Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 17 maj 2021

Omslag


Våren såg ut att arta sig, trots allt. Sköna Maj kom, hälsade och vände om. Några få dagar av sol och värme, sen återgick allt till det gamla vanliga. Mulenhet och kalla vindar. Nya fronter med regn och oväder. 

Konstigt nog blommar träden och gräset står grönt och tjockt och humlorna försöker envetet göra sitt viktiga jobb mellan skurarna. Och dagarna går och plötsligt kommer väl ändå sommaren att ha anlänt; i ett nytt omslag är befriaren här, och den lär sällan ha varit så välkommen som i år. 

Jag har de senaste veckorna mestadels vistats på landet på (möjligen) betryggande avstånd från det allvarliga smittoläget inne i Uppsala. Andra vaccinationssprutan är utlovad till sista maj, och en vecka därefter ska jag alltså vara väl skyddad mot åtminstone allvarliga former av Covid 19. 

Det lär bli en sommar med försiktig öppning mot de besök som alltför länge uppskjutits och de besökare som i bästa fall hållits på påbjudet avstånd utomhus. Jag hör inte till dem som drabbats värst av inskränkningarna, men nog har min längtan efter en återgång till det normala blivit allt starkare. Den allmänna känslan av tidsflykt och att man inte har hur många år som helst på sig gör inte saken enklare; den gör att man känner sig bestulen på tillfällen, på dyrbara dagar och stunder. 

Häromnatten vaknade jag vid 4-tiden med svårigheter att somna om, vilket numera händer mig ganska ofta som en biverkan av de bekymmer jag har med att hålla min skuggande figur, Mr P som jag kallar honom, stången. Mobilen blir en tillflykt. Den är ju inte endast telefon utan sätter en i förbindelse med allt och alla: musik, film, internätets texter, vem man vill av levande och döda, vad man vill av meningslös distraktion eller eftertänksam reflektion. Med öronsnäckorna på plats lyssnar jag gärna då till någon lista med klassisk jazz eller min barndoms andliga sånger. En sådan arla morgon upptäckte jag också att gamle dirigentnestorn Bernhard Haitink med hjälp av Berlinfilharmonikerna levererat ännu en inspelning av Mahlers nia, och den var naturligtvis en upplevelse. Senast såg jag den operaföreställning från Met som sändes i STV2 och som ligger kvar på SVT Play ännu en tid: Francesco Cileas "Adriana Lecouvreur". 

Den operan hör inte till de mest spelade men är i mitt tycke ett smärre mästerverk, med inte bara en dramatisk och mycket krävande primadonneroll utan även en varierad och harmoniskt intressant orkestersats. Uppsättningen med Anna Netrebko och Piotr Beczala i huvudrollerna var dessutom mycket lyckad. Här fick den vara den italienska opera den är, med en story som utspelar sig på 1700-talet med alla de ingredienser av passion, rivalitet och dödligt försåt som en sådan förväntas ha. Jag har skrivit om den tidigare, senast för exakt ett år sedan i ett inlägg liknande detta (se vidare här).  

I övrigt har jag inte i någon nämnvärd utsträckning nyttjat de strömningar från de stora opera- och konserthusen som erbjudits under detta pandemiska år. Det betyder inte att jag inte uppskattat möjligheten och den ambitionen att hålla konsten vid liv som dessa initiativ är uttryck för. Det är bara att hoppas att myndigheterna snart vågar ge ett positivt besked om datum för publika föreställningar så att planeringen av åtminstone våren 2022 låter sig göras.

Och vad läser jag när regnet trummar på taket och vinden går i lind och alm här utanför stugan? Just nu prosa av två originella och mycket begåvade kvinnor. Den ena är en klassiker, Virginia Woolfs "Mrs Dalloway", som jag i nästa vecka ska diskutera med ett par färdigvaccinerade gamla vänner och kolleger. Den andra har ännu inte hunnit nå klassikerstatus eftersom den utkom för bara några år sedan. "Våra liv" av fransyskan Marie-Hélèn Lafon har i alla fall så långt varit mest lockande att återvända till. Kanske återkommer jag med några synpunkter när jag läst färdigt.


Foto: EJ.

fredag 30 april 2021

Ernest Chausson - en fransk romantiker



Somliga menar att det är högst osannolikt att det skulle finnas mästerverk bland all ospelad och bortglömd musik, andra tvärtom att det givetvis måste vara fallet. Själv har jag svårt att frigöra mig från tanken att det finns storartade verk som kommit bort, ingen brytt sig om på länge eller som förbisetts av sin samtid och först efter hundra år eller mer upptäcks och lanseras på nytt av någon idog dirigent eller instrumentalist. Exemplen finns, även om frågan om vad som definierar ett mästerverk givetvis kan diskuteras. 

Bland franska tonsättare hör inte Ernest Chausson (1855-1899) till de allmänt kända, men helt bortglömd är han inte heller. Några av hans verk har fastnat för gott åtminstone i den flitiga konsertpublikens medvetande. Jag tänker då framför allt på sångcykeln "Poème de l´amour et de la mer" och "Poème för violin och orkester", kanske också något kammarmusikaliskt verk. En symfoni finns också på hans opuslista och en opera, men de framförs ytterst sällan, så vitt jag vet.

Eftersom jag väldigt gärna lånar mitt öra åt fransk musik - också åt den som skapades före Debussy i den kvardröjande romantiken under Wagners inflytande, med namn som Franck, d'Indy och Faure - har jag nu och då haft lyckan att upptäcka också mindre kända verk av dessa och andra tonsättare.

Chausson hör hit, och först nu har jag fattat att han fullbordade en opera också, åren innan han så där olycksaligt banalt och alldeles för tidigt omkom på en cykeltur. Som den självkritiske och ytterst noggranne tonsättare han var tog han nio år på sig, men då stod han själv för libretton också. Operan "Le roi Arthus" blev färdig 1895 och uruppfördes 1903 i Bryssel; Chausson fick således aldrig själv uppleva den. 

Libretton bygger på legenden om kung Artur och riddarna kring runda bordet, främst bland dem Lancelot, kungens förtrogne och drottning Genievres älskare. Ett passionerat triangeldrama alltså, där Lancelot även har en rival i Mordred, en annan av riddarna.

Det är omöjligt att inte tänka på Wagners "Tristan och Isolde", både för storyns och för musikens skull. Det är en överraskande stark och mycket vacker musikdramatik. Utan arior strömmar den emot en i kontinerliga flöden med kör, solister i soli och duetter, och med en ytterst dynamisk orkestersats. 

Hör man Wagners inflytande? Ja, det gör man, men det är fördenskull inget osjälvständigt härmande som Chausson hänger sig åt. Han är sin egen och nog finns här också inslag som röjer den franska impressionismens begynnande framväxt.

Jag har på sista tiden mest lyssnat (via Spotify) på en cirka trettiofem år gammal inspelning med Nya filharmoniska radioorkestern i Paris under ledning av Armin Jordan och med ypperliga solister. I huvudrollerna Gino Quillico som kung Artur, Gösta Winbergh som Lancelot (och jag påminns om vilken förlust vi gjorde i och med hans bortgång vid bara 58 års ålder) och Teresa Zylis-Gara som Genèive, en sopranroll som torde höra till de mest krävande och som hon gör med glans. 

Det finns några få andra inspelningar också som kommit med ungefär något decenniums mellanrum. Den enda filmade uppsättning jag funnit är den som Philippe Jordan (son till ovan nämnda Armin) dirigerade på Bastiljoperan 2015, också den hörvärd med utmärkta solister (Thomas Hampson, Roberto Alagna respektive Sophie Koch), dock sceniskt ganska trist moderniserad med all medeltida atmosfär utplånad (utom Excalibur, som i ett sådant sammanhang inte kan framstå annat än som ett mycket främmande föremål). En opera som denna, med så utomordentligt goda förutsättningar att vinna publikens gunst, borde i första hand ges med en mer tidstrogen inramning. 

Uppenbarligen är denna opera trots allt inte helt bortglömd. Är den då ett mästerverk? Ja, jag är faktiskt beredd att värdera den så. Och finge jag önska mig - post Corona - en första bästa operaföreställning på någon hyfsat närbelägen scen så vore det denna.


Bilden: Claude Monet. Vallmo och havre. Uppsättningen från Bastiljoperan i Paris 2015 finns i sin helhet videofilmad här:

operaonvideo.com/le-roi-arthus

PS. Min höga värdering av Ernest Chaussons musik framgår av tre tidigare inlägg. Se vidare i kolumnen till höger: Chausson (4) 


lördag 24 april 2021

Clifford Brown, ni vet


I en koncentrerad dikt på några få rader erinrar sig den nyligen bortgångne, mycket musikmedvetne poeten Adam Zagajewski den svarte amerikanske trumpetaren Clifford Brown. Så här går dikten "Du vet":

Nu tystnar Clifford Brown, 
koltrastarna sjunger allt svagare.

Om det inte var för blodet
skulle vi komma fram till Rom;
du vet.

Jag är inte säker på att jag förstått den här dikten. Men jag tycker om den, och inte bara för att den nämner Clifford Brown, koltrastarna och Rom i ett och samma andetag. Och så tystnandet, förstås. 

Blodet? Vad är det med blodet som ställer sig så i vägen? Den eviga staden - nåbar eller inte?

Clifford Brown var en av femtiotalsjazzens stora. Framför allt hans nära samarbete med trumslagaren Max Roach i det som kallades Max Roach Quintet ledde till några lysande inspelningar, en del av dem liveupptagningar från de turnéer gruppen gjorde vid mitten av femtiotalet. Men hans liv blev kort, och han hade med all säkerhet skaffat sig en ännu större plats i jazzhistorien om inte den där bilkraschen gjort slut på allt - allt det där andra som kunde varit. 

På väg till en spelning i Chicago, med Cliffords hustru vid ratten och han själv tillsammans med pianisten Richie Powell vilande i baksätet, inträffar en olycka som hastigt slungar dem alla in i evigheten. Brown 26 år gammal, Richie (yngre bror till den mer kände pianisten Bud Powell) endast 24.
 
Dessa unga män spelade med självmedveten tillit till jazzen som en konstform jämförbar med vilken annan som helst. En konst som kunde lyfta "Star dust" och andra standardlåtar till oanade höjder.

Jag lyssnar bland annat till "I don´t stand a ghost of a chance with you" och hör ett slående exempel på både Cliffords och Richies talanger i full blom. Cliffords vemodiga lyrik, av och till utbristande i snabbt pärlande tonslingor. Richies impressionistiska ackord och kreativa vänsterhand. 

Jag hör en musik som kallats blodfull men fördenskull inte mindre bär bildningens, sinnlighetens och andlighetens signum. Lika övertygande som den sofistikerade musiken hemmahörande i Rom, you know.


Dikten är hämtad ur "Törst"(i översättning av Anders Bodegård, Norstedts, 2003)
"I don´t stand a ghost of a chance with you" finns bl a på Youtube här.

onsdag 21 april 2021

Frukttjuven

Foto: Donata Wenders

"Frukttjuven" är Peter Handkes senaste roman från 2017, på svenska i november 2020 (i översättning av Jesper Festin). "Det sista eposet" lär författaren själv ha kallat den, men förhoppningsvis rent faktiskt inte så. Den är i alla fall på 373 sidor och därmed jämte "Mitt år i Ingenmansbukten" (1998) hans digraste volym. De båda är dessutom inte bara i formatet påminnande om varandra.

Jag kastade mig ivrigt över läsningen men har tagit lång tid på mig och först nyligen lagt boken ifrån mig. Med hjälp av några noteringar på en papperslapp som fungerat som bokmärke ska jag försöka säga något kortfattat om det lästa. 

Jag har följt Handke sen tidigt 70-tal och i mitt tycke är och förblir hans författarskap ett av de märkvärdigaste jag mött i mitt långa läsande liv. Den nya boken bekräftar utan vidare den saken. Här är han återigen med sin typiska omsorgsfullt urskiljande, inbromsande och samtidigt underbart infångande ordkonst. Det finns förvisso här och var tröga partier, en i bisatser snirklande och irrande meningsbyggnad, inte olik huvudpersonens långsamma strövtåg i växlande omständigheter och tankemässiga stickspår. Men i huvudsak är det en berättelse om en själsfrände till författaren, en främling i världen, en pilgrimslik resenär, en egensinnig och höggradigt närvarande person som med varje tillryggalagd sträcka med språkets hjälp erövrar sin tillvaro, den som i all vardaglighet är för handen och håller medvetandet vid liv. 

Hon heter Alexis efter ett medeltida helgon och bär på en enkel packning för några dagars vandringar i Picardie norr om Paris. En tjuv är hon i vanlig mening endast i andras ögon och i så måtto att hon utan lov förser sig med ett äpple eller två från trädgårdar längs färdvägen. Det är byar och småstäder som passeras och trafikleder som korsas i ett slättland med sankängar och skogsdungar kring floden Oise, ibland förbryllande benämnt "savannen" eller "prärien", som om vi samtidigt följde henne på hennes tidigare vandringar över gräs och tuvor i någon annan världsdel. Men orterna är alltid korrekt och identifierbart namngivna och beskrivna, det är jag övertygad om. 

Det är en historia som begynner med ett bistick i författarens/berättarens nakna fot i gräset en augustidag, det som blir tecknet till uppbrott och som följs av rösten från den som ska komma att ta över i tredje person och bli berättelsens centralgestalt. Alexis har viss kontakt med sin bror och sin far men är uppenbarligen, delvis  av en diffus och nödtorftigt bekämpad skuld, dömd att livet igenom söka modern. Därav även det kontinuerliga genomsökandet av världen, missionen att bestjäla den på kunskap och erfarenhet.

De episoder som uppkommer kring henne och den unge Valter, en följeslagare, är av mycket olika karaktär och utgör ett slags stationer eller hållpunkter i berättelsen som ersätter den intrig med upplösning som saknas här. Händelserna i det yttre är inte mer betydelsefulla än vad de framkallar i det inre; "det händelselösa tillståndet av att vara på väg" leder också till "ett andra varseblivande", ett befinnande "i tiden", en observans på "mellantider och mellansträckor" liksom på "de hemliga ljuden på tröskeln till sömnen" och de tillvaratagna ögonblicksbilderna från platser hon tidigare bevistat. 

Några episoder står i skrivande stund tydligast kvar i mitt minne. Exempelvis den om likvakan i Courdimanche, eller den om mötet i hällregn med den motvillige värden till vandrarhemmet "Auberge de Dieppe", och - inte minst - den om fasanens uppflog mellan sankängsträden. Ett citat från den sistnämnda visar den stora skönhet och rikedom som Handkes prosa rymmer och som gör att man utan vidare omedelbart kan börja en omläsning och belönas med nyupptäckter. 

"Trots sin unga ålder hade hon mött otaliga fasaner, sett dem ränna, flaxa och flyga tvärs över fält, men framför allt lyfta, tvärt ur buskage, och åkerfåror, med ett fasligt skrän ur strupens ljud, av skräck, eller vad det nu varit: men en fasan som denna med sitt särskilda sätt att flyga hade aldrig förut hamnat inför ögonen på henne. I solen, som sken in i sankängssänkan snett och på viss distans, lyste fjäderdräkten på den framflygande fasanen gyllene, och skulle utan sol måhända ha strålat än mer gyllene. Guldfasanen där hade inte skrämts av någon och gav under sin flygning, en långlång sådan, mellan alar, lönnar och här högre upp i dalen även bokar, ingen form av skrik eller ljud ifrån sig. 
- - - 
Så flög guldfasanen tyst och utan brådska sin raka, höll sin färdväg, och flyger där mellan och bakom sankängsstammarna även nu, när Frukttjuvens historia berättas, lång tid efter den vid själva tillfället, realistiskt betraktat, ganska korta, för hennes smak alldeles för korta flygningen. Sedan dess har hon aldrig mer sett en guldfasan flyga, och intill denna dag har hon inte återvänt dit där den tecknade sin linje i luften för henne. Med åren har dock det där stället på de mosstäckta sankängarna blivit och förblivit en möjlig pilgrimsort för henne, oavsett om hon enkom för den beger sig dit eller ej."

fredag 2 april 2021

April och tystnad



I Tomas Tranströmers "Sorgegondol"(1996) har en av dikterna ovanstående rubrik. När man googlar den blir man varse att många jämte Sven David Sandström känt sig kallade att tonsätta den. Jag har inte lyssnat till alternativen, Sandströms körkomposition räcker så bra och jag har svårt att tro att någon annan sättning skulle övertyga mig om något annat. 

Mitt förslag till musik denna andra aprildag, tillika långfredagen i pandemins andra år, får sålunda bli "April och tystnad". Här finns tystnaden påtagligt närvarande, och eftersom körsatsen på sina ställen även harmoniskt är komplex, påminner jag om ordalydelsen och skickar med en länk till Youtube här

Våren ligger öde
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida 
utan spegelbilder

Det enda som lyser 
är gula blommor 

Jag bärs i min skugga 
som en fiol i sin svarta låda

Det enda jag vill säga 
glimmar utom räckhåll 
som silvret
hos pantlånaren 

Foto: EJ, dagens datum.

tisdag 30 mars 2021

Läsa och skriva

Jag lärde mig tidigt läsa. Som fyraåring lär jag ha stått bredvid min bullbakande mamma i köket och försökt bokstavera fram orden på paketen med mjöl och socker. "S-T-R... S-O-C-K... mamma blir det Stockholm?" 

Vi bodde i ett kapell i Dalarna då, och jag har få minnen av miljön utöver köket inomhus, och utomhus den faluröda kapellväggens solvarma strävhet när man lade handen mot. Och så potatisåkern en bit bort, för det var där jag första gången fick vara med i skörden med egen hacka i händerna. Någon, jag minns inte vem, instruerade mig hur man skulle göra för att undvika att hacka fast i en stor fin potatis under den kupade jorden. Det gällde ju att från sidan befria knölarna från jordtäcket och sedan rycka upp beståndet med blasten och försiktigt skrapa fram dem som gömde sig kvar i jorden. Dessvärre bar det sig inte bättre än att jag misslyckades två gånger i rad, vilket noterades med ett tillrättavisande tonfall som sårade mig djupt. Än idag har jag på näthinnan bilden av hackan med den fasthuggna potatisen och hur jag gråtande kastade den ifrån mig och sprang från åkern in i det faluröda huset, där trösten fanns. 

Den där händelsen har egentligen ingenting med att lära sig läsa att göra, även om den skulle kunna bilda utgångspunkt för en mer utbroderad berättelse för någon som senare i livet fann lust i skrivandet. 

Vad läste jag som barn? Från början var det uppbygglig barnlitteratur, mestadels utgiven på kristliga bokförlag. Det var "äventyrsberättelser för unga", en sorts Enid Blyton med andlig tendens, och så djurböcker "för flickor och pojkar ". Några titlar minns jag och några få har jag kvar än idag. "Jan skattfinnaren och hans vän", "Alla tiders pojkar", "Full fart Fyrkanten". "Kirre Smack i ekebacken", "Piggefar i lövhögen". 

Särskilt greps jag av stämningarna i "Törnroseskogens hemlighet", som jag långt senare hittade i ny pocketupplaga i en second hand-butik. Jag skummade den häromdagen, och på ett sätt förstod jag och på ett annat sätt inte - eller kanske snarare erinrade jag mig så sakteliga - varför denna präktiga gestaltning av ett syskonpars möte med några av de stora livsfrågorna kunde fånga mig så. Men klart nog, det rörde sig om inte endast för flickor och pojkar väsentliga ting: olydnad, medkänsla, sjukdom och död, utebliven bönhörelse och den goda omsorgen. Skickligt använder sig författaren, Patricia M St. John, av den trolska skogen som en tillflykt undan vuxenvärldens krav, med byggandet av kojor och spännande möten med den gode fåraherden och den mindre lyckligt lottade zigenarpojken och hans bittra öde. Men aldrig att läsaren lämnas i ovisshet om vägen, sanningen och livet. 

I samma kristet fostrande genre fanns även "Hans moders testamente" av Silas K Hocking och en bok som jag glömt titeln på men som jag minns som någonting alldeles extra. Den var skriven av en svenskamerikansk fängelsepastor som närgånget skildrade dödsdömda fångars sista tid och avrättning. Den boken förstärkte givetvis min fascination för det samtida dramat kring Caryl Chessman, vars fall följdes av svenska nyhetsmedia ända till slutet i San Quentins gaskammare. 

De världsliga bibliotekslånen skulle snart nog ta över. Den ambitiöse bibliotekarien Adolf Henriksson i Malmberget skapade ett modernt stadsbibliotek som var före sin tid och som blev som ett andra hem för mig. Där läste jag tidningar och tidskrifter och stående vid hyllorna en del romaner som jag inte vågade låna hem. Jag minns till exempel några av Per Anders Fogelströms böcker som kom innan det stora genombrottet med "Mina drömmars stad". De hade titlar som "Möten i skymningen" och "Expedition Dolly" och var flitigt lästa av många med mig, åtminstone de upphetsande sidor som nästan bläddrade upp av sig själva på grund av sitt innehåll, det vill säga en med nutida ögon högst oförarglig erotik. Hur eggande var det ändå inte att i nyväckt pubertet läsa om handen som for över den mjuka, lätt skrovliga huden på en kvinnas stjärt!

Och så fanns en tid då man drömde om att som Sten Bergman och Rolf Blomberg bli upptäcktsresande. Deras böcker var illustrerade med foton i svartvitt som även i text gav svart på vitt om ångande djungler med exotiska fåglar och halvnakna människor, och inte minst, som hos Bergman, egendomligt beskedliga kannibaler på Nya Guinea. Och en viss Sir Edmund Hillary beskrev strapatserna vid sin bestigning av Mount Everest tillsammans med sherpan Tensing. Han var först, gudbevars, och det var 1953. Först och störst var bäst i en tid då det fortfarande fanns okända trakter att upptäcka och orörd natur att erövra. Faktaböckerna intresserade mig mest under period, även om de varvades med fiktion av spännande författare som Mark Twain och James Fenimore Cooper. 

Äventyrsskildringen hade även den en gudfruktig gren i form av missionärers berättelser från "mörkaste Afrika". En särling bland de driftiga äventyrarna i missionens tjänst var getarpojken från Västerbottens inland, Jonas Westman. Omvänd efter en period som sjöman kände han sig kallad till Belgiska Kongo som missionär och blev sedermera författare till böcker som "I vilddjurens land" och "Simba, Simba". Älgjakten byttes mot buffeljakt, det var väl inte mycket konstigare än så. Men livet i en fauna av lejon, flodhästar och krokodiler bjöd onekligen på annorlunda upplevelser som inte minst kittlade de unga läsarna och lyssnarna, historier som rapporteringen från missionsstationens mer ordinära verksamhet kunde kryddas med. Det var ingen liten sak att som grabb få skaka hand med legendaren Jonas Westman. 

Vad mera av det religiösa arvet? Bibeln naturligtvis. Inte så att jag var någon flitig bibelläsare, men för mig och mina syskon var den ju ständigt närvarande, i söndagsskolan, i gudstjänsterna och dagligen hemmavid. Varje kväll före aftonbönen läste pappa ett kapitel ur Bibeln, och det var systematik i det hela. Från pärm till pärm, GT först och NT sedan, från Första Mosebok till Uppenbarelseboken. Jag vill minnas att även John Bunyans klassiker "Kristens resa" hörde till högläsningen under en period.

Två gånger plöjde vi alla bibelböckernas samtliga kapitel, inte ens stamtavlorna i Krönikeböckerna lämnades därhän. Ramsorna av alla namnen var ju tungvrickande och ibland ganska lustiga. Manasse? Lät det inte som namnet på en gris? 

Mycket gick oss förbi, vilket nog var som det skulle. Men alla dessa sagolika gestalter - Adam och Eva, Kain och Abel, Noa, Mose, Lots hustru, Jona, Josef och hans bröder, Simson och Delila, David och Batseba, Salomo, Elias, Maria, Jesus, Maria Magdalena, Judas Iskariot, Tomas, Lasarus, Pontius Pilatus, Paulus... - de gjorde sig så ofta påminda att de till sist hotade att förvandlas till nötta flanellografbilder som tappat något av sin livlighet och styrka. Bekantskapen med dem utgjorde emellertid en lättburen och mycket värdefull skatt i botten av bagaget, vilket visade sig när de på nytt dök upp i den stora konsten och musiken.

Jag lärde mig skriva tidigt också, därtill sporrad av att pappa lånade ut sin Hermes Baby så att det kändes som mer på riktigt. I en av mina skrivbordslådor förvarar jag ett kuvert med påskriften "Barnskribent". Där finns några av mina tidigaste alster, mestadels urklipp från tidningen Dagen, som på lördagar förr i världen hade en avdelning kallad Dagens Ungdom. I "Reportagespalten" kunde man i bästa fall bli publicerad och honoreras med en bok. Jag skrev om ekorrar, renar och semesterresor till morfars i Kågedalen och pappasläkten i Göteborg med omnejd. När ämnena tog slut klagade jag min nöd hos mamma som ibland hjälpte mig genom att berätta en historia som jag kunde brodera vidare på. Jag har redan nämnt om det här. 

I mitten av tonåren började jag på allvar läsa skönlitteratur. Jag läste recensioner och andra kulturartiklar och orienterade mig på så vis fram till de författare som utan didaktiska syften kunde göra rättvisa åt den komplicerade verklighet som den trosvissa uppbyggelselitteraturen ville förenkla och lägga till rätta.

I Aldus pocketserie köpte jag bland annat Strindbergs "Tjänstekvinnans son", del I och II. I den andra delen ligger fortfarande ett bokmärke, en papperslapp med noteringar av lästa böcker från den tiden, ett tjugotal skönlitterära verk antecknade i ytterst liten stil för att få plats för många fler. Men del II blev uppenbarligen inte läst till slutet och lappen glömd. Den ger i alla fall en tydlig fingervisning om vilka författare jag fann värda tid och uppmärksamhet. 

Vilka var det? Jo, allt av Albert Camus, och allt av Pär Lagerkvist (även skådespelen). Men också romaner av Selma Lagerlöf ("Jerusalem"), Hjalmar Bergman, Hjalmar Söderberg och Lars Ahlin. Vidare Franz Kafka: "Processen" och "Slottet"; Dostojevskij: "Brott och straff"; Arthur Koestler: "Domens dag"och Sinclair Lewis: "Elmer Gantry". Jag hade också en sf-period med George Orwell, Karel Capek, Ray Bradbury och Karin Boye.
 
Ja, så såg de ut, några av grundbultarna i mitt bibliotek från sena tonåren. Jag kan konstatera att jag återvänt till flera av dessa författare under årens lopp. Och bland dem jag inte läst sedan dess är jag mest nyfiken på Pär Lagerkvist, märkligt frånvarande i både mitt och det allmänna medvetandet under senare decennier. 

Trolöshetsdebatten - tänk att jag är gammal nog att minnas den! På min önskelista till julen 1966 stod "Lotus i Hades" av Lars Gyllensten, en annan författare som jag uppskattade i yngre dar men som inte längre hörs av. Mamma, det var hon som ansvarade för julklappsinköpen, såg till att jag fick den bok jag ville ha.

Bilden: Lånat foto från nätet.

onsdag 24 mars 2021

Adam Zagajewski, 1945-2021

Vi är nog många nu som på nytt plockar fram det vi har av den polske poeten och essäisten Adam Zagajewski. Det är en naturlig reaktion på meddelandet att han dog i söndags, 75 år gammal. 

För min del har någon av hans böcker ofta fått ligga framme närmast läsfåtöljen, redo för öppnande och omedelbar kontakt. Han hör till dem jag oftast konsulterat när behovet av livgivande tankar och iakttagelser gjort sig påmint, en poet som bättre än de flesta förmått beskriva och bejaka livets mångfald, både glansen och mörkret, det gåtfullt ogripbara och tillvaron som ymnighetshorn. 

Han umgicks ju också så otvunget och intressant med den tidlösa konstens och musikens mästare, just så som den gör vars samtliga sinnen är vidöppna och som är införstådd med de konstnärliga uttrycken överlag. Jag tycker så mycket om den där blandningen av minne och vemod, skepsis och livsberusning som finns i hans diktning. Ja, ofta finns där i buketterna av intryck en vardagens återhållna eufori som resultat av den sinnliga uppmärksamheten på enskildheter. 

Jag kan undra varför så många är polacker av dem som skrivit den bästa poesin under min livstid: Zbigniew Herbert, Czesław Miłosz, Wisława Szymborska och Adam Zagajewski. Två av dem fick Nobelpriset men samtliga var värda det.

När jag nu de senaste dagarna läst lite mer än på länge i de böcker av Zagajewski som finns på svenska får jag lust att citera ur var och varannan dikt. Här och nu begränsar jag mig till två dikter ur "Ode till mångfalden"*. I den långa titeldikten står bland annat följande:

"Den som en gång mött 
ironin kommer att brista i gapskratt
under profetens tal, den som en gång
bett en bön inte bara med torra läppar
kommer att minnas ett egendomligt eko
ur en av väggarna. Den som en gång
tigit kommer inte att vilja hålla tal
vid desserten, den som förlamats
av kärlekens slag kommer att återvända till böckerna
med förändrat ansikte.
Framför dig, ensamma själ, ligger
överflödet. Ett par ögon, ett par händer,
tio sinnrika fingrar och
bara ett enda ego, en apelsinklyfta,
yngst i syskonskaran. Nöjet
att höra stör inte synens
nöje, men frihetens rus fördärvar
de övriga blida sinnenas lugn."

Det andra dikten jag vill citera är "Framtiden" som i sin helhet lyder:

"Framtiden finns, men vi vet
så lite om den.
Framtiden lämnar inte flera spår efter sig
än en förnäm dam som tappar 
näsduken i tamburen.
Och vi vet inte vad som hör till den:
syrenkvisten i blomning
rostfläcken på skjortan
eller gryningens gråa intighet."

Nej, spåren in i framtiden låter sig inte heller i Coronatider dechiffreras. Men låt oss ändå hoppas på syrenkvisten.

* "Ode till mångfalden". (Norstedts, 1987. I tolkning av Anders Bodegård och Lars Kleberg.

Foto TT.

lördag 20 mars 2021

"Kristendomskan" och den terapeutiska kulturen


Jag läser med intresse teologen och kyrkohistorikern Joel Halldorf, och inte endast för att hans frikyrkliga uppväxtmiljö också var min, om än drygt en generation tidigare. Ibland, i själva verket rätt ofta, är jag också överens med honom i sak, till exempel i hans plädering för teologisk inblandning i idédebatten. Varför inte? 

Kyrkans företrädare bör välkomnas när de håller den intellektuella, argumenterande nivå som Halldorf själv visar prov på. Det är bara bra om röster från det hållet får ökat utrymme på den torftiga nyandlighetens och terapijargongens bekostnad. Ännu bättre om de kunde hjälpa till med att avväpna de värsta charlatanerna och konspirationstänkarna, religiösa såväl som sekulära. Halldorf behövs när evangelikal urartning både här hemma och på andra sidan Atlanten hotar skymma bilden av det han själv och det bästa i den kristna traditionen representerar.

Så här skriver Halldorf på Expressens kultursida:

"Vi tycks sakna ett språk som kan lyfta oss bortom frågor om dagspolitik och ekonomi. Både Eliot och Tolkien hade, olikheterna till trots, det gemensamt att de hämtade virket till sina skapelser från den kristna traditionen. Kristendomskan var Europas andliga och kulturella lingua franca långt efter det att majoriteten slutat gå i kyrkan. - I dag är det språket inte längre självklart. En del forskare menar att brottet skedde på 1960-talet och nu är kristendomska ett minoritetsspråk. Men vad har kommit i stället?"

Jag har levt större delen av mitt liv utanför den kristna gemenskap som jag växte upp i och sedan lämnade i början av 20-åren. Men även när man lämnar kvarstår något som aldrig helt kan lämnas, det som utgör själva "virket" i den världsåskådning man en gång tillägnade sig. Dit hör framför allt det Halldorf kallar "kristendomskan", förståelsen av det symbolspråk med vilket man formulerade en tro och ett förhållningssätt till tillvaron; bibelkunskapen och psalmverserna, etiken och vad vi kanske kunde kalla den hermeneutiska impulsen ("Vad säger Skriften?"). Jag är numera tacksam för att kunna räkna mig till den minoritet som lärde sig det språket och, för all del, sedan tvangs brottas med de delvis underminerande synsätten i sekulariseringens spår. 

Ja, vad har kommit i stället? Har Halldorf verkligen något betydelsefullt att erbjuda utöver utpekandet av bristerna i rådande klimat, något att sätta upp mot narcissistisk individualism, ekonomism och relativistisk moralterapi? Jag hajar till när jag ser att han är inne på tankegångar om den terapeutiska kulturens triumf i vårt sekulariserade västerländska sammanhang. Dessutom med hänvisning till några av de kulturkritiker som hörde till inspirationskällorna för mitt eget avhandlingsarbete för trettio år sedan: Philip Rieff och Christopher Lasch. Jag ville då begreppsligt komma underfund med psykoterapins gränser*, t ex i förhållande till de existentiella frågor och meningsskapande tankesystem som tidigare hanterades inom den teologiskt baserade själavården eller helt enkelt som livsfilosofisk reflektion. 
 
Ja, vad har Halldorf och hans vänner att komma med i Coronans tid? Hur ska det goda och rättrådiga livet levas? Finns det - och behövs det - längre något auktoritativt belief system som övertrumfar ismerna och terapirelationslärorna och det de ställer i utsikt? Det är svårt att tänka sig religionens återkomst annat än som möjligen dess tydligare närvaro som en av flera dimensioner i det mänskliga varat. För vissa ett holistiskt mönster för liv och verksamhet, för andra åtminstone ett mytologiskt referenssystem som inte bara det smala kulturbärande skiktet borde ha tillgång till.

Inte så att jag vill ha tillbaka kyrkan som politisk maktfaktor. Naturligtvis håller jag fortfarande fast vid pluralism och det sekulära statsskicket. Även om jag beklagar den obildning som är (eller gör sig) blind för väsentliga delar av vårt kulturarv och därmed sammanhängande traditioner, betackar jag mig för varje tendens till teokratiskt prästvälde eller kvasireligiös nationalism. Det skulle jag väl inte behöva säga, men eftersom mitt resonemang, om man så vill, kan etiketteras som ett kulturkonservativt inslag i min i övrigt huvudsakligen individualistiska och liberala grundsyn, så får det bli sagt. 

Min hållning kanske delvis ligger i tiden, men är i vissa avseenden motvalls. Allt fler lämnar Svenska kyrkan trots dess karaktär av öppen folkkyrka. Man kan givetvis säga att kyrkan får skylla sig själv om den inte kan spela en större roll i människors liv än att man börjar överväga kyrkoskatten. "Vad fan får jag för pengarna?" är ju numera en känd populistisk reaktion bland både rik och mindre bemedlad utan att man närmare tänkt efter. Men kyrkan förvaltar dock stora historiska kulturskatter (konst och kyrkobyggnader) och andliga värden i form av riter och symbolspråk som sammantaget länkar oss till ett historiskt-kulturellt sammanhang. 

Summa summarum har jag återinträtt i Svenska kyrkan. Inte bara för att fan blivit gammal (fast det är klart, närstående vill att jag begravs under anständiga former), inte heller för att jag äntligen sett ljuset, eller i någon mening blivit omvänd tillbaks till barnatron. Jag gick ur samtidigt som min far, pingstpastorn, som ansåg att man bara skulle tillhöra ett samfund. När han mötte den högkyrklige kyrkoherden med sin utträdesansökan fann de snabbt varandra i ömsesidig respekt. Det slutade med att de testade att byta predikstol med varandra i sann ekumenisk anda. Så kan det gå.

Visst, man får pastor Jansson och plattityderna på köpet, men de finns ju överallt annars också. Lite roligt hade jag åt själva proceduren måste jag säga. Via nätet fyllde jag i blanketten och angav (utan intyg) mitt gamla baptistiska dop för närmare sextio år sen, väl medveten om att lutheranerna betraktar det som fullt giltigt. Jag fick ett svar med en välkomnande hälsning signerad av biskopen, ett par broschyrer om kyrkans tro och en gratisbiljett till fika på Katedralkaféet. Så svenskt diskret och blygt och kravlöst att man måste småle och tacka för att man slipper snubbla på besvärliga trösklar. 

Min tro är lika svag idag som den nog alltid varit - tills undantagsvis Johann Sebastian Bach eller Einar Ekberg får hand om några odödliga och absurda rader. Innanför eller utanför spelar mindre roll, men dialogen kan betyda något. Och jag behärskar ju redan "kristendomska" rätt väl. Och jag vet ju att Bibeln är en religiös urkund men samtidigt ett mindre bibliotek med några av världslitteraturens främsta berättelser. Jag sällar mig på nytt till läsarna och går gärna i dialog med sådana som Halldorf och hans vänner.


*Min avhandling från 1994 hade titeln: "Psykoterapins uppgift. Hälsa, bot och självförbättring i modernt psykoanalytiskt tänkande".

Bilden: Adams skapelse. Målning al fresco av Michelangelo i Sixtinska kapellet.

måndag 8 mars 2021

Rita och måla


"Det var du som var så duktig på att rita", sa en gång en gammal skolkamrat när vi i mogen ålder oförmodat stötte ihop och identifierade varandra. Själv var han i unga år en skicklig ishockeyspelare. 

Det är inte enda gången jag blivit ihågkommen som "den lille konstnären". Av mina föräldrar fick jag höra, också det för länge sen, att de i sin tur fått höra att jag på väggen i den byskola i Västerbotten där min skolgång tog sin början länge var representerad med teckningar som lärarinnan ansåg värda att visas för efterkommande.

Att rita och måla, att förses med block och pennor, kritor, tusch och vattenfärger var en för oss barn engagerande och en för föräldrarna avlastande och inte alltför kostsam sak. Visserligen krävde avancemanget till pastellkritorna en särskild sorts papper och fixativ, och de bästa alstren skulle dessutom hedras med ett inramande passepartout. Men det var ändå överkomligt, och det var en ynnest att på det sättet tidigt få testa sina kreativa resurser, pröva sitt eget mått av talang att avbilda världen. 

Jag nämner detta med kostnaden eftersom jag växte upp i en stor familj med ekonomiskt mycket begränsade resurser; det var pekuniärt fattigt men andligen rikt. Rita och måla, spela och sjunga, läsa och skriva - allt sådant uppmuntrades och mötte mina föräldrars egna intressen. 

Det öppnade dessutom portarna mot andra världar än den exklusivt frikyrkliga, den som drog upp snäva gränser mot "det världsliga", gränser som i längden aldrig kunde upprätthållas när väl det estetiska sinnets berättigande erkänts. Konst associerad med "det moderna nöjeslivet", det vill säga film, teater och dans, bortföll visserligen, men det betydde trots allt mindre när gränserna för de andra uttrycksformerna kunde tänjas desto mer.

Vad minns jag av hur det började? 

Rita av. - Jo, det handlade i grunden om att avbilda - föremål, figurer, det mänskliga ansiktet. Försöka få till det, göra det så likt som möjligt och inhösta beröm för det. Till en början förmodligen bara streck och huvudfotingar, för alltid begravda i minnets mörklagda kammare, och sedan hus med hål för dörr och fönster och på taket en skorsten, eventuellt försedd med en rökslinga. En sol som skar av högra hörnet upptill. Gängse barnteckningar som blev mer och mer föreställande, som allt mindre behövde ett klargörande påstående om vad det var. 

En sak minns jag i alla fall att jag kämpade ordentligt med. Jag fick inte till kroppen på "gubbarna". Ansiktena försågs ganska enkelt med öga, öga, näsa, mun. Snart också öron, ögonbryn, hår och andra detaljer. Men kroppen och dess extremiteter, det där som vidtog nedanför halsen, var däremot svårare att ge form åt. Särskilt som denna kropp alltid förekom i en viss ställning eller i en rörelse som gjorde varje symmetrisk schablon obrukbar. Kort sagt stötte jag på det som motiverar övningar i kroki inför levande modell: det oundgängliga studiet av människans anatomi. Jag såg ju att något fattades, men förstod inte varför det aldrig blev som jag ville ha det. Otålig klagade jag min nöd för mamma som inte kunde göra annat än försöka uppmuntra mig att inte ge upp

Så mycket enklare då att teckna en Sputnik med den ryska "rymdhunden" Laika* eller den oerhört vackra M/S Stockholm, hon som klarade sig i kollisionen med Andrea Doria - som skrämmande nog sjönk. Enklare var även fjällen och andra landskap, gärna mot en bakgrund av en djärvare, mer alplik bergsrygg än den som lågfjället Dundrets kvinnligt avrundade kontur erbjöd från vardagsrumsfönstret. 

Landskapsmålningarna skulle litet senare visa sig vara min bästa genre när jag successivt fyllde väggen ovanför tramporgeln därhemma med alster som vänner och bekanta visade sig villiga att betala en slant för. Med dessa inkomster finansierade jag mina köp av ep-skivor. Musiken var mitt andra stora intresse.

En annan viktig upptäckt var att ansiktet blev intressantare ju fler linjer som tillfördes. Jag märkte hur mycket svårare det var att teckna småsyskonens ointressanta barnansikten än "gubbarna" med deras fårade pannor, rynkor och påsar kring ögonen, de slappa kinderna, dubbelhakan och skalligheten. Här fanns rum för karakteristik och individualitet, att få det "likt" med hjälp av sinnrika detaljer. Av detta väcktes sedan njutningen i att överdriva och ge sig karikatyren i våld. 

Jag tog efter tidningarnas karikatyrtecknare och kunde till min vuxna omgivnings förtjusning småningom åstadkomma egna karikatyrer av Tage Erlander, Bertil Ohlin, med flera. Trixet var ganska enkelt: utan att tulla på kravet på likhet tog man fasta på minst en karakteristisk detalj och förstorade den bortom all realism. Jag minns tydligt Bertil Ohlins stora näsborre på min bild av honom en face. 

Det höll i sig länge, det där med att rita gubbar. I realskolan satt jag bänk vid bänk med en kille som liksom jag uthärdade tråkiga lektioner med hjälp av flitigt ritande. Jag excellerade ett tag i karikerade porträtt av klasskamrater och omringades på rasten av alla som ville se hur den ene eller andre skulle komma att te sig. Alla var roade - utom möjligen den som för tillfället var offer för min närgångna granskning. Ambivalensen inför den förvrängda speglingen anades i minspelet: på en gång hedrad av att bli utvald och lätt förnedrad av de knappast förskönande markeringarna av fysiska egenheter. Nej karikatyrer är aldrig förlåtande, men de behöver inte nödvändigtvis vara elaka heller. 


Tre favoriter, oslagbara mästare i karikatyrteckning, har jag sen länge. Den förste var signaturen EWK, Evert Karlsson (1918-2004), som under många år var verksam i Aftonbladet. Hans bild "Mao", en satirisk framställning av maoismen som förkroppsligad totalitarism, är världsberömd och det med all rätt. Den bild jag visar här hör inte till de politiskt satiriska utan är från hans poetalbum från mitten av 50-talet. I den samlingen ingick även min mormors bror Emil Hagström. En varm och vänlig bild av vandringsmannen från Ådalen, sedermera Klarabohemen på Österskär, tecknad med godmodig uppsyn och utslitna skor. 

En annan tidningstecknare jag tidigt beundrade var Martin Lamm (1929-1983) i DN. Hans briljanta penselföring var en utmanande inspirationskälla, ett ouppnåeligt ideal. Bilden av en sjungande Birgit Nilsson hittade jag nyligen på nätet och förstod med ens vad det var som gjorde mig så entusiastisk för denne mästare. Se bara den virtuosa precisionen i det snabba och skissartade hantverket!

Den tredje favoriten kom till mig mycket senare som vuxen när jag helt lagt av med ritandet av gubbar. David Levine (1926-2009) var amerikan och framför allt knuten till The New York Review of Books, en tidskrift som jag under 80-talet prenumererade på. Bilden av Nietzsche visar hans på en gång slagfärdiga och eleganta stil, som omedelbart känns igen på de tunna, säkra linjerna och den även i den extrema överdriften aldrig sviktande porträttlikheten. 

Den lille konstnären blev aldrig konstnär på allvar. Jag har visserligen haft mina skov, alltså periodvis återfallit i teckning och akvarellmålning, dock inga karikatyrer. Det har varit en givande sysselsättning utan vidlyftiga pretentioner, precis som med musiken. 

Jag valde väg. Vem hade jag varit om jag i stället försökt ta mig in i konstvärlden? Omöjligt att veta. Hade jag harvat runt i koncept, installationer och abstrakt teoretiserande? Eller förmått hävda mig som bildmakare med linjer och fält, färger och former. Svaren uteblir. 

Kallelsen bevisligen för svag. Ej tvingande och allt annat uteslutande. En sak dock klar: behållningen av att ha ritat och målat från tidig ålder har varit stor.

* Jag fräschar upp mina kunskaper om den ryska sputniken med hunden Laika ombord. Efter att i mogen ålder under ett antal år ha levt med hund blir jag upprörd över detta besinningslösa djurplågeri. Tänka sig att stänga in ett flockdjur i ett trångt utrymme och skjuta upp det i rymden till en långsam död. Inga planer på att ta ner farkosten fanns, och inga värdefulla data vanns. Laika dog av stress och överhettning. Ja, vad trodde de grymma djävlarna!

Teckningarna (ovanifrån och ner):
Filosofen Friedrich Nietzsche, av David Levine.
Poeten Emil Hagström, av Ewert Karlsson (EWK).
Operasångerskan Birgit Nilsson, av Martin Lamm.  

lördag 27 februari 2021

Willy Kyrklund 100 år


Jag blev påmind om att Willy Kyrklund om han inte varit död sedan snart tolv år skulle ha fyllt 100 idag. Han var, är och förblir en av mina främsta favoriter bland svenska författare. Så jag gick till hyllan där jag samlat allt av honom och tog fram "Den överdrivne älskaren", novellsamlingen från 1957. (En anteckning i blyerts förtäljer att jag köpte den antikvariskt i Stockholm, den 6 november 1974).

Temat är den förekommande kärlekens olika uttrycksformer ställd mot idealiseringar och beska, stundom tragiska realiteter. Som vanligt berättelser utförda i en korthuggen, ironisk stil med insprängda sentenser av kärnfull visdom. 

"I vårbrytningen" liknar en saga bortom gott och ont. Fiskaren och skärgårdsbonden Schalin är knappt fyrtio och borde "rätteligen" vid det laget haft både hustru och barn. Det har han inte, det har liksom inte blivit av. 

Problemet har på nytt aktualiserats i och med våren - "och det vet man ju hur det är på våren, det är ju allom bekant". I veckotidningarnas noveller och hjärtespalter finns möjligheterna beskrivna, så Schalin beslutar sig - trots att det är långt mellan öarna och flickor inte växer på albuskar inte - för att besöka den vackra Helga och hennes bror, av vilken han lånat patroner till säljakten, en skuld som borde återgäldas och en förevändning så god som någon.

Schalin tar alltså sparken och ger sig iväg över isen. Fruktan att göra sig till åtlöje manar honom att vända om. Isen är dessutom så sjuk av sörja och flödvatten att den är rent farlig. Avgörande för att Schalin trots allt framhärdar är inte att han övertygats av vad veckotidningarna haft att förmedla, utan snarare att han fastnat för vad en präst en gång hade svarat på frågan vad man ska göra när man inte har tron.

"Man skall göra trons gärningar så kommer tron", hade prästen sagt och kanske kunde det ligga något i det. Kanske förhöll det sig på samma sätt med kärlekens gärningar? Schalin för en inre dialog med sig själv om vad det skulle kunna vara för slags gärningar, och här är ett citat på sin plats: 

"Kunde man göra sig för mycket besvär för kärleken? Vad är en människa utan kärlek? En fågelskrämma på åkern. Trasor och halm. 
Det var inte en fråga om besvär eller icke besvär, det var inte en fråga om att göra sig löjlig eller att undvika att göra sig löjlig, det var inte en fråga om en besvarad känsla eller en obesvarad. Det var endast fråga om det varförutan en människa är trasor och halm."

Läsaren börjar ana vartåt den här sagan bär hän, och även Schalin själv inser på hemvägen att det gått så som han egentligen förutsett. "Inte ens brodern, den hyggliga själen, hade kunnat låta bli att dra på mun".

Efter att man tagit till sig tragiken i de två sista meningarna kan man med fördel återvända till berättelsens inledande två:

"Detta är berättelsen om fiskaren Schalin som ville värma sitt hjärta. -
April är en plågsam årstid för hjärtat. Isen varken bär eller brister."

Mästaren Kyrklund har talat - och omläst talar alltjämt.

fredag 26 februari 2021

Jag märker ord


Det finns faktiskt ord jag inte tar i min mun, och jag menar nu inte svordomar eller orden jag som barn inte fick uttala för att de var "fula". De riktigt fula orden är naturligtvis de som hör till jargongen på modet, inte sällan favoriserade av byråkrater och andra konferensförgiftade människor - politiker, småchefer och sensitiva karriärister som lagt sig till med en vokabulär med vissa signalord som de känner igen varandra i. 

"Jag tänkte ropa: Upptag till behandling /punkt nollettusen-ingenting idag!"  Så lyder ett par rader i den långa dikten "Konferensman" av Birger Sjöberg (ur "Kriser och kransar", 1926). Dikten skildrar en enkel Herrens tjänare från landet som frustrerad och obekväm kongressdeltagare. Dikten gjorde starkt intryck på mig i gymnasiets undervisning och jag har allt sedan dess hållit Sjöberg som en av våra största poeter.

I dagens tjänstemannamun heter det inte att man tar upp en fråga, nej, man lyfter den. Det må gälla paragrafer på lätta pappersark, men med en mikrofon under näsan ska det tydligen helst låta som om man hanterar gymmets skivstång. Eller är det höjdarbete man vill ge sken av?

Ett i mina öron ännu värre skorrande inträffar när frejdiga produktutvecklare eller värdegrundstänkare hänvisar till sitt tänkande som ett tänk. Varför i helvete kan inte människan uttala hela ordet!?

Ja, och så alla politikers favoritglosa när man förväntas uppvisa, vad ska vi kalla det... en behärskad upprördhet över det man ändå inte kan eller vill göra någonting åt. "Det är helt oacceptabelt." Det är nästan så man känner viss sympati med vår statsminister när han med den i sammanhanget enda rimliga synonymen (?) med viss morfaderlig emfas understryker: "Det är inte okej"

Men det finns som sagt fult och fult. DN publicerar så gott som dagligen insända dikter från läsekretsen på familjesidan. I tisdags läste jag följande enkla rader av Anna Almqvist, inte utan förtjusning måste jag erkänna:

Tisdag (livet)

Fy fan.
Fy fan, fy fan, fy fan.
Fy. Fan.
Fa - an.
Fan!

lördag 20 februari 2021

Haydn i Musikrevyn

Musikrevyn i SR P2 presenterar stadigt många intressanta nyinspelningar av den omistliga musik vi kallar klassisk. I söndags bland annat pianomusik av Leos Janáceck, stråkkvartetter av Mieczyslaw Weinberg och symfonier av Joseph Haydn. 

Panelen blev alldeles till sig av förtjusning över Il Giardino Armonicos sätt att spela några Haydn-symfonier, bland annat den så kallade Avskedssymfonin. Jag lät mig villigt entusiasmeras av smakproven och gick omedelbart till Spotify för att lyssna till helheten. Det har jag gjort nu under dagarna som gått, om och om igen.

Det är bara att instämma med radiorösterna: den här dirigenten - Giovanni Antonini - gör tillsammans med orkestern en Haydn som verkligen inte bara är lättsam wienklassisk underhållning. Det är mycket mer än så. 


Det som förutom symfonierna särskilt tog mig var en dramatisk scen för sopran och orkester - "Berenice, che fai" - med Sandrine Piau som solist. Scenen är hämtad från den eminente librettisten Pietro Metastasios "Antigono" och handlar om Berenices förtvivlan när hennes älskade dör och lämnar henne ensam kvar. Haydn skrev detta - recitativ, cavatina och aria - speciellt för den italienska sopranen Brigida Bantidotter till en mandolinspelande gatumusikant men icke förty en av den tidens mest berömda operasångerskor. Hon var en naturbegåvning av stora mått, ej notkunnig men memorerade en aria utan besvär efter endast ett par lyssningar.

När Berenice som i syne ser sin älskade Demetrio försvinna till den underjordiska värld dit ingen levande når, rämnar hennes tillvaro. Den avslutande arian speglar hennes sinnestillstånd där hon på randen till vanvett i ren desperation önskar sig döden. Piau gestaltar blandningen av vrede, sorg och smärta precis så övertygande som bara är möjligt i den allra bästa sångkonsten. Man anar ånyo musikens makt, inte minst då den tar vägen genom den mänskliga rösten. Nog är det fantastiskt att höra varförskriken slungade rakt ut i tomheten, fastän här förädlade till stålblankt välljud - av Sandrine Piau!

Bilderna: 
Upptill: Det talande och mycket vackra omslaget till den aktuella skivan. 
Nedtill: Sandrine Piau (foto: Sandrine Expilly) och Brigida Banti (Wikipedia).

Spotify-länken till "Berenice, che fai" här

lördag 13 februari 2021

Noterat för poesibokhyllan


Ni har väl också noterat att en litterär bok som volym betraktad tenderar att i vår tid av autofiktion och dagboksanteckningar bli allt tjockare. Frågan är om det smittar av sig på annat än prosa också?

Jag har en särskild bokhylla för poesin, med böcker ordnade i bokstavsordning efter poetens efternamn, precis som vanligt. Man ser redan på håll att den bokhyllan skiljer sig från alla de andra. Förutom band av typen samlade verk är böckerna tunna, en del till och med så tunna att de saknar titel på ryggen eller bär den i så liten stil att den knappt är läsbar, så t ex i ellerströms fina "Lilla Serien".

I en notis i dagens DN meddelas att Johan Jönson utkommer med sin nya diktsamling "ProponeisiS" (Bonniers) i mars och att den är på 2272 sidor. Två tusen två hundra sjuttiotvå sidor! 

Hallå Guiness rekordbok! Jönsson har visserligen visat denna tendens tidigare, men nog måste detta vara något av ett rekord, eller?

Jag har en fråga inför en eventuell rekordnotering: Finns det krav på hur många ord det måste finnas per sida? 

Ja, jag skojar lite. Rekordboken är givetvis inte särskilt intressant som sådan. Jönson är en betydande poet så han jagar alldeles säkert inget rekord. Men jag undrar ändå vart vi är på väg.

När till och med det poetiska språket kräver ett utrymme av denna omfattning.

Foto: EJ. Fyrisån, vinter.

lördag 6 februari 2021

Ett öde Venedig

Göteborgs filmfestival pågår för fullt, men som allt annat i dessa tider endast digitalt. Dock har man tagit ett speciellt grepp på förbudet mot folksamlingar: en enda fysisk besökare per föreställning demonstrerar fyndigt rådande kulturläge. 

Kanske, jag säger kanske, är ändå film den konstart som förlorar minst på att man inte är på plats i en salong tillsammans med okända andra. I vilket fall köpte jag ett digitalt 24-timmarspass för en särskild films skull och hann då med ett par andra också. Essäfilmen "Molecole" av italienaren Andrea Segre var den jag absolut ville se.

Segre ville göra en film om Venedig, staden där hans far föddes och växte upp. Tanken var att fokusera de hot som både massturismen och tidvattensströmmarna utsätter den för. Senast i november 2019 inträffade ju än en gång en aqua alta av extremt slag. Och diskussionen om att begränsa antalet besökare per dag, framför allt genom att utestänga de gigantiska kryssningsfartygen, har pågått länge nog utan konkreta resultat. 

Dessa välkända problem hamnade emellertid lite i skymundan av det enkla skälet att Segre anlände just innan pandemins utbrott i norra Italien. Turisternas försvinnande innebar en drastisk förändring av stadsbilden; Venedig överläts åt venetianarna och Segre tog tillfället i akt att filma händelseförloppet. Med hans egen voice over blev det en livsfilosofisk betraktelse över tillvarons skörhet och instabilitet, ett trevande försök att nå in till kärnan av hans egen oklara relation till fadern och hans hemstad. 

Filmen bjuder förstås på sköna vyer från ett fortfarande lika förtrollande om än förhållandevis tyst och ödsligt Venedig. Vi möter en fiskare som talar sig varm för sin ensamma sysselsättning, en ung kvinna som lär ut gondolrodd och ett äldre par på Sant´Erasmo som plockar musslor långt ute i lagunen när ebben frilagt sandbankarna. En ung sopran står ensam under Dogepalatsets arkader och sjunger "Lascia ch´io pianga", a cappella utan publik. Frånvaron av vågskvalp i lagunens och kanalernas vatten förklaras av den begränsade båttrafiken. Vattenbussarnas folktomma hållplatser lyser matt i det disiga kvällsmörkret. 

Det är vintertid man helst ska besöka henne, så förunderligt skön i vatten och dimma. Det hävdade även Joseph Brodsky som skrev "Vattenspegling", den bästa nutida hyllningen till La Serenissima. Sant är att hon vintertid inte är lika överbefolkad som vid högsäsong, men själv har jag som trogen besökare kunnat konstatera att man lätt finner platser av lugn och stillhet nästan året om, bara man lämnar San Marco, kvarteren som omger Canal Grandes ringlande vattenled samt paradstråket Riva degli Schiavoni. Men visst, har man som Brodsky svårt att stå ut med horder av svettiga nordeuropéer i kortbyxor är det naturligtvis klokt att välja bort sommartid.


Segres film handlar alltså inte bara om staden och dess krympande bofasta befolkning utan är i hög grad också en minnesteckning av fadern Ulderico Segre, fysikern som forskade i molekylära rörelser och dyrkade Albert Camus. Han beskrivs som förtegen, en vänligt leende man av judisk härkomst som bar på en obotlig hjärtsjukdom, den som slutligen tog hans liv. Sonen fann brev, foton och gamla super-8-filmer i hans kvarlåtenskap, av vilket en del klippts in i filmen och förmedlar - några suddiga, andra lite klarare - bilder av både staden, fadern och Andrea själv som barn. Han nådde honom aldrig på allvar, varken genom brev eller telefonsamtal. Skulle då någonting outsagt ändå kunna formuleras i efterhand?


Frånvaro och tomrum, slutenhet och ensamhet. Rörelse och ändamål, öppet och fördolt. Livets gång och dödens obönhörlighet. 

Venedig har väl alltid kunnat bilda fond för existentiell reflektion. Andrea Segres bidrar med en filmisk betraktelse som förser både ögat och tanken med stoff som i någon mån stillar de omättliga behoven av skönhet och livsmod. Ett välkommet bidrag inte minst med tanke på den aktualitet det har och även bortom Covid 19 säkert kommer att behålla. 

Och till sist, vad var det nu den förnöjsamme fiskaren vid bardisken sa med glimten i ögat? Jag citerar honom som själv citerade ett kinesiskt ordspråk: Om du gifter dig blir du lycklig en vecka, om du slaktar grisen en månad, och om du lär dig fiska resten av livet.

Foto (från filmen): Matteo Calore och Andrea Segre

söndag 31 januari 2021

Jag kompenserar mig


Sista helgen i januari. Dagar av norrländsk vinter avslutar denna i övrigt så mulna och regniga månad. Minus tio grader och knarr under skosulorna i lätt, gnistrande kallsnö. Solbelyst snö även på parkträdens svarta grenar. Ljusets återkomst förlåter mycket och jag minns som en särskild nåd fullmånens lysande glasglob en eftermiddag just när ljuset började sjunka vid middagstid. 

Lördagen ägnade jag mig först åt de duktiga svenska skidtjejernas tävlande i Falun. Därefter matlagning och slutligen återgick jag till teven och SVT 2:s helkväll om Anton Bruckner - public service när den är som bäst. Jag saknade bara den kunniga programledaren Ella Petersson, vars plats tyvärr intagits av den chosige Kristofer Lundström.

Mitt intresse för längdskidåkning är i hög grad nostalgiskt betingat. Det är mycket längesen jag själv stod på skidor, men jag minns hur det var i unga år när snön låg lika vit som den gör nu. Jag blir förskräckt vid tanken på att jag tillhör en minoritet som är gammal nog att minnas en barndom när Sixten Jernberg tävlade och oftast vann mot en finne som hette Hakulinen. I radion refererade Sven Jerring och det var olidligt spännande. Och nu blir jag tårögd av beundran för den unga Linn Svahn, fast inte enbart för hennes prestationer. Måtte hon få behålla sitt omedelbara väsen, sin självtillit och den till synes obesvärade naturlighet hon visar sin omgivning, inklusive massmedia. Det ska bli spännande att följa henne i stundande VM.

Jag hade en kalkonbröstfilé i kylen och letade efter ett nytt recept. Kom då att tänka på en bok av Peter Loewe: "Det goda Italien. Mat, människor och recept" (Natur och Kultur, 2007). Där fann jag inspirationen jag behövde. Det störde mig bara att mitt förråd av sardeller visade sig vara i behov av påfyllning. Det blir ju ännu godare när man, som Loewe förordar, mosar några sardellfiléer i oljan innan stekningen. 

Vid tillagningen av tacchino alla cacciatora skär man filén i munsbitar, rullar dem i saltat mjöl och bryner dem hastigt. Olivolja med finhackad vitlök, salvia och rosmarin (hackad färsk eller torkad) rörs samman till en sås med tillsats av vinäger, gärna en blandning av balsam- och vitvinsvinäger (ungefär lika delar olja och vinäger). Såsen hälls sedan över kalkonbitarna i stekpannan tillsammans med varmt vatten och alltsammans får småputtra utan lock i 20 -25 minuter tills såsen tjocknar. Jag kompenserade bristen på sardellsälta med några teskedar kapris på slutet. En blandsallad räcker som tillbehör, i varje fall om det är fråga om en secondo och man har haft mer att bjuda på. 

Javisst, det smakade så där underbart gott som det bara gör i det goda Italien, och jag sände en tacksamhetens tanke till Peter Loewe som påmint mig om möjligheten att i någon mån kompensera restriktioner och frustrerad reslust med gränslösa turer i smakernas och matlagningskonstens värld.   

I maj förra året köpte jag biljetter till en konsert med Stockholmsfilharmonikerna som blev inställd, jag behöver inte nämna varför. Bruckners åttonde symfoni stod på programmet och jag såg fram emot det tillfället med stor förväntan. I gårdagens tevekväll erbjöd sig ett tillfälle att åtminstone i någon mån kompensera sig för förlusten av en liveupplevelse av åttan med en filmatiserad konsert av sjuan (från 2019), och då med Münchenfilharmonikerna under ledning av Valerij Gergiev. Förvisso inte utbytbart, men givetvis ändå värdefullt i brist på möjligheten att närvara i tid och rum.

Bruckner-aftonen i STV 2 inleddes med en dokumentär om Bruckner, i allt väsentligt en översiktlig biografi byggd på intervjuer med kunnigt folk om detta udda men gudabenådade geni. Programmet hade väl inget nytt att meddela, i varje inte oss som redan känner till huvuddragen i hans liv och verk, men det innehöll vackra filmbilder från hans miljöer, framför allt klostret Sankt Florian, utanför Linz i Österrike, i vars hägn en betydande del av hans liv utspelade sig. Det var här han började som korgosse, småningom blev berömd organist och påbörjade sin tonsättargärning. Här är han också begravd och orgeln i den praktfulla barockkyrkan bär numera hans namn. 

Jag har länge tänkt att jag någon gång skulle ta mig till Sankt Florian, och givetvis drabbade mig reslusten starkt på nytt. Den sjunde symfonin ljöd mäktigt om än med softade kanter i den stora kyrksalens efterklangsakustik. Gergievs tolkning var av tryggt igenkännbart slag, utan egensinnigheter. Det är ju med Bruckner som det är med Mahler, de är giftiga och behovet av dem går i perioder. Att jag således återigen blev gripen av Bruckners musik är ett gott betyg åt Gergiev och Münchenmusikerna. Särskilt de tidiga symfonierna, mässorna och kammarmusiken ska jag lite mer ingående ägna mig åt den närmaste tiden.