Yourcenar - en modern klassiker

Marguerite Yourcenar (1903-1987) var en av 1900-talets största franska författare, medlem av den Franska Akademien och en av Svenska Akademiens ledsammaste försummelser vad gäller Nobelpriset. Jag är sällan gladare och mer förväntansfull än när jag sätter mig tillrätta i fåtöljen med en oläst text av henne. Som nu när hennes kortroman "Un homme obscur" från 1982 äntligen kommit på svenska - "En okänd man" (Ellerströms, 2019) - i översättning av Kajsa Andersson, som även skrivit ett efterord. 

Romanen utspelar sig för bortåt fyra hundra år sedan, och redan i första meningen får vi veta att Nathanael är död. I ensamhet på en ödslig frisisk ö dör han utan att det väcker någon uppmärksamhet hemma i Amsterdam. De få som kände honom mottog nyheten utan förvåning; de visste om hans lungsjukdom och den besvärliga hosta som alldeles för tidigt fört honom i dödens närhet.

Och redan i andra stycket läser vi en för Yourcenars stil rätt typisk mening: 

"Nathanaels födelse hade för övrigt passerat obemärkt även den - de flesta människor kommer till världen utan större väsen och lämnar den lika stilla."

Det är just den här förmågan att i pregnanta satser, utan onödiga omsvep, mitt i atmosfäriska situationsbilder, passa in en oavvislig anmärkning av livsfilosofisk karaktär som gör hennes prosa så njutbar. Man tänker: Vad kan inte Yourcenar göra av ett obemärkt livsöde i 1600-talets Västeuropa om inte just detta - rädda det undan obemärkthet? Vem kan bättre låta oss förstå hur stort och rikt ett enskilt liv som sällan gjorde något väsen av sig ändå kan vara?

Hennes breda bildning tycks underlätta snarare än tynga prosan i den historiska romankonst som var hennes främsta gebit. I det här fallet liknar berättelsen en krönika över ett liv, en man, som i sin ungdom efter en dramatisk händelse, ett dråp, drivs på mållös flykt till havs, ända till de avlägsnaste delarna av den då kända världen. 

Nathanael lever sjömansliv i Karibien och på den kanadensiska ostkusten innan han så småningom återvänder hem och biträder farbrodern Elias som korrekturläsare i hans tryckeri. Lika otvunget som skildringen rört sig i exotiska miljöer bland indianer och missionerande jesuiter, beskriver den vad som försiggår bland lärda män och prostituerade i Amsterdams judiska kvarter. 

Författaren har tilldelat sin Nathanael ett kvinnotycke och en bildningshunger som gör att intet mänskligt till sist är honom främmande. Han lär känna de bullriga hamnkrogarnas vällustiga kvinnor, läser klassiska verk, för samtal med den dödssjuke filosofen i hans vindsrum och bevistar kammarmusikaliska soaréer hos förre borgmästaren och änkefrun, hans förtjusande dotter. 

Men när Nathanaels sjukdom förvärras drar han sig undan världen i en lånad stuga på den frisiska ön. Han är där för att vila och återhämta sig, alltmer medveten om att han aldrig kommer att lämna den. Han lever nära naturen, ger akt på harar och fågelliv, vildhästar, väder och vind.

"Nathanael gladdes med fågeln som lyckats snappa till sig föda men sörjde över fisken som slukades levande".

Tiden upphör att existera; "gryning och skymning var det enda som räknades":

"Det var som om man hade utplånat siffrorna på urtavlan och själva urtavlan hade bleknat som månen på himlen mitt på dagen."

Nathanael summerar, värderar och omvärderar. Hans liv har innehållit mer av glädje än smärta, glädjen mest lik den man har när man tuggar på ett grässtrå. Han läser ingenting längre, nej: 

"Att läsa böcker var som att bälga i sig brännvin, bara ett sätt att berusa sig för att slippa vara närvarande."

Men han ser och han minns och han drömmer om den kvinnan som var hans och som blev hängd, och om den han aldrig kom riktigt nära, hon som satt vid spinetten när tonerna föll som pärlor ur instrumentet. Med musiken "nåddes en fulländning som aldrig var möjlig i livet".

Ja, Nathanaels möte med musiken i förre borgmästarens salong är värd ett lite längre citat som ytterligare belyser Yourcenars strävan att omfatta både högt och lågt, stort såväl som smått, det sammansatta och det motsatta, ambivalensen inför en värld som rymmer så stora mått av både grymhet och skönhet.

"Varje variation ledde smekande från en njutning till en ny, helt omärkligt. Ljudet ökade eller minskade i intensitet, tonaliteten förändrades som färgerna skiftar på himlen. Själva faktum att denna lycka tilldrog sig i tiden kom en att tro att det inte rörde sig om ren fullkomlighet, som likt Gud existerar i en annan sfär, utan att det bara var en serie hägringar, örats hägringar liksom ögat har sina. Men var det någon som hostade och störde den stora friden, då påmindes man om att miraklet behövde en privilegierad plats, skydd för oväsen. Utanför fortsatte kärrorna att gnissla, en misshandlad åsna skriade, djuren i slakthuset bölade och rosslade i dödsångest, undernärda bortglömda barn skrek i sina vaggor... - Det var något skandalöst i att detta smärtans väldiga tjut, dödsbringande om man kunnat ta det till sig helt och hållet, existerade samtidigt med denna strimma av ljuvlighet."

Det är verkligen en vacker bok om livets korthet, om en okänd man, ett händelserikt liv och ars moriendi. 

Jag hoppas innerligt att det utmärkta förlaget ellerströms vill fullfölja utgivningen av Yourcenar med de båda återstående kortromanerna som på andra språk ibland publicerats tillsammans med "Un homme obscur", nämligen "Anna, soror..." och "Un belle matinée".

Nådastöten

Efter att ha läst "Nådastöten" av Marguerite Yourcenar (Forum, 1971; fint översatt av Anne-Marie Edéus) har jag på nytt påmints om vad den bästa skönlitteraturen bidrar med: vidgade vyer av tillvaron i stort lika väl som nyanser av det som sker eller inte sker i enskilda möten människor emellan. Inte minst det där som inte är omedelbart gripbart men likafullt utgör starka drivkrafter för handling, aktiv eller passiv. 

I det här fallet handlar det om den polymorfa kärleken och hur svårt det kan vara när både inre och yttre omständigheter komplicerar och destruerar den. Eller enklare uttryckt: vad som kan hända när kärleken är obesvarad eller endast besvaras på annat sätt än önskat. 

Man behöver inte själv ha upplevt den dramatiska tillspetsning av oförlöst passion som möter en i en sådan skildring för att kunna ta möjligheten till sig. Temat är besläktat med den nyligen korade nobelpristagaren Katzuo Ishiguros i "Återstoden av dagen", men här får vi den i en mycket brutalare form mot en mestadels isvintrig bakgrund av politiska motsättningar och militärt våld.   

En ung man, den tyske officeren Eric von Lohmond, uppsöker som frivillig ett nytt stridsområde, nämligen baltiska Kurland under det inbördeskrig som under 20-talet pågår där. På ett slott i den osäkra zon som ömsom behärskats av tyskar och bolsjeviker finns en barndomskamrat, en ung ädling vid namn Conrad de Reval, som tillsammans med Eric organiserar en frikår som ska slåss mot de röda. 

Conrad har en syster, Sophie, som trots sina ideologiska sympatier för de röda blir handlöst förälskad i Eric, och det är i denna ungdomliga triangel som ödesdramat utspelas. Erics vänskap med Conrad har homoerotiska kvaliteter medan hans förhållande till Sophie förblir svalt och distanserat om än inte utan fascination och lockelser. 

Där finns en hemlig åtrå av renaste slag som går djupare än den ytliga, reserverade avsmak som han försöker solka och bekämpa den med. Den glöder i undertexten av jagberättelsen och bränner till ordentligt ibland. 

"Allt hos henne ropade ut en åtrå som angick själen tusen gånger mer än kroppen" .

Problemet är bara att Eric inte förmår möta Sophies öppet deklarerade kärlek, att han bara låter sig smickras, endast håller en intimitet vid liv som alltmer börjar likna bödelns till sitt skyddslösa offer.

"Hur detta än irriterade mig älskade jag dessa tröttande fäktningsmatcher då mitt ansikte bar mask och hennes var obetäckt."

Han lämnar visserligen ut sig mer än han vill, men utan att det leder till annat än ständigt svikna förhoppningar hos Sophie. Det båtar föga att han inser att hon verkligen förtjänar något helt annat. Inte heller kan hon rubba honom och väcka hans svartsjuka genom att ta sig älskare; han ser ju i hennes ögon morgonen efter att hon älskar en annan än den hon legat med. Att hon till sist avviker och ansluter sig till bolsjevikerna för att så småningom infångas tillsammans med dem, leder till dramats upplösning.  

Coup de grace (bokens ursprungstitel), syftar på det slutgiltiga slag som riktas mot Sophie och som hon vill att ingen annan än Eric skoningslöst fullföljer. Det är naturligtvis en på sitt sätt logisk men fullkomligt gräslig kulmen på en berättelse som denna och som bara en stilsäker författare av Yourcenars klass bemästrar. Textens litterära nivå, språkets skönhet och de elegant formulerade iakttagelserna, fungerar delvis som ett katarsiskt skydd mot den ohyggliga tragik den återger. Ungefär som i de bästa operaföreställningarna.

Ett längre citat får illustrera vad jag menar. Det härrör från ett skede långt innan det bittra slutet:

"Hon höll mig sällskap på mina rekognoseringsturer genom parken; för henne måste det ha varit som att vandra i helvetets förgårdar. Jag älskade det kalla regnet som strilade nedför nacken på oss, hennes hår som blev slätt och blött som mitt eget, hostan som hon kvävde i handen och vasstrået som hon vred mellan fingrarna medan vi gick längs stranden av den blanka och övergivna dammen där liket av en fiende den dagen flöt omkring. Plötsligt ställde hon sig med ryggen lutad mot ett träd och i en kvart lät jag henne tala om sin kärlek till mig."

Den här romanen filmatiserades på 70-talet av Volker Schlöndorff med Margarethe von Trotta i rollen som Sophie. Jag minns att jag såg den då och att jag tyckte mycket om den, helt i svartvitt som den var och som passade så bra till den kyliga miljön i krigets skugga och de stämningar av känslomässigt kaos och betryck som präglar intrigen. Ändå har jag svårt att tro att filmen, om jag idag skulle se om den, skulle nå upp till läsupplevelsen av boken.

Vishetens natt

Jag har aldrig känt mig speciellt lockad av historiska romaner. Gärna historia och gärna romaner, men skönlitterär fantasi i historisk infattning har förefallit mig som en mycket krävande genre som förutsätter en sällsynt dubbelkompetens som gjort mig misstrogen. Åtminstone när det gäller äldre historia.

På grund av denna min skepsis har jag läst för få så kallade historiska romaner för att kunna uppträda som insiktsfull bedömare. Samtidigt får jag lust att hävda mig eftersom jag ju trots allt läst Marguerite Yourcenar (1903-1987), som skrivit två romaner som så långt jag begriper måste räknas till det yppersta i genren. Hon har visat det jag borde förstått: det är inte på genren det beror. 

För några år sedan läste jag "Hadrianus minnen" och i sommar har jag njutit av hennes "Vishetens natt" (1968) under en bubblande hänförelse som jag försökt bibehålla genom att omedelbart påbörja en omläsning. I grund och botten är det inte främst hennes enorma kunskap och beläsenhet som gör mig salig. Snarare är det sättet att förmedla den på, skickligheten att omvandla denna idérikedom i kontinuerligt lysande formuleringar, konsten att skapa spänning och tidsatmosfär kring huvudpersonernas brottning med de eviga, olösliga frågorna. 

I "Hadrianus minnen" är det den antike kejsarens Rom som är den historiska spelplatsen. I "Vishetens natt" befinner vi oss i stället 1400 år senare i högrenässansens Europa, med centrum i Flandern men med många utflykter till olika mer eller mindre instabila regioner: från de italienska furstendömena i söder till Gustav Vasas kungarike i norr.

I centrum för handlingen finns två män med släktband till ett framgångsrikt handelshus i flamländska Brügge, vars verksamhet har klädes-väverier och bankväsende som huvudnäringar. En av sönerna i huset, Henri-Maximilian, "den maktberusade", väljer en bana som legosoldat, vilket han obehindrat kombinerar med poesiskrivande. 

Hans kusin Zenon, "den kunskapstörstande" och den vars äventyrliga levnad upptar huvudparten av romanen, väljer studier i medicin, alkemi, filosofi och teologi och livnär sig som klerk, fältskär, pestdoktor och kunglig livmedikus när han inte författar irrläriga avhandlingar i kontroversiella ämnen. Han visar sig som renässansmänniska också i det att han likt en Leonardo intresserar sig för teknikutveckling och tillsammans med en kompanjon uppfinner en mekanisk vävstol - en innovation som i praktiken inte mottas välvilligt av alla.

De båda verkar i en brytningstid med omvälvningar inom teknik, vetenskap och teologi och med betydande sociala och kulturella konvulsioner i släptåg. Såväl folk som furstar fångas på sina håll av luthersk eller kalvinsk protestantism, eller av vederdöparna och andra överspända sekter som spårar ur i excesser och mobiliserar inkvisitionens motvåld. Kapitlet "Döden i Münster" är en kuslig skildring av brutaliteten i en tid då inte bara pesten utan även krigen och de nedslagna bondeupproren orsakade massdöd.

Både Henri-Maximilian och Zenon för ett kringflackande liv i olika andliga och världsliga potentaters tjänst, och de bevarar på sitt sätt därigenom ett slags inre frihet i en turbulent tid. Efter många år återser de varandra som mogna män i samband med det tridentinska kyrkomötet och får då tillfälle att reflektera över sina livserfarenheter. 

Henri-Maximilian är där i egenskap av kapten och spion för det toskanska hertigdömet. I otålig väntan på fredens sammanbrott skriver han ett eller annat distikon tillägnad sin napolitanska älskarinna, trots insikten att han "inte kommer att gå genom seklerna i kalvskinnsband". Kusinens metafysiska subtiliteter bekymrar honom föga; han är inte alls lagd åt det hållet. Men han är förvisso en människa som valt ett riskabelt liv i dödens närhet, en äregirig man som under en malariaattack i Rom i feberdrömmar upplever sin egen furstliga död. I själva verket stupar han till häst, och om detta föga ärorika slut vet Yourcenar följande att berätta:

"En kula träffade honom i axeln, han föll och slog huvudet i en sten. Han kände stöten, men döden hann han inte känna. Hans häst tumlade runt med tom sadel på fältet, där en spanjor fångade in den och ledde den i skritt till kejsarens läger. Ett par tre tyska ryttare delade på den dödes vapen och kläder. I fickan på sin jacka hade han manuskriptet till ´Kvinnokroppens heraldik´, en samling muntra och ömma verser av vilka han väntade sig en smula berömmelse eller åtminstone någon liten framgång hos damerna. De hamnade i diket och begravdes med honom under några spadar jord."

Zenon lever för tillfället tillbakadraget i en smedja och intellektuellt sett iakttar även han nödtvungna försiktighetsmått; med egna tolkningar av de gängse dogmerna döljer han sin skepticism och vantro:

"Om jag säger att tre är ett eller att världen frälstes i Palestina, så kan jag väl i dessa ord lägga in en hemlig inre betydelse under den yttre betydelsen och på det sättet undgå till och med obehaget att ha ljugit? Jag känner kardinaler som klarar sig med den metoden, och det är vad många teologer har gjort som idag anses vara i himlen med gloria. Jag skriver som alla andra de tre bokstäverna i det upphöjda Namnet, men vad ska jag lägga in i det? Alltet eller Skaparen? Det som är eller det som inte är, eller det som är utan att vara, som tomrummet eller nattens mörker? Mellan ett Ja och ett Nej, mellan För och Emot finns det väldiga underjordiska vidder där den mest hotade bland människor skulle kunna leva i fred."

Av Zenons vidare liv framgår att han tvingas ta ytterligare ett steg och skaffa sig ett alias och en uppdiktad livshistoria för att på så sätt säkra sig mot förföljelse och risken att själv på bålet röna sina böckers öde. Det sker när han efter sina vidsträckta resor bestämmer sig för att återvända till Brügge för att där i stillhet återuppta läkaryrket på ett klostersjukhus.

Denna återkomst är skildrad på en suggestiv prosa som lägger stor vikt vid den yttre miljön, vid väder, vind och hav och den vaksamma uppmärksamhet som kännetecknar den som rör sig i omgivningarna inkognito. Men där finns också den inåtvända reflektion som ensamheten föder. Zenon - vem är han egentligen? Som ung är han otålig, stursk och föraktfull med en obändig nyfikenhet och längtan efter något mer, något annat: "Jag har aldrig envist hållit fast vid en idé av fruktan för den förvirring jag skulle hamna i utan den". 

Han är en undflyende gestalt, många i en, i mångt och mycket en upprorisk, underjordisk existens med hemlighållna tankar och en lust till utforskning av tillvarons yttersta gränser som varken teologin eller de alkemistiska experimenten kan tillfredsställa. Han ger upp arbetet med De vises sten som redan tagit större delen av hans liv i anspråk. Han försöker tränga djupare in i de rena begreppen men bara för att sedan försöka avstå från dem helt. Hans desillusion är närmast total: "Idéer föddes och dog som människor; han hade under loppet av femtio år sett flera generationer av dem bli till stoft."

I avsaknad av ambitioner och renons på rädsla ägnar han sig åt sina patienter, mestadels flyktingar och fattiga trashankar. När priorn, en vidsynt franciskan som blivit hans vän och diskussionspartner, insjuknar och dör är det åter dags för uppbrott. Han gör nu ett misslyckat försök att ta sig till England via smugglande fiskare, och prosan får på nytt doft och färg av nattliga krog- och hamnmiljöer.  

Zenons ryktbarhet är stor och tiden hinner till sist ikapp honom och hans idéer genom att ett exemplar av en av hans skrifter undkommit bålet och nått kretsar i Wittenberg. Där har man visserligen vantolkat honom men ändå funnit användning för hans tankegångar. Hans plan att återvända till nordtyska domäner kullkastas när han samtidigt blir falskt anklagad som medbrottsling i en otuktshärva bland klostersjukhusets unga medhjälpare. Han arresteras och fängslas och vidgår sin rätta identitet. 

Romanens sista del behandlar fängelselivet, anklagelserna och turerna kring rättegången. Zenon döms till döden trots inflytelserika kontakter, också därför att han som läkare hjälpt även upprorsmän. Hans gamle lärare, kaniken Bartolomeus Campanus, försöker förmå sin forne elev att ta tillbaka en del av sin "lärda otro", vilket på så vis kunde tänkas mildra domen till enbart fängelse. Det leder till ännu ett av dessa lärda, bitskt formulerade och mycket underhållande samtal som utgör en återkommande och väsentlig del av den här romanen. 

Zenon gör ingen avbön. I ett magnifikt och sorgesamt slutkapitel får vi följa hans inre vacklan inför konsekvenserna av beslutet, den fysiska rektionen av att stå inför sin egen död och välja mellan att invänta bålet eller att själv förekomma bödlarna med det omsorgsfullt gömda knivbladet.

Ja, i sommar har jag läst annat också, men 2017 var den sommar då jag läste Marguerite Yourcenars "Vishetens natt".

Det kan tilläggas att den här romanen som utkom i Paris under det omtalade året 1968 fick ett entusiastiskt mottagande och lästes som ett tidlöst verk om aktuella frågor.
Den utkom på svenska första gången 1969 i utomordentlig översättning av Karin Landgren. Och den har nu, efter snart femtio år och fortfarande lika tidlöst giltig, kommit i ny upplaga på Modernista.

Hadrianus tempel

Vid varje besök i Rom vill jag återse Pantheon som jag tycker är mer Rom än vad till och med Sankt Peterskyrkan är och någonsin kan bli. Särskilt om man bor i närheten och kan bese detta gamla tempel (byggt ca 120 e Kr) och dess omgivningar om morgnarna innan turistgrupperna vaknat är det en av Roms allra vackraste platser.

I Margurite Yourcenars underbara bok "Hadrianus minnen" låter författaren kejsaren formulera sig om denna byggnad. Så här var det, om vi får tro hennes förmedling av kejsarens tankar (vilket jag för min del gärna gör):

Jag hade själv rättat arkitekten Apollodoros alltför blygsamma planer. Den grekiska konsten begagnade jag endast till ornament, som en extra lyx; för själva strukturen hade jag gått tillbaka till Roms äldsta, sagoomspunna tid, till Etruriens runda tempel. Jag hade velat att denna Alla Gudars helgedom skulle efterbilda jordklotets och himlasfärens form - jordklotet i vilket ämnet till den eviga elden ligger inneslutet, och den ihåliga sfären som innehåller allt. Det var också den form som förfädernas hyddor hade, där röken från människornas första eldstäder släpptes ut genom en öppning högst upp. Kupolen, byggd av en hård och lätt lava som ännu tycktes ha del av lågornas rörelse uppåt, stod i förbindelse med himlen genom ett stort hål, än svart än blått. Detta öppna och samtidigt hemlighetsfulla tempel var konstruerat som ett solur. Timmarna skulle vandra runt över de av grekiska hantverkare omsorgsfullt polerade kasetterna; solskivan skulle hänga däröver som en gyllene sköld; regnet skulle släppa in sitt rena vatten och bönen stiga upp som en rök mot den tomma rymd där vi anser att gudarna bor.

Ur "Hadrians minnen" av Marguerite Yourcenar. Forumbiblioteket, 1969, sid.141. Översättning av Gunnel Vallquist.

Foto: EJ.

Villa Adriana

Fem kilometer från Tivoli finns Villa Adriana. Kejsar Hadrianus anläggning från 100-talet e. Kr. ligger förstås sedan länge i ruiner, men resterna visar överraskande mycket av vad som måste ha varit en av de mest glansfulla villorna från antiken. Det är som ett Forum Romanum i kubik, ett trettiotal lämningar av byggnader utspridda på ett kvadratkilometer stort område som numera ger intryck av en jättelik parkanläggning med olivlundar, promenadstigar och vattenbassänger. Det här kan nog vara den vackraste antika plats jag någonsin besökt. Den som planerar en tur till Tivoli endast för Villa d´Este bör tänka om.

Som så mycket annat av oförstörbart värde drabbades även Villa Adriana av nedgång och förfall när det övergavs efter Hadrianus död. Efterträdarna vid makten delade inte hans längtan bort från det larmande Rom utan sökte sig tillbaka till centrum. Inte bara tidens tand utan plundring av konstskatterna och återanvändning av byggnadssten bidrog till förstörelsen. Även den kardinal som lät bygga Villa d´Este var här och norpade en del, samtidigt som det arkeologiska intresset för platsen blossade upp.

Palats, tempel, badanläggningar, bibliotek, teatrar, promenadsstråk, tjänstebostäder - det är som ett litet samhälle för sig med plats för mottagningar, överläggningar, skådespel, banketter, rekreation, kapplöpningar, filosofiska samtal och mycket annat.

"Hadrianus minnen", den franska författaren Marguerite Yourcenars (1903-1987) mest berömda verk, är en roman som hört till min måsteläsning i många herrans år. Nu var äntligen ett lägligt tillfälle, och jag påbörjade läsningen i Rom. När vi steg av bussen vid entrén till Villa Adriana möttes vi omedelbart av en hommage till författaren; platsen har döpts till Largo Margurite Yourcenar. Hennes inlevelse i kejsarens liv och tankar bygger på gedigna kunskaper om antikens värld men är givetvis också en produkt av hennes fantasier och föreställningar om en åldrad makthavares själsliv och behov av att i ett långt brev förmedla sina minnen till efterträdaren, adoptivsonen Marcus Aurelius. Han säger sig ha "nått den ålder då livet för varje människa är ett accepterat nederlag" och det är i den sinnesstämningen han skriver. Han har slutat jaga, men minns med välbehag de lejon han nedlagt. Han rider inte längre, inte heller springer han, och ser det som ett plågsamt offer. Han är finsmakare men förordar måttlighet i stället för frosseri. Och han tillstår att inför kärlekens mysterium "står den mänskliga logiken maktlös".

"Ibland har jag drömt om ett mänskligt kunskapsystem grundat på erotiken, en vidrörandets teori där den andra partens mysterium och värdighet skulle bestå i att erbjuda jaget en fast punkt i en annan värld."

Som ung var Hadrianus en framstående fältherre och guvernör men hans kejsartid var en tid av fred i det väldiga romarriket. Han beskrivs som en mycket bildad man som skapade lugn och stabilitet i stället för att ge sig in i expansionspolitiska äventyrligheter. Det var inte minst i mötet med den undersköne grekiske ynglingen Antonious som mycket förändrades i Hadrianus livsinställning, något han minns som "en gyllene tidsålder" då allt tedde sig enkelt och lätt:

"Arkipelagens horisont, svalkan i de åt nymferna helgade grottor där flyttfåglarna byggde bo, och vaktlarnas tunga flykt i skymningen. Jag läste skalderna på nytt och några föreföll mig bättre än tidigare, men de flesta sämre. Jag skrev verser som tycktes mindre bristfälliga än vanligt."

Marguerite Yourcenars roman är en bättre guidebok än någon tänkbar annan till denna historiska plats. Den ger ingen arkeologisk orientering till Villa Adriana men för en in i den fjärran värld som fysiskt endast existerar som rester, om än sällsynt vackra. Den förstärker intrycket av en vacker plats genom att sätta fantasin i rörelse och teckna bilden inte bara av en avlägsen epok utan av det vi kan kalla för en humanistisk diskussion om det mest grundläggande i människans tillvaro.

En sak vet jag: till Villa Adriana kommer jag att återvända.

Foto: EJ

Citaten är hämtade från "Hadrianus minnen", Forumbiblioteket, 1969, översättning: Gunnel Vallquist.