Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 6 december 2009

Asrael - dödsängeln



I Berwaldhallen lördags dirigerade Daniel Harding radiosymfonikerna i tjecken Josef Suks (1874-1935) väldiga andra symfoni - Asrael. Den tillhör fortfarande de mindre kända symfonierna men har på senare tid blivit alltmer uppmärksammad både i konserthusen och genom flera skivinspelningar. Framför allt fick symfonin ett nytt stort genombrott genom en lysande inspelning på Virgin Classics i början av 90-talet med Libor Pesek och Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, tyvärr dock numera svår att få tag i. Det var då jag själv upptäckte vilket storartat och gripande verk detta är.

I judisk-kristen mytologi är ärkeängeln Asrael en gränsvarelse som avgör vem som ska få leva och vem som ska dö. Uppenbarligen finns det dock ingen entydig uppfattning om ont och gott i denna gestalt. I islam är det den gestalt som tar hand om själen när kroppen dör. Om Suk gav symfonin denna titel som reverens för eller protest mot denna ängel är väl inte alldeles klart, men nog finns här tillräckligt av vredesutbrott som i första hand talar för det senare alternativet.

Men naturligtvis är också det elegiska inslaget stort. Verket liknar mest en symfonisk dikt - ibland påminnande om Sibelius, ibland om Mahler - och det komponerades 1906 i samband med de dödsfall som Suk själv just hade upplevt i sin närhet. Dvorak, hans svärfar hade dött, och inte lång tid därefter dog även Dvoraks dotter, Suks unga hustru. De två sista satserna i detta femsatsiga, timslånga verk är tillägnade henne och pendlar mellan upproriskhet och - mestadels - sorgset vemod. Vemod inte minst i form av de oerhört vackra soloinsatserna från förstaviolinisten, som säkert vill porträttera den älskade, av ängeln bortförda, Otilie.

Nog fick man känslan av att Harding drev radiosymfonikerna till att prestera sitt yttersta i denna med all säkerhet svårspelade musik. Det hela blev till ett existentiellt drama i klass med det som Mahler står som främste representant för i 1900-talets symfoniska musik. Med andra ord någonting mycket hörvärt som gjorde mig ännu mera betagen av detta verk än vad jag redan var.

Inga kommentarer: