Medan dagarna blir till veckor, veckorna till månader...

Inläggen här blir allt glesare, skribenten allt tröttare och långsammare, medan tiden som vanligt löper i samma ogripbara skyndsamhet. Mr P skuggar mig alltmer närgånget, stegen blir kortare, balansen tidvis osäkrare. 

Doro visar en beundransvärd förmåga till anpassning, inte minst med tanke på den rescue dog han är. Han rycker numera sällan i kopplet, reagerar inte lika dramatiskt på det han upplever som potentiella hot, verkar lugnare och lite mindre misstänksam. Undantaget: åskan och dess konsekvenser i form av regnsmatter på stugtaket och lufttrycksförändringar. Ja jag börjar tro att han ibland hänger sig åt molnskådande, att han precis som husse och matte försöker tolka vad vädergudarna har för sig. Trots allt kämpar han vidare med frälsande tillgivenhet och ett uns tålamod. 

Hösten låter sig anas tidigare än vanligt i år, tycks det mig. Särskilt i aftonsol visar blandskogen vid synranden allt tydligare vad som väntar. Det är förmodligen torkan mer än temperaturen som ligger bakom den förändrade grönskan mot förgrundens vitnande stubbåkrar. Trots ett ar dagar av ihärdigt regnande blir det knappast någon stor svamphöst i år.

Hallonbuskarna har gjort sittt redan för ett par veckor sedan, buskarna bjuder nu bara en trist och risig åsyn. Äpplena landar med dova dunsar i gräset för minsta vindpust. De sista plommonen är nedskakade från trädet. Havtornen glöder i solen.

Doro lyfter nosen  och vädrar något i luften. Snart dags att packa och återgå till brusande stadsliv. 

Bara ännu några ord om plommonen. Den som vet vad som gömmer sig bakom ett moget plommons matta, rödvioletta skal, nämligen ett saftigt gyllene fruktkött vars sötma perfekt balanseras av skalets lätta bitterhet. Den som vet och kan plocka och äta ett sådant från trädet, på den vattnas i munnen.

Foto: EJ

Tornseglarens besök

Vår sommarhusvärdinna kom med en landad (eller ska vi säga störtad) fågel i sina behandskade händer. Där vilade den lika trygg som i boet, de långa vingarna obrutna och även i övrigt till synes oskadd. 

Det var en tornseglare som villigt tog emot den hjälp den nu behövde: till en början lät sig väl smaka av fågelbadets vatten.

Dessa luftens pilsnabba flygare skär i tvära kast och med vassa sri-ljud högsommarluften i stora rutor som vore himlen verkligen av glas. Hamnar de på marken får de stora svårigheter att återta sitt rätta element. 

Många med mig förundras över denna fågel som frånsett häckningen i håligheter i torn och höga träd lever sitt liv utan egentlig markkänning. Den äter, vilar och sover i luften buren av sina bumerangformade vingar, lever sålunda i en tillvaro där flytten till Afrika söder om ekvatorn måste ses som det i sammanhanget mest anmärkningsvärda. 

Tornseglarna är tyvärr inte lika vanliga som förr. Man förväntar sig deras närvaro soliga  julidagar som dem vi nyligen haft här hemma, en närvaro som samtidigt gör att man i andanom lätt förflyttas till italienska städer som San Gimignano, Volterra eller Siena. Deras skriande djupdykningar över gamla tegeltak har ingenting med förtvivlan att göra, snarare tvärtom. Det vi hör och ser är en munter insektsjakt i pur glädje över den goda tillgången på föda. 

Vi sökte oss till ett högre utgångsläge för att fresta fågeln att lyfta. Och mycket riktigt: den vågade språnget i en först dalande men sedan snabbt stigande båge. 

Ovanför ladugårdstaket ser vi hur vår våghalsige gäst möts av sin partner och hur båda dansande i det blå jublar över äventyrets lyckliga slut.

Foto: EJ

Våren in i försommaren

Maj månad snart förbi, och än en gång blommar det överallt: i träden, i buskarna, i gräset. 

Efter gråkallt väder med hagelblandat regn exploderade växtligheten i majsolen och värmen som kom med den. Markens tusentals maskrosor slog ut som på en given signal. Våren kan bromsa in, tveka, backa med flingor i luften. Men försommaren har alltid lika bråttom framåt. 

Magnolia och körsbär, hägg och syren, apel och kaprifol, rönn och oxel, narcisser och tulpaner, ja nämn vad ni vill och rätt vad det är står hästkastanjerna där och briljerar med sina extravaganta blomklasar.

En kort tid i senare delen av maj och början av juni händer det: allt som syntes dött får liv igen. Jag vill då stanna upp, ta denna dyrbara tid tillvara. Gå med Doro i parkerna och lyssna till den mångstämmiga kören från de bevingade vännerna som blir allt osynligare bakom skymmande lövridåer. De sjunger starkt av lust i fägring stor. Doro är snäll och låter trastarna spankulera ifred i gräset.

Att än en gång få bevittna denna självklarhet, detta mirakel.

Att sedan också få lyssna till filharmonikernas val av vårmusik - Stravinskijs "Våroffer" - blir en påminnelse om att vårbrytningen inte bara är leende majsol och doft av syren, att den även kan medföra torka och kyla, skogsbrand och svämmande floder. Det är våren som brutalt uppbrott och smärtsam övergång, något som enligt myten kräver sitt offerväsen. 

Stravinskij utgick ju från gammalrysk mytologi om en hednisk rit där en ung flicka omringad av gamla vise män dansar sig till döds för att blidka vårguden. Det är en balettmusik som aldrig upphör att fascinera med sin oerhörda rytmiska brio, sin råa styrka och bländande orkestrering. Ett verk från 1913 av en 31-årig Stravinskij som från att ha gjort skandal på premiären sedan blev kanoniserad som upphovet till detta modernismens portalverk, som sådant det oslagbart märkvärdigaste - och populäraste.

Att ett sådant verk lockar en ungdomligare publik än vanligt till Konserthuset är naturligtvis glädjande. Entusiasmen från denna del av publiken var påtaglig i form av busvisslingar och bifallsrop. Filharmonikernas tillträdande chefdirigent, även det en energirik ung man, Ryan Bancroft, 33, dirigerade med kongenial livlighet detta svårdirigerade och svårspelade stycke. 

Foto: EJ.

Källorna i urskogen

Det finns gömda och glömda platser i ens närhet som förtjänar att uppmärksammas mer än vad som vanligtvis blir fallet. Man behöver inte åka till spektakulära Blå grottan på Capri eller Grotte de Han i Belgien för att uppleva naturfenomen utöver det vanliga.

I ett naturskyddsområde nära Tärnsjö i Heby kommun, Uppsala län, finns Ingbokällorna. I den orörda skogens trolska famn ligger ett par källor som inte torkar ut i första taget. Via underjordiska tillflöden från Ingboåsen pulserar vatten här och var upp ur den slamartade sandbottnen, vackert blågrönskimrande, utan att den spegelblanka ytan avslöjar det minsta av skeendet. 

En dag när solen lyser upp det klara grunda vattnet ser man småspigg och en och annan bäcköring simma omkring. Och plötsligt får man syn på ett av de där tillflödena, som likt munnar öppnas och spottar ut avsevärda mängder vatten ur underjorden. (Klicka för förstoring; i kanten av den vita fäcken syns öppningen i bottnen.)

Källor som dessa har ju alltid ansetts hälsobringande, i synnerhet om de i likhet med Ingbos rinner norrut. Jag tog dock ingen handfull vatten eftersom jag inte tror den rår på Mr P, min ständige följeslagare. 

Nynnade i stället för mig själv några rader av en gammal psalm som dök upp ur minnets gömslen. Jag citerar ur minnet och ber om ursäkt för eventuella minnesfel: 

Källa så klar, vatten du har, tidernas torka aldrig dig når, O huru väl, där är ro för min själ. Vila mitt trötta hjärta där får.

____________________________

Med tack till vännerna Bowald som förde oss till källorna.

Sensommarens intåg

En vecka in i augusti och sensommarstämningarna infinner sig inte bara på grund av den oavvisliga almanackans enkla matematik. Hallonen redan ett passerat kapitel, vinbär och körsbär plockade och plommonen nedskakade och infångade, i år ett kollektivt arbete med utsträckt lakan. 

Ett och annat omoget äpple dunsar i marken och det är väl vad som förutom potatisen resterar av årets skördande. Nej, jag får inte glömma havtornsbusken, vars grenar nu tyngs mot marken av stora mängder av de guldglimmande bären.

Det har varit alldeles för torrt alldeles för länge. Gräset har svetts och börjat likna halm.  Väderprofeternas löften om fronter västerifrån har inte hållit vad de lovat; de hinner inte sällan tömma det mesta av sitt vatten innan de når Uppland. 

Jag har som jag brukar gått längs grusvägens dikeskanter och spanat efter Johannesört till brännvinet. Stånden är mycket få i år och knopparna hotar att torka innan de går i blom. Renfanan, den bittra, tycks tåligare och finns i riklig mängd, men den är jag ju inte intresserad av. 

Jag fick trots allt ihop tillräckligt med blommor för att sätta en essens av Hypericum perforatum, som med sin rubinröda färg och milda smak är den egenkryddade snaps jag först och främst vill bjuda både mig själv och andra på. Därjämte även en på havtorn.

Hypericum är ju en gammal medicinalväxt med en fascinerande mytologi. Det finns en anknytning till min läsning av Lagerkvists "Bödeln" i det att ett av växtens namn anspelar på Johannes Döparens blodiga halshuggning. Ur det mannablod som droppade ned på avrättningsplatsen växte denna ört, som sålunda gav upphov till namnet, ett av många.

Ordentligt med regn kom till sist med väderomslaget häromdagen. Jag upphör aldrig att förundras över regnets välsignande verkan, givetvis då i de måttliga mängder som jorden förmår svälja. De döende gräsmattorna flammar åtminstone fläckvis åter upp i grönska, luften rensas och när solen visar sig på nytt och temperaturen stiger känns det som om högsommaren fått en nystart.

Jag sitter bakom stockrosorna på den lilla stugans veranda och läser vidare i Pär Lagerkvists verk. Omväxlar med en dagbok av Cees Nooteboom - "533. A Book of Days" - som jag lyckligtvis varseblev på nätet i engelsk översättning. Det är anteckningar från i första hand hans andra hem på Menorca under åren 2014-2016. Intelligenta iakttagelser och reflektioner av det slag som jag är så svag för. Kaktusarnas blommor, sköldpaddans gång över terassen blandas med essäistiska kommentarer till Elias Canettis envetna fiendskap med döden och Gombrowics` dagböcker.

Jag läser DN noggrannare än vanligt, det vill säga nyhetsdelen. Kulturdelen lider av en beklaglig sommartorka som kan liknas vid gräsmattans status före regnet, med andra ord en ännu större slagsida åt popkulturen än vanligt. Reportagen från den vida men ändå nära världen är däremot ofta mycket bra, inte minst de från Ukraina.

Jag läste häromdagen att de tidvis av inrikes flyktingar överfulla tågen går som vanligt i Ukraina; förutsatt att rälsen är intakt går tågen tabellenligt. Det är som bekant mer än man kan säga om vår egen järnvägstrafik. 

Man upphör inte att glädjas över ljusglimtar som dessa, över både små och stora tecken på den tapperhet och beslutsamhet som det ukrainska folket visar i en svår situation. Och man får innerligt hoppas att väst har politiskt och ekonomiskt mod nog att fortsätta sitt odelade stöd till deras försvar. Ett halvår snart har kriget pågått och ännu är inte tyrannen och hans anhang i Kreml besegrade. Må det ske!

Foto: EJ

(Bilderna kan klickas och förstoras!)

Vårdagjämning, krigstid

Jag går här hemma i parken i den varma vårsolen med hunden ivrigt nosande i fjolårslöven. I norrlägen blir nu de sista resterna av istäcket sprött och genomskinligt. Från en molnfri himmel inga tordön eller larm, men från lärkträdens nedersta grenar sjunger fåglarna högljutt rakt in i mitt öra, som om de ville få mig att fatta något jag ännu inte riktigt fattat. Jag glömmer allt annat för den sången, fågelsången som för stunden överröstar mullret från detonationerna i Mariupol, nu också Kiev, Odessa och Lviv, som når mig via televisionens ljud och bild.

Vad väntar i en nära framtid? Sol och grönska och miljontals flyktingar. Missiler, massgravar och flagranta krigsförbrytelser. Jag stirrar på orden jag just skrivit. 

Vad kan bli värre än den fruktansvärda verklighet som Mariupols instängda befolkning lever och dör i? Beredskapen och motståndskraften i Kiev sägs vara större, men hur länge orkar de? Tusen och åter tusen ryska bondsöner från fjärran gudsförgätna byar kommer att skyfflas in som slaktoffer på den fanatiske tyrannens altare. 

Ukraina är nu fronten för den fria världens försvar mot barbariet, medan Nato i en befogad rädsla för okontrollerbar eskalering inte ens med sina överlägsna flygstridskrafter vågar hejda förödelsen. Inte ens när Kiev läggs i grus och aska?

Och om vi en dag tvingas konstatera att tredje världskriget ändå inte kunde undvikas? 

Nej, jag har inga militärstrategiska insikter att komma med, vet inte vad jag ska tro. Jag klamrar mig fortfarande fast vid hoppet om tyrannens fall och en hastig scenförändring, ett möjligt omtag. Att några resoluta män med ett större mått av desillusion och besinning än av paranoia och storhetsvansinne måtte ta över. För allas, inklusive det ryska folkets, skull. 

Jag går omkring i den begynnande vårbrytningen i en värld som på tre veckor hastigt och brutalt förändrats. Ibland tror jag knappt att det jag ser och hör är sant, så som man reagerar i chock fastän lugn som vanligt råder runtomkring mig. 

Följer Alice, låter henne nosa sig fram i sin egen lilla värld, i vilken jag också ingår, en värld av lycklig omedvetenhet om allt utom flocken, maten, vilan, vårsolen och de närmaste omgivningarnas blottlagda hemligheter.

Hon delar med sig av sin tillvaro, får mig att växla mellan den lilla världen och den stora. Bilderna av våren i min kamera. Bilderna av människor på flykt med några få ägodelar i ett knyte. 

En del fick med sig hunden, andra inte. 

Och jag såg en katt, sittande helt stilla i bråten av ett demolerat bostadskomplex. 

Foto: EJ

Vinter

Vintern med ordentliga kallgrader - den är här, det gick fort. Det var som att öppna en port och knuffas över tröskeln ut i ett annat rum, utan möjlighet att backa och vända. Den frusna marken låg plötsligt täckt av ett tunt lager snö, som under en blid sol knarrade torrt under skorna och briserade i oräkneliga miljarder stingande kristaller. 

Och när sen himlen tjocknar går det sista av vinterns urvattnade kolorit förlorad, med de fallna löven från lönn och lind endast i minne. Landskapet tecknas i kol eller tusch med de seniga enarna som alltid lika ståndaktiga väktare. 

Även kölden äger sina skönhetsvärden. Men längtan går till en annan port, en annan årstid.

I Schuberts sångcykel "Winterreise" är resenären som bekant en ensam, tungsint vandrare i snö och kyla. I den elfte sången, "Frühlingstraum", drömmer han sig bort till maj månads grönskande ängar och fågelsång, men kommer strax till sans och varseblir åter kölden, mörkret och korparnas oväsen. 

I de färggranna blommornas ställe ser han fönsterrutans isblommor. Frostrosor, som vi sa i min barndom, då husen ännu inte hade den isolering de numera har, och då man vid sträng kyla kunde beundra det kristalliserade isvattnet på rutornas insidor.

Doch an den Fensterscheiben 

wer malte die Blätter da?

Ihr lacht wohl über den Träumer,

der Blumen im Winter sah?

Schuberts frusne vandrare befarar att han blir skrattad åt, emedan han - blundande, drömmande - när förhoppningen att se frostiga blad grönska, sin ensamhet bruten, sig själv omfamnande sin käresta. I en annan, en blomstrande årstid.

Die Augen schliess´ ich wieder,

noch schlägt das Herz so warm.

Wann grünt ihr Blätter am Fenster?

Wann halt´ ich mein Liebchen im Arm?

_______________________________

Peter Mattei gjorde häromåret en bejublad turné med "Winterreise" tillsammans med pianisten Lars David Nilsson. Hör deras "Frühlingstraum" här.

Foto: EJ (klicka för förstoring)

Promenader i höstens milda vindar

Klockorna ställs om till vintertid men höstens mildhet varar. Än så länge håller sig temperaturen kring 10-strecket, plus/minus tre grader ungefär. Vilket gör promenaden till en alltmer inbjudande aktivitet, även lite längre turer utöver rastandet av Alice. 

Jag låter därför cykeln stå och gör mina ärenden till fots, i synnerhet när ingenting egentligen brådskar. Senast jag rörde mig så där utan utsatt mål passerade jag gränder i de kvarter där jag tidigare hade min bostad. Kunde konstatera att även Centralbageriet inrett sitt sparsamma utrymme med några bord och stolar för servering, att jag saknade den gamla järnhandeln som lades ner för redan många år sedan. Likaså att den lilla zoobutiken försvunnit, men att antikvariaten glädjande nog finns kvar och att egentligen det mesta är sig ganska likt, trots att tjugofem år gått. 

Det förvånade mig med tanke på att jag knappt känner igen mig i en del andra stadsdelar på grund av den omfattande byggnation och de förändringar av gatumiljön som skett och som ännu pågår. Centrala stans affärsgator är under ständig förändring, men Fyrisån rinner i alla fall där den ska. Under milda höstdagar som dessa är tanken att den skulle stiga över sina bräddar trots allt främmande, även om den sortens tankar i "väderhändelsernas" tid inte helt kan viftas bort. 

Promenader även till stationen och tåget till Stockholm för nöjen och snart också för de sammanträden som återgår om inte till det normala så till ett hybridtillstånd som inte längre enbart litar till videokommunikation. Den som inte alltid kan eller vill resa får stanna hemma på digital länk, men alla är välkomna till det verkliga rummet. Det blir intressant att se hur framtiden gestaltar sig.

Hösten är planeringens årstid även för en 70+ som efter (?) pandemins herravälde har ett uppdämt behov av levande musik, levande människor och en och annan resa - åtminstone med tåget till något evenemang i grannkommunen. I själva verket är jag denna sista oktoberdag på väg till en konsert för att lyssna till den oförtröttlige Grigory Sokolov. I fjol tvangs han ställa in sitt årliga höstbesök i Stockholm, men återkommer nu med Schumann och Rachmaninov i bagaget. Mer om detta senare.

Foto: EJ

Skogsvandring

Det bästa med hösten är vandringarna i svampskogen en dag med blå himmel, friska luften och sensommarvärme. En dag som igår, en dag som idag. 

Det är gott om svamp men ont om de sorter jag av gammal vana håller mig till. När jag trampar runt i den stora mängden riskor frestas jag byta sikte och plocka med mig några exemplar av de fina mandelriskorna.

De uppskattas ju mycket i vårt grannland Finland och borde duga även för oss. I brist på Karl Johan och trattkantareller fyller jag botten av den rymliga papperskassen, åtminstone tills vidare.

Skogens tystnad bryts av enstaka gällt briserande fågelläten, som jag gissar är varningar för mig, den ende här som knäcker en och annan torr kvist under fötterna och rör sig oberäkneligt i terrängen. En hackspett hör också till den sparsamma ljudbilden. Och tranorna - ett sträck tranor på väg söderut som jag gärna skulle vilja se men inte lyckas lokalisera i hålrummen mellan trädkronorna. 

De exemplar av Karl Johan jag stöter på är allesammans svårt angripna av den vitgula mögelsvamp som snabbt förvandlar dem till slokande, förvridna krymplingar. Det gäller som bekant att komma i rätt tid till denna läckerhet som ju även insektslarverna älskar. Karl Johan - den mig veterligt enda svamp som i Sverige bär ett mänskligt namn, ett alias, dessutom efter ingen mindre än kung Karl XIV Johan.  

Den här skogen är ny för mig och jag har därför inga "ställen" att återvända till, inga lagom mossiga slänter med lite blåbärsris där trattkantarellerna, ofta i god sämja med  sotvaxskivlingarna, plötsligt bildar klungor och muntrar upp svampplockaren.

Ett par moderna jakttorn dyker upp precis när jag börjar ge upp, och jag säger då som jägarna brukar säga: det är naturupplevelsen som är behållningen. Innan jag styr stegen tillbaka i riktning mot grusvägen och cykeln ser jag i motljus en lingonrisbacke som lyser som ett hav av vitsippor i fel årstid. Det är inte lingonen utan de glatta mörkgröna bladen som likt tusentals små spegelskärvor reflekterar den sjunkande höstsolen.

Jag hittar utan svårighet cykeln, kikar ner i papperskassen, tömmer den i diket så när som på den enda stensoppen, nej en brunsopp är det, lika god som kungen själv.

Foto: EJ.

Insektsliv

Livet i lantlig miljö innebär ofrånkomlig samexistens med en påtagligt mycket större och mer varierad insektsfauna än i innerstan, ett trivialt faktum. Närheten till kreatur för med sig irriterande flugor och bromsar. Skog, vatten och högt gräs hör givetvis ihop med myggor och fästingar. Och getingarna får inte sällan för sig att bygga bo just där människor äter och dricker gott i - illusorisk - godan ro. 

Samtidigt som det finns gott om insekter man vill bli av med och till och med slår ihjäl så fort man bara kan, finns det andra som man lockar till sig med alla till buds stående medel.

Vi som gillar fjärilskådning har kanske planterat en buddleja - fjärilsbusken framför andra. Min har just börjat blomma och ökar sannolikheten att jag får syn på de praktfullaste dagfjärilarna. Redan har bland annat pärlemorfjäril och vinbärsfuks upptäckt den första blomkolven. 

Det faktum att 2021 är ett riktigt stort år för plommonen innebär emellertid att just dessa än så länge utgör ett ännu större lockbete; kring den mogna, spruckna fallfruktens sötma svärmar amiraler i en mängd jag aldrig nånsin sett förut. 

Amiralen i dramatiskt rött och svart, övergående i mörkaste chokladbrunt närmast kroppen och med fläckar av vitt samt några små stänk i blått, tillhör de allra vackraste insekterna i nordisk natur. Den livliga, nervösa flykten och den snabba, oförutsägbara landningen är kännetecknande.

Bakvingarnas undersidor visar inte ovansidornas starka kontraster utan ett melerat mönster, bilden av ett kosmos vävd som gobeläng. Att stå omgiven av ett tiotal av dessa färgstarka varelser trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Under mina tidigare fjärilsjakter under ett fyrtiotal år har jag glatt mig åt att stöta på enstaka exemplar och följaktligen betraktat amiralen som en relativt sällsynt gäst i min verklighet.

Detta sker samtidigt som getingarna i boet under takskägget uppenbarligen flyttat, helt enkelt gett sig iväg alldeles frivillligt utan några som helst åtgärder från vår sida. 

Foto: EJ (Obs! Klicka för förstoring av bildderna!)

Skymningssvärmaren

Jag går i vanlig ordning ut i den daggfriska morgonen för att hämta tidningen när jag på andra sidan grinden ser en stor larv krypande i gräset framför mig. Ingen jag känner igen, men min vetgirighet väcks. En fjäril in spe, men vilken?

Larvens tydliga teckning gör den lätt att artbestämma. Det visar sig vara en brunsprötad skymningssvärmare. 

Jag smakar på orden, än en gång förundrad över namngivandet av vår insektsfauna. 

Brun är den mycket riktigt, även som larv och inte bara till spröten, snarast ljusbrun åt det olivfärgade hållet och med runda gula, konturmarkerade fläckar som sitter parvis som i en dubbelknäppt långrock. Först som fjäril är den lika vacker som sitt svenska namn, vilket framgår av bilder som tagits av dem som haft lyckan att möta den i sitt fjärde och sista levnadsstadium.

Som fjäril således en svärmare och skymningsvarelse, fastän även synlig varma och soliga dagar bland alla de andra nektarsugna blombesökarna. Som sådan beter den sig för övrigt som en kolibri, vilket en häpen skådare nog i förstone kan ta den för, duktig flygare som den också är.

Jag har sett andra svärmare, men ännu aldrig den här. Däremot har jag en gång på nära håll studerat kolibrier, hur de hämtar nektar hovrande som minihelikoptrar i luften framför djupa blomkalkar. Det var fjärran från den här grinden på en dammig trottoar i den sömniga och solstekta staden Yuma i Arizonas sydvästra hörn på gränsen till Californien. Jag blev helt förhäxad av dessa snabbvingade små varelsers förmåga att sväva i luften utan annan fysisk kontakt med blomman eller världen i övrigt än den tunna sugsnabelns, doppad i närmsta nektarfyllda skål. 

Jag ser larven kravla sig fram i gräset förmodligen på väg mot ett lämpligt gömsle i jorden där den kan förpuppa sig och invänta en uppståndelsens morgon nästa sommar, eller i det här fallet kanske inte förrän nästnästa, då i den förunderliga metamorfosens slutstadium jag skulle kunna tänkas ha turen att möta den igen. 

Jag läser att skymningssvärmaren har ett speciellt förhållande till måror och mjölkört. Tänka sig, de gamla banvallarnas, hyggenas och dikesrenarnas stolta blomma. Ja, och mycket riktigt: bakom min rygg ett tiotal meter bort vajar i den svaga vinden ett bestånd av de höga och nu snart utblommade stjälkarna av det vi i min barndom kallade rallarrosor.

Foto: EJ.

Vårtbitarens besök

Ibland här på landet får man oannonserade besök som gör att man hejdar sig och avvaktar ett slag. Den här vårtbitaren granskade noga gränserna för min aktivitet. Eller lärde mig något litet mer om sig själv. Eller vad det nu var den gjorde. 

Eftersom den inte gav ifrån sig minsta stridulerande tolkade jag det som att den inte hade några vidare synpunkter på mitt blogginlägg under arbete. Att den dock i likhet med syrsor och andra släktingar kan alstra ljud vet väl de flesta, och "att rösten intet kommer av munnen utan av vingarna" (Linné). Men visste ni att öronen sitter under knäna och att just vårtbitaren fått sitt namn av att gotlänningarna förr i världen trodde att den faktiskt gjorde det namnet säger?

Foto: EJ

Stentorget

Norduppland är för mig tämligen okänd mark. Att det där uppe i Hållnästrakten finns ett naturskyddsområde som inringar en klippig kuststräcka med det lite lustiga namnet Kapplasse, det hade jag ingen aning om. 

En molnfri dag med nordlig pålandsvind är vi där, vägledda av B som talat sig varm för det brusande havets bränningar mot den grå och ljusröda graniten och det hon kallar stentorget.

Ett stentorg är, förstår jag, en av naturen själv formad öppen plats vid en klippig kust som  genom årtusendena med hjälp av havets eroderande krafter avsatt ett fält av stenar som slipats till det som med en annan vacker benämning kallas klappersten. Namnet erinrar om det ljud som uppkommer när vågorna sköljer in och rullar stenarna mot varandra.

 

Efter att vid vägs ände ha parkerat bilen siktar vi det först på håll från första fria utsikten över havet. Tvärs över viken syns öppningen som ett avbarkande hugg i den skogklädda udden. 

Torget nås efter 800 meters vandring längs en vältrampad men knölig stig med uppstickande sten och tallrötter som ormande försvinner in i det omgivande blåbärsriset.

 

När skogen öppnar sig och torget ligger där under våra fötter går vi garanterat torrskodda fast inte utan besvär på det ojämna underlaget. Det vilda torget är ingenting för shoppare i finskor, inte heller för dem i badskor eller för nakna fötter. Ingen bänk att slå sig ned på. I stället fritt och för intet möjligheten att bli stående en stund mitt i ett vidsträckt geologiskt minne. 

Landhöjningen har gjort att det skulle krävas enorma stormstyrkor för att i våra dagar sätta det här torget i rörelse. I åtminstone dess övre del råder lugn förstärkt av tallskogssus och dämpat bakgrundsljud från bränningarnas möte med graniten. Med inbillningskraftens hjälp adderar jag bidraget från det rytande havets svallvågor, ljudet av klapprande pukor inbäddade i ett mäktigt mullrande kontrabasackord.

 

Foto: EJ 

(Bilderna är som alltid klickbara för förstoring)

I gröngräset

Redan halv sju på morgonen under den korta promenaden med hunden till lådan och tidningen anar jag profetiornas uppfyllelse: sommarens hittills varmaste dag är i antågande. Fläktande vind gör morgonen behaglig, ja jag vill säga vältempererad, vilket borgar för att även middagen blir angenäm. Lite av det vi brukar kalla medelhavsvärme må väl ingen frisk människa beklaga sig över.

Ingen dag för fysisk ansträngning dock. Vaga planer på gräsklippning får anstå till åtminstone kvällen och svalkan. Får räcka med att betrakta, bli åsyna vittne, till fotbollsspelarnas svettiga löpningar med och utan boll. Allra helst Isaks trollande med fötterna framför slovakernas mål.

I skuggan hos Berta fortsätter jag läsa Judith Schalanskys underbara essäer. Det är lugnt och fridfullt, inga måsar väsnas, några tornseglare rispar luften och suset från de höga trädkronorna - lindarnas och lönnens gigantiska bladverk - smeker örat.

Att skatorna sen länge genomskådat Berta och när som helst kan bryta tystnaden får man leva med. 

Foto: EJ.

Svampskogen i oktober

Vädret har gynnat svampjägarens möjligheter att fylla en korg med senhöstens tacksammaste artikel: trattkantarellen. Omtyckt inte bara för sin smak utan också för att den så rikligt belönar skogsvandraren som milda oktoberdagar uppsöker mjuka och fuktiga mossmarker med ögon känsligt inställda på brunt, samtliga nyanser av brunt. Den äger inget av sin gula namnes överlägsna lyskraft, men överträffar den i sin myckenhet.  

När man väl fått syn på ett bestånd och vänder sig om upptäcker man inte sällan ännu ett där bakom sig. Tätt tillsammans men även glesare och mera enskilt uppträder den och gör plockaren smått exalterad över just mängden. Man plockar och plockar tills korgen eller papperskassen blivit så tung att man måste bestämma sig för när det får anses räcka. Det är nog den enda av de läckra matsvamparna man kan få nog av.

Ändå bibehåller den sin dragningskraft och man lockas ut igen. Mycket vill som bekant ha mer, men det är inte bara det utan också något annat. Själva upptäckten av en ny växtplats plötsligt uppenbarad framför fötterna gör vandringen nöjsam och händelserik. Men utan fokusering förbiser man lätt de där trattlika hattarna som nätt och jämnt reser sig ur mossmörkret. Man ser dem aldrig på håll; hukande får man sakta in och skanna markerna.

Nej, "trattisen" gör inget väsen av sig och har ett eget sätt att visa sig. Det är som om den uppstod i samma stund som den framkallas och blir till på min näthinna, och sen inom någon sekund dupliceras flera gånger om. Med ens omges jag av ett mindre skördefält. 

I sådan oktoberskog bryts tystnaden förutom av mig själv av en korp, avlägsna hundskall och ett par knallar från en älgjägares bössa. På hemvägen en bra bit vid sidan om stigen noterade jag ett kaxigt exemplar av trattkantarellens raka motsats. Som stod där och skrek och speglade den låga, glödande höstsolen.

Foto: EJ. 

Afton tidigt i september

Septembers skymningar, när himlarna men ännu inte lövträden börjat brinna, går jag med kameran på den slingrande grusvägen i det som nyss var "blid och livlig värma". Nej, han överdrev verkligen inte, Caspar David Friedrich. Han hade bara modet att återge vad han såg, stämningarna får jag storögt stå för själv.

Sist är månen beredd att avlösa den nedgående solen med en nattlampas bleka ljus.

 

Foto:EJ (Klicka för förstoring)