Allhelgonatid - tid för ett requiem

Mörk är november och gravljusens lågor flämtar på kyrkogårdarna. Kyrkor med goda resurser inviterar till sammankomster med sakral musik, tiden för dödsmässor är inne. Julmusik av Bach och Händel är störst men i allhelgonatid hör ett requiem, gärna Mozarts, till det som kan locka en betydande del av den sekulariserade svenska allmänheten till kyrkan. 

Mozart först och främst, och sedan Fauré, Verdi och Brahms, även om de båda sistnämnda som regel kräver konserthusens resurser. Bland övriga - som av olika skäl mera sällan framförs - kan nämnas Cherubini, Duruflé, Britten, Dvorak, Berlioz, Pizzetti, Reger, Howells, Zelenka, Bomtempo, Hasse, Ockeghem, de la Rue, Schnittke, Olsson, ja, i själva verket finns det fler än man tror. En del bygger på den katolska mässan, andra på bibeltexter eller dikter. 

Skivor finns ju alltid att tillgå, liksom musiktjänster via nätet. I år har jag lyssnat in mig på Alfred Schnittkes (1914-1976) Requiem, som i stort är trogen dödsmässans ritual. "Polystylisten", som han själv kallade sig, komponerade musik i de mest skiftande stilar och uttrycksformer. Ibland enkel och ibland komplex, ibland modernistisk och ibland i "gammal stil". 

Hans requiem tillhör otvetydigt modernismen och är komponerat för blandad kör, solister och en ensemble som huvudsakligen består av slagverk, orgel, piano, bas och gitarr, (en elgitarr!). Vissa delar är dramatiska, särskilt Kyrie och Credo (som har ett truminslag som kan förefalla out of place) medan andra - som Lacrimosa, Sanctus, Benedictus och Agnus Dei - är lyriska med huvudsakligen kör och solister i regelrätt skönsång. Dit hör också inledningens Requiem aeternam som även avslutar verket.

Ju mer jag lyssnar desto mer fångas jag av den här mässan. Den beskriver väl hela det känsloregister som erinran om våra döda och vår egen dödlighet väcker. Den inspelning jag fastnat för är den som avbildas ovan. Radiokören och de fina solisterna under ledning av Tönu Kaljuste är verkligen goda ambassadörer för den här musiken.