Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 19 oktober 2021

Live!


Tänka sig - jag satt i torsdags i Konserthuset och lyssnade till en konsert för första gången sedan februari 2020. I en välfylld sal förenade jag mig med de andra i en rungande applåd som svar på konserthuschefens varma välkomnande tillbaka. Tillbaka till vad? Till någon sorts normalitet? Ingen vågade uttala någonting sådant, men förhoppningen var väl trots allt den. Som en liten randanmärkning kan jag meddela en lika positiv som märklig sak: Jag hörde inte en enda hostning eller nysning under hela kvällen; alla hostneurotiker var som löven på Hötorget: bortblåsta i höstvädret.

Programmet var omväxlande. Först Mozarts 22:a pianokonsert i Ess-dur, med kanadensiska Angela Hewitt som solist. Efter paus svensk premiär för ett nytt orkesterverk av Anders Hillborg: "Through Lost Landscapes" och slutligen Dmitrij Sjostakovitjs nionde symfoni. Kungliga Filharmonikernas avgående chefdirigent Sakari Oramo på pulten.

Mozarts absoluta musik - självklar och snillrik, porlande virtuos. 22:an hör inte till dem jag oftast lyssnar till, men desto roligare att få förnya bekantskapen och dessutom live. Efter lite intonationsproblem hos blåset spelade orkestern ypperligt och, trots Angelas softa anslag, med en i stort sett väl upprätthållen balans gentemot orkestern och den dynamiskt livaktiga musiken. Mellansatsens Andante bjöd på vilsam enkelhet med några få inslag av distanserad oro. Sista satsens Rondo en kvintilerande skogspromenad med fjäderlätta steg i snarare vårlig än höstlig yra.

Det är fantastiskt vilka ljudvärldar som en stor orkester med atonalt sjudande stråkar, dundrande slagverk och sprödaste klockliknande klanger kan åstadkomma i modernt komponerande. Vilka förlorade landskap som Hillborg haft i åtanke vet jag inte, men hans försök att tonsätta dem gav i alla fall utrymme för många associationer. I ena stunden fyrverkeripjäsers visslingar kors och tvärs, i andra stunden förnimmelser av gigantiska farkosters glidande buklandningar och tusen tranors skrämda uppflog. 

Och så slutligen den olydige Dmitrijs symfoniska äventyr i den av den sovjetiska samtiden fördömda modernism som inte bara excellerar i klang utan fortfarande bevarar melodik och rytmik. Efter andra världskrigets slut förväntades han leverera någonting med karaktär av högtidlig triumf i toner. I stället får Stalin och kulturkommissarierna en lika underbart kvintilerande musik som Mozarts (se ovan) blandad med en sorts cirkusmusik kastad i ansiktet (första satsen). Ibland stod han modigt upp för sig själv och sitt konstnärskap, men fick då också utstå hård och hotfull kritik.

Den andra satsen inleds med en vacker klarinettslinga som successivt följs upp av de andra blåsarna och som efter stråkarnas klättring mot höjderna slutar i de ljusaste flöjttoner. Ett rasande fartfyllt Presto gör sedan skäl för sin beteckning. Fjärde satsens Largo, med mörka ackord dominerade av tromboner och tuba, är väl det som närmast kan hänföras till ett allvar i skuggan av kriget. Femte och sista satsen blandar en del material från de tidigare satserna och driver upp tempot så att cirkusmarschen mot slutet antar närmast groteska former. 

Och än en gång påminns man om att musik helst ska avlyssnas live.

Foto: Nadja Sjöström

söndag 17 oktober 2021

Samma bok


"Han skriver samma bok om och om igen". Så sägs det även om erkänt stora författare ibland, som till exempel nobelpristagaren 2014, Patrick Modiano

Nog är det väl så att några tydligare än andra är fångade av ett speciellt stoff, en återkommande tematik som gör det svårare att minnas den ena boken skild från den andra. Men måste det uppfattas som en kritisk invändning? Om stil och story fortfarande är intressanta variationer på ett tema ter sig kanske omdömet "samma bok" irrelevant eller som en faktisk upplysning, rent av lockande för de redan infångade och införstådda. 

I den sensommar som redan är långt gången höst har jag läst de två senaste till svenska översatta romanerna av Modiano: "Slumrande minnen" (2018) och "Osynligt bläck" (2021) (Grate Bokförlag; båda utmärkt översatta av Anna Säflund-Orstadius). I Modianos fall handlar det likartade om en viss stilistisk kvalitet kopplad till temat tiden och minnet - eller om man så vill den relativa glömskan, de förbryllande minnesluckorna. Oftast med en gåtfull gestalt som förekommen anledning till en undersökning. Inte sällan med turer in i skumraskets och de ljusskygga existensernas domäner. 

Det drivande ligger i det förflutna och har nästan alltid en anknytning till Paris, även om spåren ofta leder vidare till andra orter och miljöer. Ofta spelar också några dokument en viktig roll för att det som en gång var åtminstone till dels ska kunna framträda på nytt. Inte minst den rumsliga aspekten markeras genom exakt angivna adresser, innebärande en potential för erinringens och återseendets milda melankoli. 

I "Osynligt bläck", den bästa av dessa båda kortromaner, återupptar författaren/berättaren Jean Eyben ett tidigare ej slutfört uppdrag från unga år då han arbetade på en detektivbyrå. Det gällde ett försvinnande, en ung kvinna, Noëlle Lefebvre, som den gången gäckade hans ansträngningar att finna henne. Av en slump lockas han att på nytt ta itu med fallet, vilket via uppgifter i en dossier och gamla vänners ledtrådar för honom till franska alperna och slutligen Rom och nattlivet där.  

Jag tror att det är flanörens på en gång inåt-/utåtvända blick som tilltalar mig och många andra i denna lugna, stämningsfyllda prosa. Den där säkra blicken för tidens härjningar i fysiskt eller på annat sätt förändrade stadsmiljöer, känslan för det som en gång var och som i minnesskapande verksamhet uppstår på nytt som någonting närvarande mitt i all flyktigt och förgängligt. 

"Det är som om allt redan stod  skrivet med osynligt bläck. 

Prosan flödar enkelt och lika självklart som de blanka vattendragen i de skymningsmättade, mestadels urbana miljöerna som spaningarna bedrivs i. Detta sökande som blir mer och mer angeläget för Jean Eyben själv:

Kanske kommer det där som står där med osynligt bläck att sakta framträda på sidorna allt eftersom jag skriver, och frågorna jag så länge ställt mig beträffande Noëlle Lefebvres försvinnande, och skälet till att jag ställer dessa frågor, ja, alltsammans får då sin förklaring lika sakligt och stringent som i en polisrapport. Med en lättläst handstil som liknar min egen blir alla detaljerna utredda och mysterierna lösta. Och i och med det kanske jag slutligen bättre förstår mig själv." (s. 82).

Å andra sidan:

"Och om jag skriver vidare på den här boken så är det enbart i hoppet, kanske fåfängt, om att finna ett svar. Jag undrar: måste man verkligen finns ett svar?Jag fruktar att när man väl fått svar på allt slår livet igen som en fälla, till ett ljud som av fängelsenycklar i en knippa. Vore det inte bättre att lämna ödetomter omkring sig dit man kan rymma?" (s. 91)

Ett nytt grepp i denna roman är de sista 25 sidornas perspektivskifte med Noëlle som berättare. Om de slutligen identifierar varandra eller inte lämnas utanför berättelsens ramar. 

Modiano må ständigt skriva på samma lilla behändiga bok, men så länge det sker med denna samma stil som gör läsningen till samma njutning lovar jag hädanefter att inte att uppehålla mig vid just detta. 

Foto: EJ.

torsdag 7 oktober 2021

Svenska Akademien väljer Abdulrazak Gurnah


Svenska Akademiens integritet antar alltmer imponerande och underhållande former.  

Foto: All over press.

måndag 27 september 2021

Skogsvandring



Det bästa med hösten är vandringarna i svampskogen en dag med blå himmel, friska luften och sensommarvärme. En dag som igår, en dag som idag. 

Det är gott om svamp men ont om de sorter jag av gammal vana håller mig till. När jag trampar runt i den stora mängden riskor frestas jag byta sikte och plocka med mig några exemplar av de fina mandelriskorna.

De uppskattas ju mycket i vårt grannland Finland och borde duga även för oss. I brist på Karl Johan och trattkantareller fyller jag botten av den rymliga papperskassen, åtminstone tills vidare.

Skogens tystnad bryts av enstaka gällt briserande fågelläten, som jag gissar är varningar för mig, den ende här som knäcker en och annan torr kvist under fötterna och rör sig oberäkneligt i terrängen. En hackspett hör också till den sparsamma ljudbilden. Och tranorna - ett sträck tranor på väg söderut som jag gärna skulle vilja se men inte lyckas lokalisera i hålrummen mellan trädkronorna. 

De exemplar av Karl Johan jag stöter på är allesammans svårt angripna av den vitgula mögelsvamp som snabbt förvandlar dem till slokande, förvridna krymplingar. Det gäller som bekant att komma i rätt tid till denna läckerhet som ju även insektslarverna älskar. Karl Johan - den mig veterligt enda svamp som i Sverige bär ett mänskligt namn, ett alias, dessutom efter ingen mindre än kung Karl XIV Johan.  

Den här skogen är ny för mig och jag har därför inga "ställen" att återvända till, inga lagom mossiga slänter med lite blåbärsris där trattkantarellerna, ofta i god sämja med  sotvaxskivlingarna, plötsligt bildar klungor och muntrar upp svampplockaren.

Ett par moderna jakttorn dyker upp precis när jag börjar ge upp, och jag säger då som jägarna brukar säga: det är naturupplevelsen som är behållningen. Innan jag styr stegen tillbaka i riktning mot grusvägen och cykeln ser jag i motljus en lingonrisbacke som lyser som ett hav av vitsippor i fel årstid. Det är inte lingonen utan de glatta mörkgröna bladen som likt tusentals små spegelskärvor reflekterar den sjunkande höstsolen.

Jag hittar utan svårighet cykeln, kikar ner i papperskassen, tömmer den i diket så när som på den enda stensoppen, nej en brunsopp är det, lika god som kungen själv.


Foto: EJ.


lördag 25 september 2021

Jules Renard : Två dagboksanteckningar


Ur en tunn men fint inbunden bok med ett urval prosadikter och dagboksanteckningar av den franske författaren Jules Renard (1864-1910) väljer jag två anteckningar. 

Med ord vill vi säga det som orden inte kan uttrycka, vi vill förkroppsliga tanken i stavelser. Eftersom det är omöjligt, eftersom det ord som är sant inte existerar, låt oss fortsätta framåt utan att vara så kinkiga. Låt oss skriva våra ungefärligheter! - Eller ingenting alls.

En kvinna. Vilket vällustigt sätt hon har att stänga en byrålåda med baken.

Nog kan vi lite till mans ungefärligen erinra oss den där kvinnan? 

Och beträffande vad vi i ord förmår uttrycka och inte: Är inte den anteckningen misstänkt lik en replik till Wittgenstein åratal innan denne ens hunnit yttra sin mest citerade sentens?*

(Atlantis, 1999; Urval, presentation och översättning av Bengt Erasmie)

*Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.


torsdag 23 september 2021

Vatten och frustration

Vattenläcka i köket. Kranen, eller blandaren, som det numera heter, har via slangen i bänkskåpet undertill spruckit och droppat, vem vet hur länge. Grannarna under, nyinflyttade stackare, blev varse dropp från taket i sovrummet. Inte roligt för någon av oss.

Frustration förstås; stök och bök och en massa energi går åt för åtgärder. Försäkringsbolag, det egna och bostadsföreningens, ska aktiveras, hantverkare tillkallas. Rörmokaren, fuktmätaren, snickarna och någon som är boss för alla hjälparna i nöden anländer, trots bråda dagar huvudsakligen förlagda till Gävle sen den stora översvämningen där i somras. 

Ja, vi talar här om droppande eller smärre rännilar, inte vadande i vatten inomhus. Man får vara tacksam enligt devisen "det kunde varit värre". Det visar sig att hela golvet tack och lov inte behöver brytas upp. 

De unga snickarna gör sitt jobb med klinisk varsamhet och diskretion. Täckande papper klistras på golvet och plast hängs upp som skydd mot skräp och damm. Ett par bänkskåp lirkas loss och trossbottnen under diskbänken friläggs. Efter en och en halv dag är köket återställt till nödig användbarhet och ett par tre veckors avfuktning kan påbörjas.

Det är då när grabbarna tackat för sig och dragit iväg med grovdammsugaren till nästa jobb som jag blir tvungen tänka efter:

De tackade mig för vänligt bemötande!? 

Visserligen hade jag väl åtminstone indirekt visat min uppskattning, men ändå. Vad väntade de sig, vad var det de antydde? 

De var beredda på irritation, sura miner, rent av fientlighet? Varför?

För att de tillfälligt förorsakar stök och bök och besvär? För att jag som olycksdrabbad nog inte vore förmögen att härbärgera min frustration utan benägen att ta ut den på dem?

Jag säger som folk säger när de blir mållösa: Folk är banne mig inte riktigt kloka.


måndag 20 september 2021

En märkvärdig roman av Olga Tokarczuk

Foto: Jacek Kolodziejski

Janina Duszejkos heter en kärring från södra Polen som bor och lever ensligt i gränstrakterna av Tjeckien. Hon är själv en av de så kallade oanvändbara, i mångas ögon en toka. Dock försörjer hon sig hjälpligt på lärarvikariat och genom att ansvara för tillsynen av husen i byn när den vintertid avfolkas. 

Hon är astrolog och sysselsätter sig i övrigt med översättningar av den engelske poeten, konstnären och mystikern William Blake, som hon håller mycket högt. Hennes egensinne visar sig också i att hon namnger personer och företeelser efter eget skön; bilen hon kör kallas Samurajen, en granne Tröger, prästen Prassel och en second hand-butik drivs av Goda Nyheten. Hon saknar således inte humor mitt i all den vedervärdiga verklighet som väcker hennes vrede.
 
Hennes vrede över i synnerhet djurslakten, det oupphörliga mördandet för kött, är monumental. Och hennes övertygelse om naturens (djurens) rättmätiga hämnd på människan tar sig både filosofiska och aktivistiska uttryck. Hennes uppfattningar ter sig ömsom naiva, ömsom djupsinniga, inte sällan komplett bisarra men utifrån hennes egen rannsakande blick på villkoren i tillvaron ändå inte obegripliga. 

Janina är huvudperson i "Styr din plog över de dödas ben", en roman av Olga Tokarczuk (Bonniers 2019; översättning av Jan Henrik Swahn). Det är genom henne vi får ta del av de bestialiska händelserna i den lilla byn Plaskowyz. Användbar eller inte, hon tvekar inte att genom skrivelser till polismyndigheterna försöka sätta dem på spåren vad gäller förövarna av den serie av brutala mord på jägare som på senare tid hittats snarade och ihjälklubbade likt oskäliga djur. Hon ifrågasätter visserligen djurens oskälighet och hävdar att det är rådjur, rävar och vildsvin som nu medvetet slår tillbaka mot dem som har med jakt och slakt att göra. Vilket hon i det senaste fallet finner styrkt av de många spåren av klövar i snön kring den döde; hennes logik är glasklar om än absurd. Eller driver hon kanske med polisen och oss alla?

Man anar ett starkt dödsmedvetande hos Janina som sörjer sina "Flickor" (ett par tikar) som helt oförklarligt försvunnit. Hon misstänker jägarna, vilket givetvis bara förstärker hennes avsky för jägare och deras uppgift. Att hon är en reflekterande person som betraktar världen med både teologisk undran och astrologisk beräkning utesluter inte att hon emellanåt lever med diffusa gränser mot dröm och synvilla. Med enkla ord formulerar hon sorgesamma tankar om livet och med delvis tokroliga responser möter hon människorna som kommer i hennes väg:

"I våra kroppar framskrider oåterkalleligt sönderfallet, inom kort insjuknar vi och dör. Våra närmaste går bort, minnet av dem skingras i larmet; ingenting blir kvar. Bara några plagg i en byrålåda och någon på ett fotografi som ingen längre kan identifiera. De dyrbaraste minnen förflyktigas. Allt sjunker ner i mörker och försvinner." (s. 123)

"Jag stördes dock i dessa tankar av prästen Prassels ihärdiga och obehagliga röst. Jag har alltid tyckt att var hans torra, beniga kropp med dess slappa, mörka hud än befinner sig, så avger den ett svagt prasslande ljud. Hans prästkappa frasade mot byxorna, hakskägget mot prästkragen, lederna knakade. Vad var det för en skapelse, den där prästen? Hans hud var torr och skrynklig och överallt med några veck för mycket. --- Jag kunde inte skaka av mig känslan av att hela han var gjord av rispapper, sådant där som man gör lampskärmar av. Att han är en ihålig, konstgjord figur och därtill eldfängd." (s. 222)

Romanens intrig är formellt thrillerns, men spänningen och läslusten är inte beroende av den utan av den fängslande berättelsen om en udda människa som väljer ett liv i obemärkthet i sällskap med poetiska texter av Blake. Det är det ena, men där finns också ett annat: en tillsats av djurrättsfilosofisk radikalism, helig vrede och en målerisk beskrivning av det undanskymda livet på landet.  

Jag är inte djurrättsaktivist och mitt intresse för astrologi är uppriktigt sagt begränsat. Ändå lyckas Tokarzcuk intressera mig för den här besynnerligt livaktiga kärringen. Jag börjar så smått förstå hennes livsinställning och det har väl inte minst med hennes fäbless för Blake att göra - att hon trots allt inte bara är en förblindad fanatiker utan en sammansatt person som begåvats med ett övermått av lidelse. 

Författaren har visligen försett den excentriska Janina med en känslighet för såväl det numinösa som det tragikomiskt jordnära. Och av hennes liv och verksamhet skapat en både underhållande och utmanande historia om (o)användbarhet på gott och ont.

_ _ _

PS. Tokarczuks magnum opus är den nästan tusensidiga "Jakobsböckerna" som handlar om en polsk-judisk sektledare på 1700-talet. Jag har skyggat för tanken att ge mig i kast med en sådan mastodont, men erkänner mig efter läsningen av den här boken trots allt mycket lockad. 

PSS. Igår var det kyrkoval till fullmäktigeförsamlingar och kyrkomöte i Svenska Kyrkan och diskussionen är åter igång om vad och vem hon ska vara bra för, och på vilket sätt. Janina har en åsikt om detta också som jag inte kan låta bli att citera till sist:

"Det hände ibland att jag gick in i kyrkan och satte mig stilla bland andra människor. Jag har alltid tyckt om när människor är tillsammans utan att prata med varandra. Hade de getts chansen skulle de omedelbart ha börjat utbyta dumheter och skvaller, de skulle ha börjat förställa sig och göra sig viktiga. Men nu sitter de där i stället på rad, var och en försjunken i sina tankar, går i huvudet igenom den sista tidens händelser och fundrerar över vad som kommer att hända härnäst. På så sätt kontrollerar de sina liv. Precis som alla andra satte jag mig på en bänk och gled in i något slags halvslummer. Lojt kom tankarna till mig, som om de snarare kom till mig utifrån, frän andra människors huvuden, eller kanske från änglarnas trähuvuden i närheten. Jag fick nya tankar här som skilde sig från dem jag fick hemma. Ur den aspekten är kyrkan en fin plats.
---
Det är väl bra att Gud, om han nu finns, eller rent av inte gör det, ger oss en plats där vi kan få vara ifred ett tag med våra tankar, kanske är det det som är meningen med bönen - att bara få låta tankarna strömma, inte vilja något, inte önska sig något; helt enkelt bara få lite ordning i skallen. Det borde vara skäl nog." (s. 221)


onsdag 8 september 2021

Upphöjd


Nedanstående text är av en lite annorlunda karaktär än de andra här på bloggen. Den är inte bara längre än de flesta andra utan även till formen mer att hänföra till fiktion än resonerande essäistik. Den är emellertid inte mindre sanningsenlig för det. Jag ser den som det sista av tre försök att ner i en barndom spåra ett livslångt intresse för konsten, litteraturen och musiken. De båda andra publicerades i våras under rubrikerna "Rita och måla" och "Läsa och skriva". Den här hade följaktligen också kunnat heta "Sjunga och spela".

Det var den första veckan i juli 1959 som han sista gången anlände till den lilla lappländska byn som varje år vid samma tid såg en osannolik mängd människor, i själva verket skaror i tusental, samlas i ett jättetält för en veckas konferenser med bibelstudier och bön och på kvällarna väckelsemöten. 

De mest ryktbara predikanterna och sångarna var där, och mellan sammankomsterna myllrade det av människor i alla åldrar i den frilagda backsluttningen och bland bodar, tältläger och provisoriska parkeringsplatser. Bröderna och systrarna hälsade varandra med "Frid!", glada att återses och lyckliga att snabbt och enkelt finna varandra i den exklusiva egenskapen av trossyskon. Folklivet var i sig en attraktion även för "utomstående", de ännu "ofrälsta", och gav bibelstudieveckan till det yttre en karaktär av folkfest för alla och envar.

Den kvällen när han, den särskilt gudabenådade sångaren, skulle anlända var snart alla platser i tältet upptagna och man lät häkta ner och öppna delar av tältväggen ut mot gräset och gruset, där ytterligare hundratals människor stod i klungor eller satt på medförda fällstolar. Ur de trattformade högtalarna väntades rösten, den oändligt hugsvalande rösten, som skulle bäras lång väg ut mellan björkar och tallar och de närmast belägna gårdarna. Luften skulle vibrera med en timbre vars rikedom, innerlighet och uppbrusande styrka fick allt annat att stillna och tystna. Veckans höjdpunkt stundade, och den var verkligen för alla och envar.

Ingen visste då att det var sista gången, även om han själv snart skulle uppträda på ett sätt som bekräftade de rykten som ingen riktigt ville kännas vid, att det kunde vara sista resan, möjligen en av de sista anhalterna i ett Sverige som vant sig vid hans årliga återkomst till hemlandet och sommarturnén. Ännu en sommar hade sittplatserna i de rymligaste kyrkorna och hörsalarna visat sig otillräckliga såväl på större orter som på mindre, landet runt. 

Cancerknölen i vänster ben hade efter några års tystnad på nytt gjort sig påmind. Man befarade att den inte längre kunde hejdas, i varje fall inte utan radikala operationer och brinnande böner till den Allsmäktige, i vars händer hans liv nu som alltid vilade.

I folkmassan den kvällen finns en trettonårig pojke på första bänkraden mitt framför podiet och talarstolens tre mikrofoner. Han har redan en timme i förväg satt sig där för att försäkra sig om bästa platsen, en plats så nära sin idol som möjligt. Sakta men efterhand allt snabbare fylls tältet vid sidan om och bakom honom av förväntansfulla människor, många med bibel och sångbok i händerna.  

Den aningen kvalmiga värmen från kroppar som tränger ihop sig på de ryggstödslösa plankorna stiger mot tälttaket. En vindil som drar in genom den öppnade väggen ger bara tillfällig lättnad. Pojken genomfars av en kvillrande lyckokänsla där han sitter i spänd väntan på årets största musikaliska begivenhet. Inom kort ska mästersångaren framträda inte bara som en röst ur grammofonen utan livs levande, en person som med sin sångkonst skapar rymd och eufori i en annars ofta tryckande och kvävande gemenskap, en röst som inspirerar och gör livet meningsfullt och stort. 

Pojken kan sångerna utantill och när en hemlig dröm om att en gång själv stå där och sjunga med samma dramatiska nerv som han på podiet framför honom snart ska göra. Modern har tidigt väckt intresset och han har lärt sig repertoaren först på tramporgeln och sen på pianot därhemma. I själva verket har han trots sin ringa ålder redan uppträtt som en allt flitigare ackompanjatör till henne och till flera andra sångare för vilka mästarens sångkonst är och förblir ett ouppnåeligt ideal. Och visst var det så som mästersångarens egen resa började, när även han redan som barn inträdde i den andliga sångens och musikens tjänst.

Det nordiska sommarljuset silas genom tältduken med en klarhet som inte kräver något elektriskt tillskott, inte förrän nu då lampor tänds så att det utan vidare blir möjligt även för de skumögda att följa textläsningen i egen bibel, allt enligt den från "läsarna" kvardröjande traditionen att på så vis själv göra sig hemmastadd i Skriften. Det frasande ljudet från bläddringen av de tunna bibelbladen hör också till mötesordningen, den intima delen. 

Några pratar dämpat med varandra, andra spanar nyfiket efter vänner och bekanta. Men där finns också de som framåtlutade med händerna för ansiktet sitter försänkta i ordlös bön, liksom sökande sig fram till stundens speciella våglängd. Sorlet utifrån stiger med den ökande tillströmningen av folk och pojken vänder en sista gång upp sitt armbandsur och ser att visarna äntligen nått utsatt tid. 

I det till trängsel fullsatta tältet sker med ens en vågrörelse i folkhavet när allas huvuden vrids åt samma håll under ett sus av viskningar. Två gestalter kommer gående i en av de upptrampade gräsgångarna fram mot trappan till estraden. Där uppe välkomnas de av mötesledaren i broderlig omfamning och bereds en plats i omedelbar närhet till pianot. Han kan inte se dem från sin låga position, men han vet varifrån de inom kort kommer att visa sig och med sången och musiken ockupera tid och rum, vet att han hänförd kommer att följa varje subtil skiftning i mästarens fulltoniga baryton och varje följsam improvisation i pianistens ackompanjemang. Vet att han kommer att beröras av någonting som orden enkom inte äger. 

Ja, äntligen står han framför dem, och pojken som han har strax nedanför sig slås av en sak som han finner egendomlig, rent av märklig. Den alltid lika stilfulle svenskamerikanen står där i högsommarkvällen i mörk kostym, och den är verkligen inte bara mörk utan svart, den svartaste svarta kostym han nånsin sett. Och en bild kommer för honom, nu när han börjar tala till dem dämpat och med blicken sänkt, och det är bilden på ett skivkonvolut där han i stället bär en ljus, närmast gräddvit sommarkostym och en ljusröd slips fäst med en guldglänsande slipsnål, och därtill en vit näsduk med tunn röd bård uppstickande ur bröstfickan. 

Inte så att han är mindre elegant nu när han med den vita skjortan, den silvriga slipsen och med bröstfickans vita snitt i det svarta talar om de månader som gått som mycket dystra och tunga. Han har ett sånghäfte och en uppslagen bibel framför sig och han håller fortfarande huvudet och blicken sänkt, medan han med sin också i talet sonora stämma försöker beskriva något som han ännu bättre strax ska sjunga om. 

Han nämner inte tumören utan berättar om sin trötthet och sitt mörker, som liknas vid ett tunnelmörker. Det har varit kampfyllt, det förstår även barnet han har där nere framför sig, det hörs i rösten och det syns i hans hållning och förstärks när för ett ögonblick deras blickar möts. Men som alla vet kan inte vittnesbördet i ett väckelsemöte dröja vid hopplöshet och tvivel, så han lyfter blicken och samlar ihop sig till någonting som han så här inledningsvis vill säga om sin tro.  

Tron mina vänner, säger han, tron allenast inger hopp. Det finns ett ljus i tunneln och det ljuset har han sett, ty lika visst som tunneln har en ingång finns där också en utgång. Det är vad han säger innan han börjar sjunga, och visserligen är det först när orden döps i toner som de öppnas mot både tyngden och nåden. Men pojken som sitter och håller sig med båda händerna i bänken minns ordagrant hur orden föll ännu många decennier senare, och han tänker: han får inte dö, gode Gud låt honom få sjunga, inte dö, nej bara inte det, barmhärtige och nåderike, amen.

Han sjunger sången om tron i alla livets skiften. I tron erfar man vad Gud förmår, även när man till en början saknar vägledning och inte förstår meningen med sjukdomarna, lidandet och den förtida döden. Sångtexten predikar segervisst om detta, men ur tunnelmörkrets svårmod sipprar även en rännil av tröstens milda balsam, och det är som att all övergivenhet och kraftlöshet mirakulöst omvandlas i förtröstan om hjälp i nöden, ovan- eller om det nu är inifrån. Han har sjungit det så många gånger förr; att vi aldrig lovats någon vandring på rosor hela vår tid, att vi när varje slöja en gång brister slutligen ska fatta och förstå. På sångens vingar övertygar han oss alla - gäster och främlingar, bröderna och systrarna, pojken på första bänken och sig själv - om några tröstens ord: 

Din kraft kan sina ut, men Hans tar aldrig slut. 

Och det ska visa sig att när den tredje versen övergår i refrängen så kan den sjungas på mer än ett sätt. En tonartshöjning fyller orden med oväntad kraft och röstens fulla volym låter ana en triumf. Pojken känner igen det, förutser den annalkande kulminationen som får hans grepp om bänken att hårdna, knogarna att vitna: 

Han är densamme år från år! 

År från år, så har det under lång tid varit men kan aldrig så förbli. Anar han, eller innerst inne redan vet, att hans liv kommer att sluta i förtid? Han är femtiofyra år och den ljusa klangen har med åren mörknat något, dock utan förluster i rikedom och styrka, snarare tvärtom. Livskänslan bjuder honom inte längre att spara sig utan bruka resurserna fullt ut. Livskänslan bjuder honom ingenting mindre än att med livet som insats sjunga så länge Gud vill och han själv orkar. Och sen, när tiden är inne, med sin beskärda del av andlig styrka gå ödet tillmötes. Om inte tro så tillit bortom allt förnuft. 

Att själarna i bänkraderna grips är inget att förundras över; nog handlar det om rösten och sångkonsten, men det är mer än så. Det är sång som bottnar i honom själv, i ljusa stunder och i mörka, i tidig gryningstimma och i den stilla aftonskymningen med rosenfärgad sky. Också när dagen dött ut och trons låga flämtar matt.

Inför nästa sång lyfter han den uppslagna bibeln och säger att han ska sjunga direkt ur den, ur Lukas 18, verserna 10-14. Det är liknelsen om farisén och publikanen där Jesus talar om olika sorters tillbedjan och ställer den självförhärligande människan mot den som ödmjukt söker nåd och barmhärtighet. Han ska nu sjunga bibeltexten nästan ordagrant, och med allt sitt artisteri och utpräglade sinne för lyrik och dramatik visa skillnaden så att alla djupast sett förstår hur det förhåller sig. 

Det är en berättelse som pojken känner väl men aldrig hört sjungas förut. Två män går upp till helgedomen för att be, den ene farisé och den andre publikan, eller med andra ord en lärd man och en enkel tulltjänsteman. Farisén kliver fram i all sin självgodhet och tackar för att han inte är som andra, inte som "denne publikan", varvid han klart och tydligt, om än för sig själv, anför det han ser som sina obestridliga förtjänster. Det är så Lukas, och nu mästersångaren, beskriver att Jesus själv framställde saken. 

Han fångas helt av sångarens förvandling till farisé i klara tonfall av högfärd och förakt för denne andre som i skymundan inte ens förmår lyfta blicken utan förtvivlad slår sig för bröstet. Och vid de orden, "slog sig för sitt bröst och sade", ändrar sången karaktär och övergår i en innerlig vädjan om misskund

Sångaren gestaltar nu med en helt annan gestik och ett annat röstläge den föraktade publikanens sinnestillstånd: O Gud, misskunda dig, misskunda dig över mig - en syn-da-re, en syn-da-re! De tre stavelserna i ordet upprepas och i rösten, i de uthållna, de milt vibrerande ackorden, möts ånger och förlåtelse i en och samma klingande fras. Ja, det märkvärdiga är att det i sångarens modulerande stämma ingår övertoner som i förkrosselsens ögonblick samtidigt slår an en annan ton, ett stråk av nåd och försoning. Folket i och utanför tältet kan omöjligt tänka sig annat än att tulltjänstemannen redan innan han avslutat sin bön är tagen till nåder.

"Jag säger till eder...". Än en gång skiftar sången karaktär när den som talat liknelsens ord själv tar till orda och med emfas betonar vad han ville säga. Volymen stiger och pojken tänker på hur han själv använder sig av kammarorgelns svällare vid knäna för att pressa största möjliga tonstyrka ur instrumentet, nu när sångaren lyfter sin högra hand i en svepande rörelse ut mot publiken och förmedlar domen från den som dömer annorlunda, varvid han i ett moment från att inåtvänt ha fäst blicken vid någon betydelselös punkt i tälttaket återigen hastigt möter pojkens vidöppna blick som aldrig för en sekund har lämnat honom som ger röst åt Frälsaren, som säger att publikanen är den som går hem rättfärdigare än farisén, och som hävdar att den som upphöjer sig själv kommer att förödmjukas, medan den ödmjuke skall bliva upphöjd. Det är i detta moment de byter plats med varandra. Sångaren minns sig själv i det längesen förflutna och pojken ser sig själv i ett futurum då drömmen om den upphöjelse han i stunden ser och hör gestaltad redan infriats. 

Upphöjd, ja upphöjd, ja upp-höjd! 

Än en gång tre gånger ansatsen, och i och med den tredje stiger verkligen den första stavelsen i höjden och svävar i ett skimrande vibrato, innan andra stavelsens "höjd" abrupt och utan förändring av tonstyrkan, plötsligt faller åtskilliga tonsteg ned i ett fylligt barytonalt basläge. Ett fall, ja det är ett hisnande fall i trots mot ordets innebörd, kanske rent av en påminnelse om upphöjelsens inneboende risker och möjligheter. 

När det konsertanta väckelsemötet till sist måste gå mot ett slut har det gula elektriska ljuset inne i tältet tagit över och där ute faller den norrländska skymningen mycket långsamt utan att bli mörker. Omtumlad och lycklig ansluter sig pojken till kön av unga och gamla som med ep-skivor eller block i händerna ber om en autograf av den trötte men vänlige mästersångaren.

Han tar emot pojkens framsträckta autografblock, lägger det i knät och binder med lugn och säker hand ihop sitt för- och efternamn i pregnant välskrivning. När han tittar upp och deras blickar möts en sista gång är det så mycket pojken vill säga honom, när han med blocket i handen förväntas lämna plats åt nästa bakom honom, så mycket han ville få sagt av det han sedan genom åren försökt säga men oftast hållit för sig själv om rösten som fortsatt skulle följa honom, och fastän han själv inte blev någon mästersångare varken i väckelsens eller operans tjänst, dock fick ett elixir till skänks som han burit med sig genom livets skiften, en gåva som grundlade och uppövade känslan för sångens och musikens sällsamma väsen. 

Ett stammande tack var allt han fick fram. Efteråt hoppades han att mästaren förstod att han först och främst tackade för gåvan, vars djupaste hemligheter han sedan under årens lopp, gång på gång och varje gång förgäves, för sig själv och ibland också för andra, försökt påvisa och förklara.

___________________________

"Tro på Gud i alla livets skiften" - här.

"Fariséen och publikanen" - här.

torsdag 26 augusti 2021

Instrumentmakarens utmaning


Till Cremona, en stad i Lombardiet i norra Italien, har jag ännu inte tagit mig men hoppas någon gång kunna ägna den platsen ett par dagars strövtåg. Stan är sedan 1500-talet framför allt känd för sin hantverksmässiga framställning av stråkinstrument, ett fiolbyggarnas mecka med historiskt förpliktande namn som Amati, Stradivari och Guarneri. Idag lär den hysa över 140 instrumentmakare vilkas verkstäder sätter sin speciella prägel på den i övrigt klassiska italienska stadsmiljön i gotik och renässans. 

Jag såg en musikdokumentär därifrån på SVT, det enda teveprogram som lockade mig den kvällen. Till skillnad från all stupid teveunderhållning visade sig det vara ett av dessa stimulerande program som gudskelov ännu finns i utbudet från public service. 

Någon gång i mogen ålder inser vi att tiden till förfogande inte längre är obegränsad, att det vi länge drömt om att göra inte kan skjutas på en alltmer osäker framtid. En av de många fiolbyggarna i Cremona, Gaspar Borchardt, drabbas av denna oavvisliga insikt och överväger att efter trettiofem år i yrket till sist försöka förverkliga drömmen om att bygga en fiol av samma höga kvalitet som de berömda trehundraåriga. Den han vill förära instrumentet är ingen mindre än Janine Jansen, en av nutidens främsta violinister, för övrigt numera bosatt i Sverige och ofta förekommande på Stockholms konsertestrader.

En gång i ungdomen fann Gaspar under en cykeltur i Bosnien ett träd som uppvisade alla tecken på fulländning som tonträ, det vill säga som grundmaterial för en verkligt exklusiv violin. Den gången kom han emellertid hem tomhänt. Att nu tanken på att återvända ligger nära till hands kan man lätt förstå. Han söker och finner personer i trakten av Sarajevo som säger sig kunna ordna saken, och han kontaktar även Janine Jansen, som sedan länge spelar på en Stradivari, och får träffa henne i samband med en konsert i Bilbao.


Det är inget riskfritt projekt han ger sig in i. Det virke han är på jakt efter ska tas från en gammal alm med minst ett par sekel av täta årsringar i sin ved. Men sådana påträffas inte på varje skogspromenad man gör ens i Bosnien och är följaktligen värda grova pengar. Timmertjuvar opererar i terrängen som dessutom till följd av balkankriget är minerad och inte sällan skickar hjortar och andra oskyldiga varelser till väders. 

Den blyge och stillsamme Gaspar befinner sig plötsligt mitt i ett äventyr. Han fastnar för en alm som han bedömer skulle kunna ge honom det flammiga tonträ som han eftertraktar. Men ställd inför avgörandet att låta fälla det åtrar han sig; han vill inte vara den som gör slut på, eller ens riskerar att skada, ett så vackert gammalt träd som kanske ännu inte har rätta åldern inne. 

Träslag och behandling, form och utförande - visst har jag hört talas om betydelsen av både det ena och det andra i samband med resonerande och tonbildande egenskaper hos akustiska instrument. Min gamla flygel, en Bechstein från 1886, är byggd av många olika material, bland annat alpgran i sargerna. Alpgran - ett långsamt växande träslag som, efter lång torktid, bättre än de flesta andra låter sig formas till ett fungerande, välljudande tonrum.

Så sägs det. Samtidigt finns det uppenbarligen någonting irrationellt och magiskt i denna jakt på det optimala materialet. Det antyds i filmen att trädet bör fällas vid nymåne, eller om det nu var vid någon annan månfas. Och är det verkligen bara träet det handlar om? Det finns ju de som hävdar att annat kan ha bidragit till att de gamla fiolerna från Stradivari et consortes uppvisar så extraordinära kvaliteter, t ex konserveringsmetoder. Tänk om det handlar om något så banalt som hundpiss, vilket tydligen är ett antagande bland flera. Förvisso en hypotes svår att empiriskt pröva, eftersom ingen tillåter att man stansar ut en flisa, om än aldrig så liten, ur en fiol värd hundra miljoner eller mer enbart för att möjliggöra en kemisk analys.


Tillbaka till filmen. Gaspar blir efter en tid trots allt uppringd och erbjuden ett trästycke från ett redan avverkat träd gott nog att matcha den utmaning han antagit. Det som kunde blivit en dokumentär i flera avsnitt med kulmen i en spännande upplösning och en korad vinnare, landar i stället i ett kort sammandrag. Gaspar bygger fiolen med nästan andäktig omsorg och vi ser att han möter Janine Jansen på nytt i en konsertsal där han som enda åhörare lyssnar till hennes spel, uppenbart tillfredsställd, förnöjd. 

Vem vann - Antonio Stradivari eller Gaspar Borchardt? Den frågan besvaras inte. Vi får inget utlåtande från Janine, och vi vet inte heller riktigt hur vi ska tolka Gaspars lyckliga leende. En sak är säker: drömmen är förverkligad och instrumentmakaren har lyckats intressera en världsviolinist för sitt projekt och sitt eminenta hantverk, ett hantverkskunnande som man som åskådare och lyssnare bara kan avundas den människa som besitter det. 


Filmen "Jakten på tonträ" (varifrån bilderna är hämtade) är gjord av Hans Lukas Hansen utifrån ett manus av Christian Lysvåg och kan ses på SVT Play här.


fredag 13 augusti 2021

Insektsliv

Livet i lantlig miljö innebär ofrånkomlig samexistens med en påtagligt mycket större och mer varierad insektsfauna än i innerstan, ett trivialt faktum. Närheten till kreatur för med sig irriterande flugor och bromsar. Skog, vatten och högt gräs hör givetvis ihop med myggor och fästingar. Och getingarna får inte sällan för sig att bygga bo just där människor äter och dricker gott i - illusorisk - godan ro. 

Samtidigt som det finns gott om insekter man vill bli av med och till och med slår ihjäl så fort man bara kan, finns det andra som man lockar till sig med alla till buds stående medel.

Vi som gillar fjärilskådning har kanske planterat en buddleja - fjärilsbusken framför andra. Min har just börjat blomma och ökar sannolikheten att jag får syn på de praktfullaste dagfjärilarna. Redan har bland annat pärlemorfjäril och vinbärsfuks upptäckt den första blomkolven. 

Det faktum att 2021 är ett riktigt stort år för plommonen innebär emellertid att just dessa än så länge utgör ett ännu större lockbete; kring den mogna, spruckna fallfruktens sötma svärmar amiraler i en mängd jag aldrig nånsin sett förut. 

Amiralen i dramatiskt rött och svart, övergående i mörkaste chokladbrunt närmast kroppen och med fläckar av vitt samt några små stänk i blått, tillhör de allra vackraste insekterna i nordisk natur. Den livliga, nervösa flykten och den snabba, oförutsägbara landningen är kännetecknande.

Bakvingarnas undersidor visar inte ovansidornas starka kontraster utan ett melerat mönster, bilden av ett kosmos vävd som gobeläng. Att stå omgiven av ett tiotal av dessa färgstarka varelser trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Under mina tidigare fjärilsjakter under ett fyrtiotal år har jag glatt mig åt att stöta på enstaka exemplar och följaktligen betraktat amiralen som en relativt sällsynt gäst i min verklighet.

Detta sker samtidigt som getingarna i boet under takskägget uppenbarligen flyttat, helt enkelt gett sig iväg alldeles frivillligt utan några som helst åtgärder från vår sida. 


Foto: EJ (Obs! Klicka för förstoring av bildderna!)

fredag 6 augusti 2021

Couperin: Leçons de ténèbres



Fransk barockmusik, vad säger det mig - och vad säger det er? Om namn nämns skulle vi säkert känna igen åtminstone några, men flertalet franska tonsättare från låt oss säga perioden 1600-1750 torde bara föranleda beklagande huvudskakningar hos andra än specialister. 

Lully, Leclair, Charpentier, jo av dem och någon fler hör man väl ett eller annat spelas ibland, men inte så att det lämnat djupa spår efter sig.
 
Men - och det var dit jag ville komma - så finns ju också Jean-Philippe Rameau (1683-1764) och den store Francois Couperin (1668-1773). Främst har jag för egen del lärt känna och uppskatta klaverstyckena av dessa båda, inte minst tack vare att de ofta förekommit bland Grigory Sokolovs många extranummer. I Rameaus fall har jag på senare tid även upptäckt flera pärlor från hans operor. Lyssna till exempel på det urval som Theodor Currentzis och Music Aeterna presenterar på "The sound of light".

Av Francois Couperin finns framför allt ett stort verk som är mitt egentliga ärende med dessa rader, ett sakralt verk som måste räknas till de verkliga höjdpunkterna i barockens vokalmusik. Jag syftar på Leçons de ténèbres pour le mercredi saint för solo, duett och basso continuo. 

Det är liturgisk musik för onsdagen i stilla veckan, men det bör inte den som är svag i tron eller inte anser sig lagd åt kyrkomusik låta sig skrämmas av. Tvärtom torde den här musiken om någon kunna locka skönhetstörstande själar till kyrkan, till en plats bakom någon stadig, rundad pelare i någon till största delen nedsläckt eller sparsamt upplyst katedral där stearinljusen brinner och successivt släcks tillsammans med denna vidunderliga musik (vilket tydligen är en fransk tradition vid framföranden av Couperins och andra tonsättares ténèbraes). 

Tenebrea är latin och betyder "mörker". Med andra ord är det fråga om klagovisor, närmare bestämt GT:s och profeten Jeremias klagan över Jerusalems förstörelse, som här får tjäna som underlag för kontemplation av långfredagens händelser. Det är ett slags lektioner i musikaliskt mörkerseende kunde man kanske säga. 

Det är långt till påsken och det milda augustimörkret är bara i sin början, men jag vill hävda att detta är året runt-musik för själslig återhämtning också i hemmets lyssnarvrå, hörlurar på. 

Av de tre lektionerna sjungs den första och den andra solo medan den tredje - det verkliga mästerstycket - är en duett för två sopranstämmor som omslingrande varandra tävlar i dissonant ornamenterad skönsång av sällsynt intensitet. Varje mörkaste natt ska trots allt ljusna, det är väl en lektionernas paradox. Bättre ingång till fransk barock (här visserligen under italienskt inflytande) finns nog knappast. Problemet är kanske förväntningarna efter att man bekantat sig med ett verk som detta. 
 
Det finns en annan äldre inspelning från 90-talet med William Christie & Les Arts Florissants, då med solisterna Sophie Daneman och Patricia Petibon, som jag också rekommenderar. Där kan man lyssna till samtliga Leçons och dessutom en motett i fyra delar för alla som troligtvis fått mersmak på Couperin.

lördag 31 juli 2021

Skymningssvärmaren


Jag går i vanlig ordning ut i den daggfriska morgonen för att hämta tidningen när jag på andra sidan grinden ser en stor larv krypande i gräset framför mig. Ingen jag känner igen, men min vetgirighet väcks. En fjäril in spe, men vilken?

Larvens tydliga teckning gör den lätt att artbestämma. Det visar sig vara en brunsprötad skymningssvärmare. 

Jag smakar på orden, än en gång förundrad över namngivandet av vår insektsfauna. 

Brun är den mycket riktigt, även som larv och inte bara till spröten, snarast ljusbrun åt det olivfärgade hållet och med runda gula, konturmarkerade fläckar som sitter parvis som i en dubbelknäppt långrock. Först som fjäril är den lika vacker som sitt svenska namn, vilket framgår av bilder som tagits av dem som haft lyckan att möta den i sitt fjärde och sista levnadsstadium.

Som fjäril således en svärmare och skymningsvarelse, fastän även synlig varma och soliga dagar bland alla de andra nektarsugna blombesökarna. Som sådan beter den sig för övrigt som en kolibri, vilket en häpen skådare nog i förstone kan ta den för, duktig flygare som den också är.

Jag har sett andra svärmare, men ännu aldrig den här. Däremot har jag en gång på nära håll studerat kolibrier, hur de hämtar nektar hovrande som minihelikoptrar i luften framför djupa blomkalkar. Det var fjärran från den här grinden på en dammig trottoar i den sömniga och solstekta staden Yuma i Arizonas sydvästra hörn på gränsen till Californien. Jag blev helt förhäxad av dessa snabbvingade små varelsers förmåga att sväva i luften utan annan fysisk kontakt med blomman eller världen i övrigt än den tunna sugsnabelns, doppad i närmsta nektarfyllda skål. 

Jag ser larven kravla sig fram i gräset förmodligen på väg mot ett lämpligt gömsle i jorden där den kan förpuppa sig och invänta en uppståndelsens morgon nästa sommar, eller i det här fallet kanske inte förrän nästnästa, då i den förunderliga metamorfosens slutstadium jag skulle kunna tänkas ha turen att möta den igen. 

Jag läser att skymningssvärmaren har ett speciellt förhållande till måror och mjölkört. Tänka sig, de gamla banvallarnas, hyggenas och dikesrenarnas stolta blomma. Ja, och mycket riktigt: bakom min rygg ett tiotal meter bort vajar i den svaga vinden ett bestånd av de höga och nu snart utblommade stjälkarna av det vi i min barndom kallade rallarrosor.

Foto: EJ.

måndag 26 juli 2021

Capote - en karaktärsroll

SVT1 hade "Capote" i sin tablå sent i förrgår kväll, vilket gjorde att jag velade mellan sängen och fåtöljen. Filmen - som bygger på en bok om författaren Truman Capotes arbete med dokumentärromanen "Med kallt blod" - gick mig förbi när den var aktuell på biograferna för ca femton år sedan. Jag var slapp och slö av högsommarvärmen men beslöt ändå ge den en chans, eftersom jag mindes att den prisades för i synnerhet Philip Seymoure Hoffmans insats i huvudrollen.

Jag såg den till slut; all mattighet försvann efterhand. Det är en film med den bästa av egenskaper, nämligen förmågan att fängsla tittaren från start, behålla greppet och dessutom öka nerven mot slutet. Detta alltså i en spelfilm om tillkomsten av en dokumentärroman, låt vara med fokus på en excentrisk författares inte bara persona utan karaktär, hans skaparvåndor och relationer till dem han är beroende av för att kunna genomföra sitt projekt. Det låter inte särskilt upphetsande även om historien, den som så småningom ska komma på pränt, handlar om ett par yngligars ytterst brutala mord på en hel familj i en liten håla i amerikanska mellanvästern.

Man talar om karaktärsskådespeleri som någonting speciellt och det är naturligtvis vad som krävs i en film som denna. Det Hoffman gör i rollen som Capote är inte bara ett försök att härma yttre åthävor och den histrioniska framtoningen hos en firad författare, utan en identifikation inifrån och ut med en konstnär som med sin stora begåvning och sitt omättliga bekräftelsebehov ger sig i kast med ett projekt som han övertygat sig själv om kommer att rubba världen, åtminstone den litterära.

Vi ser en man som med sin blandning av självupptagenhet och människointresse ofrånkomligen väcker omgivningens reaktioner, oftast fascinerad ambivalens. Exploatören visar nämligen ibland också sin egen sårbarhet. 

I Hoffman fannn regissören en skådespelare som trovärdigt förmådde hantera det spektakulära och sammansatta hos en Truman Capote. I ena stunden kändisfesternas spirituella fjolla, i den andra en respektfull intervjuare och ordkonstnär. Å ena sidan svekfullheten mot den ene mördaren, vars vänskap han lyckas vinna och vars förhoppningar om ett uppskov av dödsstraffets verkställande genom den berömde författarens agerande väcks - och släcks. Å andra sidan modet att förödmjukad ändå möta de dödsdömda en sista gång före hängningen och slutligen bevittna densamma. 

Vi ser författaren stå snett bakom de andra vittnena till avrättningen. Och frågorna som aldrig formuleras, men som ändå uppstår är: 

Är inte detta i själva verket det slut han vill ha? Är hans närvaro i själva verket bara estetiskt-dramaturgiskt betingad av att han så magnifikt som möjligt ska kunna avsluta sitt projekt, sin banbrytande dokumentärroman? 

Efter att ha sett Philip Seymour Hoffman i rollen som Truman Capote vet man något om vad karaktärsskådespelarkonst vill säga.

________________________________

Skådespelaren Philip Seymoure Hoffman dog tyvärr i förtid till följd av tungt drogmissbruk 2014, endast 46 år gammal. Samma öde drabbade författaren Truman Capote, som dog 1984, 59 år gammal. 

"In Cold Blood" utkom 1966. 
Filmen "Capote" är från 2006 (Kan ses på SVT Play till den 6 augusti)

söndag 25 juli 2021

Vårtbitarens besök



Ibland här på landet får man oannonserade besök som gör att man hejdar sig och avvaktar ett slag. Den här vårtbitaren granskade noga gränserna för min aktivitet. Eller lärde mig något litet mer om sig själv. Eller vad det nu var den gjorde. 

Eftersom den inte gav ifrån sig minsta stridulerande tolkade jag det som att den inte hade några vidare synpunkter på mitt blogginlägg under arbete. Att den dock i likhet med syrsor och andra släktingar kan alstra ljud vet väl de flesta, och "att rösten intet kommer av munnen utan av vingarna" (Linné). Men visste ni att öronen sitter under knäna och att just vårtbitaren fått sitt namn av att gotlänningarna förr i världen trodde att den faktiskt gjorde det namnet säger?

Foto: EJ