Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

Visar inlägg med etikett Madrid. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Madrid. Visa alla inlägg

måndag 18 maj 2015

Djävulen i parken



Vilka är det egentligen som får en staty uppförd efter sig, om man börjar tänka efter? Gamla kungar och krigare, förstås, till häst eller utan. Även poeter, tonsättare, konstnärer och upptäcktsresanden, liksom en del mytologiska gestalter. Givetvis också glorifierade härskare som Lenin, Stalin, Mao och Kim Il Sung, vars ofta groteskt uppförstorade bildstoder både rests och raserats i politiska ärenden.

I Madrid såg jag Goya stå staty utanför Pradomuseet, Garcia Lorca på Plaza de Santa Ana och en lång rad kungar i barockträdgården framför kungliga slottet. Enligt sägnen lär dessa stackars kungar kliva ner från piedestalerna om nätterna för att sträcka lite på benen. Jag bodde med utsikt mot den där trädgården, men brydde mig aldrig om att kontrollera sanningshalten i påståendet.

Jag fann emellertid en annan staty, en möjligen helt unik sådan, som intresserade mig mer än de andra. I den stora Retiroparken mitt i stan finns det som sägs vara Europas, ja möjligen världens enda staty av djävulen. El Ángel cáido ("Den fallna ängeln") utgör blickfånget i en av parkens fontäner.

Eftersom djävulen sedan länge är avskaffad, åtminstone i Sverige, får man väl hänföra denna skulptur (av Ricardo Bellver från 1874) till dem som avbildar en gestalt från mytologin. Men frågan är om inte en inkarnation av ondskan borde vara lika oumbärlig som den av den gode guden, numera kanske svår att framställa då Gud tycks upplöst i opersonliga energiflöden i flertalets föreställningsvärld. Eller kanske ändå inte - någon invänder nog att Kristusstatyn i Rio de Janeiro borde kunna ses som motpolen till Lucifer i Madrid.


Det intressanta med den här statyn är att den inte avbildar Satan (alias Lucifer, ljusbringaren) som den hornprydde, bockfotade eller kloförsedde djävul som vi oftast ser gestaltad. Endast sockelns fontänsprutande rad av smådjävlar känner vi igen som sådana frånstötande odjur.


Nej, här är det fråga om en utstött yngling med helt igenom mänskliga drag, frånsett änglavingarna, som storleken till trots verkar vara till föga hjälp mot de snärjande ormar som betecknar hans fallna identitet och som nu håller honom nere från den stjärnhimmel han föll ifrån.

Lucifer är myten om ljusgestalten som faller i onåd och kastas ut från himmelriket, morgonstjärnan som sjunker ner i natt och mörker. Jag läser också att kyrkofäderna menat att Lucifer inte är djävulens namn utan snarare det tillstånd från vilket han fallit. Det gör onekligen denne upproriske ängel intressantare än om man bara ser honom som polariserad motbild.

Lucifer i Retiroparken är vacker och vältränad. Den plågat vridna kroppsställningen gör att ena vingen åtminstone från visst håll liknar ett svärd riktat mot himlen. Han har ansiktet uppåtvänt och munnen är vidöppen, som ropade han något i vredesmod över fördömelsen. Eftersom skulptören sägs ha varit inspirerad av John Miltons "Paradise lost" kan man tänka sig att de ord han yttrar är de som tillskrivs honom i detta verk, nämligen de berömda: "Det är bättre att härska i helvetet än tjäna i himlen".

Jag kan förstå den greve som blev så fascinerad av den unge skulptörens verk att han såg till att denna staty kom på plats. Lucifer är onekligen en intressant djävel. Han behövs nog, inte minst för att han inte så entydigt kan laddas med renodlad ondska utan ter sig som sammansatt och möjlig att identifiera sig med.

Foto: EJ (Obs! klickbara foton)


tisdag 5 maj 2015

Madrid - konststaden



Som turistmål och inte minst som konststad ligger Madrid orättvist i skuggan av andra europeiska storstäder, inklusive de spanska, exempelvis omåttligt populära Barcelona. Det finns förstås annat än konst som gjort Barcelona så attraktivt. Främst kontakten med havet och den långa strandpromenaden med badmöjligheter, där Madrid vid en jämförelse inte ens genomströmmas av en flod. Men i övrigt har de gamla stadsdelarnas gränder samma charm, restaurangerna och barerna samma goda utbud av tapas och andra spanska rätter, är storstadspulsen till sena kvällen likartad och finns det mesta tillgängligt av det vi förknippar med spansk kultur från de olika regionerna.

Ja, faktiskt, ser man till Europas största konststäder måste nog Madrid räknas till de fem, sex främsta, inte minst på grund av de stora spanska mästarna, men inte bara dem. Pradomuseets samling av gamla flamländare, med van der Weyden, Memling, Breughel och Bosch som främsta företrädare, är imponerande. Den stora italienska konsten är likaså rikt representerad. Är man minsta konstintresserad stöter man gång på gång på tavlor som man känner igen från otaliga reproduktioner i olika sammanhang.


Efter fyra timmar på Prado ena dagen och tre timmar på Thyssen-Bornemisza dagen efter var jag så fylld av storslagen konst att jag inte mäktade med det tredje stora museet, Reina Sofia. Om man tror att det bara handlar om Prado tar man alltså miste; jag var nästan lika överväldigad av den stora och unika privatsamling som Thyssen-Bornemisza är.

Den här resan var jag mest inställd på det spanska, att få se några av de mest berömda konstverken av El Greco, Velásquez, Ribera, Zurbarán och Goya på nära håll. Och jag fick mitt lystmäte. Utan att ägna mig åt uppräkningar ska jag peka på några få extraordinära verk som jag bland allt annat värdefullt så här i efterhand kan återvända till i de dryga kilot tunga guider som jag köpte på vardera museet.


Francisco Zurbaráns (1598-1664) "Agnus Dei" är ett verk som för alltid kommer att kvarstå inom en när man väl sett det. Ställd inför tavlan blir det ännu mer påtagligt hur fantastiskt detta måleri är. Det är inte bara motivet som i sin symboliska enkelhet griper tag i en, det är även utförandet. Den vita pälsen på lammet som ligger där slaktfärdigt är så naturalistiskt återgivet att man frestas stryka handen över ullen och känna dess aningen feta struktur. Kontrasten mot den svarta bakgrunden är den största möjliga och får motivet att framträda starkare än i någon annan likartad chiaroscuro. Givetvis är detta ett kristet måleri, men så frilagt från allt utom själva offret att det höjer sig till en nivå som övergriper varje särskild konfession. Jag har länge varit fascinerad av Zurbarán, och det här är givetvis en av anledningarna. Han är inte alltid men ofta lika överlägset bra; i samma anda som landsmannen Ribera tillhör han de mästare som gör det bästa av inspirationen från Caravaggio.


Jag väljer ännu ett sakralt motiv, målat cirka två hundra år tidigare av Rogier van der Weyden (1400-1464). Hur många scener från korsfästelsen det finns i konsthistorien vet väl ingen, men den här målningen av nedtagningen av den döde Kristus tror jag tar priset. Det är briljant måleri, både till komposition, färgrikedom och dramatiskt berättande. Man kan bli stående länge, växlande mellan delar och aspekter man vill fördjupa sig i. Därefter tar man ett steg tillbaka och låter sig slås av helheten, det teatraliskt iscensatta sörjande där realismen består i de individualistiska uttrycken, de skulpturala kropparna och klädedräkternas prakt. Går man nära ser man tårarna som rinner som genomskinliga pärlor över en del kinder. Maria är avsvimmad. Maria Magdalena vrider sina händer. evangelisten Johannes försöker lite tafatt hjälpa Maria, medan bland annat Josef av Arimatea och Nikodemus är närvarande som ansvariga för själva nedtagningen och begravningen.

Just nu har Pradomuseet ett särskilt fokus på van der Weyden genom ett annat av hans mästerverk, "Korsfästelsen". Det hänger vanligtvis i El Escorial men har nyligen färdigrestaurerats efter fyra års arbete (se här) och kan nu beskådas i en av salarna jämte ytterligare några inlånade verk av denne gigant i den flamländska konsten.



Ja, så stannade jag givetvis också till inför Francisco Goyas (1770-1828) båda målningar av "Maya", ett av hans mest kända verk. Tavlorna hänger bredvid varandra och inbjuder således till jämförelser. Den nakna målades först, den påklädda några år senare, strax efter sekelskiftet 1800.

Till en början fann jag till min förvåning den påklädda mer anslående. Men när jag började undra varför, eftersom de sensuella tonerna från bädden och den nakna huden definitivt är ett strå vassare i den första målningen, kom jag på att det nog hade med ansiktet att göra. Det har lite mer rouge och liv i den påklädda varianten, men det är framför allt inte riktigt lika ofullgånget som i nakenversionen. Den nakna Maya ser nästan ut att bära mask; hennes ansikte är stelt och med förlov sagt lite diffust och slarvigt målat. Vad kan Goya ha menat med det? Ville han maskera modellen för att skydda hennes identitet? Spekulationerna om vem det är som ligger utsträckt på den luxuösa divanen går ju åt lite olika håll.

Den nakna Maya blev på 30-talet även spanskt frimärke, vilket orsakade moralisk panik i det amerikanska postverket som vägrade distribuera brev märkta med denna sensuella kvinna. Hennes pubeshår var den stora stötestenen som redan vid verkets tillkomst föranledde rabalder och inkvisitoriska fördömanden. Att hon till och med i frimärksstorlek ända in i modern tid kunde tänkas hota anständigheten är ett kuriosum värt att notera, åtminstone med ett fniss.


Foto: EJ.
Uppifrån: Palace Royal Madrid
Goyas staty utanför Pradomuseet (notera Maya vid foten av övre sockeln!)
Nederst: Plaza Mayor, Madrid
Övriga konstbilder: lån från nätet


torsdag 30 april 2015

Wenn jemand eine Reise tut...



"Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen". Ordspråket sitter där sedan tyskalektionerna i skolan. Var ska man då börja?

Man kan börja med att berätta om järnvägsstationerna, även om den längsta sträckan som vanligt gick genom luften.


Madrids järnvägsstation Atocha är en märklig skapelse. Till det yttre inte märkligare än många andra, om man inte ser till den moderna tillbyggnaden av Rafael Moneo. Den välvda glas- och stålkonstruktionen från 1800-talets slut ser ut så som en klassiskt stilren järnvägsstation av större modell ofta gör.

Men väl inne möts man av en blandning av inne och ute, av skyhög patio eller inomhustorg. I och med den moderna tillbyggnaden omvandlades den gamla delen (även den designad av Moneo) till en tropisk trädgård kantad av kaféer, affärer och nöjesetablissemang. Känslan av att vistas i ett gigantiskt växthus med bananträd och annan tropisk växtlighet är påtaglig - trots kommersen och att så många rör sig med rullande väskor i miljön.


I vattnet simmar mängder av sköldpaddor omkring, men längre än så sträcker sig inte ambitionen att även med faunan försätta resenären i illusionen om tropiska breddgrader. Inga busiga makaker vad jag kunde se, inte ens någon skrikande papegoja.


När man efter en halvtimmes resa stiger av tåget i Toledo möts man av en helt annan stationsmiljö i nymorisk stil. Här befinner man sig snarare i ett sakralt rum än i illusorisk natur. Färgglasfönster och mönstrat kakel på väggarna ger intryck av att man kan invänta inte bara tåget utan upplevelser av mer andlig art. För den avresande väntar kanske ett existentiellt äventyr, för den anländande poängteras stadens karaktär av verklig sevärdhet. Till detta finns anledning att återkomma.


Foto: EJ (klicka för större format!)