Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 31 maj 2020

Efter tusen inlägg - om blogg och skrivande




Jag tittade på statistiken och slogs av att jag i och med det förra inlägget skrivit exakt 1000 korta eller lite längre texter i den här bloggen, som startade i mars 2009. Hur många jag skrev i min förra blogg (Aftonbladets; den finns inte längre annat än paradoxalt nog på papper i en pärm här hemma hos mig) vet jag inte; statistiken saknas och jag ids inte räkna. Men den pågick under ett par år när bloggandet var som mest trendigt och jag själv också drogs med. Min allra första bloggtext skrevs den 7 mars 2007, alltså för tretton år sedan.

Sedan dess har som bekant annat inom det som benämns sociala medier tagit över, som facebook, twitter och Youtube. Några få av de skribenter jag följt genom åren är fortfarande aktiva, men de flesta har kommit och gått, av olika anledningar tröttnat, kanske insett att det finns annat man kan ägna sig åt än publicera sig i skrift. 

En och annan har kanske lyckats samla sig till ett mer ambitiöst och uthålligt skrivande med sikte på att komma ut i bokform eller etablera sig i gammelmedia. Men de flesta av dem som är kvar i bloggosfären - åtminstone dem jag numera läser - är redan författare som har bloggandet som en sidosyssla eller ser bloggen som en plats - eller en del av sin hemsida - där texter som även publiceras på annat håll är tillgängliga och sparas. 

Hur började det? Jo, jag fastnade för några författare och journalister som skrev om litteratur och musik. Jag kan nämna Peter Englund (innan han upptogs av ständige sekreterarens sysslor), poeten Eva Ström och kulturjournalisten Gunilla Brodrej som skrev om klassisk musik. Och jag trodde mig kunna bidra med en del upptäckter jag själv gjort, framför allt inom klassisk musik, särskilt pianomusik. 

Jag inspirerades av möjligheten att oberoende av redaktioner och kotterier av olika slag kunna formulera mig om det som alltid legat mig närmast om hjärtat vid sidan av yrkesarbetet: mitt kulturintresse och i synnerhet det för musik och litteratur. Det är helt enkelt så att jag redan i unga år närde en dröm (bland flera) att bli någon sorts kulturskribent, en dröm som (likt de flesta) aldrig förverkligats (även om vissa lama ansatser sett flydda dagars ljus) - annat än till sist i den blygsamma form som bloggen erbjuder.

Under de senaste åren som pensionär har bloggandet blivit ett stående inslag i min tillvaro, ett roligt sådant. Att just utan pretentioner kunna välja att skriva när lust och inspiration infinner sig och att annars låta bli är ett privilegium. Nog för att det inte är oviktigt att veta att det finns läsare av vad jag meddelar av läsefrukter, musiklyssning, reseintryck och strövtåg i vardagen, är det ändå så att jag skriver mest för mig själv. Att formulera sin upplevelse av exempelvis en konsert eller en roman är ju ett sätt att komma underfund med den och att bättre komma ihåg den. 

Jag har aldrig tänkt på bloggen som en form av intim dagbok, även om den i viss utsträckning kan likna en sådan och givetvis speglar min personliga mening och livsinställning. Jag väljer att huvudsakligen skriva om det som väcker min förtjusning, mer sällan om dumheter jag retar mig på, till exempel i samtida debatt, och i så fall bara som kortfattade giftigheter. När jag var ung var det tvärtom, jag skrev aldrig så bra (tyckte jag själv) som när jag var riktigt förbannad på någonting och med hela min känsla och allt mitt förnuft kunde gissla företeelser eller hävda den rätta och rimliga ståndpunkten. Men, som den kloke Willy Kyrklund säger i en av sina oefterhärmliga lakonismer: "Den rätta känslan är mycket präktig."

Jag tänkte varken låta mig imponeras eller avskräckas av räkneverkets siffra utan fortsätter så länge skrivandet roar mig. Det lär inte bli tusen till, och det lär inte bli fler inlägg per vecka och månad än det är för närvarande. Men än är jag förmäten att tro (det måste man vara) att någon eller några andra kan vara intresserade av att läsa vad jag skriver även i morgon eller nästa vecka.

Foto: EJ.

tisdag 26 maj 2020

Like Someone In Love - Bill Evans




Han är inte bara den störste jazzpianisten någonsin, han är, vill jag mena, en av de största pianisterna över huvud taget. Jag återkommer ständigt till hans inspelningar, senast var det i helgen, och med samma hänförande känsla av att lyftas - ja, det kan inte hjälpas - mot högre sfärer. Eller i varje fall en bra bit över allsköns trivialiteter och dagsfärskt bråte. 

Jag har svårt att fatta att det gått fyrtio år sen han dog. Jag minns att det var chockartat, eftersom meddelandet slog ner som en blixt i nyheternas malström. Han var ju bara 51 år gammal, och jag visste inget om hans bräckliga hälsa. 

Jag fick aldrig tillfälle att höra honom live, men han har alltid funnits och kommer alltid att finnas med mig så länge jag har hörseln i behåll. 

Bill Evans tog sig an populärmusikens vackraste melodier och gjorde dem ännu vackrare, ännu mer melankoliska, ännu mer skimrande av den impressionistiska klangvärld han skapade och lät dem passera genom. 

"Like someone in love" - ett utmärkt exempel på de melodier som han drogs till, växlade in och satte på sitt konto för musikalisk hårdvaluta. Det är en låt från 40-talet tonsatt av Jimmy van Heusen, han som även stod bakom en annan av mina - och Evans - favoriter i "The great american song book", nämligen "Here´s that rainy day". 

Skruva upp ljudet, lyssna, fäll utan blygsel en tår, njut.

Njut så som av dropparna från ett stilla solregn i gräset och på de nyutslagna löven. 

Vackrare än så här kan det inte göras, lär det inte bli. 

söndag 24 maj 2020

I virustider: en dikt av Miroslav Holub



Ylande i fjärran

I Alsace
den sjätte juli 1885,
slog en rabiesgalen hund omkull
den nioårige Joseph Meister
och bet honom fjorton gånger.

Meister var den förste patient
som Pasteur räddade
med sitt vaccin, i tretton
tilltagande doser
av det försvagade viruset.

Pasteur dog av gulsot
tio år senare.
Portvakten Meister
begick självmord
femtiofem år senare
när tyskarna ockuperade
hans Pasteur-institut
med alla de stackars hundarna.

Endast viruset
levde oberört kvar

Den här dikten är av Miroslav Holub (1923-1998), en av 1900-talets stora tjeckiska poeter som även var vetenskapsman (både immunolog och psykiater) och undervisade i filosofi och vetenskapsteori, vilket tydligt återspeglas i hans poesi som i övrigt ofta kännetecknas av svart humor och satirisk udd.

Dikten är hämtad från en utgåva med ett urval av hans sena dikter i översättning av Roy Isaksson, utgivna på ellerströms, 1995 under titeln "Syndrom".

Bilden (hämtad från Wikipedia) visar nioårige Joseph Meister.

fredag 22 maj 2020

En samlares öde



"Ting är hårdare än människor, tänkte jag. Tingen är den oföränderliga spegel i vilken vi ser oss själva upplösas. Ingenting åldrar oss mer än en konstsamling." ("Kaspar Utz", Brombergs, 1989, s 100; översättning Jan Wahlén).

Två saker jag läst och sett den senaste tiden ledde mig tillbaka till kortromanen "Kaspar Utz". Dels "Guldfeber", SVT:s dokumentärserie om de försvunna mynten på Kungliga Myntkabinettet, en rafflande historia om omfattande stölder för mångmiljonbelopp. Dels Cees Nootebooms essä om Bruce Chatwin, författaren till nämnda kortroman om en säregen samlare av Meissenporslin.

Dokumentären (regi Åsa Blanck) fascinerade mig inte minst för att den lyckades få den skyldige, i själva verket högsta chefen för museet, att till sist framför kameran erkänna och åtminstone fragmentariskt berätta något om sig själv och bevekelsegrunderna för sitt tjuveri. 

Nu avsatt och övergiven, utstött från de ordenskretsar han genom sin ställning som förnäm museidirektör tidigare tillhörde, står han där hemma hopsjunken, i en sorts regressivt, halvt frånvarande tillstånd framför porträttet av sin döda mor, vars rosenfärgade kind han ömsint och försiktigt vidrör. Varefter han med tom blick vänder sig mot kameran och med några enkla ord låter oss förstå att samlandet kan övergå i mani, och att de finaste grejerna kostar pengar, mycket pengar, vilket likaså ett liv i lyx och överflöd gör. 

På hans eget inre plan möjligen inte konstigare än så, fastän mycket i det yttre återstår att klarlägga. Men i de långa pauserna mellan meningarna formligen tjocknar luften av själsmörker, och den tunga resignationen inför faktum framstår som enda ljusstrimman. Och ja, det blev onekligen en märkvärdig dokumentärfilm. 

I Chatwins sista roman handlar samlandet inte om mynt utan om porslinsföremål av finaste märke. Författaren tänkte fördjupa sig i kejsar Rudolf II:s samlande av konst och kuriosa, vilket sägs ha skett som försök till lindring mot depression och en pressad livssituation. Inför resan till Prag får han tipset att söka upp en viss baron Utz, en verklig kännare på området, därtill själv innehavare av över tusen dyrbara porslinsfigurer. Mötet med denne man gav upphov till en annan berättelse, en roman om en excentrikers tillvaro bakom järnridån tiden innan Pragvåren och några år därefter. 

Det är mycket roande och lärorikt att följa berättarens möte med Utz, hans hushållerska och hans gode vän läkaren. Bitska repliker och märkliga interiörer blandas med kulturhistoriska kunskaper om judisk folktro, myter om golem, porslinets hemlighet, alkemistiska studier, dissidentliv och mycket annat. Glimtvis görs berättaren och därmed läsaren underkunnig om hur Utz överlevt närhistoriens omvälvningar med bevarad integritet, hur han genom förhandlingar med den kommunistiska regimens tjänstemän kunnat bevara sin samling intakt och även med erforderliga läkarintyg lyckats utverka tillstånd att årligen via Schweiz och sina tillgångar i väst besöka kurorten Vichy. 

Utz kan alltså inte fly till väst, eftersom hans samling då omedelbart vore förverkad som statlig egendom. För övrigt ogillar han det stilmässiga förfall han numera tycker sig finna hos fransmännen. Han tvingas medge att han trivs bäst i Prag, trots att han hatar stan i rådande politiska klimat.

En episod som belyser detta är när Utz under ett besök i Vichy blir kontaktad av en amerikansk handlare som är beredd att sälja "Spagettiätaren", en ovanlig figurin tillverkad i Capodimontefabriken i Neapel. Den gestaltar en komisk situation i commedia del arte-stil där två matar en tredje med en klase spagettti som hålls dinglande över munnen på Pulcinella.* Efter tufft förhandlande om priset köper Utz figurinen och kan sedan yvas över att han som pragbo torde vara ganska ensam om att ha smugglat in ett sådant föremål

Romanen bjuder inte bara på innehållsrik underhållning utan även stilistiskt på en tät och mycket slipad ordkonst. Det är den sortens bok man gärna återvänder till med jämna mellanrum enbart för läsandets njutning.

Återvänder gör till sist även berättaren, när han efter några år nås av beskedet att Kaspar Utz dött i ett slaganfall. Tillbaka i Prag försöker han lösa gåtan med den stora Meissensamlingens försvinnande. Han träffar dem som borde veta något om detta men möts hela tiden av spekulationer och tvetydigheter om att de förmodligen krossats av Utz själv eller av hushållerskan (som nu i själva verket visar sig vara hans hustru), att de helt enkelt bortförts med soporna. 

Berättaren tvingas själv formulera några teorier om vad som kan tänkas ligga bakom. Utsmugglad av museitjänstemän eller av hustrun? Uttryck för hustruns hämndlystnad mot maken som älskade porslinet mer än henne? Uttryck för skämtlynnet hos Utz - eller kanske snarare ett äckel över att ha spelat pajas och lirkat sig själv och samlingen ur varje knipa livet igenom?

"Eller var det fråga om ikonoklasm? Finns det, vid sidan av benägenheten att dyrka bilder - som Baudelaire kallade ´min enda, min primitiva lidelse´ - en motsatt benägenhet att slå dem i bitar? Kräver bilder i själva verket sin egen förstörelse?" (s 134).

Samtliga teorier förkastas - utom en som här får förbli onämnd men som anknyter till den som har med en förändring av livet tillsammans med hustrun att göra. I så fall ett mer upplyftande öde för baronen Kaspar Utz än det för museidirektören i SVT:s dokumentärfilm. 

* Jag trodde först att detta var ett uppdiktat föremål, men en enkel googling visar att liknande figuriner finns, även om den som visas på bilden ovan inte exakt överensstämmer med Chatwins beskrivning av den i romanen.

söndag 17 maj 2020

Likt fågeln Fenix?



Visserligen låter sig mina intressen i rätt stor utsträckning förenas med karantänliknande förhållanden, men nog känns det alltmer ledsamt att man inte kan träffa släkt och vänner som vanligt, inte kunna gå på konsert och att tvingas överväga nödvändigheten av ärenden på stan för annat än livsmedel och apoteksvaror. Resor? Mest likt flimrande hägringar - i en annan vår, ett annat år. Strax mer om det.

Jag hämtar i alla fall ut beställda böcker, och vi turas om G och jag att ibland lyxa till det med matbröd från hembageriet samt fylla på vinförrådet under föregivande att också det är livsmedel. 

Vi är i alla fall två och en hund. Jag tänker på andra som också ingår i någon av de imaginära grupper som kallas riskgrupp, men som i verkligheten lever i ensamhushåll.

Och jag skänker en tacksamhetens tanke till Tegnell & Co för att jag sluppit böter för promenader utan andra skäl än friska luften. Jag har ju från första början gillat dessa herrar, inte för att de garanterat alltid har rätt, men för den vetenskapliga rationalitet de representerar och som öppet tillstår sitt begränsade vetande. 

Men ändå. Vissa stunder anfäktas jag av pessimism, med stänk av självförebråelser för en lika orättmätig som lönlös frustration. Vem är man att klaga när man under rådande omständigheter trots allt har det så bra man kan ha det. Pandemins skugga må falla över det mesta, med alla dessa osäkra siffror hit och dit och med våra ställföreträdande journalisters ostillade längtan efter ljus i tunneln, orakelsvar från högre ort. 

Vi får leva med det, nöja oss med mantrats basala regler och samtidigt försöka avkoda undertexten om att lära sig leva med allvaret, inrätta sig i en i grunden oviss tillvaro där sorglösheten kostar. Det är vad det tycks handla om i väntan på världens frälsning i och med vaccinet, då vi på nytt kan börja riskera livet - och rent av dö - av något annat. 

Jag tror det var så, att man nätt och jämnt hann avsluta årets karneval i Venedig innan först de nordliga provinserna och sedan hela Italien stängdes och allt vad gruppvisa förlustelser heter förbjöds. Jag tänkte på det när det i veckan dök upp ett mejl från ett hotell med ett frejdigt anbud om att redan nu inteckna ett stycke framtid. 

Vi bodde på Ruzzini Palace senast vi var i Venedig och nu erbjuds vi att inlemmas i "familjen" genom att i förväg boka oss på nytt för en viss summa och därmed hjälpa familjen Ruzzini att överleva. 

"Your reservation will be like a demonstration of closeness and support towards a Venice that wants to be reborn from its ashes like a phoenix."

En värdeökning på tio procent utlovas närhelst vi löser in vouchern. Javisst, inte bara familjen Ruzzini utan Italien som helhet tillönskas verkligen en återfödelse likt fågeln Fenix´ - eller La Fenice, som ju operahuset mycket riktigt heter i denna oförlikneliga stad. Men nu var det ju till Ligurien vi var på väg när allt helt plötsligt måste inhiberas. Och risktagandet på den nya ovisshetens grund är ännu inte riktigt självklar för mig.

Alltnog, Ruzzini är ett angenämt hotell (jag minns uppriktigt sagt inte hur vi hade råd med det) beläget i ena änden av det vida och vackra torget Campo Santa Maria Formosa. Jag hoppas givetvis att kunna återkomma, även om hotellet kanske inte i alla stycken når upp till det ideal som Cees Nooteboom beskriver vad gäller en plats där man kan sammanfatta sina upplevelser av just hotellvistelser. Han ger några exempel på sådana hotell och skriver sedan:

"Vad de samtliga har gemensamt är en doft av svunna tider, vilket är något som tilltalar mig. Gammaldags vattenkranar som inte alltid fungerar, en portier som man skulle ha önskat sig som far, en färgskala som hunnit bli passé, speglar till höger och vänster, en smula avflagnade färglager här och där, hårfina sprickor i porslinet, slitage från hundratusen försvunna skor i mattväven, en hiss som tvekar hastigt men grundligt innan den stiger till väders mot rummet som genom sin tystnad utesluter blotta tanken på något annat rum."
(ur essän "Nootebooms hotel" i Cees Nooteboom: "Varmt hjärta, kylig blick", Faethon, 2019, s.177).

Jag minns - det var i juni 1991 och jag har tidigare skrivit om det - när jag första gången satt tillsammans med min dåvarande hustru i en loge på La Fenice och lyssnade till en för mig då okänd opera - "Adriana Lecouvreur" av Francesco Cilea. Lyckligt omedveten om att jag fyra månader senare skulle vara änkeman. Inte ont anande att La Fenice skulle brinna ner några år senare (för övrigt för tredje gången i historien).

La Fenice reste sig än en gång ur askan, och jag har sedan restaurationen och öppnandet 2004 varit där några gånger och bevarar av flera orsaker en särskild känsla för detta operahus. Liksom även för Cileas opera som jag dock aldrig sett live sen dess. 

Den där minnesvärda kvällen sjöng den bulgariska sopranen Raina Kabaivanska titelrollen. Operans mest kända aria - "Io son l´umile ancella" - är en kort men mycket melodramatisk pärla, en favorit som sopraner gärna briljerar med i sina album med samlade örhängen. 

När jag nu söker igenom nätet och på nytt lyssnar till olika inspelningar hittar jag märkligt nog en oskarp film med skraltigt ljud, men som visar sig innehålla den här arian från just den uppsättning av operan jag såg för snart tre decennier sedan. Kabaivanska visar vad hon går för, inte minst i det svårsjungna slutet med ett par hisnande intervall som börjar lågt och svagt, stegras i glissando och landar i en dramatiskt expanderande slutton.*

Nej, både hotellrum och operasalonger får tills vidare ersättas av skrivbordsrummet med boktravarna och den inspelade musik som jag har riklig tillgång till. Resorna får tills vidare göras på nätet, där upptäckter inte sällan ger anledning att än en gång, som nu, bläddra i minnenas album.

När sedan Fenix lyfter igen är man förhoppningsvis redo hänga med.



* Kabavainska gjorde det bra, men ännu bättre är Mirella Freni i Youtube-klippet som jag publicerade i ovan nämnda inlägg (här) om Venedigbesöket 1991. Jag vill nämna det på nytt därför att Freni helt nyligen gick bort, 84 år gammal, i sin hemstad Modena, för övrigt både hennes och Luciano Pavarottis födelseort. 

Raina Kabavainska är ännu i livet och ger fortfarande, vid 86 års ålder, master classes, om man får tro hennes hemsida. Den där piratinspelningen från La Fenice finns på Youtube (här; själva arian börjar efter ca 2½ minut). 

Foto: EJ

tisdag 12 maj 2020

Nootebooms essäer



Han är definitivt en globetrotter, därtill något av en polyhistor som omvandlar det mesta som kommer i hans väg till text, till existentiella angelägenheter och bidrag till tidens och rummets expansion. Det som gör honom och några andra besläktade författare till ett alltid lika spännande sällskap är just denna förmåga att återge möten med natur, människor och kulturens rikedom av myter och artefakter med resenärens blick för det genuint märkvärdiga i tillvaron. Det sker i både prosa och lyrik, som reseskildringar och som (meta)fiktion. Det lämpar sig också alldeles utmärkt för essäns form.

Av en lycklig slump upptäckte jag att Cees Nooteboom - det är alltså honom jag talar om - i höstas fick ytterligare ett par av sina verk översatta till svenska, konstigt nog utan att det uppmärksammades på de kultursidor jag regelbundet följer. Det är ett par av de mindre förlagen som står som utgivare den här gången: Faethon: "Varmt hjärta, kylig blick. 24 essäer" (översatt av Per Holmer) och ellerströms: "Ljus över allt" (dikter tolkade av samme Per Holmer).



Essäerna är ett urval från författarens omfattande produktion under 40 år av ett mer än dubbelt så långt liv. Nooteboom har ju hunnit bli en gammal man, 86 fyllda, men Nobelkommittén har kanske fortfarande en chans om man inser att det brådskar. 

Medveten varseblivning, med tonvikt på seende och synliggörande, kan sägas vara ett huvudtema och livslång praktik hos Nooteboom. Följaktligen spelar ekfrasen och det inträngande betraktandet av konstverk en betydande roll, så också i denna bok. Målningar av Breugel, Vermeer, Rembrandt, Zurbarán och Hopper hör till det som närstuderas. Men här finns ingenting av tråkigt recenserande. Via personliga ingångar i konstverken förs vi in i en lärdomsvärld av tankar och associationer som läsaren kan spinna vidare på. 

Ett par essäer handlar om fotografi, inklusive familjealbumets foton, vilka man ju ibland hittar bland loppmarknadens alla besynnerliga och med lätt hand avyttrade föremål. Okända ansikten riktade mot fotografen - men också mot oss som först nu, många decennier senare, möter dem. 

I "Hejdad tid" sägs det att vi med öppnandet av ett sådant album med ens hamnat i en magisk värld: "Du kan beskåda dem, men de kan inte beskåda dig, och ändå gör de det lika fullt: de ser på dig utan att någonsin ha sett dig." De ser ibland till och med på någon som ännu inte ens är född.

"Det går nämligen inte att komma ifrån - denna blick, dessa blickar, riktas oavlåtligen mot mig, mot den som de inte kunde ana en gång skulle existera. Rakt genom ögonen på den andre som tog bilden skådar de in i mina där jag står på marknaden med ett album fullt av människor som tittar mot mig, förevisar brottstycken av sina liv och utlämnar sig."

Tid låter sig inte hejdas och ändå är det just det som händer, även om det paradoxalt nog sker till priset av att bli varse att allt hör till det förgångna, att stunden aldrig återkommer. Och vi står där och återkallar de egna albumens händelser och diktar ihop liv även åt de okända. Vilket lämpligt knyter an till andra trådar hos Nooteboom om sken och verklighet, fiktion och sanning, eget liv och andras.

I en annan essä minns författaren några av sina tidiga filmupplevelser: den sköna Pier Angeli i ett svunnet femtiotal, några scener ur filmer av favoritregissörerna Bergman, Buñuel och Fellini. 

Särskilt hyllar han en scen ur Bergmans "Smultronstället", där Victor Sjöström i rollen som melankolisk gammal man sitter ensam i trädgården med minnets fönsterluckor på vid gavel mot det förflutna och talar till sin första kärlek. "En ofattbart vacker sista rollprestation".

Ett par möten med kända män in persona vill jag också nämna för att de ger en så livlig bild av den som porträtteras. Den ena är Fellini som Nooteboom träffar i Rom efter premiären av den store filmskaparens film om Casanova. Varvid det bland annat uppenbaras att de värderar den ryktbare förföraren på lite olika sätt och att Fellinis bild av Casanova gör honom till en tvivelaktig figur. Fellini säger: "Han är en synnerligen fysisk och stark, men också barnslig man och kuvad av sin egen libido. Kvinnor älskar honom för att han är deras slav".

Den andre är författaren Bruce Chatwin, som Nooteboom anser har skrivit den bästa reseskildringen någonsin, nämligen "I Patagonien". Det är Chatwin som karakteriseras med ord som sedan fått ge titel åt såväl essän i fråga som boken som helhet. De möts, finner sig ha mycket gemensamt och delar med sig av varandras erfarenheter av några avlägsna resmål som bjudit på ordentliga strapatser och dödligt hot. Jag blev naturligtvis inspirerad att plocka fram några böcker av denne Chatwin, som jag inte läst på länge men minns som en lysande skribent.

Den här essäsamlingen hör till den sortens läsning jag inte vill ska ta slut för snabbt, den som helst bör räcka lite till. Jag smuttar på den, essä för essä, som på en utsökt grappa, och har således ännu kvar ungefär en tredjedel av de 260 sidorna. 

Tilläggas bör att översättningen är utmärkt, men att korrekturläsningen tyvärr visar brister med alltför många stavfel. Dessutom borde en sådan här utgåva med så pass många referenser till konstverk där färgerna spelar en stor roll för resonemanget inte återge dem i en murrig skala av grått-vitt-svart. 

söndag 10 maj 2020

"Jag är inte riktigt mig själv. Och det är jag glad för"



Nu även Kristina Lugn, död vid 71 års ålder.

Jag bläddrar i "Kristina Lugn. Dikter 1972-2003" (Bonniers, 2006). Små papperslappar som bokmärken gör det lätt att snabbt hitta några favoriter, och i dem inte sällan några favoritrader som ofta kan stå för sig själva. Det är lakonismer med galghumorn inbyggd i själva språket, talesätt vridna mot nya lydelser, nyckelord i semantisk dubbelexponering.

"Människorna lever bara ett
känslokast
från avgrunden.
Alla vi människor lever bara ett
tankesprång
från Karlavagnen.
Jag befinner mig nu
bara en slängkyss
från begravningsbyrån.
I mitt sällskap har jag
ett barn som ropar
från jordens alla hörn".

Ett känslokast..., ett tankesprång..., en slängkyss. - Vad för slags mått ska vi använda? Kristina Lugn bör man ta på orden, även om det sker på egen risk med känslan av att tillvaron på en gång osäkras och med förtvivlans munterhet förtydligas. 

"Jag är inte
en schlager.
Jag råkar bara handla 
om samma saker."

Hennes diktsamlingar blir djupare och starkare för varje ny utgåva; den sista är klart bäst - långt bättre än de kvinnliga kollegers hon nu nämns tillsammans med.

"Livet är en parentes mellan Evigheten och Evigheten"

I den sista - "Hej då, ha det så bra" (2003), ur vilka citaten här är hämtade - finns också det som måste vara den vackraste dikt hon skrev, den som riktar en specificerad välgångsönskan till ett barnbarn eller vem det nu kan vara. Åsa Beckman citerar ur den i dagens DN, och jag hämtar också några passager ur densamma:

"Du ska få ett panoramafönster
i barnbidrag.
Stjärnhimlen ska vara din vardagsrumstapet
och Mozart ska skriva musiken. 
Du ska få ett hem
som älskar dig.
Du ska få sinne för humor.
Och Strindbergs samlade verk
(- - -)
Klar i tanken ska du vara.
Och stark i känslan.
Du ska få ha roligt.
Allt detta står i hemförsäkringen.
(- -)
Min julklapp till dig är att om du faller
ska medmänniskorna glädjas åt att få ta emot dig.
Ett vänligt leende ska gå genom hela din resa.
En frisedel ska jag sända från min ensamhet.
Du ska inte få ärva någonting alls av mig.
Men du ska få alla pengarna."

Och de sista raderna i den sista dikten i den sista diktsamlingen lyder:

"Kärleken är inte evig.
Döden däremot.
Döden däremot är evig.

Hej då, ha det så bra!"


Bilden: Kristina Lugn, foto

onsdag 29 april 2020

P O Enquist 1934-2020



Ännu en av de stora som funnits med sedan man var ung är borta. En av dem vars författarskap framstod som omistligare ju fler decennier som gick, med i synnerhet några enastående romaner som man läste när de kom och sedan i flera fall återvände till, alltid med känslan av att de var ännu bättre än man mindes dem.

Det var för min del inte bara det att han ständigt återkom till sitt ursprung, till miljöer och livsfrågor som också var mina och därför på ett särskilt sätt engagerande. Hans Västerbotten var närmast identiskt med min mors och mina morföräldrars, det som också var min egen barndoms sommarland. Och mentaliteten i den låg- och frikyrkliga fromhetens bönhus och kapell var lika välbekant för mig som för den Per Olov som präglades av uppväxten i det berömda gröna huset i Hjoggböle - med bönhuset nästgårds. 

Men det var inte bara det, utan också det mästerliga språket, det som genomgått ett otal bearbetningar och slipats så att det till sist tangerade den ädla valör som väl bara hans kollega från lite längre inåt landet uppnådde -Torgny Lindgrens. 

Jag sitter på landet utan tillgång till hemmabiblioteket och tänker efter. Och noterar då helt enkelt de verk av Enquist som jag minns bäst.

Bland 60-talsböckerna är i mina ögon "Magnetisörens femte vinter", historien om helbrägdagöraren från Mozarts tid, den främsta, trots att "Legionärerna", den berömda dokumentärromanen om baltutlämningen, hör till samma decennium. Den senare kom jag aldrig riktigt igenom måste jag erkänna, men det är också en av hans många böcker jag nog borde ge mig i kast med på nytt.

Från och med "Musikanternas uttåg" var jag fast. Skildringen av folkrörelsesverige börjar här med arbetarrörelsen och den spännande konfrontationen mellan från Stockholm utsända gudlöshetens apostlar och de lokala arbetarna och deras gudfruktighet. Här finns också de drastiska historierna med dialektala inslag som närmast blivit tradition i den västerbottniska prosan. Den som något känner till skelleftemålet kan ju inte annat än njuta av den pubertala klådan i ett uttryck som "tjåla in pelln". 

Sedan får både idrotten och väckelserörelsen var sin avhandling i "Sekonden" respektive "Lewis resa". Mer om den senare följer. Först vill jag bara nämna de märkliga och estetiskt fullödiga kortromanerna "Nedstörtad ängel" och "Kapten Nemos bibliotek", vilka på ett säreget sätt vidrör några av livet-döden-kärlekens smärtpunkter, bland annat i form av bortbytingens och monstrets drabbande livssituationer. Enquist räds här inte att uppsöka det skrämmande och frånstötande i försöken att frilägga villkoren.

I början av det nya milenniet kom så den stora romanen om den svenska pingströrelsens framväxt och det ömsom broderliga ömsom stridiga förhållandet mellan dess två dominerande gestalter, ledaren Lewi Pethrus och författaren Sven Lidman. 

Jag minns att när jag hörde talas om den var lika lockad som överraskad av ämnesvalet. Vid närmare eftertanke var det givetvis bara logiskt; ingen av våra främsta författare var bättre skickad än Enquist att göra något intressant av det ämnet. Han hade sina rötter i de folkliga väckelsernas andlighet, han drogs till historiska gestalter och det dokumentariska, och han tvekade inte att ge sig i kast med ett omfattande forskningsarbete som grund för romanskrivandets gestaltningar. 

Skälet till att han valde just pingströrelsen var enligt honom själv att den erbjöd stor dramatik och att han dessutom var nyfiken på sin författarkollega Sven Lidman. Under resans gång försköts emellertid fokus från Lidman till Pethrus; den senare blev genom sin person och sitt ledarskap den intressantare. 

Ofrånkomligen upplevdes "Lewis resa" också som något av ett erkännande av pingströrelsens eget folk. Det kunde jag konstatera när jag efter flera decenniers bortavaro besökte den litteraturafton med Enquist som hölls i den stora funkisaula som Filadelfiakyrkan i Stockholm utgör. 

Kyrkan var praktiskt taget fullsatt, vilket innebär minst ett par tusen personer. Och den värme som strömmade mot Enquist den gången måste ha känts som något extra även för en författare som han, redan så rik på framgångar. Pastor Stanley Sjöberg intervjuade, och även de kontroversiella frågorna om andlighet och sexualitet, som Enquist besvarade på sitt vanliga milt ironiska sätt, utlöste applådåskor. Jag måste erkänna att jag satt där smått konfunderad över vad jag såg och hörde. 

Jo, "Lewis resa" hör definitivt till böckerna jag vill läsa om. Och "Ett annat liv", självbiografin, likaså. När den kom satt jag i en annan välfylld aula, nämligen Uppsala universitets, och lyssnade återigen till hans svar på frågorna om det han skrivit, bland annat om uppväxten och den stränga andligheten. Humorn får man inte glömma; den visade sig då och den glimtar fram också i texternas plågsamma och mörka delar. Eller vad sägs om följande rundgång: Vad göra när man inte har syndat eller gjort nåt styggt som man behöver be om förlåtelse för? Man får ljuga ihop nåt, som i och med det blir anledning till just bön om förlåtelse. 

Det finns fler böcker än dessa jag skulle kunna nämna, men stannar slutligen vid hans sista - "Liknelseboken" - en intrikat sammanfattning av hans tematik i en form som kan liknas vid utläggningen av korten i en egenhändigt skapad kortlek. Något facit gives icke, men inte för inte kallas den en kärleksroman. Ett nytt självbiografiskt kort spelas ut i form av den femtonårige pojkens förlorade oskuld med hjälp av en besökande femtioårig kvinna, vilket sker i en numera berömd scen på ett kvistfritt furugolv. Enquist hade modet att även skildra ett sådant möte som något annat än ett övergrepp.

Det går sällan att sammanfatta ett författarskap i någon enkel formel, men nog finns det återkommande teman hos Enquist som handlar om den mångfacetterade kärleken, om nåd och försoning - om kända och okända människoliv och inte minst deras som var lite eljest, som inte var "gjutna i ett stycke", som bar på gåtor som aldrig till fullo låter sig tydas.  

Jag har inte ordat något om mångsidigheten hos Enquist, som ju skrev allt utom poesi. Jag vill i alla fall nämna ett verk av dramatikern, även om jag inte har samma överblick i det avseendet. "I lodjurets timma" såg jag i en uppsättning på Dramaten för några år sedan, och det blev en oförglömlig upplevelse. Om den föreställningen och om den sista romanen har jag tidigare skrivit (sök Enquist i sökfunktionen här intill).

fredag 24 april 2020

Humlor, studenter och ett par goda böcker



Vårvärmen kom till sist och de kalla vindarna drog bort. Under eftermiddagsturerna med Alice går hon gärna med nosen i marken medan husse bländas av det gnistrande ljuset i björkarnas späda lövverk. Än en gång årstidsväxlingens mirakel - eller naturen "häftad i grönska", som poeten så sanningsenligt uttrycker saken.

I Ekonomikum-parken har humlor och studenter vaknat till liv. Humlorna flyger lågt och lite yrvaket vingligt, medan de lättklädda studenterna vimlar i gräset som vore det vilken vänlig vårdag som helst. Umgänget sker flockvis kring kubbspel och annan distraktion som om de redan erövrat den immunitet som ställs i utsikt en gång när flertalet av oss på något sätt redan drabbats.

Energitillförseln behövs, men sinnesnärvaro är också av nöden. Det talas om tester av olika slag, och vi anar att hälsomyndigheterna nu inser att det mer och mer handlar om Testet framför andra, nämligen det på vår uthållighet, vår outtröttliga tålmodighet.

Jag lämnar solen och de osårbara i parken för inomhuslivet, ger Alice ett ben att gnaga på och återgår till läsningen av det som kom med posten häromdagen. Cees Nootebooms dikter och essäer är helt enligt förväntan mycket bra. Jag återkommer, men först här ett smakprov.

Mellan detta och döden
en tid för tankar som ingen
tecknat ned, skam med vit krita
på griffeltavla, mitt namn förlöst
från sina bokstäver, tomt
som ett läte.

Elfenben och juveler,
allt var mig bekant, min vålnad
försvinner i ett tidsveck. 
inget lämnar jag kvar, finmalen
mellan dagarnas grus
med stenar och snäckor,

en prins utan ord
i en väv
spunnen av intet.

Ur dikten "I landsflykt"
Cees Nooteboom: "Ljus över allt" (Edda, 2019).

Foto: EJ.

fredag 17 april 2020

Musique pour le plaisir




Jo, det var det här med fransoserna och den kammarmusikaliska esprin, exemplet Jean Francaix (1912-1997). Jag nämnde honom i mitt förra inlägg och jag har för mig att jag även tidigare skrivit om honom, men det var nog för länge sen på min förra blogg. Om inte så borde jag det, i varje fall nämna ett av hans allra sista verk, pianostycket "Nocturne", ett mycket vackert stycke.

Men här och nu vill jag peka på ett annat verk, nämligen oktetten för stråkkvartett, bas, klarinett, fagott och horn. Jag är övertygad om att fler än jag kommer att förföras av den här luftiga och lekfulla musiken, så fylld av musikantisk - ja, espri

Den börjar stilla och lugnt med en tankfull melodi, det tema som tonsättaren laborerar med och som kommer att dyka upp i olika klangliga och rytmiska förklädnader. Strax drar det iväg i allegrissimo, en lite ovanlig beteckning i den terminologi som i musikens sköna värld av hävd (och passande nog) är italiensk.

Tillåt en liten utvikning. Allegro betyder som bekant livligt, och med den absoluta superlativformen -issimo blir det då mycket livligt, eller på vardagssvenska jättelivligt. Varför Francaix inte i stället rätt och slätt valde presto (snabbt), som ju innebär en förstärkning i förhållande till allegro, kan man ju fundera över om man finner sådana subtiliteter intressanta. Ett mellanläge var väl vad han åstundade; ett av flera tecken på det finlir som också utmärker styckets instrumentering.

Nåväl, det rör sig om en både kontrastrik och fartfylld musik som sedan i scherzot fortsätter i samma friska tempo. Vem kan motstå de eleganta kvickheter som tonsättaren serverar här? Fagottens småskrockande, klarinetten (som ju klingar på ett sätt i det högre registret och ett annat i det lägre) tutar och kvintilerar, det milt pockande hornet kallar och de ömsom knäppande, ömsom susande stråkarna bildar snabbt skiftande bakgrunder. Det var den här satsen jag på en gång föll pladask för. Så lättlyssnat och samtidigt intrikat, det som bara en mästare klarar.

Andantet är ett vilsamt mellanspel, inte lika märkvärdigt som de övriga satserna.

Sista satsen är en vals som lite på samma sätt, om än kanske inte lika tvetydigt, som Ravels La Valse går till överdrift i den wienska balsalen; det uppklädda och galanta lättas upp av franskt skämtlynne, eller kanske är det bara den salongsberusade glädjens excesser. Men, men... här finns inbromsningar och en del lätt gnisslande inslag också, ett delikat balanserande av ljus och skugga.

Musik som livsluft, för dess egen skull. Musik att avnjutas på ungefär samma sätt som under vårpromenadens möte med blommande träd och marker. Bara ens uppmärksamhet fordras.

Youtube-länken ovan visar en grupp eminenta musiker som under Festival Mozaic i Californien i augusti förra året spelade den här oktetten alldeles förnämligt, enligt min mening.

lördag 11 april 2020

Jon Fosses hundliv



Jag har nu genom Jon Fosses försorg lärt känna den gamla ensamma hunden Webster, läst om hans äventyrliga utbrytningsförsök, hans rymning från sin gamla matte Oline med den skvalpande magen, och om hans lyckliga återkomst. 

Webster tar tag i sin situation, som det numera brukar heta, eftersom han inser att han snart blir för gammal och inte kommer att kunna förverkliga sin dröm om att se havet, kanske inte heller kunna undsätta den vitkrulliga lilla hundtösen som ropar på hjälp i skogen. 

Webster hamnar hos långhåriga hunden Andersson i källarbaren Ensamma hundars frid. Men eftersom Andersson varken kan erbjuda mat eller dryck ger de sig ut tillsammans för att skaffa fram vad som behövs, såväl för deras egna hungriga magar som för att kunna locka den stroppiga Alise till baren. 

Nere vid hamnen finns havet och Alise, men med maten är det fortfarande sämre beställt. Alise gör dem sällskap men ger sig genast av när hon märker att hunden Andersson än en gång lurats; baren har inget att erbjuda. 

Den gamla ensamma hunden Webster föreslår då att den till en början blängande, långhåriga hunden Andersson följer honom hem till gamla Oline, där de nog båda kan förses med både mat och omsorger. Andersson väljer dock att i stället försöka leta rätt på Alise, och Webster blir nu den verkligt ensamma hunden som irrar runt på gatorna saknande sin gamla matte med den skvalpande magen. 

Så kan den första och längsta av de tre berättelserna i "Hundmanuskripten" (Bakhåll, 2019) i korthet sammanfattas. De är berättelser i sagoton, antropomorfa och konsekvent hållna i några namngivna hundars perspektiv. Vilket naturligtvis samtidigt på ett naivistiskt sätt speglar och belyser de tvåbenta varelsernas omständigheter och villkor, just så som det gör i fablernas värld. 

Den andra berättelsen beskriver hur det gick till när fjordhunden Olav och hans bekant, skogshunden Bård, mötte de fina stadshunddamerna på besök i deras vackra hembygd.

Sist handlar det om skeppshunden Haktor, som till sin förfäran får höra att han inte längre kommer att vara enda hunden ombord på kapten Marelds fraktskuta, eftersom kaptenen bestämt sig för att hämta hem en tik, Loliletta, och slå sig på hundavel. 

Den blandning av situationskomik och ömsint identifikation som Fosse odlar i dessa berättelser märks redan i subtila detaljer som exempelvis rubriceringen av de tre historierna: Nej, åh, nej; Oj, oj, oj; Aj, aj aj.  Sin vana trogen använder Fosse även i dessa texter omtagningar som stilmedel, vilket bidrar till den precisa, musikaliska prosan. För den goda översättningen svarar Christian Ekvall.

Jag kommer i skrivande stund osökt att tänka på kammarmusik, trots att det här bokstavligen rör sig om manuskript. Vore det fråga om partitur skulle titeln kanske kunna vara "Trois bagatelles" eller "Divertissement". Man bör dock alltid observera risken för missbedömningar till följd av den sortens beteckningar. Trots vinken om lättsam underhållning kan de visa sig rymma oanade kvaliteter. 

Även "manuskript" låter i det här fallet mer anspråkslöst än vad det visar sig vara. Jag tyckte mycket om den här ovanliga boken.



- Jag har tidigare skrivit om en bok av Jon Fosse här.
- Den musik jag närmast associerade till var Divertissement för olika instrumentgrupper av Jean Françaix. Men också Divertimento av Béla Bartók och stycken av Mozart under samma beteckning.
- Bilderna visar vackra, intelligenta och livfulla Issa, vår hund av rasen Prazsky Krysarik, död den 28 augusti 2019, i kärleksfullt minne bevarad. Foto: EJ.

onsdag 8 april 2020

Tomás Luis de Victoria: Requiem



Musik en påsk som denna, vad väljer man? När vi timme för timme underrättas om antalet smittade och döda i en farsot utan botemedel som droppvis men mycket hastigt sveper över världen i ett oförutsägbart förlopp. 

Ett rekviem vore väl ett givet svar, åtminstone om vi tänker på kyrkomusik och alla döda. Kanske enklast då att gå till det säkra och hållbara, till det mest kända och älskade, till Mozart eller Fauré? 

Men varför inte ta ytterligare några steg bakåt i tiden, till renässansen och en kyrkans man, en spansk präst och tonsättare, som krönte sitt livsverk genom att omsätta sin tro och begåvning i ett rekviem för ärkehertiginnan Maria av Habsburg, kung Filip II:s syster och tidvis själv spansk regent, vars trotjänare - kaplan, organist och kapellmästare - han var under många år ända till hennes död. Jag tänker på Tomás Luis de Victoria (1548-1611). 

År 1603 ljöd för första gången hans sexstämmiga "Officium Defunctorum" (rekviemmässan i förening med några motetter) vid Marias väl dokumenterade, mycket ståtliga begravning i Madrid. Åtta år senare skulle Tomás Luis de Victoria själv vara död och begraven, dock utan stora ceremonier på en fortfarande okänd plats.

Men tro nu inte att de Victoria var någon obemärkt person under sin levnad, tvärtom. Han var född och uppväxt i Ávila och verksam i katedralen där under samma era som mystikerna Den heliga Teresa och Johannes av korset. Redan som ung visade han sina talanger som gossopran och organist, och genom kungen själv gavs han möjligheter att resa till Rom för vidare förkovran både teologiskt och musikaliskt. Med all sannolikhet hade han en hel del att göra med den store Giovanni Perluigi da Palestrina, vars befattning som lärare i liturgisk musik vid ett berömt prästseminarium han sedermera övertog.

Över huvud taget tycks han ha befunnit sig i omedelbar närhet av många berömda gestalter inom dåtida religion, konst och musik. Efter hemkomsten från Rom levde han under sina sista decennier gynnad och omhuldad av den ovan nämnda ärkehertiginnan i klostret Las Delcalzas Reales i Madrid. 

En annan av hans samtida - El Greco - hade på liknande sätt stora framgångar i Rom under en period innan han återvände hem till Spanien, i hans fall till Toledo. Huruvida de var bekanta eller ens möttes förtäljer inte historien.

Tomás Luis de Victoria förenade alltså sin prästerliga gärning med komponerande av kyrkomusik: mässor, responsorier och motetter, inga världsliga madrigaler. Mästerverket är dödsmässan, vars praktfulla körsats finner sin like endast i det bästa av Palestrina och Orlando di Lasso. 

Polyfonin väller fram liksom i ändlös böljegång, ofta med höga sopraner som melodibärande inslag. Musiken har, som någon påpekat, inte bara den serena skönhet som exempelvis möter oss hos Palestrina, utan också en starkare emotionell laddning till följd av dynamiken och en djärvare kromatik. Kanske är det just denna emotiva aspekt som väcker mina associationer till El Grecos sena måleri.

Jag har ett par favoriter bland de många fina inspelningar som finns. Den jag tycker bäst tillvaratar Victorias egenhet är ensemblen Tenebrae, ledd av Nigel Short (Signum, 2011). Den vårdar sig om den suggestiva dynamiken och uppvisar klangligt en sensualism som är helt bedårande. En fördel här är också att man på samma skiva får bekanta sig med Alonso Lobo (1555-1617), en mindre känd kollega till Tomás Luis de Victoria som han själv betraktade som sin jämlike. Inte utan orsak vill jag påstå, efter att ha hört Tenebraes tolkningar av Lobos vackra jeremiader. 

En annan kör som också lyckas särskilt bra med det här rekviet är KammerChor Saarbrücken under ledning av Georg Grün (Rondeau, 2011). 

Båda dessa inspelningar finns att lyssna till på Spotify.

Bilderna (uppifrån och ned)):
- Uppståndelsen, målning av El Greco
- Skivomslaget till Tenebraes inspelning av Tomás Luis de Victorias Requiem
- Porträtt av Tomás Luis de Victoria.

torsdag 2 april 2020

En vårrusig Sjostakovitj hyllar sonen på hans födelsedag



Musiken i Coronatider, behöver den vara av ett särskilt slag? Nej, jag tror inte alls på det. Ena dagen och stunden vill jag höra Erik Saties stillastående klanger, den andra något motoriskt vilt och upproriskt av Beethoven. Ena dagen något komplext och krävande, den andra något enkelt och lättillgängligt. Med andra ord är jag åtminstone i detta avseende fortfarande mig själv helt lik.

Jag har exempelvis nyligen med förtjusning lyssnat till Dmitr Sjostakovitj andra pianokonsert, op.102 i F-dur, komponerad 1957 till sonen Maxims 19-årsdag. Det är en förvånansvärt lättlyssnad musik av en tonsättare med rykte om sig som skapare av symfonier och stråkkvartetter i helt andra, kärvare tongångar. Jo, jag vet att han komponerade för film och annan mer underhållningsbetonad musik också. Men just den här konserten har tidigare gått mig oförmärkt förbi, till skillnad från den första för piano och trumpet som också den i huvudsak är populärt hållen. 

Här finns inte skymten av grubbel eller kamp med ödet, politiskt och existentiellt, utan snarare en vårrusig glädje av en art som väl alltid i konstnärliga sammanhang riskerar att ses som lite lättviktig. Men who cares? så länge man blir glad och samstämd med den tidiga vårblomningen i parken utanför fönstret. Vid sidan av pianot ingen trumpet som i den första konserten; pianot klarar själv de smattrande fanfarerna till sonens ära.

Dessutom har konserten en mellansats, ett Andante med romantiskt värmande stråkar som bakgrund, likt suset från tallkronor under pianistens skogspromenad. Finns där stråk av melankoli är de av det lättburna slaget.

På Spotify kan man lyssna till olika inspelningar av detta verk, bland annat en från mitten av 80-talet där Dmitr Jr spelar farfars verk till sonen Maxim, här i rollen som dirigent för Montreals symfoniorkester (se bilden ovan!). 

Allra helst lyssnar jag till en inspelning med Alexander Melnikov, inte minst för ljudets och orkesterns skull: Mahler Chamber Orchestra under ledning av Teodor Currentzis (Harmonia Mundi).


måndag 30 mars 2020

Erik Satie och lugnet mitt i stormen



I en tid av restriktioner och ovisshet om framtiden måste livet få fyllas av annat än bara de oupphörliga nyhetsbulletiner som hotar att försätta en i missmod och uppgivenhet. Jag tänker för min egen del att nu som alltid finns musiken och litteraturen, dessa oumbärliga elixir, väl beprövade.

Inte ens karantänliknande omständigheter rubbar möjligheten att läsa och lyssna, inte heller att skriva, spela, sticka och måla, för den som har fallenhet för sådant. Om inte annat finns ju nätet, med just nu i många fall fritt tillträde till konsertsalar och muséer, filmer och spelplatser av olika slag. För att nu inte tala om allt annat man kan fördjupa sig i, digitalt eller på annat sätt.

Jag tänker ibland på dem som av olika skäl saknar intressen av det här slaget. Naturligtvis finns det annat som kan ersätta det som för min del framstår som oersättligt. Någon i min "riskgrupp" kan exempelvis anse det som allra mest värdefullt att kunna dra sig tillbaka till stugan och ekan vid vattnet, till fisketuren med vår och fågelsång i luften, och det kan jag förstå. 

Oavsett vad, gäller det att ta sikte på det lilla livets glädjeämnen. Så länge man kan laga en god middag, lösa korsord, städa skrivbordet, gå ut med hunden, ströva i en park eller ett naturområde och i all enkelhet dela dagen med sin familj eller partner, så länge lär man dag för dag kunna upprätthålla illusionen om att det mesta en gång kommer att återgå till det gamla vanliga. Fast ännu bättre vore att hysa en viss förtröstan om att kunna inrätta sig i enlighet med livets metamorfoser.

Och, som sagt, i väntan på facit helst nära sig med någonting därutöver, något som lyfter perspektivet, någon food for the soul som konsten i olika former tillhandahåller. Med tankar om livets villkor, tidens gång och dess ibland ödesmättade havandeskap. 

"Det är allvar nu", inskärper statsministern, men även om jag i första hand väljer bland den musik som kallas "seriös" betyder inte det att den alltid måste vara mollstämd och elegisk. Jag har nyligen återvänt till Erik Satie och särskilt till ett par av hans verk som faktiskt hörde till de första jag kom i kontakt med, både som lyssnare och som pianist. 

Den första av de tre "Sarabandes" (från 1887) har alltid tilltalat mig som någonting extra bland hans många märkliga pianostycken. Det är ju också det förstlingsverk som gjorde honom känd och sedermera betraktad som föregångaren till den franska musik som skulle komma. Harmoniken är sällsam, de starkt kromatiska ackorden flyter ut och sjunker minst lika djupt som katedralen hos Debussy ("La cathedrale engloutie", 1910). Det finns en tyngd i den långsamma rörelsen som bromsar in och hejdas, som övergår i ett slags stillastående, eftersinnande begrundan. Musiken skapar ett lugnt rum, men kanske bara för dem som välkomnar ett sådant.

Det andra stycket som ligger mig varmt om hjärtat är från 1894 och till sin karaktär likartat: "Preludes de la porte heroique du ciel". Stilla ställd inför den heroiska himlaporten slår även här känslan för gregorianiken igenom, den som Satie burit med sig från första början, ibland undanträngd och dold under excentrikerns lust till kabaré och absurdistiska infall, men likafullt ständigt återkommande. Musiken vänder sig åt olika håll, man vet inte vart den kan tänkas föra en, den stannar upp, fortsätter så under orubbat lugn och tonar ut utan coda, utan punkt och slut.

Båda dessa stycken lyssnar jag numera helst till i den gamle, nyligen bortgångne pianisten och dirigenten Reinbert de Leeuws tolkningar. Många av Saties pianostycken spelas för snabbt; det blir lätt så om man inte vågar hålla på de dröjande stegen i rädslan att förlora allt av puls i musiken. Men har man en gång hört Reinbert de Leeuw vet man att det går - och att musiken tjänar på det. 

Så till sist får min musikhänvisning samtidigt bli en hyllning till de Leeuw, en av de stora kännarna av Saties musik, som den 14 februari i år lämnade klaviaturen och dirigentpinnen för gott.

Sarabande nr 1.
Preludes de la porte...

Om Saties musik har jag tidigare skrivit här.

Bilden: Erik Satie. Teckning av Jean Cocteau.

måndag 23 mars 2020

Fruktfatet



I vårt kök på fönsterbänken står ett fruktfat av glas, dess givna plats sen mycket länge. Det fylls på i stort sett efter varje tur till livsmedelsbutiken. Bananer, päron, äpplen, mandariner. Vintertid sicilianska apelsiner. Sommartid och höst persikor och aprikoser. De blå eller gröna druvorna läggs för sig. 

Nu ligger där ett enda äpple kvar, vars skal i flammande rött-grönt-gult glänser i det starka vårljuset som en overkligt uppförstorad solitär i pantlånarens butik. 

När detta sista äpple snart är uppätet kommer fatet att stå tomt - tills jag beslutar mig för att med skam och skuld besöka ICA igen. 

Jag bestämde mig, steg upp halv sju i morse, klädde på mig och smög iväg på cykeln för att vara bland de första när butiken öppnade klockan sju. Kanske skulle jag kunna vara en bland endast ett fåtal äldre i en så pass tidig timma? Kanske kunde jag få slippa skämmas över mitt brott mot ordern från Folkhälsomyndigheten (jag dyrkar ju både Tegnell och Giesecke!) om jag kunde peka på att vi som var där enkelt kunde hålla flera meters avstånd. Åtminstone framför de flesta hyllorna. 

En gammal man såg lite ängsligt på mig, men nickade och hälsade artigt som om vi kände varann, jag tror av ren nervositet, men kanske var det bara glädjen att se en medbrottsling. Annars var där bara ett par yngre pratsamma kvinnor framför mejerivarorna, förmodligen på väg till jobbet, kanske i vården. I övrigt också en gråsprängd herre vid delikatessdisken, visserligen äldre även han, men rak i ryggen och minsann ännu inte fyllda sjuttio, samt personal som packade upp varor eller satt tysta och vänliga i ett par av kassorna.

Jag fick tag i det vi behöver på ett par veckors sikt. Förutom frukten förstås, som inte räcker långt. Ingen brist på rullat papper längre, hann jag notera. Mjöl och jäst tycks däremot vara de verkliga bristvarorna. Och aldrig har man väl tidigare i merkantila sammanhang stött på små skyltar som uppmanar en att handla hänsynsfullt, med måtta. Skulle vara på Systembolaget då, i andra tider och av andra skäl

Bilden: Stilleben av Cézanne. Nature morte de pêches et poires