Asrael i Berwaldhallen

Man kunde tro att Asrael fanns bland de församlade i Berwaldhallen i torsdags.

Ängeln Asrael är närvarande i såväl judisk-kristen som islamisk tradition. Han förknippas med döden - en ängel som på Guds befallning med döden som verktyg hämtar de dödas själar till paradiset. Fast ibland helt enkelt sedd som döden själv, en gränsvarelse med avgörandet om liv eller död i sina händer. En tvetydig gestalt, oftast avbildad i svart och inte sällan med ett flertal vingpar.

Josef Suks stora, femsatsiga symfoni i c-moll, op. 27, har titeln "Asrael". Den komponerades i början av förra seklet, först som en ärebetygelse visavi Suks svärfar, Antonín Dvořák, som dog under kompositionsarbetet. När även hustrun Otilie avled några månader senare, endast 27 år gammal, bifogade Suk ytterligare ett par satser och det drygt timslånga verket präglades än mer av dödsmedvetande och sorgeprocess. 

Radiosymfonikerna spelade under ledning av Daniel Harding. Mot slutet av den andra satsen uppstod en oro på första radens sida ovanför scenen, rätt långt ifrån där jag satt i fonden. Störningen uppfattades säkert av de flesta, i varje fall av dem som satt på första och andra raden. Varför detta spring fram och tillbaka? 

En man tycktes sitta avsomnad på sin plats med en annan man framför sig. Den senare försökte tala med eller på något sätt få liv i den livlöse. En person några platser till vänster om mig tyckte sig ha uppfattat situationen och frågade halvhögt om det fanns någon läkare som kunde hjälpa till. Han hyssjades ned av dem som ännu inte riktigt uppfattat situationens allvar.

Andantet spelades till slutet och Harding intog en avvaktade hållning. Konserthuschefen dök upp på estraden, berättade att en person i salen inte mådde bra och utlyste en kort paus. Efter cirka tio minuter återkom han och meddelade att mannen nu var i goda händer på väg i ambulans till sjukhus, tackade publiken för visat tålamod och gav klartecken för tredje satsen och fortsatt konsert.

Symfonin bjuder på starka kontraster, ställvis turbulent musik omväxlande med lyriska avsnitt, framför allt i den fjärde satsens innerliga porträtt av hustrun. I sista satsen återkommer kasten mellan olika rytmiskt intensiva och harmoniskt komplexa partier, med bryska inslag av slagverk och brass. Men satsen trappar ner i dur och ett stilla avsked, lite påminnande om slutet i Mahlers nionde symfoni.

Efter sedvanliga applåder från en emotionellt uppvarvad publik lämnar den lokalen i maklig takt på grund av trängseln vid dörrarna och framför garderobsdisken. Där, med min numrerade lapp i handen, blir jag vittne till hur en man före mig till vänster sjunker ihop över kanten av disken, hasar ner på golvet och blir liggande bredvid en kvinna som antagligen är hans hustru, som inte förmådde hålla den tunga kroppen upprätt över disken. Jag har just fått mina ytterkläder och lämnar den ring som bildas runt mannen och går åt sidan. Trängseln och brådskan är så pass stor att få hinner uppfatta vad som händer; inte heller personalen bakom disken ser något förrän de blir uppmärksammade på mannen på golvet.

När jag tillsammans med mina vänner lämnar Berwaldhallen och berättar vad jag just sett - ett andra akutfall under den senaste timmen - låter även de tankarna fladdra iväg. Ingen av oss tror på spöken, men väl på döden. Själv hänger jag kvar i tankarna på dem som just snubblat och fallit, oklart varför här och nu och med vilken utgång. 

Togs måtten eller var deras kostymer färdigsydda? Är Asrael i själva verket den skräddarmästare som Tomas Tranströmer föreställer sig i ett av sina "Svarta vykort":

Mitt i livet händer det att döden kommer

och tar mått på människan. Det besöket

glöms och livet fortsätter. Men kostymen

  sys i det tysta.

__________________

Suks Asrael-symfoni, hans mest kända verk, har de senaste decennierna fått ökad uppmärksamhet. Det finns numera ett stort antal inspelningar av verket med olika dirigenter och orkestrar. En av de senast utgivna (se bilden ovan) är den med den för några år sedan bortgångne tjeckiske dirigenten Jiří Bělohlávek, som i god konkurrens med flera andra öppnar våra öron för detta imponerande verk. Konserten i torsdags gjorde också den ett starkt intryck, alldeles oavsett de incidenter som gjorde den speciell.

Förra gången jag hörde den här symfonin live var för tretton år sedan, också då i Berwaldhallen med samma orkester och dirigent som i torsdags. (Se vidare här).

Tranströmers dikt är hämtad ur "Det vilda torget" (1983).

Listan: de bästa symfonierna (2)

Den bästa symfonin av de bästa symfonikerna listade jag i ett tidigare inlägg, sammanlagt 10 välkända verk av musikhistoriens främsta tonsättare. Känslan av att listan borde utökas med åtminstone tio symfonier till har resulterat i nedanstående komplettering. Vi rör oss här i tiden ungefär från förra sekelskiftet fram till mitten av 1900-talet. 

Väl medveten om att det finns musik som är symfonisk utan att i egentlig mening vara en symfoni har jag försökt hålla mig till verk som förtjänar beteckningen av klassiska, formella skäl. De vid denna tid så vanliga symfoniska dikterna faller alltså bort (även den spektakulära "Alpensinfonie" av R Strauss, som namnet till trots är en av hans många symfoniska dikter). Och omvänt - Bartóks "Konsert för orkester" vill jag trots namnet betrakta som en symfoni. Likaså Skrjabins fjärde symfoni, som nog med fog kan liknas vid en symfonisk dikt med drag av trumpetkonsert. Som ni märker lyckas jag inte vara helt konsekvent i det här stycket. 

Här följer i alla fall mina förslag, utan inbördes rangordning:

Igor Stravinskij: Psalmsymfonin. Jag brukar säga, mest som ett konstaterande för mig själv, att ingen har formulerat sitt "Halleluja" mer innerligt än min morfar och Igor Stravinskij. Händels och de flesta andras har ju mer karaktär av exklamation. Här lyfter i stället en fågel, eller om det nu är Elias i vagnen, upplöst i himmelskt motljus till körens dämpade lovprisning. Omisskännliga Stravinskij-rytmer blandas med barnaröster och blandad kör till det alldeles speciella välljud som ingen längre kan ha någonting emot, särskilt inte när Stravinskij är på sitt bästa nyklassicistiska humör. Men visst, "Symfoni i tre satser" är ett alternativ värt att beakta.

Sergej Rachmaninov: Symfoni nr 2.  Försök värja er om ni kan, när i Adagiot det stora ryska vemodet rullar in och sköljer över allt och alla i svallvåg på svallvåg. Temat tycks rymma hur många sköna melodier som helst. Kanske kan ni som jag framför er se någon av Tjechovs systrar sitta invid samovaren i det dunkelt upplysta rummet med huvudet tungt i en handen? Bitterljuvt men ändå inte utan hopp, för glöm inte de andra satserna också. Inspelningar med André Previn eller Mikhail Pletnev rekommenderas.

Alexander Skrjabin: Symfoni nr 4. "Le Poème de l´extase". Den här "symfonin" liknar som sagt mest en symfonisk dikt eller kanske till och med i den senare halvan en trumpetkonsert. Denne tonsättares färgstarka harmonik byggs här upp i en kontinuerlig stegring, avsats efter avsats, tills den kulminerar i det exalterade tillstånd som titeln anger. Det måste vara varje trumpetares dröm att få hetsa den stora orkestern till detta grandiosa utbrott.

Antonin Dvôrák: Symfoni nr 9. "Från nya världen". Nog för att jag tycker att Dvôràk är störst i konserter och kammarmusik, där han verkligen bidragit med odödliga verk. Men även bland hans symfonier är det svårt att förbigå den nionde, den oerhört populära "Från nya världen". Den romantiska sångbarheten har sin givna grund i folksångerna, oavsett ursprung i nya eller gamla världen.

Josef Suk: Symfoni i c-moll. "Asrael". Allt sedan jag första gången kom i kontakt med denna symfoni har den haft en given plats bland mina favoriter. Suk påbörjade den som en hyllning till den bortgångne svärfadern Dvôràk. Kommen halvvägs i komponerandet dör även hustrun, vilket gör att symfonins två sista satser får en ännu tydligare karaktär av sorgemusik, en mycket gripande sådan. Sista satsen tonar bort i ett slut som erinrar om det i Mahlers nionde symfoni. Titeln syftar på Gamla Testamentets dödsängel. Mer om symfonin här.

Carl Nielsen: Symfoni nr 4. "Det outsläckliga". Den okuvliga livsviljan var vad som upptog Nielsen vid komponerandet av denna dramatiska symfoni. Den viljan flödar ohejdbar genom hela symfonin, utan avbrott mellan satserna och med ett berömt pukslag, det vill säga inte något enskilt pukslag utan en duell mellan två slagverkare vid var sin uppsättning pukor. Jag har länge ansett Nielsen vara Nordens störste kompositör i ädel tävlan med nästa man på listan.

Jean Sibelius: Symfoni nr 5. Det blir ju oftast femman som man återkommer till i Sibelius fall, och inte bara för att det är den som oftast spelas i konserthusen. Det är givetvis den sista satsens naturmystik som gör verket ofrånkomligt. Oavsett det nu är tranor eller något annat som lyfter ur sista satsens mullrande mörker är det fråga om en lika magnifik som unik musik som aldrig upphör att fascinera.

Sergej Prokofjev: Symfoni nr 5. Trots att den här symfonin skrevs i Sovjetunionen under kriget är det ingen dyster historia. Tvärtom lär Prokofjev ha sagt att den är ägnad den fria och lyckliga människan, men jag har ingen aning om han menade det ironiskt. Hursomhelst innehåller den det mesta av det bästa med denne tonsättare, vars sofistikerade modernism aldrig släppte taget om det melodiska. Andra satsens lättsamma scherzo påminner om vem som står bakom den populära balettmusiken "Romeo och Julia", och i adagiosatsen får han tillfälle att än en gång visa att hans lyriska sida är minst lika stark som den hårdfört sarkastiska och burleska.

Franz Schmidt: Symfoni nr 4. Ännu ett mästerverk som i likhet med Suks är sprunget ur ett sorgearbete, i det här fallet resulterande i ett symfoniskt "requiem"för dottern som dog i samband med födseln av första barnet. Och med ännu ett adagio som man sugs in i med samma obevekliga kraft som hos Mahler. Första satsen introduceras med ett trumpetsolo rakt ut i ödsligheten, ett tema som sedan återkommer i slutet av sista satsen. Adagiot inleds i stället med ett ömsint och svidande vackert solo för cello som varieras i blandad klassisk och senromantisk stil. Kanske den mest underskattade symfonikern jag stött på under mina år i den klassiska musikens sällskap. Zubin Mehta och Wienfilharmonikerna vägledde mig in i denna underbara musik och det är en inspelning som stått sig bra genom åren även om flera andra goda tillkommit.

Bela Bartók: Konsert för orkester.  Bartók undvek (av föga övertygande skäl) beteckningen symfoni på detta verk som ändå lever upp till klassiska formkrav, dessutom i den bågformade symmetri mellan de fem satserna som var hans speciella förtjusning. Oavsett eleganta strukturer är detta en rikt varierad och inspirerad musik av en originell lyster som varje gång imponerar. Mittsatsen med hans signum - "nattmusiken" - och sista satsens vilda danser i mördande tempo är ett par av höjdpunkterna. Bland det sista han skrev - och det mest omedelbart tillgängliga.

Ja, det var det det, och fortfarande fattas här symfonier av Borodin, Roussel, Zemlinsky, Sjostakovitj, Honegger, Hindemith, Walton, Martinů, Messiaen med flera. Men med denna flaggning om mycket mera sätter jag punkt här. 

Asrael - dödsängeln

I Berwaldhallen lördags dirigerade Daniel Harding radiosymfonikerna i tjecken Josef Suks (1874-1935) väldiga andra symfoni - Asrael. Den tillhör fortfarande de mindre kända symfonierna men har på senare tid blivit alltmer uppmärksammad både i konserthusen och genom flera skivinspelningar. Framför allt fick symfonin ett nytt stort genombrott genom en lysande inspelning på Virgin Classics i början av 90-talet med Libor Pesek och Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, tyvärr dock numera svår att få tag i. Det var då jag själv upptäckte vilket storartat och gripande verk detta är.

I judisk-kristen mytologi är ärkeängeln Asrael en gränsvarelse som avgör vem som ska få leva och vem som ska dö. Uppenbarligen finns det dock ingen entydig uppfattning om ont och gott i denna gestalt. I islam är det den gestalt som tar hand om själen när kroppen dör. Om Suk gav symfonin denna titel som reverens för eller protest mot denna ängel är väl inte alldeles klart, men nog finns här tillräckligt av vredesutbrott som i första hand talar för det senare alternativet.

Men naturligtvis är också det elegiska inslaget stort. Verket liknar mest en symfonisk dikt - ibland påminnande om Sibelius, ibland om Mahler - och det komponerades 1906 i samband med de dödsfall som Suk själv just hade upplevt i sin närhet. Dvorak, hans svärfar hade dött, och inte lång tid därefter dog även Dvoraks dotter, Suks unga hustru. De två sista satserna i detta femsatsiga, timslånga verk är tillägnade henne och pendlar mellan upproriskhet och - mestadels - sorgset vemod. Vemod inte minst i form av de oerhört vackra soloinsatserna från förstaviolinisten, som säkert vill porträttera den älskade, av ängeln bortförda, Otilie.

Nog fick man känslan av att Harding drev radiosymfonikerna till att prestera sitt yttersta i denna med all säkerhet svårspelade musik. Det hela blev till ett existentiellt drama i klass med det som Mahler står som främste representant för i 1900-talets symfoniska musik. Med andra ord någonting mycket hörvärt som gjorde mig ännu mera betagen av detta verk än vad jag redan var.