Instrumentmakarens utmaning

Till Cremona, en stad i Lombardiet i norra Italien, har jag ännu inte tagit mig men hoppas någon gång kunna ägna den platsen ett par dagars strövtåg. Stan är sedan 1500-talet framför allt känd för sin hantverksmässiga framställning av stråkinstrument, ett fiolbyggarnas mecka med historiskt förpliktande namn som Amati, Stradivari och Guarneri. Idag lär den hysa över 140 instrumentmakare vilkas verkstäder sätter sin speciella prägel på den i övrigt klassiska italienska stadsmiljön i gotik och renässans. 

Jag såg en musikdokumentär därifrån på SVT, det enda teveprogram som lockade mig den kvällen. Till skillnad från all stupid teveunderhållning visade sig det vara ett av dessa stimulerande program som gudskelov ännu finns i utbudet från public service. 

Någon gång i mogen ålder inser vi att tiden till förfogande inte längre är obegränsad, att det vi länge drömt om att göra inte kan skjutas på en alltmer osäker framtid. En av de många fiolbyggarna i Cremona, Gaspar Borchardt, drabbas av denna oavvisliga insikt och överväger att efter trettiofem år i yrket till sist försöka förverkliga drömmen om att bygga en fiol av samma höga kvalitet som de berömda trehundraåriga. Den han vill förära instrumentet är ingen mindre än Janine Jansen, en av nutidens främsta violinister, för övrigt numera bosatt i Sverige och ofta förekommande på Stockholms konsertestrader.

En gång i ungdomen fann Gaspar under en cykeltur i Bosnien ett träd som uppvisade alla tecken på fulländning som tonträ, det vill säga som grundmaterial för en verkligt exklusiv violin. Den gången kom han emellertid hem tomhänt. Att nu tanken på att återvända ligger nära till hands kan man lätt förstå. Han söker och finner personer i trakten av Sarajevo som säger sig kunna ordna saken, och han kontaktar även Janine Jansen, som sedan länge spelar på en Stradivari, och får träffa henne i samband med en konsert i Bilbao.

Det är inget riskfritt projekt han ger sig in i. Det virke han är på jakt efter ska tas från en gammal alm med minst ett par sekel av täta årsringar i sin ved. Men sådana påträffas inte på varje skogspromenad man gör ens i Bosnien och är följaktligen värda grova pengar. Timmertjuvar opererar i terrängen som dessutom till följd av balkankriget är minerad och inte sällan skickar hjortar och andra oskyldiga varelser till väders. 

Den blyge och stillsamme Gaspar befinner sig plötsligt mitt i ett äventyr. Han fastnar för en alm som han bedömer skulle kunna ge honom det flammiga tonträ som han eftertraktar. Men ställd inför avgörandet att låta fälla det åtrar han sig; han vill inte vara den som gör slut på, eller ens riskerar att skada, ett så vackert gammalt träd som kanske ännu inte har rätta åldern inne. 

Träslag och behandling, form och utförande - visst har jag hört talas om betydelsen av både det ena och det andra i samband med resonerande och tonbildande egenskaper hos akustiska instrument. Min gamla flygel, en Bechstein från 1886, är byggd av många olika material, bland annat alpgran i sargerna. Alpgran - ett långsamt växande träslag som, efter lång torktid, bättre än de flesta andra låter sig formas till ett fungerande, välljudande tonrum.

Så sägs det. Samtidigt finns det uppenbarligen någonting irrationellt och magiskt i denna jakt på det optimala materialet. Det antyds i filmen att trädet bör fällas vid nymåne, eller om det nu var vid någon annan månfas. Och är det verkligen bara träet det handlar om? Det finns ju de som hävdar att annat kan ha bidragit till att de gamla fiolerna från Stradivari et consortes uppvisar så extraordinära kvaliteter, t ex konserveringsmetoder. Tänk om det handlar om något så banalt som hundpiss, vilket tydligen är ett antagande bland flera. Förvisso en hypotes svår att empiriskt pröva, eftersom ingen tillåter att man stansar ut en flisa, om än aldrig så liten, ur en fiol värd hundra miljoner eller mer enbart för att möjliggöra en kemisk analys.

Tillbaka till filmen. Gaspar blir efter en tid trots allt uppringd och erbjuden ett trästycke från ett redan avverkat träd gott nog att matcha den utmaning han antagit. Det som kunde blivit en dokumentär i flera avsnitt med kulmen i en spännande upplösning och en korad vinnare, landar i stället i ett kort sammandrag. Gaspar bygger fiolen med nästan andäktig omsorg och vi ser att han möter Janine Jansen på nytt i en konsertsal där han som enda åhörare lyssnar till hennes spel, uppenbart tillfredsställd, förnöjd. 

Vem vann - Antonio Stradivari eller Gaspar Borchardt? Den frågan besvaras inte. Vi får inget utlåtande från Janine, och vi vet inte heller riktigt hur vi ska tolka Gaspars lyckliga leende. En sak är säker: drömmen är förverkligad och instrumentmakaren har lyckats intressera en världsviolinist för sitt projekt och sitt eminenta hantverk, ett hantverkskunnande som man som åskådare och lyssnare bara kan avundas den människa som besitter det. 

Filmen "Jakten på tonträ" (varifrån bilderna är hämtade) är gjord av Hans Lukas Hansen utifrån ett manus av Christian Lysvåg och kan ses på SVT Play här.

Violinmusik för en sömnlös

Samuel Barber (1910-1981) är mest känd för "Adagio för stråkar", ett av de där mäkta populära styckena i den klassiska genren som även de som vanligtvis inte lyssnar på klassiskt gillar. En sorts amerikansk motsvarighet till vår svenske Lars-Erik Larssons Pastoralsvit, eller brittiske Edward Elgar och hans "Nimrod" ur "Enigma Variations". 

Jag har kanske orättvist avfärdat Barbers Adagio som ett föga övertygande försök att komponera ett Mahler-adagio. Förvisso ett syrligt för att inte säga hårt omdöme, men eftersom jag påminns om Mahlers Adagietto ur femte symfonin blir jämförelsen förödande för Barber. Följaktligen har han inte framstått som tillräckligt intressant för att väcka min nyfikenhet på vad han åstadkom i övrigt. Dock - fördomar är till för att brytas...

Natten till igår vaknade jag när det ännu var mörkt utan att kunna somna om. Jag flydde till radions P2, och genom mina öronsnäckor strömmade en skir, silvrig violinton som i snirklande melodiska vändningar dansade fjärilslikt mot en dov orkesterfond. Det var vad jag - och säkerligen många med mig - i den tidiga vargtimmen skulle kalla en välgörande musik. Inte utan spänst och spänning, men huvudsakligen lyriskt lugnande och försäkrande om tillvarons goda sidor. 

Kände inte igen den, men det lät som en i sin samtid omodern nyromantisk musik från förra århundradet. Den sorten brukar jag inte ha någonting emot, tvärtom, och det jag hörde gjorde mig alltså klarvaken, nyfiken och vetgirig. En vän kvinnoröst meddelade att jag just hört Samuel Barbers violinkonsert. Så kan det gå! 

Första och andra satsen, särskilt den andra, bjuder på klangfull och lyriskt innerlig musik med en del måttfullt dissonanta inslag. Sista satsen bryter av mot de tidigare med ett rysligt snabbt tempo - perpeetum mobile från start till mål.

Pianokonserten är inte heller så dum. Jag får nog lov att undersöka Barber lite närmare...

Schumann och Bruckner - de en gång oförstådda

Ett stort och fint program, det som gavs i Berwaldhallen i förra veckan: Robert Schumanns enda violinkonsert, hans sista orkesterverk, och sedan Anton Bruckners väldiga femte symfoni, sjuttiofem minuter av symfoniskt egensinne. Sveriges Radios Symfoniorkester spelade under ledning av Daniel Harding och med Veronika Eberle som solist. 

Dessa båda verk blev aldrig uppförda under tonsättarnas egen livstid. Schumann fick mot slutet av sitt aktiva liv en beställning av Joseph Joachim, den tidens stjärnviolinist. Men leveransen vann inget gillande, varken hos beställaren eller hans närmaste - hustrun Clara och vännen Johannes (Brahms) - utan stoppades undan bedömd som ospelbar. Först 1937 uruppfördes den i Berlin, och på senare tid har den fått sitt rättmätiga erkännande, om än inte heller i nutid av recensenter överlag (se t ex recensionen i DN).

Till saken hör att Robert psykiska hälsa kraftigt hade försämrats så att han återstoden av sitt liv var dömd att tyna bort på ett hospital. Han var med andra ord inte i stånd att själv försvara sitt verk och försöka få det publicerat. 

Inte för att man behöver tänka på just detta när man lyssnar till musiken, men första och sista satsens hamrande pukslag inger onekligen en känsla av uppfordran, som om någonting ville bli sagt med eftertryck medan tid är. Kanske är det en sorts ödessymfoni, som dock i sista satsens envetet stampande danstema snarare drar åt det burleska, allt medan violinstämman svirrar runt i det övre registret som flimrande irrbloss. Och mellansatsens vaggvisa med dess ömsinta lyrismer, ibland i form av knappt hörbara pianissimon från Eberles dyrbara instrument (en Dragonetti Stradivarius från 1700), fick mig att hänförd sluta ögonen. Nej, jag förstår inte dem som förringar denna violinkonsert, men så tillhör jag också skaran av Schumanns eviga beundrare.

Med Bruckners femma förhåller det sig också så att den i likhet med hans övriga tidiga symfonier inte rönte den framgång som senare tillkommit både dem och tonsättaren själv. De bedömdes som egenartat komplicerade och ospelbara och hamnade dessutom i den polariserade debatten mellan de läger som hyllade endera Wagner eller Brahms. Flera av hans övriga symfonier blev föremål för mer eller mindre påtvingade bearbetningar, medan femman i det avseendet utgör ett undantag med sitt ograverade skick. 

Symfonin, som i efterhand betraktats som intellektuell och "heroisk", har även fått andra beteckningar: "tragisk", "pizzicato" och "fantastisk" - det sistnämnda Bruckners eget ordval. Frågan är om inte just den karakteristiken är den bästa. Det vill säga fantastisk inte bara i betydelsen storslagen (musik som magnifikt katedralbygge) utan också i betydelsen högstämd fantastik av ett slag som varken utesluter heroisk troskamp eller en smått spöklik atmosfär (musik som katolsk/gotisk roman?).

Det är i allt fråga om typisk Brucknermusik med teman och fragmentariska brottstycken som kommer och går, som stegras och bryts, med ideliga omtagningar som samlas upp i slutlig kontrapunktisk sammanvävning. Det finns knappast någon annan symfoniker i musikhistorien som man efter endast några slumpvis valda takter lika lätt kan identifiera. På sätt och vis äger det sin riktighet att Bruckner skrev på samma symfoni nio gånger om (ja, tio, om vi räknar nr noll också). Givetvis med den fantastiska idérikedom och brassharmoniska variation som även kännetecknar femman. 

Själv återkommer jag oftast till de fyra sista symfonierna. Därför blev konserten en välkommen påminnelse om att också de andra, och inte minst femman, äger de omistliga kvaliteter jag alltid beundrat och gripits av hos denne tonsättare. Som lyckligtvis framhärdade i sitt egensinne. Och vann.

Ryskt och amerikanskt i Konserthuset

Det var modigt av Konserthuset att affischera den här veckans konserter med Edgar Vareses (1883-1965) "Ameriques" som huvudnummer, detta cirka hundra år gamla "moderna" verk som aldrig förut spelats i Sverige och som knappast hör till de publikknipande inom den musikaliska modernismen. Det skulle dock inte förvåna mig om Sakari Oramo och Filharmonikerna nu äntligen lyckats ändra litet på den saken, åtminstone för oss som var kloka nog att infinna oss när tillfälle gavs.

Jag ska villigt erkänna att jag visserligen var nyfiken på Varese - för mig hittills mest bara ett namn i musikhistorien - men att det som drog mig till konsereten var det inledandet stycket, nämligen Dimitri Sjostakovitjs första violinkonsert i a-moll från 1948, som jag anser vara ett av de allra främsta i sin genre. 

Solisten, den unga ryskan Alina Ibragimova, spelade första satsens Nocturne med en lyrisk sensibilitet som hejdade minsta harklingstendens i publiken. Och även de övriga satserna investerades med all den glödande intensitet som i det här fallet krävs, ty detta är högspänningsmusik med laddningar av ett sällsamt slag.

När tredje satsens undersköna passacaglia avslutas med en lång solokadens bevittnar vi kampen mot ett strypgrepp som lyckligtvis ändas i seger, en rasande frigörelse där Sjostakovitj därefter - attacca - ber all världens stalinister och deras dekret om konsten och livet dra åt helvete i sista satsens dansanta burlesk. Det är ett mästerverk, Ibragimova gjorde mig mer övertygad än någonsin om den saken.

Och vad mer om "Ameriques" (notera att det är pluralis!)? Ännu ett modernt och svårsmält kakofoniskt stycke, eller vad? Faktum är att jag blev mycket fascinerad av Mr Varese, elektronmusikens fader kallad. Här är det emellertid fråga om akustiska klanger från en jätteorkester där inte mindre än tretton slagverkare ingår. 

Det börjar stilla med en ensam flöjt strax följd av harpoklanger. Men snart nog tornar ljudmassorna upp sig i massiva sjok som inte sällan bryts mot varandra i häftiga eruptioner. Musiken bygger dock inte bara på klang och rytm, även om det är huvudelementen. Där finns också melodiska fragment och återkommande tematiska figurer, och där finns framför allt också dynamik och starka kontraster. 

Man kan tänka sig den moderna storstaden (läs New York) så här som ljudkomposition, men likväl har det mindre med naturalistiskt buller att göra än just det organiserande av ljud som allt musikkomponerande består av. Det enda jag hade svårt för var en vevapparat som frambringade ett underligt vinande ljud som lät som en speedwaymotorcykel. Den föll på något sätt ur ramen. I övrigt fanns det egentligen inga konstigare "instrument" än till exempel i Mahlers sjätte symfoni. Trots allt är dissonanser, kluster och en massiv orkestersats inget nytt under solen. Har vi kunnat ta till oss Stravinskijs "Våroffer" torde vi snabbt kunna acceptera också det här, i synnerhet så här med hundra års fördröjning. Det var väl så affischerarna på Konserthuset resonerade.

Filharmonikerna och Oramo ska ha äran av att jag först nu på allvar upptäckt denne Edgar Varese och en klangvärld som förefaller mig både anslående och originell. Orkesterns kraftfulla touche till sin dirigent var välförtjänt. 

Bilderna:
Violinisten Alina Ibragimova
Edgar Varese

De bästa violinkonserterna

Näst pianot har violinen den dominerande ställningen som soloinstrument i den klassiska musikens konserter. Om man vill lista de allra bästa violinkonserterna hamnar man i samma sits som med pianokonserterna - det kommer inte att bli särskilt originella val på en tiolista. De största tonsättarna har ju alla bidragit med åtminstone en konsert som man inte kan undvara. 

Jag envisas ändå med ännu en lista och lägger (som tidigare) till ytterligare några kanske mer kontroversiella val, där en mer personlig smak fäller utslaget i det stora urval som finns och som jag givetvis inte överblickar. Som vanligt är listan utan rangordning, och med bara ett verk från vardera tonsättare.

Bach: Violinkonsert nr 1 i a-moll, BWV 1041
De tre konserterna BWV 1041-43 är likvärdiga men jag väljer den i a-moll, främst för att det egenartade och gravitetiskt framskridande andandet förtjänar särskild uppmärksamhet. Violinens spröda tonslinga svävar över orkesterns tunga steg och förmår här och var lyfta och hålla den betryckta själen vid liv. Som i sista satsen gör sig fri utan illusioner. Bachs inventioner vet inga gränser.

Mozart: Violinkonsert nr 3 i G-dur, K 216.
Av Mozarts fem violinkonserter står valet mellan de tre sista som alla bjuder på essensen av hans ungdomliga snille. Femman är väl den som oftast snurrat på min skivtallrik, men numera framstår trean alltmer som det verkliga mästerverket, inte minst för det vilsamma Adagiot, en den ljuvaste vaggsång där orkestern kreerar rollen av den ömt inbäddande modern och med violinen på väg mot tystnaden. Isabelle Faust tillsammans med Il Giardino Armonico har nyligen kommit med en inspelning som återger detta på allra bästa sätt.

Beethoven: Violinkonsert i D-dur, op. 61
Det här verket blev ju ingen succé under Beethovens egen livstid, men har sedan fått all tillbörlig upprättelse. Den Beethoven vi möter här är den lyriske melodikern som definitivt lämnat den heroiske kämpen hemma. Mellansatsen finkänsliga dialog mellan solisten och orkestern andas idel älskvärdhet, en ljuv romans fjärran från Kreuzersonatens hetsiga passion, som sedan nästan omärkligt övergår i sista satsens snabba och lyckliga rondo. 

Mendelssohn: Violinkonsert i e-moll, op. 64
Förmodligen den mest populära violinkonserten av dem alla. Och vem kan motstå denna lycka som tillkännages från allra första början, som lugnar sig i mellansatsen melodiska sötma och som fullföljs i sista satsens sprittande och medryckande elegans. Mendelssohn ses lite över axeln ibland, men det ska man noga akta sig för. Han har tveklöst skapat några bestående mästerverk av vilka detta är ett.

Brahms: Violinkonsert i D-dur, op. 77
En med Beethoven besläktad konsert, i samma dur och samma lyriska anda. Bara snäppet ännu vackrare. Brahms kände sig på osäker mark som den pianist han i grunden var. Men han tog goda råd från Joseph Joachim och ingen kan säga annat än att han lyckades lägga ännu ett av musikhistoriens stora verk till sin opuslista. Inget bländande virtuoseri, utan återigen denna melodiska värme med vars hjälp den borne romantikern gång på gång lyckas överlista sig själv och sin självkritik.

Sibelius: Violinkonsert i d-moll, op. 47
Jag vill påstå att detta är Sibelius främsta verk, symfonierna inräknade. Så bra är den här konserten att den på alla sätt och vis gör skäl för beteckningen symfoniskt mästerverk. De lysande solistiska insatserna till trots har orkestern en lika betydande roll för helheten. Den har också ett huvudtema som är något av det smärtsamt vackraste som skrivits för en violin, omgivet av vinternattens mystik med dess ödslighet och gnistrande snö under flammande norrskenshimlar. Ja, frågan är om inte den här konserten rent av utgör den nordiska musikens höjdpunkt. 

Bartók: Violinkonsert nr 2, Sz 112
Naturligtvis måste Bartóks andra violinkonsert beredas plats här. Även om jag på senare tid på allvar upptäckt den första är det ändå den andra som förblir nummer ett. Ända från start en underbart rik musik som man aldrig tröttnar på. Blixtrande infall och melodier som känns som nya eller bara avlägset bekanta. Andante tranquillo, mellansatsen, är en sekulär andaktsmusik som under en nattlig himmel även rymmer en del drömlika besynnerligheter. I sista satsen släpper både bondfolk och björnar sig lösa i fartfyllda danser mitt bland några häpna, blygt avvaktande violer, medan bymusikanterna av och till drar några burleska skämt. 

Berg: Violinkonsert
Detta allvarsamma verk tillägnat minnet av en bräcklig ängel (Alma Mahlers dotter Manon Gropius) visar vad den nya wienskolan kunde åstadkomma i en av det moderna, delvis tolvtonsstränga tonspråkets bästa stunder. Visst finns här rättmätig vrede, men mest en sorgesamt svidande skönhet och det sublimaste av slut, där allt stiger och upplöses i eteriskt ljus. En höjdpunkt i 1900-talets instrumentalmusik. Isabelle Faust och Orchestra Mozart med Claudio Abbado kom med en lysande inspelning för några år sedan som anbefalles varmt.

Sjostakovitj: Violinkonsert nr 1 i a-moll, op. 71
Den här konserten upptäckte jag när den spelades av Maxim Vengerov med Rostropovitj som dirigent för LSO nån gång på nittiotalet. Skälet till att jag väljer den framför Prokofievs första, som fanns på samma skiva, är dess båda mellansatser - ett fullständigt vansinnigt scherzo, en danse macabre när den är som värst eller bäst, samt den följande passacaglian. Konserten som helhet ger prov på Sjostakovitj när han är till sin fulla fördel - en blandning av skört och sorgligt, grimaserande och vilt.

Walton: Konsert för violin och orkester
Innan tiolistan fyllts må det vara mig tillåtet att framhålla ett mindre känt och klart underskattat verk. William Waltons bidrag behöver kanske några koncentrerade lyssningar innan dess kvaliteter uppenbaras. Men dess associativa vandring i ett musikantiskt paradis är behagligt utmanande (och lite som att promenera runt i hans prunkande och delvis vilda medelhavsträdgård på Ischia). Sedan kommer man gärna att fortsätta med violakonserten, ja, och cellokonserten... Upptäck Walton! (Jag har skrivit mer utförligt om den här konserten här).

Så till några övriga konserter, av vilka någon, t ex Nielsens eller Prokofievs, en annan dag förmodligen skulle tränga sig in och maka undan någon annan på tiolistan.

Bruch: Violinkonsert i nr 1 i g-moll, op.26
Här har vi en nära släkting till Mendelssohns konsert - och faktiskt snudd på lika populär. Vilket är fullt begripligt. Det som snarare är lite underligt är att en kompositör som Max Bruch inte fått mera genomslag för sina övriga kompositioner. Själv ansåg han att hans tredje violinkonsert var lika bra som den första, och det kan man kanske hålla med om. Symfonierna skäms sannerligen inte heller för sig. Genomgående virtuos och klassiskt romantisk musik, men det var första violinkonserten som blev hans lyckokast.

Nielsen: Violinkonsert, op. 33
Javisst, det finns ännu en stor nordisk violinkonsert som borde uppskattas av många fler än bara violinister. Här bjuds ju helt underbar musik, och än en gång bekräftas att violinen lockar fram de lyriska sidorna hos snart sagt varje kompositör som tar sig an instrumentet. Nielsen är stor, vilket skulle bevisas!

Prokofjev: Violinkonsert nr 1 i D-dur, op. 19
Här öppnar Prokofjev med en förälskad melodi som lär spegla en kärleksrelation han hade vid kompositionstillfället. Hela konserten är - återigen med en violin! - nog det mest lyriskt intagande verk som denne ibland så kärve och sarkastiske tonsättare åstadkom. Scherzot briljerar med lite mustig bornyr, men i det stora hela handlar det om den klassiske Prokofjevs strövtåg i lustgården. Ja, jag beklagar verkligen att den här konserten inte fick plats bland de tio. 

Schumann: Violinkonsert i d-moll
Schumanns sista orkesterverk har gjort en lång och krånglande resa fram till den relativt nyliga renässans som verket fått sen 90-talet. Det är givetvis nonsens att påstå att den här konserten skulle vara sämre än något annat verk av honom bara för att han mot slutet av sitt liv drabbades av psykisk sjukdom och bland annat trodde sig kunna nedteckna musik på diktat från vänner bland de döda (Mendelssohn och Schubert). Att Schumann inte förlorade sin musikaliska genialitet talar inte minst den mäktiga inledningen för, där en rent symfonisk ambitionsnivå kommer till uttryck och som också fullföljs i sista satsen. Allt talar för att Schumanns violinkonsert nu etablerat sig i spelprogrammen för att stanna där.  

Dvôràk: Violinkonsert i a-moll, op. 53
Dvôràk komponerade den bästa konserten för cello någonsin, vilket möjligen gjort att den för violin kommit lite i skymundan. Varför det nu skulle behöva vara så. Har man en gång lyssnat till den här konserten är man nog benägen att återkomma, i varje fall om man inte har något emot avväpnande romantik. Lättlyssnat är inte nödvändigtvis ett förklenande omdöme, och det gäller om någon denne kompetente tonsättare vars skickliga handlag med såväl symfonisk musik som verk för mindre besättning är beundransvärd.

Britten: Violinkonsert i d-moll, op. 15
Melankolin i den här konserten (i synnerhet i första och sista satsen) är av det bitterljuvt uthärdliga slaget, och den måste listas här för den brittenska skönhetens skull. Det är den enda violinkonsert jag känner till som tar upp tävlan med Alban Bergs vad gäller den serena och intill tystnad utdragna höjdtonen i slutet. Jag har den senaste tiden mest lyssnat på Vilde Frangs inspelning från i år, och jag kan försäkra att den här konserten växer med varje lyssning. 

Szymanowski: Violinkonsert nr 1, op. 35
Orkestrala klangorgier till en ädelt gnistrande violinstämma är vad denne polske impressionist tillhandahåller. Det är utan tvekan en lysande konsert och det finns en inspelning med Christian Tetzlaff och wienfilharmonikerna under Pierre Boluez som borde kunna övertyga den till äventyrs misstrogne.

Inalles sjutton violinkonserter. Därmed överlåter jag till läsaren att själv eventuellt fullfölja listan upp till tjugo med någon eller några favoriter som jag förbisett eller kanske inte har lika höga tankar om som dem här ovan.

Bilden: Jascha Heifetz