Pesten, lyckan, kärleken och döden

Mitt i pågående pandemi läser jag "Pesten" av Albert Camus (Bonniers, 2020, nyöversatt av Jan Stolpe), den roman som fattades i den omläsning av hans centrala verk som jag företog för ett antal år sedan. Camus hörde till mina absoluta favoriter redan då jag som tonåring plöjde igenom några författarskap som jag förstod att man under inga omständigheter fick missa. 

Jag minns att jag i dessa formativa år tyckte allra bäst om just "Pesten", gripen av det allvar och den omutliga sanningslidelse som präglar romanen, berörd av några av dess både modiga och fega karaktärer, eller kanske snarare deras varierande högst mänskliga reaktionsmönster, och delaktig i deras liv och tankar under påtvingad skilsmässa och existentiella hot.

Fortfarande blir jag snabbt engagerad av kretsen kring dr Rieux och deras ovissa kamp mot pesten i Oran, den nordafrikanska stad där de befinner sig när portarna mot omvärlden sluts och i praktiken omöjliggör all flykt. Inte minst imponerar författarens grepp om krisen på olika nivåer, med inblickar i såväl myndigheternas agerande, (bristande resurser, senfärdighet och rigorös kontroll) som konsekvenserna för individer, grupper och det gemensamma "vi" som karantänen skapar. Skildringen känns inte ett dugg daterad, tvärtom häpnadsväckande aktuell. 

Dr Rieux personifierar den lugne skeptikern som illusionlöst gör det han anser måste göras. Till de karantärsgrupper för förebyggande sanitet och vård som han organiserar knyts andra som av omständigheterna försatts i exil och som spontant eller efter moget övervägande väljer att aktivt bidra till epidemins bekämpande. Jag kommer här att koncentrera mig på den trio som spelar största rollen för de etiska och religiösa livsfrågor som romanen väcker: Rieux, Tarrou och pater Paneloux. 

Men även journalisten Rambert vill jag nämna som ett exempel på den som värderar livet med sin älskade i Paris så högt att han till sist även illegalt och till nästan varje pris som helst vill ta sig ut ur fångenskapen, även via kontakter med mutbara smugglare bland vaktmanskapet. Dr Rieux har förståelse för hans val av lyckan före plikten, förmodligen för att han själv har sin hustru på ett sanatorium på annan ort. Men när den planerade flykten skjuts upp ett par gånger får Rambert tillfälle att tänka igenom sitt ställningstagande och ändrar sig, uppenbarligen påverkad av dr Rieux' personlighet och livshållning.

Rieux främste medarbetare är Tarrou, en nykter iakttagare av det alltmer oroande händelseförloppet, vars noggranna anteckningar berättaren drar nytta av, och vars "objektiva" förhållningssätt kommer till sin rätt i rollen som den frivilliga verksamhetens organisatör och Rieux filosofiskt lagda samtalspartner. Hans juridiska bakgrund med en far som dömt många till döden utgör möjligen en drivkraft bakom hans obrottsliga lojalitet med Rieux och vårdarbetet. Sorgligt nog drabbas han själv av smittan och dör när staden slutligen på nytt öppnar sig mot omvärlden.

Tarrou brottas med de metafysiska frågor som pater Paneloux aktualiserar och försöker besvara i två predikningar i stans katedral. Den första hålls i början av epidemin och representerar en "krävande kristendom" som tolkar det onda som att Gud vänt sitt ansikte från det folk ("er") han länge nog visat barmhärtighet utan att det ("ni") förmått visa honom sin tro och tillit. Ett slags kollektivt bestraffningstänkande som varken Tarrou eller Rieux kan acceptera. 

När Tarrou pressar dr Rieux med direkta frågor om hans gudstro och vad han anser om Paneloux skuldbeläggning av medborgarna, svarar han att det är så där prästerna talar utan att alltid mena riktigt så illa som det låter. Beträffande den egna tron säger han bara, att hade han den tron på Gud skulle han överlåta jobbet till honom. Ungefär så. 

Vad gäller tanken att det ur pesten skulle kunna komma något gott menar han att det kan kanske vara så för en del, att den får några av oss att utvecklas. Men för hans egen del gäller att utan att exakt veta hur fortsatt försöka bota eller åtminstone diagnostisera och lindra lidandet så mycket som möjligt, ingenting annat. Han är praktiker, inte teoretiker, och alldeles oavsett måste vi alla leva i motsägelser. Ungefär så.

Det ska snart visa sig att patern själv är den som genomgår en viss utveckling som innebär att han närmar sig frivilliggrupperna för att hjälpa till. Och han inbjuder sina nya vänner att lyssna till en ny predikan där han utvecklar sina tankar om lidandets varför och den, som han menar, i all ödmjukhet ofrånkomliga underkastelsen även när Guds handlande inte går att förstå. Kontentan är att i vissa situationer prövas tron, varvid valet bara står mellan tro och otro, bejaka eller förkasta, allt eller intet. Tron på Guds godhet och allmakt måste vidhållas också inför döden och det till synes meningslösa lidandet, annars faller trossystemet samman. Vilket framstår som det yttersta hotet och vilket tillspetsat också kunde formuleras som en fråga med konsekvenser även för honom själv: "Kan en präst söka läkare?" 

Upprinnelsen till denna predikan är en händelse som nog får sägas bilda den här romanens höjdpunkt. Domaren Othons son insjuknar med alla tecken på pest. Berättelsens olika huvudkaraktärer samlas kring barnets säng för att följa verkningarna av ett nytt "serum" som en gammal kollega till Rieux lyckats utveckla och som man nu sätter sitt hopp till som en sista utväg i ett hopplöst fall. 

Det är en fasaväckande skildring av ett stackars barns utdragna döende i konvulsioner, kramper och ångestfyllda skrik med båda föräldrarna frånvarande i var sin karantän och med endast en grupp hjälplösa hjälpare runt sjuklägret, samtliga skakade i grunden av det de bevittnar. Få repliker fälls, men i dunklet hörs patern utbrista: "Min Gud, rädda detta barn. " Och när dödskampen äntligen är över förlorar även dr Rieux tillfälligt behärskningen och slungar i vredesmod en replik vänd mot Paneloux. "Åh, den pojken - åtminstone han var oskyldig, det vet ni mycket väl!"

Under allt fortgår ett solidariskt samarbete mellan ateisten och patern och övriga frivilliga, trots skilda livsåskådningar och delvis olika bevekelsegrunder. Kanske är det detta som gör denna berättelse om ett dystert skede i staden Orans historia så utmanande, så motsägelsefull och samtidigt hoppfull. 

Här diskuteras och ifrågasätts tro och moral, hjältar och helgon, och här ställs frågan vad det i praktiken är att vara människa och vad kärleken till Gud (den svåra) och kärleken till den man älskar (lyckan) egentligen är värd. Undra på att den yngling jag en gång var uppfattade denna roman som en av de riktigt stora och betydelsefulla; omdömet står sig än idag. 

Även Paneloux insjuknar på slutet med oklara om än allvarliga symptom. Han undviker läkarvård, också när han till sist forslas till sjukhus och stoiskt vänd mot väggen dör i ensamhet med ett krucifix i händerna. På registerkortet skriver man "Tveksamt fall". 

Kompassen

"Du som valt sjövägen från Kap till Coch Behar och har supit upp spriten i kompassen, förlora ej modet, kamrat! Styr efter topplanternan på din båt, den är dock ett högre ljus, inte så mycket högre men iallafall. Du kan räkna med en osäker kurs över mörka vatten. Detta vet du säkert." 

Willy Kyrklund. Ur "Om godheten"(Alba, 1988, s 99) 

Jo, frågan om vissheten kan ställas och besvaras på olika sätt. Kyrklund var något på våra breddgrader så ovanligt som en fullblodsironiker, dessutom med humor. Han har följt mig genom livet, och gång på gång påmint om sina korta kärnfulla satser om grundläggande ting. En fördel med dem är att de fäster som en sorts både intellektuellt och emotionellt utmanande kardborrar. Och så får man skratta högt, eller le inombords. 

Uppdukat för penséer

Bilden visar de böcker jag i all hast plockade med mig till landet som sommarläsning. De låg framme i någon av bokstaplarna så det var naturligtvis inget val i blindo, men kunde ändå ha sett annorlunda ut. 

Religionsfilosofiska tankegångar kring möjligheten av ett annorlunda gudsbegrepp, ett kulturhistoriskt porträtt av en jesuitisk resenär och uppfinnare av mnemoteknik, en ytterst realistisk roman om pesten, en äventyrsroman om en kapucinermunk i kontakt med dunkla makter samt en essä om Petrarca i Provence med undertiteln "Kärleken och ensamhetens liv". Kanske inte något givet tema, men ändå viss slagsida åt livsfilosofisk reflektion och gammal visdom.

Två av dem är för omläsning. Två med författare som är mina bekanta. En är en favorit sen tonåren. En borde jag ju ha läst för ett par decennier sen när jag köpte den. Men så mycket bättre att det ännu finns tid, om än verkligen inte oändlig, att i någon mån ta igen det som en gång inte hanns med. Att lustläsningen nu kan prioriteras utan problem.

Foto: EJ

Jardins sous la pluie

Efter ett par dagar av ihärdigt regnande skiner solen åter. Regnvatten behövs här ute i markerna och hur mycket som än faller tycks det aldrig räcka till om man får tro experterna. Aldrig nog för att höja grundvattnet till en betryggande nivå i alla fall. Men törstande trädgårdar gapar och sväljer.

Det är nåt visst med att höra vattnet i ljudlig böljegång öka och minska sitt trummande mot stugtaket, se ut genom fönstret mot en mörkgrå himmel och förstå att det här det lär nog bli det man förr kaxigt väderkunnigt betecknade som en riktig rotblöta.

Då kan man också låta tonerna från franska pianostycken av Rameau och Debussy via nätet strömma in i den sålunda dubbelt brutna tystnaden. Ja varför lyssnar man inte oftare till Debussy? Exempelvis till hans Jardins sous la pluie. 

Det är den isländske pianisten Vikingur Olafsson som spelar, just nu mycket i ropet. 

Bassani om Ferrara

Jag läser "Innanför stadsmuren" av Giorgio Bassani (1916-2000), nyligen översatt till svenska av Johanna Hedenberg (Modernista, 2020). Den ingår i den så kallade Ferrara-sviten och består av fem noveller som samtliga skildrar människoöden i den norditalienska staden Ferrara med omnejd. Det var där Bassani hörde hemma och som författare uppehöll sig livet igenom, även om han under många år var bosatt i Rom.

För cirka tio år sedan läste jag allt av Bassani som dittills fanns på svenska (läs här). Jag blev helt betagen av denne författares finstämda skildringar av människor och miljöer från italienskt 1900-tal, särskilt den fascistiska eran och efterkrigsårens sociala och politiska omvälvningar. Han lät sina protagonister leva i minnesrik närhet till stans historia, med trauman och aldrig bilagda konflikter endast nödtorftigt undertryckta av strävan framåt. Som den främsta huvudpersonen framstår på sätt och vis staden själv, också den märkt av krigets fasor men likväl beständig och med adresser möjliga att uppsöka och återerövra. 

Det är renässansstaden Ferraras gator och torg, katolska kyrkor och judiska samlingspunkter, kaféer och restauranger, butiker och bordeller, borgen och stadsmuren, kyrkogårdarna och minnesplattorna - allt noterat med närmast kartografisk noggrannhet - som sceniskt befolkas av individer, ofta med någon särprägel som gör dem åtminstone i yttre mening till förlorare, individer som i mötet med andra med en annan tro, från en annan klass, med andra politiska sympatier eller annan läggning bara därigenom skänker varandra kontur och karaktär.

Lida Mantovani är flickan från påvra förhållanden som förälskar sig i David från judiskt borgerliga kretsar, en ung man med grandiosa planer för framtiden. Hon blir med barn, lämnas och ser sig tvungen att återvända till moderns trånga kyffe i källarplanet på Via Salinguerra. En omtänksam bokbindare, Oreste, är den lilla familjens stöd i livet, en lika enveten som försynt uppvaktare av Lida och på allt sätt behjälplig med pojken, som han är beredd att fostra och betrakta som sin egen. 

Men Oreste är mer än dubbelt så gammal som Lida, som inte kan känna för honom det hon känt för David och därför förhåller sig avvaktande under åren som går. Modern ser sin egen historia i stora drag upprepas i dotterns. Hon skulle inte motsätta sig om Lida gav efter, men Orestes drömmar om giftermål realiseras först efter moderns död. Hans lycka som lagvigd man blir dock inte långvarig; Lida blir precis som modern änka, och det utan att ha kunnat skänka sin make det barn som var hans hemliga, aldrig uttalade önskan.  

Så ser innehållet i den första novellen ut i mycket korta drag. Det är en berättelse om drömmar som går om intet, om att vackert hålla tillgodo med vad omständigheterna gör möjligt. Det märkvärdiga är hur Bassani som vanligt lyckas att nyktert och osentimentalt belysa sociala betingelser för kärlek och vänskap utan att de båda huvudpersonernas individualitet förloras ur sikte. 

Den femte och sista novellen är typisk för den raffinerade novellkonst som det rör sig om här. Den handlar om ett specifikt stycke av trottoaren på Corso Roma och om en viss Pino Barilari, sonen till en apotekare med butik på samma gata. Unge Pino är den som lyckas erövra en av stans yppigaste och mest fantasieggande blondiner och som också har en framtid säkrad som pappans efterträdare. 

Efter några år som föreståndare för apoteket drabbas emellertid Pino av en plötslig förlamning i båda benen som följd av en dittills slumrande syfilis, vilket förvandlar honom till en egenartad figur som dagarna i ända sitter i pyjamas i ett fönster ovanför apoteket och arkaden med Caffè della Borsa. Med tunn röst ropar han ut sina varningar till förbipasserande på trottoaren mitt emot. Hallå! Se upp! Som om gatstumpen vore minerad.

Det är en listigt berättad historia som förbinder denne handikappade man med ett nätverk och tre historiska händelser - den fascistiska "marschen mot Rom" 1922, en fascistisk hämndaktion och ett vittnesmål i en rättegång - varav den ena (aktionen natten till den 16 december 1943) utspelar sig på den där trottoarbitens gatstenar med tegelmuren som fond. 

Elva personer mejades ner av kulsprutesalvorna som kom från Caffè della Borsas arkad och pepprade muren på andra sidan. Ingen ferrarabo, endast ovetande gäster och främlingar, väljer sedan dess den sidan av gatan när de passerar Corso Roma. Härav den egendomliga rösten med de obegripliga varningarna uppifrån fönstret så fort någon bryter mönstret. 

Trådarna i berättelsen löper som sagt samman i den knutpunkt som centralgestalten Pino själv utgör. Den fråga läsaren ställs inför väljer jag att formulera på följande sätt: När nu kriget är slut och alla vill glömma, vad kan eller vill Pino och hans hustru vittna om när den ökände fascistledaren som går under öknamnet "Olyckan" till sist ställs inför rätta?

Bassani ska läsas långsamt och noggrant. Han skriver utförligt i fullständiga meningar med flitigt bruk av bisatser, och han opererar med olika tidsplan som successivt låter sammanhanget framträda, samtidigt som där finns något outtalat att inlåta sig med. Det kräver en uppmärksam läsare som kanske i likhet med mig märker att man gärna - och med oförminskad njutning - läser novellen en andra gång och då finner att den innehöll bra mycket mer än vid den första genomläsningen.