Oktoberliv med pianomusik

Foto: Yanan Li

Under denna oktobers mildhet har visserligen också utgått varningar för ordentligt ruskväder med starka vindbyar, regn och sjunkande temperatur, men av det som förutspåddes inför förra helgen blev något av ett intet, åtminstone för oss upplänningar. Våta löv som tapetserat trottoarena har torkat och rest sig igen; de sprakande lönnlöven förvisso nedsmutsade men på nytt frasande runt fötterna.  

Morgonpromenaderna med Doro har för det mesta bjudit på låg sol, dagg i gräset och löv singlande mot marken. Snart ska de sista löven lämna trädkronorna och framkalla det kala grenverkets mörka mönster som helhet. Novembers dimmor stundar.

I söndags markerades höstens ankomst som vanligt med Grigory Sokolovs pianoafton i Stockholms konserthus. Var jag där? Naturligtvis var jag det. Jag kommer att skaffa mig en biljett varje gång så länge benen, väderleken eller något annat oväntat inte bereder mig alltför stora hinder. Så tänker nog många som i likhet med mig bidrar till tett fullsatt konserthus som vibrerar av förväntningar.

Det nya turnéprogrammet innehöll två stora pianoverk: Schubert sista pianosonat och Brahms tredje pianosonat. Schuberts sista sonat i B-dur komponerades ett par månader innan han dog i syfilis 1828, endast 31 år gammal. Det är ett mästerverk som varar i bortåt 40 minuter och vars andante sostenuto hör till vackraste och mest gripande pianomusik jag över huvud taget känner till. En större melankoli än i denna förunderliga vaggsång, eller vad det nu är, finns antagligen inte, inte som i det här fallet förmår förena inåtvänd kontemplation med någon slags avklarnad acceptans, kanhända något bortom lycka och olycka. Kanske känslan av att avbördas, att äntligen försonas, av äntlig klarhet och vila.

Det jag säger är att jag blev gripen och lycklig över att denna del av sonaten kan spelas på det här subtila och varsamma sättet, i lagom tempo och utan pedal. Så svårt, så skickligt! 

Brahms sonat hör till hans tidiga pianomusik, som jag inte har lånat mitt öra lika mycket som till de underbara sena verken för samma instrument. Men visst är även den tidiga storartad musik som kräver pianistens alla tio fingrar i perfekt koordination. Det är ¨orkestral" pianomusik, som vore Brahms egentligen ute efter en symfonisk fulltonighet. Samtidigt också växlingsrik och med lyriska partier av stor skönhet, som alltid hos Brahms. I de kraftfullt brusande delarna visade Sokolov vad en modern konsertflygel kan åstadkomma, med fortissimon dånande i basen utan skrällande biljud.

Som vamligt också ett rikt knippe extranummer, där Sokolov fortsatte med ytterligare tre verk av Brahms, sedan ett par av Chopin och sist och avslutningsvis ett litet preludium ur "24 preludier" av Skrjabin. Det gladde mig mycket, eftersom det är ett stycke jag länge älskat och själv spelat under många år. (Nota bene: innan efterhängsne Mr P. dök upp och störde min finmotorik). 

Det var ganska många år sedan Sokolov sist hade Skrjabin på programmet, och jag skulle önska att han kom igen med något av dennes klangrika pianomusik, som verkligen kräver den tekniska skicklighet och observans på komplex harmonik som endast pianister av Sokolovs kaliber besitter. 

Glad och förnöjd beredde jag mig på besvären som väntade på promenaden ner till stationen och tåget hem. Döm om min förvåning när jag kom ut på konserthustrappan och Hötorget låg torrt och skonsamt för mina fötter och ingen vind att tala om krävde några som helst omsorger om hatten på mitt huvud. Till och med Mälartåg tog mig hem till Uppsala utan förseningar.

Här är konsertprogrammet  i detalj:

Franz Schubert Pianosonat B-dur D 960    38 min
Paus    25 min
Johannes Brahms Pianosonat nr 3 f-moll    40 min

Extranummer:

Johannes Brahms Ballad d-moll "Edward" för piano op 10:1   5 min
Johannes Brahms Intermezzo h-moll för piano op 10:3   4 min
Johannes Brahms Rapsodi g-moll för piano op 79:2   7 min

Frédéric Chopin Mazurka ciss-moll för piano op 30:4   4 min

Frédéric Chopin Preludium c-moll ur 24 preludier för piano   3 min
Aleksandr Skrjabin Preludium e-moll för piano op 11:4   2 min

(Redigerad 2026-11-02)

Medan dagarna blir till veckor, veckorna till månader...

Inläggen här blir allt glesare, skribenten allt tröttare och långsammare, medan tiden som vanligt löper i samma ogripbara skyndsamhet. Mr P skuggar mig alltmer närgånget, stegen blir kortare, balansen tidvis osäkrare. 

Doro visar en beundransvärd förmåga till anpassning, inte minst med tanke på den rescue dog han är. Han rycker numera sällan i kopplet, reagerar inte lika dramatiskt på det han upplever som potentiella hot, verkar lugnare och lite mindre misstänksam. Undantaget: åskan och dess konsekvenser i form av regnsmatter på stugtaket och lufttrycksförändringar. Ja jag börjar tro att han ibland hänger sig åt molnskådande, att han precis som husse och matte försöker tolka vad vädergudarna har för sig. Trots allt kämpar han vidare med frälsande tillgivenhet och ett uns tålamod. 

Hösten låter sig anas tidigare än vanligt i år, tycks det mig. Särskilt i aftonsol visar blandskogen vid synranden allt tydligare vad som väntar. Det är förmodligen torkan mer än temperaturen som ligger bakom den förändrade grönskan mot förgrundens vitnande stubbåkrar. Trots ett ar dagar av ihärdigt regnande blir det knappast någon stor svamphöst i år.

Hallonbuskarna har gjort sittt redan för ett par veckor sedan, buskarna bjuder nu bara en trist och risig åsyn. Äpplena landar med dova dunsar i gräset för minsta vindpust. De sista plommonen är nedskakade från trädet. Havtornen glöder i solen.

Doro lyfter nosen  och vädrar något i luften. Snart dags att packa och återgå till brusande stadsliv. 

Bara ännu några ord om plommonen. Den som vet vad som gömmer sig bakom ett moget plommons matta, rödvioletta skal, nämligen ett saftigt gyllene fruktkött vars sötma perfekt balanseras av skalets lätta bitterhet. Den som vet och kan plocka och äta ett sådant från trädet, på den vattnas i munnen.

Foto: EJ

Tornseglarens besök

Vår sommarhusvärdinna kom med en landad (eller ska vi säga störtad) fågel i sina behandskade händer. Där vilade den lika trygg som i boet, de långa vingarna obrutna och även i övrigt till synes oskadd. 

Det var en tornseglare som villigt tog emot den hjälp den nu behövde: till en början lät sig väl smaka av fågelbadets vatten.

Dessa luftens pilsnabba flygare skär i tvära kast och med vassa sri-ljud högsommarluften i stora rutor som vore himlen verkligen av glas. Hamnar de på marken får de stora svårigheter att återta sitt rätta element. 

Många med mig förundras över denna fågel som frånsett häckningen i håligheter i torn och höga träd lever sitt liv utan egentlig markkänning. Den äter, vilar och sover i luften buren av sina bumerangformade vingar, lever sålunda i en tillvaro där flytten till Afrika söder om ekvatorn måste ses som det i sammanhanget mest anmärkningsvärda. 

Tornseglarna är tyvärr inte lika vanliga som förr. Man förväntar sig deras närvaro soliga  julidagar som dem vi nyligen haft här hemma, en närvaro som samtidigt gör att man i andanom lätt förflyttas till italienska städer som San Gimignano, Volterra eller Siena. Deras skriande djupdykningar över gamla tegeltak har ingenting med förtvivlan att göra, snarare tvärtom. Det vi hör och ser är en munter insektsjakt i pur glädje över den goda tillgången på föda. 

Vi sökte oss till ett högre utgångsläge för att fresta fågeln att lyfta. Och mycket riktigt: den vågade språnget i en först dalande men sedan snabbt stigande båge. 

Ovanför ladugårdstaket ser vi hur vår våghalsige gäst möts av sin partner och hur båda dansande i det blå jublar över äventyrets lyckliga slut.

Foto: EJ

Försommarblommen, musiken och döden

Några ord och meningar från gårdagens minnesstund.

Här går jag i den vackraste årstidens ljus och värme omvärvd av syrendoft och fågelsång. Jag lever, men Lars-Olof är död. Ännu en vän är borta för alltid. Nyss kunde vi talas vid om en nära framtid, men inte nu längre.

En efter en försvinner de, också de som funnits mycket länge i min närhet; de som jag kommer att sakna mest. 

Vänskapen sträcker sig i Lars-Olofs fall över fem decennier. Vi delade intressen, främst musiken, konsten, litteraturen. Han var filosof med estetik som specialgebit, jag psykolog med filosofisk slagsida. 

Vi delade existentiella referenspunkter i form av de frikyrkomiljöer som utgjorde ett väsentligt inslag i vår uppväxt, hans i Frälsningsarmen, min i Pingstkyrkan. Men där fanns också olikheter som inte minskade utbytet. Tvärtom, som avfälliga Guds barnbarn  lärde vi varandra att uppskatta det bästa i arvet: den eminenta hornmusiken i Frälsis och de enastående sångsolisterna i Filadelfia. Lars-Olofs komentarer om wagnertubornas insats efter en Bruckner-konsert var kännarens. 

Oräkneliga är de måltider vi njutit tillsammans med våra respektive, ibland även på resor till städer som erbjuder det bästa i musikväg: Berlin, Amsterdam, Krakow, Budapest - ja givetvis Stockholm i första hand. Allt detta finns nu bara kvar som bakåtblickande bläddring i minnenas album. Uppskjutna planer inställda, framtiden en annan.

Ja, åldrande medför oundvikliga förluster och måttet av sorg och saknad rågas.

Jag minns en gång för länge sen i början av vår bekantskap. Ett kort kom med posten som tack för senast. Där stod kort och gott (med den interna skämtsamhet som han gärna använde sig av): Tack för allt med Einar Ekberg. *

Det är för sent nu, men den givna repliken skickar jag ändå iväg så här:

Tack Lars-Olof! Tack för allt - gärna med International Staff Band!

Foto: EJ

* L-O alluderade på det evinnerligaa tackandet i den gamla J A Hultman-sången: Tack min Gud för vad som varit, Tack för allt vad du beskär.Tack för tiderna som farit, tack för stund som inne är... osv.

Dagens morgontidning av igår

Jag fick nyligen ett brev från Dagens Nyheter angående min prenumeration. De ville meddela en avgiftshöjning som gör att den med papperstidningen konmer att kosta snudd på tusenlappen i månaden. Någon dag därefter kom ytterligare ett meddelande om en förändring i distributionen av tidningen som jag strax ska återkomma till.

Jag har läst DN regelbundent sedan tonåren - vi talar nu om 60-talet - i det utmärkta biblioteket i Malmberget. Som vuxen har jag varit prenumerant under alla år jag haft en egen postadress.

Jag är som de flesta andra i vissa stycken vanebunden, inte minst vad gäller morgonbestyren och frukosten, vars dukning alltid inkluderat minst en morgontidning i pappersform. På senare tid har jag kunnat notera en allt sämre service beträffande distributionen av tidningen; alltför ofta har jag tvingats anmäla utebliven tidning för attt på så vis åminstone bli ekonomiskt kompenserad. 

Tills för bara ett par år sedan damp morgontidningen ner på hallgolvet vid fyratiden på morgonen. Numera måste jag hämta den i trapphusets bottenplan, en försämring för åtminstone dem som inte längre är så fysiskt raska och för dem som kanhända ibland vaknar i vargtimmen. Men det var tidningsbudens ansträngande förflyttningar som skulle lindras, enligt angivet (svep)skäl. 

Lägg därtill planerat "tidningsfria dagar", inalles redan fem stycken under nyss passerade storhelger. (Att en tidningskoncern skamlöst håller sig med ett sådant begrepp är i sig anmärkningsvärt). Det ger onekligen intryck av att DN är på väg att avveckla papperstidningen, det vill säga tålamodsprövar sina trogna helbetalande prenumeranter och gradvis tvingar samtliga läsare till skärmläsning av e-DN. Detta på tvärs mot den aktuella debatten om en alltför stor och osund bundenhet till skärmaktiviteter.

Och nu då det senaste meddelandet: DN Söndag kommer i och med årsskiftet inte att utdelas på söndag utan på måndag (!)

Är måttet rågat? Man hänvisar till distributionsförändringar i mitt distrikt. Men vad är problemet? Jag är inte bosatt i Tjotahejti utan centralt i Sveriges till storleken fjärde stad några få mil från huvudstaden där DN trycks. 

Hur länge dröjer det innan vi nås av meddelandet om att DN fortsättningsvis kommer att vara en tidningsfri "tidning" hela veckan lång?

Fridfull Helg!

Än en gång jul. Den här gången mycket stillsam på grund av nödtvungen anpassning till en tröttande influensa. Tröttsamt även det novermbermörker som dominerat hela december fram tills nu. Lagom till julafton frostnade till sist de snöfria markerna och en blek vintersol har sedan visat sig några timmar mitt på dagen.

Lyssnar till musik och läser. Vilar och promenerar med Doro - som inte firar men gläds åt vildsvinsjulskinkan.

Hoppas på ännu några julaftnar i ett ljusare världsläge; hoppas få höra om några av de värsta autokraternas fall, i öst som i väst. Och få veta vilka som i så fall väntar i kulisserna. Någonting säger mig att vice Vance är en minst lika farlig person som den herre han så servilt tjänar med fanatiskt stingande blick. 

Nog behöver världen sång från himlens stjärnevärld och vägledning av kloka herdar och vise män.

Själv har jag sedan barnsben mitt öra vänt mot rösten som följt mig i spåren med påminnelser om änglarnas och sfärernas musik. Här sjunger han om tindrande stjärnor på himlens päll och om trösten som - "i en orolig tid"- kommit till jorden.

"Om man vill tro de orden".

Om ej så finns musiken.

Vilken konsert!

Förra lördagen var jag med om någonting riktigt stort i Konserthuset i Stockholm. "BLOMSTEDT DIRIGERAR BRUCKNER, löd rubriken på programmet i rättmätiga versaler. Vår ojämförligt störste dirigent genom tiderna, Herbert Blomstedt, 97 år, ledde filharmonikerna till stordåd i en av symfonihistoriens mäktigaste verk: Anton Bruckners ofullbordade nionde symfoni, alltså dess tre fullbordade satser.

Han dirigerar sittande numera, men att han i den åldern under dryga timmen orkar hålla armarna i luften och med sina sedvanligt vackra handrörelser leda musikerna till ett inspirerat resultat, är givetvis en prestation i sig. Att han sedan är en internationellt erkänd Bruckner-dirigent som under ett långt liv levt med denna musik, förklarar väl åtminstone till en del att det som skedde kunde ske.

Jag har hört den här symfonin många gånger, både live och inspelad, men aldrig tidigare blivit så till den grad gripen av det som Blomstedt förmedlade den här eftermiddagen. Denna väldiga musikaliska katedral blev genomlyst av de olika instrumentgruppernas insatser, var för sig och tillsammans i hela dess komplexa harmonik, där det kraftfulla brasset dominerar som i ingen annan symfoni. 

Bruckner dedicerade sin sista symfoni till ingen mindre än Gud själv med förhoppningen att han skulle hinna färdigställa en sista fjärde sats. Det blev honom inte förunnat, men Adagiot som slutdel är passande och gott nog för en musik som efter stegringar, tystnader och ett sista utrdaget, borttonande ackord upphör i intet. 

Vid detta slut lät Blomstedt sina utsträckta armar sakta, mycket sakta sjunka, medan vi i publiken höll andan, inväntande en landning i tid och rum  Under publikens ovationer och orkesterns touche pilar sedan en nu till synes föryngrad dirigent lycklig ut och in med sin rollator. Ut och in igen för mer applåder. Och så en sista gest när han tackar och går fram till det hopslagna partituret på pulten och klappar det helt lätt med ena handen.

Ja, det var en konsert utöver de vanliga. Med ett ord sagt: oförglömlig!

PS. Jag ser att samtliga Bruckners symfonier finns med Herbert Blomstedt och Gewandhausorkestern i Leipzig, i liveinspelningar från 2023 på cd (på Spotify här). 

Foto: Nadja Sjöström, Konserthuset.

Sokolov åter

Grigory Sokolov återkommer som bekant till Stockholm en gång per år. I slutet av oktober finns han på plats vid flygeln i Konserthuset och så har det med något undamtag varit under hela 2000-talet. Det är i mycket "the same procedure as last year", fast givetvis med ett nytt program som inte fastställs och annonseras förrän kort tid innan.

I år var det musik av pianogiganterna Beethoven och Brahms som upptog huvuddelen av programmet. Med den som vanligt generösa avdelningen extranummer såg helheten ut så här:

Ludwig van Beethoven Pianosonat nr 4 Ess-dur op 7
Ludwig van Beethoven Sex bagateller för piano op 126

Paus

Johannes Brahms Fyra ballader för piano op 10
Johannes Brahms Två rapsodier för piano op 79

Extranummer:

Frédéric Chopin Mazurka ciss-moll för piano op 50:3
Frédéric Chopin Mazurka Dess-dur för piano op 30:3
Frédéric Chopin Mazurka c-moll för piano op 30:1
Jean-Philippe Rameau Les sauvages för klaver
Jean-Philippe Rameau Tambourin e-moll ur Pièces de clavecin för klaver
Johann Sebastian Bach Preludium h-moll för piano BWV 855a arr Aleksandr Siloti

Jag har en speciell relation till Beethovens tidiga sonat nr 4 i Ess-dur. Den fanns i ett av de allra första nothäftena med klassisk musik som jag blev ägare till i min ungdom. Jag har glömt hur det kom sig, men troligen var det en gåva som jag sedan övade en del på men aldrig lyckades bemästra mer än partiellt. Notbilden i de båda första satserna ser vid en första anblick inte alldeles oöverstiglig ut. Det är bara det att första satsen har beteckningen Allegro molto con brio och kräver snabba repetitiva anslag, och de efterhand stigande tekniska svårigheterna förutsätter pianister på en nivå jag själv aldrig nått.

Sonaten har, trots att den hör till Beethovens wienklassiska "tidiga", allt vad man förväntar sig av både dundrande accenter och forsande flöden. Det är mer än en gång ett dynamiskt skifte från ff till pp sker. Jag hade stort utbyte av Sokolovs tolkning, som övertygade just i den expansiva uttrycksfullhet som är den här musikens signum.

Inte heller bagatellerna är i egentlig mening några bagateller, utan snarare variationsrika stycken som ibland framstår som djärva experiment. Beethoven lär ha betraktat dem som det "troligen bästa jag skrivit", men då tog han väl ändå i. Märk till exempel ställen med extrema avstånd mellan vänster och höger hand, mellan toner djupt nere i basen och samtidigt ljusaste klirr i diskanten. För att lyckas hålla sådant samman krävs ett delikat anslag som det hos Sokolov.

Därefter alltså Brahms, också han en pianospelande kompositör som visste hur man skapar såväl drama som lyrisk reflektion. Balladerna och rapsodierna når väl sällan upp till dem från hans levnads afton i op. 116-119, vilka innehåller pärlor som jag ständigt återvänt till under hela mitt vuxna musikliv. Så bra då att få höra det man mera sällan hör, och från mästarhänder. Redan i balladerna kan man höra tongångar som pekar hän mot den mogne Brahms i de sena styckena. Särskilt så i den fjärde balladen - den längsta och den bästa - med de för Brahms i andante-satser så välbekanta brutna ackorden som rullar ut färggranna underlag för en skön melodislinga.

Apropå rullande ackompanjemang med en accentuerad melodislinga, lämnade oss Sokolov denna gång med det kända Bach-preludiet BWV 855 i Silotis h-mollarrangemang. Lungn andning och inte det alltför makliga tempo som även mången god pianist hemfaller åt.

Sokolov lämnar mig alltid med taanar och känslor som stannar kvar i veckor, och ibland mer än så, efteråt.

Allhelgonahelg

Igår på Gamla kyrkogården i gråväder och skymning. De sista lönnlöven hade fallit i ett glest mönster över gruset på graven jag sköter. Planterade vit ljung som tillskott till den röda och tände ett ljus i den nybundna grankransen från blomsterhandeln. 

Många med mig var ute i samma ärende: att inleda helgen för särskild åminnelse av de bortgångna - föregångarna - genom att iordningsställa och försköna deras sista vilorum.

Jag lät löven ligga där de lagts.

Foto: EJ

Tenebrae i domkyrkan

Foto: Sim Canetty-Clarke

Den mänskliga rösten, en kör av röster i olika lägen, stämsång i ett skimrande harmoniskt flöde - ja, nog hör detta till det vackraste örat kan höra. Ges ett tillfälle att lyssna till levande sång av en prima vokalensemble bör man se till att inte missa det. Nyligen fanns ett sådant tillfälle i Uppsala domkyrka.

Det var praktiskt taget fullsatt när den londonbaserade kören Tenebrae intonerade ett stycke av Gustav Holst: "The Evening Watch". Sedan följde ett program med idel anglosachsisk körmusik, med tonvikt på verk från 1900- och 2000-tal. Det enda jag var bekant med sen tidigare var Herbert Howells´ sexsatsiga "Requiem", ett underskönt verk som jag talat mig varm för här i bloggen förut. *

Jämte requiet var det som gjorde starkast intryck på mig det som också valts som titel för programmet - "A Prayer for Deliverance" - av den unge amerikanske tonsättaren Joel Thompson (f. 1988).  Det är en mäktig komposition som i ett expressivt tonspråk rymmer allt vad en bön om befrielse från det onda kan tänkas rymma, i det här fallet bönerop och vädjanden tonsatta mot bakgrund av Covid-19-pandemin och det rasistiska polisvåldet. 

O God, my God...How long?...How long will You hide your face from me?...Look at me and answer me!...Give light to my eyes, O God! Or I will sleep the sleep of death....I  will sing praises, O God, when You deliver me. Amen. **

Jag har lyssnat om och om igen till denna konsert i efterhand, vilket är möjligt eftersom den som helhet finns på en nyligen utgiven cd. Kan avlyssnas på Spotify eller Idagio.

* Om Howells´ Requiem se vidare här och här

** Obs! Endast brottstycken av texten. 

Foto (överst): Sim Canetty-Clarke.

Hösten - anteckning med tillbakablick

Efter ett oplanerat avbrott i bloggandet är jag tillbaka och ska försöka åstadkomma ett inlägg lite nu och då. Nu till en början en återblick:

Ännu en sommar till ända, en av de få som möjligtvis återstår. Personligen är det ju så, "rent mänskligt att döma", som min gamle far, pastorn, brukade säga. Nu är höst i alla bemärkelser, men jag gläds hemligen varje gång jag på hundpromenaden passerar de båda mörka blodlönnara i slutet av Sankt Larsgatan, träd som än så länge tycks opåverkade av årstiden, obenägna att vilja bidra till de växande lövdrivorna i rännstenen. 

Vad blev den av, sommaren 2025?

Ingenting stort eller långväga ifrån har jag att berätta. Mest bara om dagar av lantligt lugn med läsning, tankfullhet och avbrott för turer till hallonbuskarna och "what we in Sweden call fika".

Solheta timmar sökte jag bekvämligheten i skuggan under pergolans taktäckta del. Doro kom som vanligt springande, full av iver att väcka min lust till dragkamp och bollkastning. Där ute stunder av avskärmning från bulletinerna från stora världen och de narcissistiska dårarnas maktspråk, deras lögner och inbilskhet, och nu också deras drömmar om evigt eller i varje fall ett dubbelt så långt liv. Dessbättre illusioner; naturligtvis har inte heller Putin, Trump, Xi Jinping och Netanyahu många somrar kvar att spela med.

Vad jag läste där ute i det fria? Bland annat ett loppisfynd som blivit liggande sen i fjol: "Nattens lögner" av sicilianaren Gesualdo Bufalino (Forum, 1990; översatt av Monica Scheer). Omslagstexten talar om en psykologisk thriller, men det är ändå inte det mest betecknande för denna berättelse om fyra upprorsmän som sitter fängslade i en fästning på en klippö. De har samlats natten före deras giljotinering för att delge varandra sina livsöden. Det handlar om sanning och moral i en suggestivt tecknad miljö där kommendanten blandar sig i med en utmaning. En prisbelönt bok jag gärna läser om.

En omläsning av "Mästaren och Margarita" av Michail Bulgakov hörde också till denna sommars lektyr. Jag är mycket förtjust i denna klassiker som lyckas med vad få romaner går i land med, nämligen att vara både roande och seriös, lyrisk och satirisk, realistisk och fantastisk. En märklig trio med svart magi på programmet gästspelar i Moskva och vänder upp och ner på stan, eller åtminstone stans teatervärld med dess litterater och byråktrater. 

Det är herr professorn Woland (Satan själv), en tolk och körledare i schackrutig kostym samt Behemot, den talande svarta jättekatten med upprättstående gång. Förutom skildringen av de övernaturliga händelserna i deras spår, vilka medför att åtskilliga av de många figuranterna hamnar på doktor Stravinskijs psykiatriska klinik, ingår också en parallell berättelse om Pontius Pilatus författad av Mästaren, vars kärlekshistoria med Margarita i sin tur utgör ett väsentligt inslag i denna storslagna och mångfacetterade roman.

Inte några konsertbesök under sommarmånaderna men väl framme i september var jag på plats när filharmonikerna hade säsongsöppning med ett mera sällan uppfört ungdomsverk av Gustav Mahler - kantaten "Das klagende Lied" (1880, senare reviderad) - för stor orkester, en mindre "fjärrorkester", blandad kör och sångsolister. Redan i unga år visade Mahler här vad som skulle komma av samma slags tonspråk och samma fascination för existentiell problematik i sagans, mytens och den naivistiska folklorens form. I det här fallet är temat brodermordet, och Mahler broderade själv ut texten på ett befintligt underlag.

Mahlerkännaren Kurt Blaukopf sammanfattar innehållet på ett elegant sätt:

"Denna historia om "den sjungande benknotan" har Mahler i viss mån omgestaltat. En spelman finner en benknota i skogen och snidar om den till en flöjt. När han börjar blåsa sjunger benet självt och anklagar en mördare: kungen som dödat sin egen bror för att vinna brud och krona. Denna klagan överröstar bröllopsjublet. Kungen och drottningen fördöms, gästerna försvinner, ljusen slocknar och slottets murar rasar." (Blaukopf: Gustav Mahler, Gebers, 1972, s 52; till svenska av Kajsa Rootzén).

På väg att avsluta denna text når mig ett överraskande dödsbud. Ännu en av bloggvännerna har hastigt lämnat oss enligt en ovedersäglig annons i DN. För Gabrielle, som tills alldeles nyligen bloggade från sin horisont i det inre av södra Lappland, dit hon drog för några år sen och uppenbarligen fann sig väl tillrätta - för henne blev alltså denna sommar den sista. 

Höst och dödsmedvetande, sorg och saknad. Hon hade så mycket mer att ge och borde ha fått några somrar till. I dödsannonsen finns en dikt av henne själv daterad den 5/4 2024:

Trädet utanför mitt fönster
Döden svingar sig från gren till gren
som en apa
och tittar ner på mig
Jaha du, du lever än. Ingen vet hur länge
men här får du några dagar till

Foto: EJ

Nobelpris till Krasznahorkai!

Jag har fått som jag länge velat!
Priset i år gick till ungraren Laszlo Krasznahorkai. 

Se här några inlägg efter tidigare läsning under många år.

https://secondblogbyme.blogspot.com/search/label/Krasznahorkai

Foto: Olivier Roller

Fjärilslandning

Den dova, ohörda dunsen när fjärilen landar på fönsterrutan.

Det avdukade midsommarbordet i trädgårdens mitt.

Det nattliga uppvaknandet till den melodiska drömmens obrutna legato.

Foto: EJ
Jag har redan för flera år sedan länkat till denna sång av Schubert, och gör det på nytt.

Inbromsning

Med växlande väder, blåsigt och regnigt men även några solvarma dagar, är vi redan inne i midsommartid och jag känner som vanligt behov av en inbromsning. De otaliga nyanserna av grönt, juninatten, rosorna, högsommarstiltjen, månljus i augustimörkret. Det går alldeles för fort; långt innan vi mättnat stupar årstiden ner i en annan, den av äpplen, svamp, avlövning och vissnande.

Nej, tiden går inte att bromsa men den egna sinnesnärvaron kan ökas. Det gäller att glädjas åt det som finns av glädjeämnen i denna nya mörka värld av skrävel, lögner och krigsförbrytelser.

Den store pianisten Alfred Brendel har dött, 94 år. Hans tolkningar av framför allt det klassiska Wien - Haydn, Beethoven, Mozart, Schubert - tillhör det som brukar räknas som referensverk. Jag hörde honom live tre gånger, den sista i Carnegie Hall för ca 15 år sedan. Inga choser, inga yttre sensationer. En lärd, ödmjuk humanist i skönhetens och sanningens tjänst.

Lyssna till exempel till Mozarts Adagio i  h-moll, K. 540 här. 

Och trots allt: 

Glad midsommar!

Foto: EJ

Kafka - nej han hade det inte lätt

Jag är en ganska ovillig tv-serietittare, trots att strömningstjänsterna numera gör det möjligt att ta del av helheten på en gång, om och när man så vill. Men visst händer det att jag gör ett undantag inom den mycket begränsade ram som basutbudets reklamfria kanaler erbjuder.

Det var i fjol hundra år sedan Franz Kafka dog i tuberkulos endast 40 år gammal. Jag upptäckte för en tid sedan att SVT/Play påpassligt sänt och fortfarande sänder en tysk-österrikisk serie i sex delar som skildrar hans liv och verk i fiktionaliserad form. Eftersom han är en av de där storheterna jag tidigt fastnade för och under ett helt liv återvänt till, gav jag den serien en chans att än en gång väcka mitt kafkaläsande till liv.

Och jag bjöds en fängslande, lågintensiv dramatik, vackert filmad och med utmärkt skådespeleri. Avsnitten fokuserar var sitt tema, med början i relationen till författarkollegan Max Brod, han som räddade merparten av Kafkas författarskap till eftervärlden. Fortsättningsvis handlar det om familjen (med fokus på den gräslige hustyrann som fadern tydligen var), kontorslivet och så förstås de tre betydelsefulla kvinnorna i hans liv: Felice, Milena  och Dora.

För det var ju så att inte mycket av det som Kafka skrev publicerades under hans korta levnad. Det var endast ett antal smärre prosastycken och några noveller, bland annat "Förvandlingen" "I straffkolonin" och "Eldaren". Den sistnämnda utgör det inledande kapitlet i den ofullbordade, postumt utgivna romanen "Amerika", av Kafka själv betitlad "Den försvunne". Eftersom det är den av hans romaner jag ägnat minst intresse läser jag den nu och slås av med vilken gåtfull energi som författaren berättar en i sak ganska enkel historia om några förtretligheter i samband med den blott 16-årige emigranten Karl Rossmanns landstigning vid ankomsten till New York.

Karl blir plötsligt varse att han glömt paraplyet och ber en person hålla ett öga på kofferten medan har återvänder ner i båtens förvirrande system av trappor och korridorer för att hämta det, varvid han stöter på eldaren som också förbereder sin debarkering. Innan de båda kan lämna båten fastnar de i dispyter med uniformerade personer - fartygsbefäl, hamnstyrelse och en distingerad herre med bambukäpp - som ställer frågor utifrån sina bemyndigade positioner och funktioner. 

Eftersom Karls nyfunne vän befinner sig i konflikt med en annan eldare uppstår problem när hans lön ska utbetalas hos kassören. Den andre har mobiliserat ett antal personer som vittnar till hans förmån, medan Karls vän får svårt att hävda sig. Karl griper då in i diskussionen och tar parti för vännen och råder honom att stå på sig, men situationen ger intryck av att de båda är utlämnade till ett slags godtycke, även så när det helt plötsligt uppdagas att herrn med bambukäppem är en senator och tillika Karls morbror. 

Karl blir utan att motsätta sig omhändertagen av sin morbror fast han hellre velat behålla kontakten med eldaren. Så långt "Eldaren", det första kapitlet i "Amerika", som i övrigt är ofullbordad och skildrar Karls kringströvande liv med tillfälliga jobb som hisspojke, fastighetsskötare, passopp hos en tjock operasångerska, kontorist på ett företag som visar sig vara en bordell, m.m. Trots sin ofullständighet är det en mycket läsvärd och underhållande berättelse med för sin upphovsman typiska, på en gång realistiska och fördrömda, episoder.

Tv-seriens porträtt av de tre betydelsefulla kvinnorna i Kafkas liv återspeglar lika mycket, om inte mer, Franz egen karaktär, hans vankelmod och tvivelsjuka i relationerna till både dem och till kontorsarbetet. 

Han slets ständigt mellan hågen till litterärt skrivande och tjänstgöringen som juridisk expert i försäkringsbranschen, mellan konstskapande och borgerligt familjeliv. Det ledde till brutna förlovningar i det långa förhållandet till Felice, och om igen till samma neurotiska obeslutsamhet beträffande den okonventionella Milena, som till sist förlorar tålamodet och levererar några sanningens ord om sin hindersamme kavaljer. Slutligen återstod bara sanatorievistelsen med den omhändertagande Dora. 

Av tv-serien framgår också att Kafka, trots att hans samtid endast mycket begrämsat kunnat ta del av hans verk, var känd och respekterad av berömda kolleger som Franz Werfel, Hugo von Hofmannsthal och Reiner Maria Rilke. I mötet med Rilke får Kafka klart för sig att den  berömde poeten läst allt som publicerats och särskilt imponerats av "Eldaren". Smått förundrad inser Kafka att han är föremål för Rilkes beundran.

Nej, han gjorde det inte lätt för sig, den gode Franz. 

Tv-serien finns att se på STV Play här.