Gustafsson och åldrandet

Jag surfar runt på en del kultursidor och hittar en länk till en artikel i Expressen av Lars Gustafsson. Den är från 2012 och handlar om åldrande och ålderstecken: "Tre kommentarer till Ciceros De Senectute". 
Vem skriver längre någonting lika befriat och befriande?
Tag och läs! Här.

Trädet, haren och mr Higgs svar på tillvarons gåta

Julidagar är semesterdagar för de flesta. För egen del har jag semester året runt numera. Vilket inte betyder att jag slarvar bort de vackra dagar vädrets makter skänker oss en vecka som denna. Hundpromenaderna om för- och eftermiddagarna gör jag lite längre; de kan bli över timmen nu och jag styr allt oftare stegen mot Botaniska trädgården. Issa har intenting att invända, tvärtom. Där finns massor av nya och upphetsande dofter under häckar och vid foten av trädstammarna.

För husses del inbjuder denna fridfulla miljö till reflektion efter att han på ett behagligt sätt blivit påmind om naturens oändliga artrikedom. Han, det vill säga jag, läser ivrigt, nästan som ett skolbarn som usla pedagoger ännu inte lyckats tråka ihjäl, på de träd, buskar och blommor som bär skyltar och försöker lägga en del namn på minnet. Ända sedan den store Linnés tid finns här mängder av växter från de mest avlägsna delar av världen. En del av dem står i jättebyttor för att kunna räddas undan det alltför bistra vinterklimatet. På ett undervisande anslag intill ett rart barrträd från andra sidan södra halvklotet läser jag att det upptäcks ett par tusen nya trädarter i världen årligen.

Ibland är siffror talande. Det är alltså inte bara ute i kosmos som upptäckter fortfarande kan göras. Det är inte heller i det allra innersta av tillvaron som så mycket återstår att upptäcka som i vår yttre jordiska natur, i varje fall om vi får tro det som i dagarna rapporteras från Cern-laboratoriet i Schweiz, där en ny "felande" partikel, Higgs-partikeln, med endast någon promilles osäkerhet fastslagits till sin existens. "Det jag kan säga är att om inte Higgs-partikeln existerade, skulle ingen av oss existera", säger generaldirektör Heuer om betydelsen av denna upptäckt, allt enligt SvD. Teoretiskt synnerligen upphetsande, men tyvärr kan man som vanligt i den avancerade fysikens värld inte själv konstatera faktum så som man kan konstatera sin egen existens eller existensen av en lustig tall från en dalsänka i australiska sydwales.

Upptäckterna en vanlig julidag i Botaniska trädgården är därför inte att förakta, särskilt inte när solen skiner och vindarna är varma. En sådan dag kan jag göra den för mig personligen märkliga iakttagelsen av vingnötsträdet, både det kaukasiska och det kinesiska, eller i en annan del av trädgården slås av det silvriga lövverket i japansk silverbuske (ett träd), eller i det rika rosbeståndet stöta på (nej, inte stöta på) en rodnande ungmö, vilket annars aldrig händer mig nuförtiden av det enkla skälet att de knappast längre existerar. "Maiden´s blush" är en ros som de flesta rosenodlare säkert känner väl till, och namnet får väl skrivas på det viktorianska kontot. Detta och mycket annat drabbar mina sinnen innan Issa väcker mig med ett våldsamt ryck i kopplet och ett gällt skall: en hare skuttar förbi och ger henne ingen ro förrän den gömt sig bakom en tuktad tuja.

Som generaldirektörn sa: ingenting, varken botanikernas gamla eller mina nya upptäckter, varken Issa, haren eller jag själv, vore möjliga utan Higgs-partikeln, som på den mest elementära nivån håller ihop alltsammans. Artrikedomen är ett under, ett under är likaså att någonting alls existerar. Hur det hela hänger ihop är grovt sagt det som Higgs-partikelforskarna är på god väg att lista ut. Undrar just hur den gamle mannen, mr Higgs himself, känner sig idag. Han som fick ge namn inte åt en ros men väl åt den felande partikeln. Han som spådde och fick rätt om någonting som var ämnat att förklara tillvarons gåta och som i en första artikel för fyrtio år sedan refuserades. Ödmjukt triumferande? Vetenskapligt bara klädsamt förnöjd? Existentiellt lika förtröstanfull eller villrådig som förut?

Som vanligt efter vetenskapliga upptäckter måste frågan ställas på vilken nivå vi kan bli tillfreds med svaren, på vilket sätt vi fått frågan om existensens gåta eller tillvarons innersta kärna nöjaktigt besvarad.

Issa hälsar att hon för sin del bryr sig varken om Linnés klassifikationer eller subatomär partikelfysik. Inte heller frågar hon efter meningsfullheten i att haren och hon själv existerar. Men när husse stannar tankfull inför ett högväxt vingnötsträd respekterar hon detta utan knot.

Foto: EJ (från Botaniska trädgården i Uppsala): Ovan ett gammalt kaukasiskt vingnötsträd med dess extremt långa fröhängen. Nedan den australiska Wollemi-tallen som kan bli 40 meter hög. (Bilderna är klickbara!)

Den tredje åldern och duvorna i parken

Hur känns det då? Den frågan får jag gång på gång nu, och jag förstår att den hör till.

Eftersom jag går in i den tredje åldern, som någon fyndig kollega menat att det handlar om, så hör det till att försiktigtvis undra hur jag upplever detta steg i livet. Steget som av andra mer sportsligt sinnade personer liknats vid att gå in i tredje perioden av livets hockeymatch, vilket ju kan väcka vissa dubiösa associationer till andra hockeytermer som utvisning och sudden death. Fast det senare inträffar väl dessbättre först efter tredje perioden när den inte lett till ett avgörande resultat.

Hur som helst, jag tänker inte på mig själv som själsligen plötsligt döende bara för att jag lämnar det arbetsliv som utgör en väsentlig del av de flesta människors identitet. Så jag brukar svara att tack, det känns bara bra, jag ser fram emot det. Jag ser fram emot att befrias från lönearbetet och helt och hållet kunna disponera min tid som jag själv finner för gott. Jag ser fram emot att slippa tröttande rutiner och träliga plikter, som ju är oundvikliga inslag i de flesta arbeten, samtidigt som jag säkert kommer att sakna en del av det där andra som hållit livsandarna vakna. Sympatiska kolleger inte minst.

Att föreläsa för unga människor i ett ämne som man förvärvat vissa teoretiska och praktiska insikter i är fortfarande stimulerande. Och att möta studenter som besjälas av viljan att erövra ny kunskap och som tacksamt tar sig an utmaningar för att förkovra sig, det gör arbetet givande och meningsfullt. Men högskolestudier är tyvärr i dagens samhälle alltför präglade av produktionstänkande. Alltför många omotiverade studenter förväntas genomströmma systemet med optimal hastighet, vilket givetvis gör att kunskapsnivån sjunker. För att nu inte tala om de samhällsvetenskapliga forskare som i anpasslighet till trender och ideologiskt korrekta syften försöker beveka anslagsbeviljande myndigheter.

Nu kan jag i stället bara ägna mig åt det som intresserar mig, och det har aldrig bara varit psykologi. Den här bloggen är bland annat uttryck för det. Med andra ord får någon annan mata duvorna i parken, eller i mitt fall änderna kring Fyrisån. Därmed inget ont sagt om en stilla kontemplation på en vackert belägen parkbänk. Rätt vad det är dyker en häger upp där man minst väntar det, och dagen är räddad.

Mitt mått av motion kommer förutom av cykeln i första hand att fyllas av promenader med vår lilla hund, Issa, sedan ett halvår en livfull, vaksam och intelligent familjemedlem som lyser upp tillvaron med sitt förnöjsamma jag. Hon är av rasen prazsky krysarik, vilket lär betyda råttfångaren från Prag (och bara det gör mig förtjust!). Hennes liv i en värld dominerad av dofter, ljud och mänskligt sällskap är fascinerande att iaktta. Hon spetsar öronen vid steg i trapphuset. Hon vet så väl i vilka parkområden haren håller till och i vilka träd som sannolikheten att sikta en ekorre ökar. Igelkotten däremot rör sig lite för långsamt för att på allvar hetsa upp henne, och koltrastarna gör henne endast lite lojt avvaktande. Allt känns omedelbart i kopplet innan jag själv blir varse vad som är på gång.

Som svar på frågan brukar jag nämna det jag länge velat ägna mer av min tid åt, varav en del hör till det där man brukar säga att det blir väl av först som pensionär. Jag vill tro att allt egentligen inte blir så väldigt nytt och annorlunda. Det finns nog och övernog av sånt man kan engagera sig i här i världen, och risken att jag skulle bli sysslolös och plötsligt överväldigas av övergivenhetskänslor på parkbänken är liten. Nej, det blir fråga om att välja, att prioritera, och även fortsättningsvis se till att odla vänskaper och kontakter. Den tredje åldern är visserligen utsållningens tid, men allt ändras inte i ett slag och förhoppningsvis får släkt och vänner liksom jag själv behålla hälsan ett bra tag än. Jag intalar mig att de krämpor som förr eller senare anmäler sig inte nödvändigtvis behöver hindra allt man önskar göra i det korta liv som återstår.

Resor kan göras närhelst det passar en själv, en klar fördel även ur ekonomisk synvinkel. Mina huvudsakliga resmål har alltid legat i Europa, Italien allra främst, och det ter sig underbart att till exempel kunna ta sig några dagar till Rom utan att behöva bekymra sig om var i kalendern det kan klämmas in. New York skulle jag också vilja återvända till, gärna innan dollarn återhämtar sig.

Kanske kommer jag äntligen att försöka fördjupa mig i kontrapunkt. Inte för att påbörja en karriär som tonsättare, utan för att lära mig mer om denna sköna konst i den skönaste av konster. Redan som mycket ung tog jag en korrespondenskurs i harmonilära som aldrig blev slutförd, så varför inte följa upp den?

Jag har även drömt om att lära mig mer italienska. Jag vill kunna säga något om förfluten tid också, och givetvis utöka ordförrådet. Och eftersom jag bor i en vacker universitetsstad finns alla möjligheter att inte bara förbättra språkkunskaperna utan även fördjupa sig i många andra kunskapsområden.

"Det var du som var så duktig på att rita", sade en gammal klasskamrat till mig för några år sedan när vi stötte ihop för första gången på kanske femtio år. Under årens lopp har detta ritande och målande gått i skov, oftast med flera års intervall. Det kommer att bli mer ritande nu, det är jag rätt säker på. Och inte bara akvarell eller olja, utan kanske just blyertsteckningar, vilket är en underskattad konstform som annars mestadels betraktas som enbart skiss och förberedelse.

Läsning förstås, mer tid för läsning av ren lust. Olästa klassiker står och väntar. Och omläsning väntar likaså - av riktig litteratur, den som satte spår i medvetandet och som är rik nog att bjuda på nytt vid varje nytt närmande.

Skrivande. Bloggskrivandet har varit en viktig stimulans, ungefär på samma sätt som hemmamusicerandet vid flygeln. Det kommer att så förbli. Jag har alltid gillat att formulera mig i skrift och att uttrycka mig i musik. Varför skulle det bli annorlunda nu?

Och psykologin då? Den praktiska delen - känslan av att inte längre vara efterfrågad och behövd i yrkeslivet? Det där har jag sett och hört att en del får en sorts övergångsbesvär med. Men jag tror att det främst drabbar dem som satsat allt på yrkeslivet och inte har så mycket annat att fallla tillbaka på. Och teoretiskt? Tanken att sammanfatta något av det som varit mest engagerande i psykologisk teori och praktik i en bok har funnits där. Men vi får se. Det kanske blir en helt annan bok i så fall.

För nu när jag befriats från alla måsten kanske jag till och med kan överraska mig själv. Mitt i det kroniska mångsyssleriet, som är och förblir min lott, kanske jag kan överraska mig själv. Jag tänker i alla fall försöka hålla öppet för den möjligheten.