustru vid ratten och han själv tillsammans med pianisten Richie Powell vilande i baksätet, inträffar en olycka som hastigt slungar dem alla in i evigheten. Brown 26 år gammal, Richie (yngre bror till den mer kände pianisten Bud Powell) endast 24.

 

Dessa unga män spelade med självmedveten tillit till jazzen som en konstform jämförbar med vilken annan som helst. En konst som kunde lyfta "Star dust" och andra standardlåtar till oanade höjder.

Jag lyssnar bland annat till "I don´t stand a ghost of a chance with you" och hör ett slående exempel på både Cliffords och Richies talanger i full blom. Cliffords vemodiga lyrik, av och till utbristande i snabbt pärlande tonslingor. Richies impressionistiska ackord och kreativa vänsterhand. 

Jag hör en musik som kallats blodfull men fördenskull inte mindre bär bildningens, sinnlighetens och andlighetens signum. Lika övertygande som den sofistikerade musiken hemmahörande i Rom, you know.

Dikten är hämtad ur "Törst"(i översättning av Anders Bodegård, Norstedts, 2003)

"I don´t stand a ghost of a chance with you" finns bl a på Youtube här.

April och tystnad

I Tomas Tranströmers "Sorgegondol"(1996) har en av dikterna ovanstående rubrik. När man googlar den blir man varse att många jämte Sven David Sandström känt sig kallade att tonsätta den. Jag har inte lyssnat till alternativen, Sandströms körkomposition räcker så bra och jag har svårt att tro att någon annan sättning skulle övertyga mig om något annat. 

Mitt förslag till musik denna andra aprildag, tillika långfredagen i pandemins andra år, får sålunda bli "April och tystnad". Här finns tystnaden påtagligt närvarande, och eftersom körsatsen på sina ställen även harmoniskt är komplex, påminner jag om ordalydelsen och skickar med en länk till Youtube här. 

Våren ligger öde

Det sammetsmörka diket

krälar vid min sida 

utan spegelbilder

Det enda som lyser 

är gula blommor 

Jag bärs i min skugga 

som en fiol i sin svarta låda

Det enda jag vill säga 

glimmar utom räckhåll 

som silvret

hos pantlånaren 

Foto: EJ, dagens datum.

Adam Zagajewski, 1945-2021

Vi är nog många nu som på nytt plockar fram det vi har av den polske poeten och essäisten Adam Zagajewski. Det är en naturlig reaktion på meddelandet att han dog i söndags, 75 år gammal. 

För min del har någon av hans böcker ofta fått ligga framme närmast läsfåtöljen, redo för öppnande och omedelbar kontakt. Han hör till dem jag oftast konsulterat när behovet av livgivande tankar och iakttagelser gjort sig påmint, en poet som bättre än de flesta förmått beskriva och bejaka livets mångfald, både glansen och mörkret, det gåtfullt ogripbara och tillvaron som ymnighetshorn. 

Han umgicks ju också så otvunget och intressant med den tidlösa konstens och musikens mästare, just så som den gör vars samtliga sinnen är vidöppna och som är införstådd med de konstnärliga uttrycken överlag. Jag tycker så mycket om den där blandningen av minne och vemod, skepsis och livsberusning som finns i hans diktning. Ja, ofta finns där i buketterna av intryck en vardagens återhållna eufori som resultat av den sinnliga uppmärksamheten på enskildheter. 

Jag kan undra varför så många är polacker av dem som skrivit den bästa poesin under min livstid: Zbigniew Herbert, Czesław Miłosz, Wisława Szymborska och Adam Zagajewski. Två av dem fick Nobelpriset men samtliga var värda det.

När jag nu de senaste dagarna läst lite mer än på länge i de böcker av Zagajewski som finns på svenska får jag lust att citera ur var och varannan dikt. Här och nu begränsar jag mig till två dikter ur "Ode till mångfalden"*. I den långa titeldikten står bland annat följande:

"Den som en gång mött 
ironin kommer att brista i gapskratt

under profetens tal, den som en gång

bett en bön inte bara med torra läppar

kommer att minnas ett egendomligt eko

ur en av väggarna. Den som en gång

tigit kommer inte att vilja hålla tal

vid desserten, den som förlamats

av kärlekens slag kommer att återvända till böckerna

med förändrat ansikte.

Framför dig, ensamma själ, ligger

överflödet. Ett par ögon, ett par händer,

tio sinnrika fingrar och

bara ett enda ego, en apelsinklyfta,

yngst i syskonskaran. Nöjet

att höra stör inte synens

nöje, men frihetens rus fördärvar

de övriga blida sinnenas lugn."

Det andra dikten jag vill citera är "Framtiden" som i sin helhet lyder:

"Framtiden finns, men vi vet

så lite om den.

Framtiden lämnar inte flera spår efter sig

än en förnäm dam som tappar 

näsduken i tamburen.

Och vi vet inte vad som hör till den:

syrenkvisten i blomning

rostfläcken på skjortan

eller gryningens gråa intighet."

Nej, spåren in i framtiden låter sig inte heller i Coronatider dechiffreras. Men låt oss ändå hoppas på syrenkvisten.

* "Ode till mångfalden". (Norstedts, 1987. I tolkning av Anders Bodegård och Lars Kleberg.

Foto TT.

Jag märker ord

Det finns faktiskt ord jag inte tar i min mun, och jag menar nu inte svordomar eller orden jag som barn inte fick uttala för att de var "fula". De riktigt fula orden är naturligtvis de som hör till jargongen på modet, inte sällan favoriserade av byråkrater och andra konferensförgiftade människor - politiker, småchefer och sensitiva karriärister som lagt sig till med en vokabulär med vissa signalord som de känner igen varandra i. 

"Jag tänkte ropa: Upptag till behandling /punkt nollettusen-ingenting idag!"  Så lyder ett par rader i den långa dikten "Konferensman" av Birger Sjöberg (ur "Kriser och kransar", 1926). Dikten skildrar en enkel Herrens tjänare från landet som frustrerad och obekväm kongressdeltagare. Dikten gjorde starkt intryck på mig i gymnasiets undervisning och jag har allt sedan dess hållit Sjöberg som en av våra största poeter.

I dagens tjänstemannamun heter det inte att man tar upp en fråga, nej, man lyfter den. Det må gälla paragrafer på lätta pappersark, men med en mikrofon under näsan ska det tydligen helst låta som om man hanterar gymmets skivstång. Eller är det höjdarbete man vill ge sken av?

Ett i mina öron ännu värre skorrande inträffar när frejdiga produktutvecklare eller värdegrundstänkare hänvisar till sitt tänkande som ett tänk. Varför i helvete kan inte människan uttala hela ordet!?

Ja, och så alla politikers favoritglosa när man förväntas uppvisa, vad ska vi kalla det... en behärskad upprördhet över det man ändå inte kan eller vill göra någonting åt. "Det är helt oacceptabelt." Det är nästan så man känner viss sympati med vår statsminister när han med den i sammanhanget enda rimliga synonymen (?) med viss morfaderlig emfas understryker: "Det är inte okej". 

Men det finns som sagt fult och fult. DN publicerar så gott som dagligen insända dikter från läsekretsen på familjesidan. I tisdags läste jag följande enkla rader av Anna Almqvist, inte utan förtjusning måste jag erkänna:

Tisdag (livet)

Fy fan.
Fy fan, fy fan, fy fan.
Fy. Fan.
Fa - an.
Fan!

Noterat för poesibokhyllan

Ni har väl också noterat att en litterär bok som volym betraktad tenderar att i vår tid av autofiktion och dagboksanteckningar bli allt tjockare. Frågan är om det smittar av sig på annat än prosa också?

Jag har en särskild bokhylla för poesin, med böcker ordnade i bokstavsordning efter poetens efternamn, precis som vanligt. Man ser redan på håll att den bokhyllan skiljer sig från alla de andra. Förutom band av typen samlade verk är böckerna tunna, en del till och med så tunna att de saknar titel på ryggen eller bär den i så liten stil att den knappt är läsbar, så t ex i ellerströms fina "Lilla Serien".

I en notis i dagens DN meddelas att Johan Jönson utkommer med sin nya diktsamling "ProponeisiS" (Bonniers) i mars och att den är på 2272 sidor. Två tusen två hundra sjuttiotvå sidor! 

Hallå Guiness rekordbok! Jönsson har visserligen visat denna tendens tidigare, men nog måste detta vara något av ett rekord, eller?

Jag har en fråga inför en eventuell rekordnotering: Finns det krav på hur många ord det måste finnas per sida? 

Ja, jag skojar lite. Rekordboken är givetvis inte särskilt intressant som sådan. Jönson är en betydande poet så han jagar alldeles säkert inget rekord. Men jag undrar ändå vart vi är på väg.

När till och med det poetiska språket kräver ett utrymme av denna omfattning.

Foto: EJ. Fyrisån, vinter.

Glück

Varje enskild dikt är ett tilltal, någon talar till någon. Ibland som i bön, ibland med förebråelser eller ett vittnesbörd, ibland som i svaromål men med utebliven fingervisning. Det rör sig om odlarens möda i natur och kultur, där ett gudaväsen nu och då hör av sig och valda delar av floran också svarar oss utifrån sin specifika skönhet och växtplats. John och Noah finns också och samtliga har trädgården som livsrum under skiftande dagrar och årstider, i ottesång såväl som i vesper.

Det är inte omedelbart givet vem rösten tillhör, eftersom här finns ett gemensamt existentiellt predikament, en lustgård som bytts mot en åtminstone tidvis arbetskrävande trädgård. En odlingslott som det gäller att med ett och samma medel, språket, upparbeta och komma i skapande samförstånd med. Identifikationerna gräver sig bokstavligen ner i myllan: det levande medvetandet begravt och återuppståndet likt träden, blommorna och ogräset. För att i nästa dikt avlyssnas som den transcendenta rösten från den som tigande ändå talar i tystnaden i "mörkret bakom ljuset".  

Ni saknar tilltro till ert eget språk. 
Så ni försöker

tolka tecken

ni inte förmår avläsa

Och ändå når era röster mig alltid.

Och jag svarar er konstant,

min ilska går över

som vintern går över. Min ömhet

borde vara uppenbar för er

i sommarkvällens bris

och i orden som blir

till era egna svar.

Jag har noterat att Louise Glücks poesi beskrivits som lättillgänglig men jag vet inte det jag. Jag har umgåtts med "Vild iris" (Rámus, 2020) i flera månader nu och finner bortom de tydliga meningarna ett ganska så intrikat tankearbete som väl motiverar översättarens (Jonas Brun) vägledande efterskrift. En viktig nyckel till i varje fall just denna diktsamling är den i grunden religiösa kampen för tron som den återspeglar utan att en enda gång nämna Gud eller Kristus vid namn. 

Jag tycker mycket om Glücks även på svenska välklingande försök att i tystnadens ställe formulera det svåråtkomliga med hjälp av någonting så ytterst välbekant som vår omgivande växtlighet. Att än en gång försöka närma sig metafysiken jordiskt och fysiskt på ett åtminstone delvis nytt och överraskande sätt. Det är mycket ofta mycket vackert, oavsett det låter som i Kyrie eller som i Gloria.

Allt är inte tyngt av djupaste allvar. På ett ställe ifrågasätter den transcendenta rösten vårt behov av honom; pennförsedda skapar vi oss själva? Och dikten "Ängsblommor" inleds med en befriande ironisk kommentar: 

Vad säger du? Att du vill ha
evigt liv? Är dina tankar verkligen
fängslande nog för det?