Jag går här hemma i parken i den varma vårsolen med hunden ivrigt nosande i fjolårslöven. I norrlägen blir nu de sista resterna av istäcket sprött och genomskinligt. Från en molnfri himmel inga tordön eller larm, men från lärkträdens nedersta grenar sjunger fåglarna högljutt rakt in i mitt öra, som om de ville få mig att fatta något jag ännu inte riktigt fattat. Jag glömmer allt annat för den sången, fågelsången som för stunden överröstar mullret från detonationerna i Mariupol, nu också Kiev, Odessa och Lviv, som når mig via televisionens ljud och bild.
Vad väntar i en nära framtid? Sol och grönska och miljontals flyktingar. Missiler, massgravar och flagranta krigsförbrytelser. Jag stirrar på orden jag just skrivit.
Vad kan bli värre än den fruktansvärda verklighet som Mariupols instängda befolkning lever och dör i? Beredskapen och motståndskraften i Kiev sägs vara större, men hur länge orkar de? Tusen och åter tusen ryska bondsöner från fjärran gudsförgätna byar kommer att skyfflas in som slaktoffer på den fanatiske tyrannens altare.
Ukraina är nu fronten för den fria världens försvar mot barbariet, medan Nato i en befogad rädsla för okontrollerbar eskalering inte ens med sina överlägsna flygstridskrafter vågar hejda förödelsen. Inte ens när Kiev läggs i grus och aska?
Och om vi en dag tvingas konstatera att tredje världskriget ändå inte kunde undvikas?
Nej, jag har inga militärstrategiska insikter att komma med, vet inte vad jag ska tro. Jag klamrar mig fortfarande fast vid hoppet om tyrannens fall och en hastig scenförändring, ett möjligt omtag. Att några resoluta män med ett större mått av desillusion och besinning än av paranoia och storhetsvansinne måtte ta över. För allas, inklusive det ryska folkets, skull.
Jag går omkring i den begynnande vårbrytningen i en värld som på tre veckor hastigt och brutalt förändrats. Ibland tror jag knappt att det jag ser och hör är sant, så som man reagerar i chock fastän lugn som vanligt råder runtomkring mig.
Följer Alice, låter henne nosa sig fram i sin egen lilla värld, i vilken jag också ingår, en värld av lycklig omedvetenhet om allt utom flocken, maten, vilan, vårsolen och de närmaste omgivningarnas blottlagda hemligheter.
Hon delar med sig av sin tillvaro, får mig att växla mellan den lilla världen och den stora. Bilderna av våren i min kamera. Bilderna av människor på flykt med några få ägodelar i ett knyte.
En del fick med sig hunden, andra inte.
Och jag såg en katt, sittande helt stilla i bråten av ett demolerat bostadskomplex.
Foto: EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar