Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 21 november 2016

Wienklassikernas sista pianosonater



Pianisten Andras Schiff krönte sitt gästspel i Stockholms Konserthus förra veckan med söndagens recital med alla de stora wienklassikerna på programmet. Idén att presentera Haydns, Mozarts, Schuberts och Beethovens sista pianosonater i en och samma konsert kan tyckas lika snillrik som självklar, särskilt om man som Schiff sedan länge är djupt införstådd med dessa verk. 

Sista pianosonat betyder, förutom i Schuberts fall, inte att det är ett sista eller nära döden-opus i respektive tonsättargärning. Men det är i samtliga fall mogna verk, det sista i raden av ett stort antal från vardera tonsättare i just denna genre. Det är fascinerande att tänka sig att samtliga tillkom inom en tidrymd av trettionio år 1789-1828. 

Haydns sonat i Ess-dur HXVI 52 är fylld av surpriser och kreativa infall. Man undrar vad som döljer sig i de egendomligt hesiterande steg som präglar mellansatsen. Enklare då i sista satsens presto att föreställa sig farfar Haydn ropa in barnbarnen på en lek i flygande fläng, en lek som nog får dem att till sist upphetsade skrika av förtjusning.

Mozarts sonat i D-dur KV 576 innehåller framför allt ett underbart Adagio som kan vara lite klurigt att hitta ett komfortabelt tempo i som håller hela vägen. Jag har hört många inspelningar med olika val och de har varierat mellan drygt fem minuter ända upp till sju minuter, vilket är en stor variation på ett så pass kort stycke. Schiff lutar åt det snabba hållet redan i sin inspelning från början av 80-talet, och så även nu. Det är knappast Adagio, men jag förstår och accepterar hans val ändå, trots att tempot snarast känns som allegretto, särskilt när triolerna kommer in. 

Aftonens två största nummer var givetvis Schuberts mästerverk i B-dur, D 960 och Beethovens märkliga, tvåsatsiga trettioandra sonat i c-moll, op. 111. Vad finns då mer att säga om denne gudabenådade Schubert som i rätta händer (till exempel Schiffs) får en att bara förstummad tacka och ta emot. Jag har skrivit om det här stycket förut (i samband med en likaså minnesvärd konsert med Paul Lewis, här) och jag vidhåller att i synnerhet andra satsens Andante sostenuto är något av det mest sublima som pianolitteraturen kan uppvisa. Oändligt melankoliskt, men samtidigt gåtfullt trösterikt, som när krampen släpper vad än den kan tänkas handla om. Men även den långa första satsen gavs en innerlig tolkning av Schiff som gjorde att man fick tillfälle att med repriserna uppfattade de dynamiska nyanserna han lyfte fram. Allt som allt ett storartat framförande som gjorde mig euforisk.

Sist Beethoven, och även här imponerade Schiff med ett både kraftfullt och nyanserat spel. Det är precis vad som krävs i denna skiftesrika musik med flera kulminationer. Arietta är beteckningen på den sällsamma sista satsen - en liten sång, jo jag tackar jag. Visserligen börjar den som en stilla bönepsalm, men variationerna som sedan följer är ju inte sprungna ur vilket temperament som helst. Man sitter omväxlande andlös av de ömtåliga diskantdrillarna och uppjagad av det stigande mullret när flygelns alla orkestrala krafter utmäts. 

Stor musik från en stor artist. En konsert jag sent kommer att glömma.

fredag 18 november 2016

Två citat från Pnin av Vladimir Nabokov



"Med vaktmästarens hjälp skruvade han fast en pennvässare på sidan av bordet  - detta tillfredsställande, högst filosofiska redskap som låter som "ticonderoga-ticonderoga" då det tuggar i sig den gula lacken och det kära träet, och slutar i en sorts ljudlöst snurrande, eterisk intighet på det sätt vi alla en gång skall."
___ ___ ___

"Från en paviljong som var halvt övervuxen av akacior hördes brottstycken av ett häftigt meningsutbyte mellan professor Bolotov som undervisade i filosofihistoria och professor Chateau som undervisade i historiefilosofi. "Verkligheten är varaktighet", hördes en röst - Bolotovs - dundra. "Inte alls!", utbrast den andra. "En såpbubbla är lika verklig som en fossil tand". 
___ ___ ___

Citaten hämtade från "Pnin" av Vladimir Nabokov, sid. 68 respektive sid. 117 (Norstedts, 2000, i översättning av Aris Fioretos).

torsdag 17 november 2016

Lektor Pnin anmäler sig - och jag honom



Jag läser vidare i Vladimir Nabokovs rika produktion. "Pnin", en roman han skrev när "Lolita" var färdig men ännu inte utgiven, har jag i två upplagor. Den jag nu läst är nyöversättningen (med efterord) av Aris Fioretos (Norstedts, 2000), men någon gång i slutet av nittiotalet hittade jag antikvariskt den tidigare svenska utgåvan, som kom 1958 (originalet är från 1957). Jag påbörjade läsningen men avbröt mig, så där som man gör ibland när man har för många järn i elden. 

Den här gången har jag läst till slutet och det har jag åtminstone delvis den fina översättningen att tacka för. Minst halva behållningen av att läsa Nabokov består i hans språk, som det måste vara en utmaning att översätta (se mitt PS nedan). Han får ofta mycket sagt i en enda mening och är på så vis inte heller speciellt lättläst. Krävande, men samtidigt lustfyllt underhållande, skulle jag vilja säga.

Huvudpersonen i den här romanen är en ryskamerikansk lektor i ryska språket vid ett mindre universitet på amerikanska östkusten, och tiden är femtiotal. Han heter Timofej Pnin och har flytt först leninismen och sedan hitlerismen. Karakteristiken av honom är, liksom den av flera andra av hans kolleger, obarmhärtig men ändå inte utan sympati. Han är en udda person, en sorts godhjärtad antihjälte i uppenbar avsaknad av tilldragande yttre. Hans eftergifter åt den amerikanska klädstilen snarare understryker än döljer hans bortkomna skepnad: den kala, brunbrända flinten, de hornbågade glasögonen, den apliknande överläppen, potatisnäsan och en atletisk kropp som ("tämligen snopet") slutar i ett par spindelben och "små, nästan feminina fötter". 

Mitt referat lånar här en del av Nabokovs ironiskt lättsamma, ibland komiskt satiriska, sätt att beskriva folk och umgänge i den akademiska New England-miljön med dess betydande inslag av emigranter. Han begagnar sig inte av någon stor yttre dramatik; det får räcka med att Pnin till exempel hamnar på fel tåg på väg till en gästföreläsning, eller inviterar ett antal av sina intriganta kolleger till en bjudning i sitt nya hem. Berättelsen vilar inte på ett linjärt förlopp utan presenterar snarare scener ur Pnins exiltillvaro med blixtbelysande återblickar på en svunnen tid.

Stilen är en märklig kombination av vass kommentar och precis lyrik. (I så måtto kan han påminna om den sarkastiske och lyriske Prokofiev, om en sådan drastisk koppling till musik får göras). Han pendlar mellan närgånget detaljstudium och den kyliga distans som följer av ett desillusionerat genomskådande av mänskligt samspel. Återgivningen av en till synes vardaglig händelse i nuet kopplas strax till en episod i det förflutna, vilket sker genom de upprepade händelser i livet som Nabokov försöker påvisa, ett slags déjà vu fastän för sanna och verkliga händelser. Så låter han till exempel en ekorre dyka upp i berättelsen på flera ställen och härleder också engelskans squirrel till två grekiska ord med den sammantagna betydelsen "skuggsvans". Lek med ord och uttryck, i det här fallet även med ryska termer och Pnins brutna engelska, ingår också som ett element i denna noggranna prosa som både förvånat och förtrollat mig.

Att Nabokov lyckas väcka så mycket intresse för denne lågmälde lektor är bevis nog för hans storhet som författare. Pnin är ju något av en motpol till den elegante och samvetslöse förföraren Humbert Humbert i "Lolita". Det stora är att Nabokov inte bara beskriver en tafatt och smått löjlig figur som utnyttjas av exhustrun, blir förbigången i tjänsten och föremål för andras skämtsamma imitationer, utan även gestaltar en människa med erfarenheter av livets onda och goda, där sinnliga minnen av barndomens ryska och baltiska somrar och en ungdomsförälskelse - den vackra Mira som dog i Buchenwald - framstår som just så ljuva och smärtsamma som de var och är, också i ljuset av tillvarons senare "skuggsvansar".

Det här är den sortens bok som när man har slagit igen den lever kvar inom en som en lustfylld oro.Och som man helst omedelbart skulle vilja börja om med i känslan av att där fortfarande finns mycket mer att hämta.

PS. I Aris Fioretos´ insiktsfulla efterord finns en uppgift som gjorde mig häpen. Han skriver där att den förra översättningen på grund av sin undermålighet drogs in och makulerades efter krav från författaren via juridiska ombud. En del hann dock ut på marknaden och såldes, närmare bestämt 1005 exemplar. "Ett eller annat går ännu att uppbringa på antikvariat, men kostar", skriver Fioretos och berättar vidare att ett par exemplar av den indragna upplagan från 1958 har sålts i New York för 1000 dollar per styck! Detta sägs alltså i den utgåva jag läst med tryckår 2000. Undrar just om det priset fortfarande står sig. I så fall är det väl ett ovanligt exempel på att man ovetande ibland kan göra lönsamma investeringar även på ett bokantikvariat (se bildbeviset ovan!).

Foto: EJ

fredag 11 november 2016

Resor i fantasin och verkligheten



Jag kan ha varit elva eller tolv år när jag av en kompis som var lite äldre tipsades om att man kunde skriva brev till olika länders turistbyråer i Stockholm. Man kunde beställa hem påkostade broschyrer och fina kartor alldeles gratis. Hemma hos honom såg jag bevisen: buntar av material i vackert tryck på bästa papper, broschyrer med praktiska anvisningar och framför allt bilder som skulle locka resenärer till London, Spaniens solkuster, grekiska öar, schweiziska alper, New York och Niagarafallen.

Jag tyckte mycket om geografi i skolan, älskade blindkartor där floder, sjöar och berg skulle anges och tyckte om den där barnsliga matematiken kring högst, störst och längst. USA vann ju oftast, men min vurm för de där förenta staterna berodde inte bara på Empire State Building och annat som där och då var biggest i the world. 

Att med posten få stora bruna kuvert med ett sådant fantasieggande innehåll var stort. Ingen kunde ju ana min ålder när jag på pappas Hermes Baby formulerade mig så vuxet och formellt korrekt som möjligt:

Till
Schweiziska Statens Turistbyrå
Stockholm

Emotser tacksamt broschyrer, kartor och annan information om Schweiz inför planeringen av en resa.
Tack på förhand!

Einar Jakobsson
Badhusgatan 2
Malmberget

I synnerhet ordet "emotser" minns jag som viktigt; det användes ju så långt jag förstod bara i liknande sammanhang och maskerade effektivt avsändarens ålder. Det där om resplaner var väl en lögn så pass oskyldig (och okontrollerbar) att man kunde tillåta sig den utan allvarliga samvetsförebråelser. 

Som ung norrbottning imponerades jag av de soliga bilderna av Mont Blanc, Matterhorn och Grossglockner. Fjäll fanns i min närhet, men alper var något annat. Eftersom jag ritade och målade mycket och hungrade efter nya motiv gjorde de schweiziska och österrikiska broschyrerna särskilt intryck. Dundret i fonden rakt utanför fönstren från Badhusgatan hade jag redan målat så många gånger att jag behövde något nytt och mer dramatiskt. Än idag skulle jag kunna rita konturen av detta lågfjäll i blindo. Dundret - 823 m.ö.h. - finns kvar men från Badhusgatan kan det inte längre ses. Som åtskilliga andra gator försvann den i Gropen.

Min far hade en jordglob som lampa på sitt skrivbord. Även han reste i fantasin, däremot mycket begränsat i sinnevärlden. Dagens överflöd av information via nätet var inte ens science fiction då, men stimulerande reseskildringar fanns och missionärernas rapporter likaså. Hans drömmar gick dock åt ett annat håll, originellt nog till Island och Spetsbergen, vilket han knappast delade med övriga familjen. 

"Sveriges kommunikationer" (SJ:s informations-rika tidtabellskatalog) var en spännande publikation som ofta låg på pappas skrivbord. På den tiden fanns också rundtursbiljetter som medgav ett antal uppehåll på resan. Minnen av tågresor har jag sen tidig barndom, av flygresor inga alls. Som familj gjorde vi även ett par långresor i bil till släkten i södra Sverige. Aldrig dock utanför landets gränser.

Jag har sedan med åren blivit tämligen berest, åtminstone i Europa, och inspirationen kan nog härledas till geografilektionerna, broschyrerna och min far, vars verkliga och orealiserade resor inte minst handlade om att tänka ut dem. 

Jag kom att tänka på allt detta i samband med att jag drömde mig bort - via nätet, kartor och ett sparat nummer av Bell´Italia - till Puglia och Basilicata, där jag ännu inte varit trots oräkneliga Italienresor. Klacken och hålfoten vore fint att få besöka. Bilderna från Bari, Matera, Ostuni, Otranto, Lecce och Taranto är lika lockande som de som en gång den italienska turistbyrån levererade i min barndom. Svårt blir att välja i sinnevärlden, då man ju inte kan hinna allt. Men fram till beslut om förverkligande kan man alltid ägna sig åt fantasifull planering.

måndag 7 november 2016

De bästa pianokonserterna (2)



Pianokonserten har hållit sig som en stabil konstmusikform genom århundradena. Faktiskt mycket bättre än symfonin. Följaktligen finns en enorm ansamling som nog ingen kan överblicka. Mitt urval till en 10-bästalista häromdagen kräver dock, tycker jag själv, en uppföljande komplettering med ytterligare tio. Den följer här.

Kanske ett onödigt påpekande men ändå: Det kan hända att här finns konserter som jag inom en nära framtid skulle vilja byta ut mot andra - till följd av nya upptäckter eller sådant jag för tillfället glömt. Ett urval är alltid subjektivt och subjektiviteten undergår ibland förändring.

C P E Bach: Konsert för två pianon och orkester i F-dur, Wq.46
Den av Bach-sönerna jag känner bäst är Carl Philip Emanuel, och han är ingen tonsättare man kan vifta bort som minor, inte heller i det här sammanhanget. Just konserterna med piano/klaver har jag ganska nyligen upptäckt, och det är främst tack vare Michael Riesche och Kammersymphonie Leipzig. På tre cd-skivor har de visat varför den här musiken äntligen måste få den fulla uppmärksamhet den förtjänar. Jag väljer konserten för två pianon, men kunde också ha valt exempelvis Wq. 23 i d-moll. Lyssna till den intrikata polyrytmiken som dyker upp i första satsen, till det ömsint gravitetiska Largot, och sist det luftigt dansanta Allegrot och du kommer att omfamna den här musiken lika motståndslöst som jag.

Haydn: Pianokonsert i D-dur, Hob. XVIII:11
Det råder oklarhet kring vilka av de elva klaverkonserter som satts på Haydns konto som verkligen är hans. Tre av dem, de som brukar framföras, är dock konfirmerade som äkta vara. Bland dessa tre vill jag lyfta fram den i D-dur. Det är fullödig wienklassicism med den där kreativiteten som man kan räkna med hos Haydn, även om han inte i den här genren når upp till det bästa hos Mozart. Vissa partier låter dock som att det lika gärna kunde varit Mozart vid fjäderpennan. Sista satsens livfulla Rondo all´ungherese visar Haydn på hans mest uppsluppna humör. Jean-Efflam Bavouzet och Manchester Camerata har gjort den bästa inspelning jag känner till (Chandos).

Mendelssohn: Pianokonsert nr 1 i g-moll, op. 25
Någonting con fuoco (med eldighet) får gärna komma med i den här samlingen, en eld som redan från start flammar upp av underblåsande vind. Psalmtonen i Andantet gillar jag också, så därför den första konserten. Och så sista satsen, som liksom i romantiskt övermod kastar sig i sadeln och drar iväg i sporrsträck för att hinna - ja, före vem eller vad? Lycklig musik med självförtroende. Lyckan må alltid riskera att framstå som banal, men den okomplicerade treklangsharmoniken hos Mendelssohn har jag med åren mer och mer bejakat. Han har alltid funnits där med sin klarhet och sina Lieder ohne Worte. Så även här.

Chopin: Pianokonsert nr 1 i e-moll, op. 11
Jag hör till dem som inte bryr sig ett skvatt om invändningarna mot Chopins föregivet bristande handlag med orkestersatsen i sina enda orkesterverk. Vad är det för fel på den fem minuter långa orkesterintroduktionen här? Och orkestern tjänstgör fortsättningsvis utmärkt som ackompanjemang till solisten. Att pianot spelar huvudrollen bör inte förvåna när vi har att göra med Chopin och den av de båda konserterna jag föredrar: den första (som ju kronologiskt är hans andra). När Krystian Zimerman någon gång strax före sekelskiftet kom med sin lysande inspelning tillsammans med Polish Festival Orchestra tystnade alla reservationer - i varje fall minns jag det så. Naturligtvis är detta en underbar pianokonsert.

Liszt: Pianokonsert nr 1 i Ess-dur, S 124
Även om jag aldrig på allvar drabbats av lisztomanin erkänner jag hans snille och njuter honom i lagom doser, inte minst den åldrige abbotens märkvärdiga innovationer. Naturligtvis skulle tidsresan till en seans med denne pianoförförare vara en upplevelse jag inte skulle tacka nej till. Han fick då gärna framföra den första av sina båda pianokonserter, och jag skulle vara beredd att stötta den dånande dam som satt bredvid mig. Kanske skedde det i mitten av Adagiot, när han låter en stöt gå genom den drömmande lyssnaren. Nå, allvarligt talat, eftersom Svjatoslav Richter och Londonsymfonikerna under Kirill Kondrashin väckt Liszts magi till liv på en klassisk inspelning, kan jag nöja mig med den.

Skrjabin: Promethée, Le Poème du Feu, för piano och orkester, op. 60
Han komponerade visserligen det som skulle kunna ses som Chopins tredje pianokonsert (op. 20), den excentriske Skrjabin som i yngre dar stod stadigt med åtminstone ena benet hos Chopin. Men i det här verket (från 1910) är han fullt utblommad som sig själv, vilket betyder avantgardistisk musik i dissonanta (men sällan osköna!) klanger, som han med sin synestesi också färgsatte för en ackompanjerande ljusorgel. Den här musikens förhärligande av mystiken slutar i en extas lika överväldigande som den i hans poem med just den beteckningen.

Sjostakovitj: Pianokonsert nr 1 i c-moll, op. 25
Här möter vi för ovanlighetens skull den annars så ofta plågade Sjostakovitj på riktigt gott humör. Det hela blev snudd på en dubbelkonsert; den kallas ju också Konsert för piano, trumpet och stråkorkester. Men trumpeten har mest att göra i sista satsen så det är ingalunda fel att kalla detta en pianokonsert, och en mycket underhållande sådan. Stycket lär vara fyllt av en hel del "stöldgods" eller citat från både klassikerkolleger och folkmusik, vilket bidrar till det lättlyssnade, bitvis nästan trallvänliga draget. Men vad gör det när musiken samtidigt har en komplexitet i både klang och rytmik som tillfredsställer även kräsna öron.

Poulenc: Konsert för två pianon och orkester i d-moll, FP 61
Här har vi honom, gamängen kallad, med sitt direkta, charmanta tilltal, som kanske snarare borde beskrivas som en seriös man som inte blygdes för sin fäbless för jazz och music hall. Mozart älskade han också, vilket tydligt märks både i denna dubbelkonsert och i en senare med bara ett piano. Jag väljer den dubbla för dess musikantiska lyster och det dialogiska samspelet, även det med slagverk och blåsare. I mellansatsen direktciteras ett tema från Mozarts d-mollkonsert, och i sista satsen briljeras det med klanger från både öst och väst. Jag har alltid gillat honom skarpt, den gode Francis, och misstänker att han är en större tonsättare än de flesta tror.

Lutoslawski: Konsert för piano och orkester
Denne polacks enda pianokonsert är ett verk som står kvar i den melodiska traditionen, även om det är modernismens tonspråk vi hör. Det är den sortens musik som visserligen kräver koncentration men som när man väl är inne i den ger riklig belöning. Den är ställvis mycket dramatisk, men förmedlar också i andra avsnitt ett besinnande lugn. Hör bara de inledande minuternas diskantglitter i pianot, som sedan återkommer. Eller notera hur ett slags oväder successivt byggs upp och urladdningarna blir oundvikliga. Hör tystnaderna och de eftersinnande kommentarerna i tredje satsens largo. Ja, här finns gott om sofistikerade klanger som jag vill påstå bildar mycket vacker musik.

Schnittke: Konsert för piano och stråkorkester
Till sist ännu ett verk som kräver ett visst mått av tolerans för den moderna musikens uttrycksformer. Detta oindelade stycke från 1979 må vid en första lyssning framstå som ömsom attraktivt och ömsom påfrestande i sin extrema blandning av starka, täta ljud och glesa, svaga. Verket innehåller flera kulminationer av närmast klusterbetonat brus som samtidigt på något underligt sätt tycks tonalt, och däremellan serena klanger hämtade från den ryska ortodoxins värld. Jag kan inte finna det annat än i högsta grad fascinerande. Jag tror rent av att det kan röra sig om ett förblivande mästerverk. Paret Postnikova (piano) och Rozhdestvensky (dirigent) med London Sinfonietta har gjort en fin inspelning av verket, men på Youtube kan man också lyssna till en inspelning med Marc André Hamelin, där man samtidigt kan följa med i pianonoterna.

Och vad fick inte plats? Mycket - också av flera andra stora tonsättare, t ex Dvorak, Grieg, Tjajkovskij, Britten, Martinu, Schönberg, Reger, Glazunov, Rimskij-Korsakow, Lyapunov, Stenhammar... Jag känner mig utmanad att lyssna mer till åtminstone några av dem som jag ännu inte ägnat tillräckligt många lyssningar. 

lördag 5 november 2016

Allhelgonatid - tid för ett requiem



Mörk är november och gravljusens lågor flämtar på kyrkogårdarna. Kyrkor med goda resurser inviterar till sammankomster med sakral musik, tiden för dödsmässor är inne. Julmusik av Bach och Händel är störst men i allhelgonatid hör ett requiem, gärna Mozarts, till det som kan locka en betydande del av den sekulariserade svenska allmänheten till kyrkan

Mozart först och främst, och sedan Fauré, Verdi och Brahms, även om de båda sistnämnda som regel kräver konserthusens resurser. Bland övriga - som av olika skäl mera sällan framförs - kan nämnas Cherubini, Duruflé, Britten, Dvorak, Berlioz, Pizzetti, Reger, Howells, Zelenka, Bomtempo, Hasse, Ockeghem, de la Rue, Schnittke, Olsson, ja, i själva verket finns det fler än man tror. En del bygger på den katolska mässan, andra på bibeltexter eller dikter. 

Skivor finns ju alltid att tillgå, liksom musiktjänster via nätet. I år har jag lyssnat in mig på Alfred Schnittkes (1914-1976) Requiem, som i stort är trogen dödsmässans ritual. "Polystylisten", som han själv kallade sig, komponerade musik i de mest skiftande stilar och uttrycksformer. Ibland enkel och ibland komplex, ibland modernistisk och ibland i "gammal stil". 

Hans requiem tillhör otvetydigt modernismen och är komponerat för blandad kör, solister och en ensemble som huvudsakligen består av slagverk, orgel, piano, bas och gitarr, (en elgitarr!). Vissa delar är dramatiska, särskilt Kyrie och Credo (som har ett truminslag som kan förefalla out of place) medan andra - som Lacrimosa, Sanctus, Benedictus och Agnus Dei - är lyriska med huvudsakligen kör och solister i regelrätt skönsång. Dit hör också inledningens Requiem aeternam som även avslutar verket.

Ju mer jag lyssnar desto mer fångas jag av den här mässan. Den beskriver väl hela det känsloregister som erinran om våra döda och vår egen dödlighet väcker. Den inspelning jag fastnat för är den som avbildas ovan. Radiokören och de fina solisterna under ledning av Tönu Kaljuste är verkligen goda ambassadörer för den här musiken.

tisdag 1 november 2016

De 10 bästa pianokonserterna




Det här med att utse de 10 (eventuellt 20) bästa musikverken i olika sättningar roar mig faktiskt. Det blir ett sätt att erinra sig stora musikupplevelser, och varje ställningstagande tvingar fram överväganden och förnyad lyssning. 

Även om listorna mera sällan blir originella kan de i bästa fall även för andra bli påminnelser om vad som finns, och stimulera tankar om vilka verk man själv saknar eller eventuellt skulle vilja stryka. 

Beträffande pianokonserter var jag rätt säker på att 10-listan inte skulle innehålla några överraskningar för någorlunda initierade lyssnare, särskilt som jag inte ägnar mig åt rangordning. Men här saknas i alla fall ett par populära konserter som alltid brukar listas, nämligen Griegs och Tjajkovskijs, så det finns med all säkerhet de som inte samtycker. 

Även i det här fallet blev det helt nödvändigt att utöka listan med tio ytterligare verk, med möjligen fler oväntade inslag. Som vanligt har jag velat försäkra mig om en spridning genom att tillåta endast ett verk per tonsättare.

J S Bach:  Pianokonsert nr 1 i d-moll, BWV 1052
Bachs pianokonserter hör inte till det mest kända i hans omfattande verkförteckning där så mycket annat, inte minst klavermusik, står i förgrunden. Bland dessa fem underbara konserter väljer jag den första, för den dansanta swingen i första satsen och det lyriskt majestätiska Adagiot i andra. Ja, och givetvis också för den tredje och sista satsens smittande glädjefnatt som fullbordar ett fullödigt verk. Jag fick förnyad kontakt med dessa konserter häromåret i och med Gewandhausorkesterns inspelning med Riccardo Chailly som dirigent och Ramin Bahrami som solist. Bättre talan för den här musiken finns inte.

Mozart: Pianokonsert nr 17 i G-dur, K. 453
Att välja endast ett av Mozarts många starka bidrag till denna genre kan, åtminstone för Mozartälskare, kännas helt omöjligt. Mitt val måste ändå bli nr 17 bland de 27. Här möter oss en olidlig skönhet och lätthet som döljer vilka svindlande djup som helst. Bara det som ryms i de stoppande pauserna i det innerliga Andandet är ju helt förkrossande. Och visst är det Papageno som sticker upp huvudet i sista satsens huvudtema? Även här har jag en inspelning som jag gärna återvänder till, nämligen den med Piotr Anderszewski och Scottish Chamber Orchestra. Jag lyssnar på nytt - och nej, jag tvekar inte längre: det här är Mozart i högform i ett format där han ofta gjorde sitt bästa.

Beethoven: Pianokonsert nr 4 i G-dur, op. 58
Jo, jag vet förstås att femman, "Kejsarkonserten", är den populäraste och mest spelade av Beethovens fem pianokonserter, men jag har aldrig förstått varför. Den är naturligtvis på intet sätt undermålig, men både trean och fyran är ju så mycket bättre. De bombastiska inslagen och de upprepade löpningarna i femman kan aldrig få mig att lyssna så som jag tvingas göra i fyran, med dess troliga inspiration från den nyss nämnda konserten av Mozart. I Andantet försiggår en märklig dialog mellan stråkarna och pianot som börjar med pianots försynta, ja undergivna tema, näpst av hotfullt dominanta tongångar från stråkarna. Gång på gång upprepas detta. Slutligen dämpas stråkarna och pianot får väl sägas avgå med segern i så måtto att det inte låtit sig tystas. Är det kanske fråga om Orfeus i musikalisk kamp mot furiernas välde, så som en på 1800-talet vida spridd tolkning ville ha det?

Schumann: Pianokonsert i a-moll, op. 54
Om jag nu förbigår både Tjajkovskij och Grieg är det inte för att jag ogillar romantisk pianomusik, tvärtom. Schumanns konsert har jag alltid haft ett gott öra till och jag väljer honom även före Mendelssohn och Chopin, som får nöja sig med var sin konsert på den kompletterande listan. Första satsens ljuva huvudtema varieras utsökt i en musik som är mycket schumannsk i sin pendling mellan ömsinthet och upprördhet och med inslag av sprudlande lycka. Grieg försökte göra något liknande, men nej han nådde aldrig upp till förebilden. Svjatoslav Richter får mycket gärna sitta vid klaviaturen, men det finns många andra fina inspelningar också.

Brahms: Pianokonsert nr 2 i B-dur, op. 83
Upphöjt lugn, även inför en och annan passerande stormby, kan sägas vara ett kännetecken för den mogne Brahms, så också i den här väldiga pianokonserten. Ett ensamt horn i fjärran, som i början av första satsen, eller ett serent cellosolo, som i inledningen av andantesatsen, visar att vi har att göra med en konsert så stor och rik på symfoniskt välljud att inte bara pianot utan även andra instrument utan vidare kan beredas solistutrymme. När väl pianisten tar vid i detta andante som kan få vilket förhärdat sinne som helst att vekna, sker det till så spröda toner att man håller andan - tills musiken blommar ut för fullt, det subtila samspelet mellan orkestern och solisten firar triumfer och cellon slutligen återkommer i dialog med pianot och orkestern. En konsert i ordets rätta bemärkelse!

Rachmaninov: Pianokonsert nr 2 i c-moll, op. 18
Min första LP-skiva med klassisk musik köpte jag som barn med den här musiken och Van Cliburn som solist. Det får avgöra valet mellan den andra och den tredje konserten, där den senare är den jag numera oftare lyssnar på. Det är inte bara fråga om bländande virtuositet, det är helt enkelt bra musik som är både medryckande och innehållsrik. Jag har på äldre dar generellt uppvärderat tonsättaren Rachmaninov, han som var den kanske störste pianisten någonsin. Den här pianokonserten är väl jämte Tjajkovskijs i b-moll den mest kända och älskade av alla, och för min del råder det inga tvivel om vilken rysk pianoromantik jag föredrar. (Se även nästa val!)

Medtner: Pianokonsert nr 2 i c-moll, op. 50
Nikolai Medtner, rysk pianist och tonsättare, var god vän med Rachmaninov och större delen av sitt liv bosatt och verksam i England. Deras musik klingar likartat, även om Medtners inte alltid är lika omedelbart tillgänglig. Medtner skrev en stor mängd fantastisk musik för piano, dock endast tre verk med orkester. Den andra pianokonserten tillägnades Rachmaninov, som i sin tur dedicerade sin fjärde till Medtner. De tre satserna har beteckningarna Toccata, Romanza och Divertimento. Det är antimodernistisk musik, melodisk och klassiskt briljant, där särskilt mellansatsen torde ha förutsättningar att bli lika uppskattad som det bästa hos den mer berömde vännen och kollegan.

Prokofjev: Pianokonsert nr 3 i C-dur, op. 26
Lika bra att på en gång nämna den tredje ryssen, och samtidigt lämna romantiken. Av Prokofjevs fem konserter är den tredje den allra eldigaste och skönaste, den som visar denne tonsättares hela register och musikaliska karaktär. Få om ens någon kan som Prokofjev förena sarkasmer och dissonanta utbrott med den finkänsligaste lyrik. Man hisnar över rasande tempi för att i nästa moment förflyttas in i ett solmättat landskap svept i skira slöjor. Variationerna i andra satsen visar fantasirikedomen hos denne tonsättare, som sällan går i redan upptrampade spår. Det här måste vara en av 1900-talets höjdpunkter när vi talar om konserter, och jag menar alla kategorier.

Bartók: Pianokonsert nr 3 i E-dur, Sz. 119
Ett av Bartóks allra sista verk, där de sista sjutton takternas orkestrering fullbordades av en vän utifrån Bartóks noteringar. Min ungdomliga Bartók-vurm hade en utgångspunkt i denna vackra musik, som aldrig släppt taget om mig sedan dess. Musiken är mer "klassisk", mindre atonalt kärv än tidigare, och jag brukar rekommendera den här konserten till dem som annars har lite svårt för annat av Bartók. Andra satsens koral bär beteckningen Adagio religioso, men det är nog fortfarande den sekuläre mystikern som talar, han som sökte sig till småkrypens mikrokosmos och till den nattliga naturens fågelrörelser och stjärnstoft. 

Ravel: Pianokonsert nr 1 i G-dur, M. 83
Den här konserten har det mesta av förföriskt tilltal i sig: jazziga rytmer, läcker harmonik, impressionistisk lyrik och - typiskt nog - en pisksnärt som effektfull start. Den långa och dröjande solovandring som pianot gör i inledningen till Adagiot är verkets signum, det man bäst bevarar i minnet. När sedan eleganten Ravel lägger till flöjten på höjden och rullar ut en matta av stilla träblås och stråkar som successivt får stiga i volymstyrka, ja då har han redan avväpnat varenda kritiker. Sista satsens skickligt koordinerade fyrverkeripjäser avfyras på knappa fyra minuter till publikens stora förtjusning.

Jag får som sagt återkomma med de pianokonserter som inte fick plats här bland de första tio.