Cantata Profana

Béla Bartók (1881-1945) komponerade ingen sakral musik, ingen mässa eller Psalmsymfoni, så som Igor Stravinskij gjorde, ingenting med liturgisk eller annan kyrklig anknytning. Det betyder inte att han var främmande för "den oceaniska känslan", för att tala med Romain Rolland när denne försökte få Sigmund Freud att förstå religiositet. 

Vad Bartóks trolska "nattmusik" egentligen vill säga behöver inte tydas programmatiskt, var och en kan öppna sig på sitt sätt inför det svindlande auditiva äventyr som musiken erbjuder. Det räcker att musiken väcker ett slags profan mystik kring det mänskliga varat i det man skulle kunna kalla spänningsfältet mellan sfärernas musik och brutna tystnader i mikrokosmos.

Bartók växte upp i katolsk miljö men betraktade sig redan i tidig ålder som ateist, för att senare inta en mer agnostisk hållning. Vid trettiofem års ålder anslöt han sig till unitarismen, en liberal, humanistiskt orienterad rörelse av synkretistisk karaktär, om än på odogmatisk kristen grund. Unitarierna är mest kända för att förkasta treenighetsläran och förespråka en personlig hållning i trosfrågor. 

Nej, ingen kantat för kyrkans andaktsliv, men väl en "Cantata Profana" finns i Bartóks verkförteckning - ett cirka tjugo minuter långt stycke för dubbel blandad kör, tenor, baryton och orkester. Det utgör första delen i en planerad triptyk, där de båda övriga aldrig blev till.

Texten (av Bartók själv) bygger på transsylvansk folklore och förtäljer den sagolika historien om en far och hans nio vackra söner, vilka han inte lyckas fostra vare sig till jordbrukare eller hantverkare, endast till kronhjortsjägare i skog och mark.

En dag under jakten allt djupare in i skogarna går sönerna vilse, men får i alla fall upp ett hjortspår som leder till en bäck och över en bro, en magisk bro som förvandlar dem själva till hjortar. Den orolige fadern saknar dem och strax drar även han med gevär i hand till skogs för att hämta hem dem. 

Han finner då nio ståtliga kronhjortar samlade kring en källa, varvid han går ner på knä och tar sikte på ledaren, den äldste sonen. När denne vädjar till honom att inte skjuta känner fadern igen sina söner och vädjar i sin tur till dem att återvända hem: modern väntar dem i sorg och bedrövelse, facklorna är tända, borden dukade och pokalerna fyllda. Han får till svar att det inte längre är möjligt, att hornen är för stora för hemmets dörrar, att de inte längre kan bära kläder, trampa husgolv, inte dricka ur bägare och krus utan endast direkt ur skogens klara källor.

Kantaten är tresatsig enligt formen A-B-A, men utan pauser. Första satsen skildrar skogen, jakten och sönernas förtrollande möte med den mäktiga kronhjorten och den magiska bron. Andra satsen återger konfrontationen med fadern (baryton) och de nio kronhjortarna, där den äldste sonen (tenor) förklarar konsekvenserna av vad som hänt, det vill säga påvisar bron över bäcken som linjen utan återvändo och möjligheten av ett annat liv. Den sista delen rekapitulerar storyn om bondsönernas irreversibla situation, deras ohjälpliga öde. Mot slutet hör vi tenoren lovsjunga skogens klara källor i en fras som klingar både vemod och triumf.

Vad var det som inspirerade Bartók att komponera denna kantat, som till skillnad från så mycket annat av hans senare musik inte tillkom på beställning? Han lär någon gång ha sagt att Cantata Profana kunde ses som något av hans credo. Han skrev som sagt själv libretton och det bör nämnas att verket i hög grad är ett vokalt stycke, ett storartat körverk av intrikat natur. 

Kanske en historia om initiation, om frigörelse och oberoende? Eller i konflikten mellan natur och kultur en bekännelse till naturen, till det av civilisationen undanträngda? Eller kanske helt enkelt förverkligandet av drömmen om ett frihetligt liv, att som jägaren i skogens ljusdunkel leva för någonting annat - någonting större, livgivande och äventyrligt? 

 

Mytologiska berätttelser som denna är alltid mångtydiga med flera bottnar. Och den som i likhet med mig är något så när bevandrad i bibelns NT kan nog inte låta bli att tänka på Jesu liknelse om den förlorade sonen, äventyraren som bryter med fadern och hemmet och förslösar sitt arv i främmande land. Han som, när han ångrar sig och återvänder, trots allt välkomnas av fadern med öppen famn och stort kalas, naturligtvis till den äldste, trogne hemmasonens förtret. Sens moralen och det allt annat överordnade är ju här att någon som var förlorad återfunnits och kommit till rätta.

Friheten finns i båda fallen, men när valet är gjort finns i den gamla folksägnen ingen väg tillbaka.

Några ord till sist om illustrationerna. I den period av förnyat lyssnande till Bartóks musik jag för närvarande befinner mig, har naturligtvis minnen väckts till liv av mina yngre dagars engagemang i Bartóks liv och verk. Jag visste att jag någonstans på vinden bland gamla teckningar och målningar förvarade några tuschlaveringar som är inspirerade av Cantata Profana. 

Jag fann dem. Och här är de nu och får tala för sig själva. En är signerad EJ-73, vilket innebär att det är femtio år sedan mina upplevelser av Bartóks kantat transponerades till dessa bilder. 

En enormbulletisdag

På min promenad in mot stadskärnan i tisdags såg jag många som bar på ett litet nätt paket som hölls i ett försiktigt balanserande grepp. Det fanns, insåg jag, inga skäl att inte följa deras exempel, att inte en dag som denna slinka in på närmsta konditori och återvända med dagens godsak i handen: en fettisdagsbulle till fikat.

Fettisdagen bör ju enligt en kristet inspirerad sedvänja firas genom att man äter sig fet inför den stundande fastan. Vilket bland annat låter sig göras med hjälp av semlan, allas vår gräddgarnerade vetebulle med krämig mandelmassa inuti. Ingen fastar väl längre, i varje fall inte i 40 dagar, men många med mig älskar att frossa på detta speciella bakverk.

Osökt kom jag att tänka på att man inte obetänksamt kan använda adjektivet fet längre, i varje fall inte i sällskap med barn eller i barnböcker. Frågan är om f-orden "fet" och "ful" rent av bör utrangeras ur det korrekta språkbruket, en fråga om vilken det som bekant rasat en kulturdebatt helt nyligen. 

I just det här fallet finns ju för bullen ett alternativ, för den speciella tisdagen dock inte. Och för människor?

Det är författaren Roald Dahl, död sedan länge, som genom sina populära barnböcker aktualiserat frågan. Han brännmärks för sitt odygdiga och drastiska språk. I hans böcker förekommer nämligen feta och fula individer, och sådana vet vi ju kan känna sig kränkta om de beskrivs som sådana. Ja även de som läser om dem kan drabbas. Dahls språk bör alltså tvättas och f-orden ersättas med andra, mindre laddade och nedvärderande begrepp.  

Det är när ersättningsordet för fet föreslås som hela debatten framstår i den löjeväckande dager som den här sortens debatter alltid hamnar i. Tjock? - nej det går ju inte heller. "Enorm" ska det nu heta, åtminstone i Dahls barnböcker. Men gör det verkligen mindre ont i de feta om de hädanefter blir beskrivna som enorma? 

Mina ärenden på stan gällde besök på ett par ställen som benämns med relativt oskyldiga b-ord: "bolaget" och "bokhandeln". I den senares bokrea beslöt jag mig för återhållsamhet med tanke på mina välfyllda hyllor här hemma. Det blev ett par verk av Olga Tokarzcuk och ett av Annie Ernaux. Jag tyckte så mycket om Tokarczuks "Styr min plog över de dödas ben" och hoppas kunna ta mig igenom den voluminösa, ja rent av jättetjocka "Jakobsböckerna", som av recensionerna att döma är ett verk i min smak.  

Livet har lärt mig att pejorativt språkbruk inte utrotas bara genom utbytet av specifika ord. Dagens "funktionsvarierade" må med den nya beteckningen för någon tid framöver kunna betraktas som mer än bara sina begränsningar, men hur länge? Verklighetens oönskade avvikelser och funktionsnedsättningar finns fortfarande kvar, liksom även de som avsiktligen vill såra och förlöjliga.

Jag gick till Centralbageriet som i UNT brukar vinna semlans bäst i test i Uppsala. Där stod jag i kö en kvart för ett litet fettisdagspakets skull, som jag sedan jämte de övriga inköpen förväntansfullt bar hem till fikastunden. 

Den var fet god, som jag hör ungdomarna säga nuförtiden - och mena det positivt.

Bela Bartók i UKK

Några av mina tidigaste utrikesresor hade Budapest och Ungern som mål. Det var under sjuttiotalet och mitt skäl till valet av denna del av Europa, som ju då låg bakom den så kallade järnridån, var förvisso en smula egenartat; det stavades Bela Bartók (1881-1945). Tågresorna via Berlin och Prag gjorde mig till en början mera bekant med Prag och Budapest än med London, Rom och Paris. 

Saken var nämligen den att Bartók var den 1900-talskompositör som jag då höll för att vara om inte den störste så i varje fall jämte Stravinskij den som mest förtjänade ett så väl tilltaget epitet. Jag har inte haft anledning ändra min värdering, även om det numera kan gå lång tid mellan mina intensiva Bartókperioder. 

Det jag fann av Bartók i Budapest och under utflykter till Balatonsjön och österut på en smalspårig järnväg till den lilla, av tjurblodsvin doftande staden Eger, var väl inte mycket mer än vad min fantasi kunde frambringa under vandringar i dessa miljöer. Som förutom röd bikavér erbjöd sött vin och gåslever, gigantiska vattenmeloner, paprika, zigeunermusik och kontaktsökande svartväxlare, bland mycket annat. 

Jag minns dock en utomhusföreställning av pantomimbaletten "Den sällsamme mandarinen" uppe i Budas slottsområde. Och i en bokhandel kom jag över en bok på engelska om Bartók och hans musik som sedermera även kom i svensk översättning.

Det började för min del med tredje pianokonserten, ett sent verk med de betydande lyriska kvaliteter som jag vill mena gör det mesta av Bartóks musik tillgängligare än man tror, även för den som ryggar tillbaka för kärva dissonanser, slagverk och motorisk rytmik, allt detta som stämplat hans rykte. 

Andra mästerverk är naturligtvis "Konsert för orkester", andra violinkonserten, pianokonserterna (särskilt nr 2 och 3), de sex stråkkvartetterna (särskilt nr 4, 5 och 6), operan "Riddar Blåskäggs borg", "Cantata profana" och baletterna "Den sällsamme mandarinen" och "Träprinsen". Men även sonaten för soloviolin, "Divertimento för stråkar", pianosviten "Out of Doors" (och andra folkmusikinspirerade solostycken för piano) samt "Sonata för två pianon och slagverk" är tonkonst utöver det vanliga.

Sist, men verkligen inte minst, "Musik för stränginstrument, slagverk och celesta", det verk jag här och nu ville uppmärksamma med anledning av förra veckans konsert i UKK med Uppsala kammarorkester och dirigenten Rebecca Miller. 

Om än ett huvudverk i 1900-talets moderna musik är det inte alldeles enkelt att klassificera. Det är för omfattande för att betecknas som kammarmusik och samtidigt för begränsat (inga blåsintrument) för att räknas som symfoniskt, trots att instrumenteringen kräver två separata stråkensembler, på podiet åtskilda av harpa, piano, celesta och i slagverkssektionen två virveltrummor, en bastrumma, cymbaler, gonggong, pukor och xylofon.  

Stycket är fyrsatsigt och ytterst kontrastrikt. Första satsen - Andante tranquillo - börjar knappt hörbart: en tonslinga formerar sig till en fuga som slingrande stiger som tunn rök i ett långsamt växande förlopp mot ett fylligt crescendo. Tonmaterialet återkommer sedan i omvandlat skick i de följande satserna, av vilka den tredje satsen - Adagio - blivit känd genom Stanley Kubrick, som använde delar av denna säregna musik i skräckfilmen "Shining". Främst av den anledningen har denna hos Bartók i långsamma satser återkommande naturmystik - den så kallade "nattmusiken" - befästs som kuslig och skrämmande. 

Och visst kan Kubriks musikval synas kongenialt med hans dramaturgiska syften. Det är svårt att frigöra sig från ett mått av kuslighet i det som når en som underströmmar i den här musiken, även om jag tycker att den har fler kvaliteter än så. Den ödsliga stämningen kommer av ljuden från det osynliga livet i skymning, natt och gryning, det som Bartók med sin auditiva hypersensitivitet så fascinerande gestaltar. Snarare än ett medvetande som skräckslaget fruktar en desperados intrång från ett angränsande rum, föreställer jag mig en ensam själ i det fallande mörkret, vars uppmärksamhet vänds mot ett nattligt kosmos, både mikro och makro - en själ i sällskap med nattskärran, hästmyran och stjärnhimlens sparsamma ljusblink. 

Sista satsens vilda, folkdansinspirerade rytmer fick ett par småtjejer ett par bänkrader framför mig att studsa av lycka i sina stolar. Vad glad man blir av att se att det finns barn som förunnas en kontakt med annan musik än den som melodifestivalen bombarderar dem med. 

Glad blev jag också av att höra Uppsala kammarorkester under Rebecca Millers livaktiga gestik spela Bartóks musik så engagerat och skickligt. Konserten inleddes med "Koral för stråkar", ett vackert stycke av den ukrainska kompositören Hanna Havrylets (1958-2022). Havrylets avled i Kiev tre dagar efter den ryska invasionen av Ukraina. På grund av krigshändelserna hann hon inte i tid få den vård hon hade behövt för att överleva. "Koral för stråkar" komponerades 2005.

Efter paus Johannes Brahms, den hänförande tredje symfonin. Outslitlig musik, kompetent utförd. Men det var trots allt det som hände före paus som jag bar med mig hem, och som kickade igång en ny Bartókperiod i mitt långa liv med denne märklige tonsättare.

Nyttårshändelser - med och utan broddar

Redan går januari mot sitt slut. Vintermörker råder, trots sakta ökande dagsljus. Den vita julen försvann hastigt och marken låg bar till nyår. Det nya året startade vid nollstrecket och steg sedan någon grad eller två när solen bröt fram och tog frosten. Det var onekligen vackert. Sedan har det växlat mellan några grader över och under noll, med mestadels gråväder och det slags nederbörd som följer av plus eller minus. 

Med hund i familjen blir väderleken även praktiskt av intresse. Doro, vår nya familjemedlem sedan september, drar ena dagen iväg med mig på gropig is, nästa dag i vattensjuk snösörja, den som här och var bildar förrädiska vattensamlingar över blankis både i parkernas halvfrusna gräsmattor och på trottoarer i skugga. 

Vissa dagar är broddar av nöden för att hindra en upprepning av förra nyårets incident, då jag halkade omkull och vrickade mig och länge fick gå med en ond och svullen högerfot. Det faktum att varje rastning kräver bylsiga ytterkläder, ibland även på Doro, gör att vi båda kan gripas av motsträvighet. Som trippande spöken rör vi oss där i det duggiga mörkret - Doro med lysande halsband och husse i mössa med inbyggd pannlampa. Ack, våren och solen - eja vore vi där!

Vad 2023 kommer att föra med sig vet ingen, fast många fruktar det värsta. Världshändelserna de senaste åren har klargjort att krig i vårt närområde och världsvida farsoter inte hör till det förgångna. Vi kan också kallt räkna med fortsatt skräckinjagande profeterande om klimatet och mer eller mindre realistiska krav på omställningar. Jag är ingen profet men befarar eskalerande djävulskap från dåren i Kreml, som måste bort för att inte den kommande ukrainska offensiven ska mötas av en massförstörelse utan like sedan Hiroshima. I Putins krigföring ryms inga begrepp som "collateral damage", det är rätt och slätt förödelse han opererar med, krigsbrott satt i system. Så varför inte kärnvapen i desperat läge? Tror man sig ha en historisk mission att fylla i återupprättandet av ett imperium i sönderfall ter sig inga offer för stora.

"Framtiden ter sig dyster", sjöng en gång Hasse&Tage, med slutklämmen: "Men man hoppas att barna ändå får ett glas öl". Och så länge den lilla världen hemmavid består, fylls den nyinköpta fickkalendern med planer för åtminstone närmast kommande veckor och månader. Som om en framtid funnes, och det i någon mån även för oss som redan nått "aktningsvärd ålder" och har vänner i den nyspråkliga kategorin "äldre äldre". 

Nyligen fyllde jag själv ett år till, och häromdagen dök det orange kuvertet på nytt upp i postfacket (var det verkligen ett helt år sen sist?) med löften om fortsatta utbetalningar. I mångt och mycket fortlöper livet som vanligt med en del sorger, en del glädjeämnen och för all del också en del ämnen till förargelse. I min ålder måste man trots allt inse att de aktiva år som återstår inte kan räknas i decennier - och samtidigt leva som om fortfarande en morgondag randas. 

Jag intalar mig därför att det finns större anledning nu än någonsin att ta vara på det av livets goda som finns inom räckhåll. Det behöver inte vara något nytt och annorlunda, inget som överstiger mina ekonomiska och fysiska resurser. Snarare en fråga om att ta vara på den tid man har och ägna sig åt sina intressen. En vardag i lugn och ro med ett eller annat intressant avbrott, och förhoppningsvis med en eller annan upptäckt.

Musiken finns, ett elixir nu mer än någonsin. Nog för att min gamla Bechstein som regel står mörk och tyst med nedfällt lock av skäl som har med Mr P, min förtegne, ständigt skuggande följeslagare att göra. Det är ledsamt men är som det är. Med levodopa lever jag än så länge bättre än de flesta som har samme skuggfigur i släptåg, det vill säga med begränsad finmotorik, en del stelhet och en del sömnbesvär. Men jag är glad att jag hör bra, ser att läsa och kan beundra utsikter, både här hemma och på fjärran ort. Och jag har - post Covid19 - gom och smaklökar i behåll och kan bära välfyllda kassar med vin och mat från stambutikerna utan att bli onyttigt andfådd.

Jag besökte förresten en konsert i förra veckan, den första för i år. Lyssnade till Anton Bruckners åttonde symfoni med Kungliga Filharmonikerna under Christoph Eschenbach. Adagiot i den symfonin hör till det bästa jag vet av denne märklige tonsättare som komponerade så mycken överväldigande musik till Guds och Wagners ära. De stora blocken stiger och sjunker, stannar upp och gör omtag, sammanfogas och bildar den musikaliska arkitektur som den här musiken ofta liknas vid. Det är som att vistas i det inre av en katedral där strävbågar stiger mot ljuset, båge för båge, och fullbordas i ett extatiskt genombrott med ett intensivt ljusflöde från stråkar och harpor. Nej, det kan inte rätt beskrivas.

Det var en fullt godkänd tolkning, även om jag i det nyss beskrivna momentet helst vill ha det som Bernhard Haitink ville ha det i en inspelning med Concertgebouworkestern, på en Philips-LP från 80-talet. Jag tror att det har mer med de olika editionerna av symfonin än med tolkningen att göra. Eschenbach använde den omarbetade versionen (edition Nowak), medan Haitink litade till den ursprungliga (edition Haas). Bruckner lät sig ju påverkas av kritiken, var uppenbarligen varken i egna eller kritikernas ögon det oantastliga geni han var.

 

Litteraturen finns också. Jag har i hyllorna gott om sådant som ännu är oläst eller bör läsas om. Det gäller bara att sovra och sovra ännu mer utifrån läsvärde, det vill säga välja det som har någon sorts konstnärlig bärighet och existentiell relevans. Inte så att jag helt utesluter impulsköp och chansningar; att låta sig förföras av något nytt och okänt kan leda en till intressanta upptäckter, i fiktionens världar såväl som in real life.

 

Jag passerade i lördags Uppsala Bokhandel som i ett av sina fönster skyltade med poesi (tänka sig!), och där låg ännu en diktsamling av Kjell Espmark, som ju gick bort i höstas. Han skrev allt vackrare och mera angeläget ju äldre han blev, och inte minst de där så kallade rolldikterna som utgör ett så väsentligt inslag i hans senare diktning stimulerade honom uppenbarligen till att dela med sig något av den stora lärdom han bar på. 

Bland de postuma dikterna i "Hemfärd till glömskan" (Norstedts, 2023) finner jag en som inkännande återger något av den socialt valhänte Anton Bruckners liv under arbetet med den nionde och ofullbordade symfonin. Här följer det inledande avsnittet:

Sitter krökt vid mitt skrivbord

iförd en åldrad symfonikers kropp

för att känna det alltför stora avvecklas.

Kring mig hånfulla skuggor, 

än dirigenter som fnyst åt mitt tonspråk,

än gatpojkar skränande Bruck-ner, Bruck-ner

åt mitt snaggade hår och min vadmalsrock.

Jag viftar snyftande bort dem - flugor!

Mitt partitur är i krig med verkligheten

och vältrar sig i sen pubertet.

Men adagiot är ett samlat avsked

Poeten förmedlar till sist tonsättarens insikt "att tid är en illusion /och att det är först som ofullbordad som /min sista symfoni är färdig".

Och jag kommer än en gång att tänka på titeln på en mästerlig novell om en "idiot" av Lars Gustafsson (i "Berättelser om lyckliga människor",  Bonniers, 1981):

Det stora drabbar var det vill.

Foto: EJ.

Dan före dan i nysnön

 

Den här fredagen bjuder i alla händelser på skönhet, konstaterade jag efter en blick ut genom köksfönstret. Gårdagens slaskvädersgrått hade under natten bytts mot ljuset från ett nylagt, kritvitt snötäcke. En isblå himmel syntes på väg att skingra molnen som redan gjort sitt till förändringen. Tre minusgrader ute, nitton plus inne. 

Efter frukosten begav jag mig ut i ärenden. Passerade kyrkogården, vinterskrudad och vackrare än någonsin. Jag är först att sätta spår i nysnön på vissa gångar. Det är tyst, snötyst, och jag stegar framåt nästan i andakt, tänder ett lyktjus på Evas grav och går vidare ner mot stan för att köpa Forsas vörtbröd, det som igår var slutsålt för dagen.

Sneddade genom universitetsparken och såg vintersolen från sitt vintriga lågläge belysa domkyrkans torn. Jag är ingen flitig kyrkobesökare så här på hemmaplan. Men varje gång jag besöker Uppsala domkyrka blir jag lite lycklig över att få leva i närheten av en så mäktig katedral som den ju faktiskt är. 

I ett av sidokapellen finns en julkrubba med gängse figurer och kreatur, skapad för många år sen av Eva Spångberg. Ingen tomte vad jag kunde se, men väl herdar och vise män som närmar sig stallet. 

Noterade att krubban ännu var tom. Josef och Maria visserligen på plats, men Maria har ännu inte klivit av åsnan.

Innan jag lämnade kyrkan tände jag ett ljus i ljusträdet vid utgången. Ett av tusen och åter tusen juleljus som tändes i samma nu. Anfäktades av tanken på den svenska ängslighet som på nytt visat sig i diskussionerna om barn, skola och kyrkans sånger. "Nu tändas tusen juleljus" har tydligen av någon nitisk rättänkare avkristnats med en fiffig korrigering av texten; i stället för Jesus Kristus tomten. Ja,  man får försöka värja sig mot all duktig dumhet här i världen. Valde att i stället skänka en tanke åt de modiga män och kvinnor som aktivt bekämpar den våldsverkande galenskap som härjar i den stora världen, i Ukraina och annorstädes.

Jag fick min vörtlimpa, och dessutom en påse saffranskorpor. På hemvägen slank jag in i Saluhallen också, men där var så mycket folk att jag nöjde mig med ett par hekto prinskorv gjord på vildsvin. Förväntar mig att dessa godsaker jämte en del annat både hemburet och hemlagat ska borga för ett lugnt och fridfullt firande, den stora världens händelser till trots.

Med dessa rader om denna vackra decemberdag tillönskas alla läsare av Rapsodi en God Jul och förhoppningen om ett Gott Nytt År.

Foto: EJ (Klicka för förstoring)

Faulkner om vad människan förmår bära

"Det händer för mycket. Så är det. Människan ställer till med så mycket mer än hon förmår bära, eller borde ha att bära. Och på det sättet upptäcker hon att hon kan stå ut med allt. Så är det. Det är det som är så fruktansvärt. Att hon kan stå ut med allt, allt."

William Faulkner  i "Ljus i augusti", kap. 13. Övers. av Erik Lindegren.

Bilden visar ett av konstverken i Artipelags pågående utställning "Essence-Eksitence" av Anselm Kiefer.
Foto: Jean-Baptiste Beranger.

Asrael i Berwaldhallen

Man kunde tro att Asrael fanns bland de församlade i Berwaldhallen i torsdags.

Ängeln Asrael är närvarande i såväl judisk-kristen som islamisk tradition. Han förknippas med döden - en ängel som på Guds befallning med döden som verktyg hämtar de dödas själar till paradiset. Fast ibland helt enkelt sedd som döden själv, en gränsvarelse med avgörandet om liv eller död i sina händer. En tvetydig gestalt, oftast avbildad i svart och inte sällan med ett flertal vingpar.

Josef Suks stora, femsatsiga symfoni i c-moll, op. 27, har titeln "Asrael". Den komponerades i början av förra seklet, först som en ärebetygelse visavi Suks svärfar, Antonín Dvořák, som dog under kompositionsarbetet. När även hustrun Otilie avled några månader senare, endast 27 år gammal, bifogade Suk ytterligare ett par satser och det drygt timslånga verket präglades än mer av dödsmedvetande och sorgeprocess. 

Radiosymfonikerna spelade under ledning av Daniel Harding. Mot slutet av den andra satsen uppstod en oro på första radens sida ovanför scenen, rätt långt ifrån där jag satt i fonden. Störningen uppfattades säkert av de flesta, i varje fall av dem som satt på första och andra raden. Varför detta spring fram och tillbaka? 

En man tycktes sitta avsomnad på sin plats med en annan man framför sig. Den senare försökte tala med eller på något sätt få liv i den livlöse. En person några platser till vänster om mig tyckte sig ha uppfattat situationen och frågade halvhögt om det fanns någon läkare som kunde hjälpa till. Han hyssjades ned av dem som ännu inte riktigt uppfattat situationens allvar.

Andantet spelades till slutet och Harding intog en avvaktade hållning. Konserthuschefen dök upp på estraden, berättade att en person i salen inte mådde bra och utlyste en kort paus. Efter cirka tio minuter återkom han och meddelade att mannen nu var i goda händer på väg i ambulans till sjukhus, tackade publiken för visat tålamod och gav klartecken för tredje satsen och fortsatt konsert.

Symfonin bjuder på starka kontraster, ställvis turbulent musik omväxlande med lyriska avsnitt, framför allt i den fjärde satsens innerliga porträtt av hustrun. I sista satsen återkommer kasten mellan olika rytmiskt intensiva och harmoniskt komplexa partier, med bryska inslag av slagverk och brass. Men satsen trappar ner i dur och ett stilla avsked, lite påminnande om slutet i Mahlers nionde symfoni.

Efter sedvanliga applåder från en emotionellt uppvarvad publik lämnar den lokalen i maklig takt på grund av trängseln vid dörrarna och framför garderobsdisken. Där, med min numrerade lapp i handen, blir jag vittne till hur en man före mig till vänster sjunker ihop över kanten av disken, hasar ner på golvet och blir liggande bredvid en kvinna som antagligen är hans hustru, som inte förmådde hålla den tunga kroppen upprätt över disken. Jag har just fått mina ytterkläder och lämnar den ring som bildas runt mannen och går åt sidan. Trängseln och brådskan är så pass stor att få hinner uppfatta vad som händer; inte heller personalen bakom disken ser något förrän de blir uppmärksammade på mannen på golvet.

När jag tillsammans med mina vänner lämnar Berwaldhallen och berättar vad jag just sett - ett andra akutfall under den senaste timmen - låter även de tankarna fladdra iväg. Ingen av oss tror på spöken, men väl på döden. Själv hänger jag kvar i tankarna på dem som just snubblat och fallit, oklart varför här och nu och med vilken utgång. 

Togs måtten eller var deras kostymer färdigsydda? Är Asrael i själva verket den skräddarmästare som Tomas Tranströmer föreställer sig i ett av sina "Svarta vykort":

Mitt i livet händer det att döden kommer

och tar mått på människan. Det besöket

glöms och livet fortsätter. Men kostymen

  sys i det tysta.

__________________

Suks Asrael-symfoni, hans mest kända verk, har de senaste decennierna fått ökad uppmärksamhet. Det finns numera ett stort antal inspelningar av verket med olika dirigenter och orkestrar. En av de senast utgivna (se bilden ovan) är den med den för några år sedan bortgångne tjeckiske dirigenten Jiří Bělohlávek, som i god konkurrens med flera andra öppnar våra öron för detta imponerande verk. Konserten i torsdags gjorde också den ett starkt intryck, alldeles oavsett de incidenter som gjorde den speciell.

Förra gången jag hörde den här symfonin live var för tretton år sedan, också då i Berwaldhallen med samma orkester och dirigent som i torsdags. (Se vidare här).

Tranströmers dikt är hämtad ur "Det vilda torget" (1983).

Pär Lagerkvist (3). Passionens landskap

 

Av de romaner av Pär Lagerkvist jag läste som ung minns jag att jag uppskattade "Dvärgen" (1944) och "Barabbas" (1950) mest, och i det avseendet var jag väl knappast originell. "Själarnas maskerad", som utgavs redan 1930, hörde likaså till de pocketutgåvor som jag skaffade mig, men om den minns jag ingenting; omläsningen blev som att läsa den för första gången.

Vilka själar? Jo, det är Halvdan och Arna som finner varandra i en extraordinär gemenskap av nästintill fulländat slag. Deras passion är både fysisk och metafysisk, deras uppgående i varandra omvälvande och förlösande. När kärleken tar dem så helt i besittning delas allt av betydelse, störningarna förflyktigas. Den lätta hältan hos Arna noteras visserligen av Halvdan men finns där bara som en påminnelse om dess betydelselöshet och lidelsens omskapande kraft. Det är med Halvdans ögon vi ser och upplever förälskelsens kraft

Halvdan (lägg märke till hans namn!) har i detta tillstånd lyckats förjaga den tomhet och känsla av värdelöshet som plågat honom. De tu blir ett och de ger sig av, bort, ut.

Till deras längtans Italien går resan, till det undersköna Toscana. Här visar Lagerkvist sin vurm för italiensk konst och kultur, historia och natur (som han sedan återkommer till i "Dvärgen"). Florens och Fiesole först, sedan Siena och andra av renässansens stamorter, och de beskrivs alla som de saligas ängder ur de saligas perspektiv. Maskeradernas landskap, ett själarnas egentliga hem.

Efter en lång och bekymmersfri tillvaro utomlands vänder de hemåt från sicilianska trakter och tar till en början in på ett pensionat på västkusten. Orosmoln börjar skugga deras inre landskap, främst Arnas, som säger sig vilja uppleva någonting högre än vad enbart den sinnliga kärleken kan ge. Är det något fel på henne som inte blir med barn? 

Halvdan försöker trösta henne med att de har varandra och att han finner det tillräckligt, men Arna låter sig inte övertygas.

Till sist blir hon i alla fall gravid, men eftersom hennes hjärta inte är starkt nog att föda fram det efterlängtade barnet, eller ens klara en operation, övergår berättelsen här till ett skakande förlossningsdrama, skiftar från god till ond saga. För att rädda moderns liv måste barnet offras, så oförvillat ser läkarna på saken. 

Parets relation förändras av traumat. Arna drar sig undan och lever för det dödfödda barn som skulle ha lyft henne till en annan högre värld. Hon känner sig kallad dit där man kan mötas och förenas helt och fullt, och där även Halvdan har sin plats. Hon förebrår honom att han inte ser till hennes själs behov, vilket han finner både orättvist och obegripligt, han som så har älskat och fortfarande älskar hela hennes väsen.

Arnas hjärtsjukdom och själsliga förändring tar sig alltmer anemiska uttryck. Blek och tärd talar hon längtansfullt om en gränslös tillvaro bortom liv och död där de för alltid kan leva i varandra. 

Hennes hand kallnar i hans. Hon går bort i stillhet helt tillfreds, Halvdan lämnas ensam kvar. Verkligheten hinner snart ifatt honom med idel tomhet och förtvivlan och han flyr planlöst till Paris. Där irrar han omkring sluten i sig själv, likgiltig för det omgivande vimlet och med tankarna kretsande kring Arna och deras liv tillsammans. I rockfickan bär han på hennes lilla pennkniv med skaft av pärlemor, som han tycker för honom lite närmare henne. 

Här stannar jag till i min läsning. Var har jag "sett" detta föremål förut? Jo, nog är detta en hälsning från Pär Lagerkvist till kollegan Hjalmar Söderberg, som i den stora svenska kärleksromanen "Den allvarsamma leken" låter Lydia skänka Arvid ett litet paket med "en pennkniv med pärlemorskaft" vid deras sorgliga avsked (se vidare här!).

En kärleksroman är förvisso även detta; baksidestexten talar om"en gripande lovsång till kärlekens lycka och martyrium". Samtidigt får det nog sägas vara en väl så realistisk beskrivning av förälskelsens vansinne.

Jag kan inte annat än beundra Lagerkvists skickliga handlag med ett bitvis ytterst melodramatiskt stoff. Han vågade spegla de mänskliga begären på flera korsande plan, både romantiskt och realistiskt, såväl fysiskt som själiskt översinnligt. Hans utstuderat enkla och klara prosa tjänade i det syftet honom väl. 

Som nästan alltid i de stora romantiska berättelserna om passionerad kärlek kan det bara sluta på ett sätt - med bådas död. "I själva verket har jag inte längre något liv. Inte något verkligt liv annat än i minnet av henne." Så står det i brevet som Halvdan skriver och postar till sin bror innan han sväljer giftet sittande på en bänk på en ödslig kaj vid Seine. Han har förunnats ett rikt liv och en oförglömlig vistelse i själarnas högre värld, men i den verkliga kan han inte längre leva. 

Lagerkvist skrev en kortroman om landet där själarna vistas. Bokens sista lakoniska meningar lyder: "Och i det landet är det alltid fest. Där är alltid maskerad."

I den själiska exklusivitetens bubbla är det alltid fest. Men märk väl att där är också alltid maskerad.

Sokolov, årgång 2022

 

Så var han då än en gång tillbaka i Stockholm en oktobersöndag - pianomusikens furste, konsertflygelns ständige utforskare. Den här gången med ett lite ovanligt program: klavermusik (ursprungligen för cembalo) av Henry Purcell och Beethovens 15 variationer och en fuga över ett eget tema, "Eroica", Ess-dur, op. 35. Sist också tre sena pianostycken av Johannes Brahms, op. 117, "Mina sorgers vaggvisor" som Brahms själv lär ha kallat dem.

Engelsk barockmusik är inte vad jag dagligdags lyssnar på, men troligtvis oftare borde. Att Purcell under sitt korta liv hann skapa mycket mer av värde än bara den underbara operan "Dido och Aeneas" visade Sokolov med all önskvärd tydlighet. I synnerhet tre Sviter - nr 2 i g-moll, nr 4 i a-moll och nr 7 i d-moll, som ju enligt givet barockmönster är en följd av danser, klingar med sirlig rikedom, ja nästan överrik ornamentering, balanserad av de vackra melodier som bildar stommen.  En halvtimmes flöde av den här musikens lugna intensitet kan ha en smått hypnotisk verkan om man försjunker i den med bibehållen koncentration. 

Inte heller Beethovens variationer över ett eget favorittema, kallat "Eroica", det som senare skulle bli känt genom den tredje symfonins sista sats, var mig tidigare bekant. Man upphör aldrig att förvånas över mängden av stor musik som återstår att lära känna även av de största kompositörerna. Jag blev mycket förtjust i det här stycket när jag förberedde mig genom att lyssna till några inspelningar på Youtube och Spotify av yngre ännu inte kända pianister. Kanske är det ett verk som kommit lite i ropet just nu?

Att ta ett tema, en kort tonföljd, och brodera ut det på ett antal olikartade sätt, rytmiskt, harmoniskt, tempomässigt, etc. är en kreativ utmaning som naturligtvis ett snille som Beethoven kan göra mycket av. Bara det att inledningsvis, före temat som helhet, efter ett forteackord presentera basgångens toner är ju originellt. De kontraster som följer är fyllda av både lyriskt legatospel, skuttande lustifikationer, virtuosa rusningar, yvigt mullrande i basen och som kulmen en konstfärdig fuga och en påminnelse om ursprungstemat. Ibland låter det som högtidlig parad, ibland som tjattrande ankor som retas (trettonde variationen). Det är en mestadels glad, ibland humoristisk och hela tiden mycket underhållande Beeethoven, får man nog säga.

Brahms Intermezzon, op. 117 hör till mina absoluta favoriter bland romantikens pianostycken; jag känner dem sen gammalt utan och innan. Ändå hade jag kanske inte förväntat mig att Sokolov så till den milda grad skulle infria mina förväntningar, att det var där som konserten skulle nå sin höjdpunkt. 

Det finns ju inget virtuost i dessa stycken, men däremot ett djup som det krävs en utttolkare av Sokolovs kaliber att uppenbara. Han spelade dem i aningen lugnare tempo än vanligt, särskilt nr 2. Vilket gjordes av omsorg om harmoniken i de komplexa ackorden som med Sokolovs skickliga pedalering rent av drog åt Debussy-hållet, men samtidigt upprätthöll ackordens distinkta karaktär. Jag har aldrig hört dessa intermezzon mer gripande utförda.

Vilken dynamik i anslaget, vilken musik! Publiken andlös i återhållen inre extas. Nej, jag talar inte bara för mig själv. Det bjuds sådana där magiska stunder i Sokolovs konserter, det är därför han dyrkas av dem som mer än en gång erfarit detta.

Sedan vidtog det jag brukar kalla avdelning tre: extranumren. Det finns inget publikfriande i Sokolovs uppträdande, det är tvärtom strikt ritualiserat (likt en butlers, som jag såg att någon träffande betecknat det som) och sedan tidigare byggt på en tyst överenskommelse om ett generöst antal extranummer. I Stockholm brukar det bli sex, vilket besannades även denna gång. 

Efter att ha rest sig från pianopallen och bugat sig som tack för det stormande applåderna går han lugnt ut från scenen. Återkommer efter en stund, bugar artigt mot både salongen och den fullsatta körläktaren och går sedan i samma lugna takt ut igen. Kommer tillbaka, ställer sig vid pallen och bugar sig på samma sätt åt båda hållen - och går ut. 

När han nästa gång återkommer vet vi att han efter bugningarna kastar frackskörten bakåt och slår sig ner för att exekvera första extranumret. I fortsättningen kommer han att komma in, vända och återkomma till varje nytt extranummer. 

Publiken tystnar, han sänker båda händerna och fingrarna börjar löpa som småfågelvingar över klaviaturen i ett preludium av Rachmaninov. Det är ett preludium ur op. 23 med tempobeteckningen Presto, vilket när sista tonen klingat ut får publiken att resa sig och ge uttryck åt det tidigare återhållna jublet inombords.

Ytterligare fem gånger kommer han att slå sig ner vid flygeln, med ännu ett preludium av Rachmaninov, två mazurkor och ett preludium av Chopin och allra sist ett preludium av Johann Sebastian Bach i h-moll, BWV 855a (arr. Siloti). Med detta sistnämnda stycke - där ena handen spelar ett rörligt preludium så lent som vore det en annans hand i ett annat rum, medan andra handen låter en melodi formas av tunga men glest droppande toner, och där händerna halvvägs turas om att dynamiskt träda i förgrunden - avslutades en minnesvärd konsert.*

PS. Sokolov är som bekant ryss, men sen många år bosatt i Italien. I mars i år gav han en konsert i Konzerthaus Wien där samtliga intäkter gick till stöd för Ukraina. 

_____________________________

* Víkingur Olafson spelar detta preludium på sin Bach-skiva från 2018 (Spotify här).

Foto: Oscar Tursunov

Dagarna går. Varia om hösten.

Dagarna går utan att något blir skrivet. Det måste det ju inte heller. Sommarens omläsning av Pär Lagerkvist tänkte jag i alla fall ägna ännu några rader. Dock inte här och nu.

Inåtvänd upptas jag alltmer av tidens flykt - timmarnas, dagarnas, veckornas. Även årstidernas, som nu när lövfällningens och vissnandets månad allt snabbare löper in mot novembermörkret och vinterns lamp- och stearinljus. Varje solig dag värd en notering.

Vad annat än välsignelser i det lilla finns att glädjas åt när det som sker i det stora i så hög grad präglas av krig och katastrofer, av idel lögner, sabotage och värsta sortens förbrytelser. Inte ens gamla kusliga begrepp som terrorbalans tycks längre gångbara; medvetandet om kärnvapenkrigets immanenta självdestruktivitet ter sig bortträngd. Kvar står ännu hoppet till de tappra ukrainska försvararna. Och kanske kan de modiga unga kvinnorna i Iran välta de förbannade mullorna över ända?

Om Ukrainas terroriserade civilbefolkning läser jag reportage på reportage, och jag undrar hur länge en människa står ut omgiven av söndersprängd bebyggelse, utan kranvatten och elektricitet och under ständigt hot om ännu värre bomber. Ukrainas försvar, som också är vårt, borde genast förstärkas med effektivast möjliga luftvärn och de konventionella vapen som krävs för att krossa Putin och hans allt smutsigare överväganden. Helst innan megalomanin punkteras och övergår i förödmjukelsens otyglade raseri. 

Bland glädjeämnena finns ändå alltid musiken. Efter filharmonikernas konsert - med dirigenten Alan Gilbert och pianisten Inon Barnatan - i Mozarts 25:e pianokonsert har jag ånyo hamnat i en Mozartperiod. Tjugofemman hör inte till dem jag känner bäst, den blev något av en nyupptäckt. 

Visst är det Mozart, omisskännlig Mozart. Ingen annan kan med en så förledande tillgänglighet så ofta överträffa sig själv med sin egen sinnrika och virtuosa klassicism. Och för ovanlighetens skull är det inte ett Andante som fångar mig allra mest, utan snarare de båda omgivande satsernas dramatiska liv och rörelse. 

Det är solen och skuggorna i det mozartska lynnet man behöver i tider som dessa. Första satsens uppfordrande tema - da-ta-ta-ta´ - är sannerligen ingen banalitet i den behandling som det vartefter ges. Jag vill gärna rekommendera Piotr Anderszewskis inspelning med Chamber Orchestra of Europe (som finns på Spotify).

Bland glädjeämnena även en och annan dokumentärfilm. Teven bjuder inte på mycket som lockar mig längre och därför missar jag ibland dokumentärer som verkligen kan vara av stort intresse, även när de som nyligen skildrar ett stycke färsk amerikansk samtidshistoria. Jag blev i helgen på ett skrämmande sätt påmind om att demagogen Donald Trump fortfarande i hög grad har ett fast grepp om det republikanska partiet, trots bedrägerierna och uppenbart maktmissbruk. 

Att se senatorer kröka rygg för denne lögnaktige narcisssist av fruktan för att deras karriärer annars vore till ända, är omskakande när det så uppenbart handlar om en amerikansk president som hellre uppviglar sina värsta och mest våldsbenägna anhängare till statskupp än erkänner sitt valnederlag. Stormandet av Capitolium, var och är så chockerande att jag inser att jag tidigare värjt mig mot insikten om allvaret i det som skedde. Och denne Trump är still going strong, ständigt beredd att rida på en vämjelig kökkenmödding av rasism, sanslösa konspirationsteorier och reaktionär populism.

En helt annan typ av dokumentär är "Vulkanjägarna - den inre elden" (2022) av Werner Herzog, filmmakaren som aldrig gör någonting ointressant. Den här gången är det inte han själv som filmat de spektakulära naturkrafter som fascinerar många med mig, även om vi aldrig önskat oss mer än att få bevittna ett utbrott på behörigt avstånd. Inte som vulkanforskarna Katia och Maurice Krafft, som ville komma dessa naturfenomen så nära som möjligt med de risker som det innebär. Det är ur detta pars rika filmarkiv som Herzog sammanställt en film som samtidigt blivit till en hyllning av deras besatthet av lavafloder, askmoln och de omskapade fysiska och sociala landskap som blir följden av dessa ohejdbara eruptioner från jordens inre. 

Paret Krafft ägnade hela sitt liv och sin verksamhet åt att jorden runt dokumentera vulkanutbrott. Varhelst en rökpelare rapporterades ur en krater och folk evakuerades undan en väntande förödelse skyndade paret Krafft till för att så nära som möjligt följa förloppet i dess skrämmande obestämbara förlopp. De föll till sist offer för en extremt het och hastigt framvällande lavin bestående av gas och glödande aska, det som med en fackterm kallas ett pyroklastiskt flöde, från Mount Unzens utbrott i södra Japan 1991. 

Det är en på flera sätt märkvärdig film som Herzog skapat med tillägg bara av has egna sparsamma kommentarer voice over, och skickligt vald musik av Verdi, Fauré med flera kompositörer av requier som enda musikaliska ackompanjemang. Existentiellt, estetiskt, moraliskt, och i det här fallet även naturvetenskapligt, intresseväckande blir det ju oftast när Herzog är i farten. Han har alltid haft ett gott öga till excentriker och besatta, och här inser han att han själv bara behövs som förmedlare av ett fantastiskt filmmaterial som jag vet att jag kommer att återvända till. (Filmen finns på Svt Play ett år framåt).

Ja, vad var det för inre eld som väcktes även hos mig när jag som barn konfronterades med de fantastiska fotona från ett vulkanutbrott på Hawaii på de där bildskivorna till View-Mastern som gav illusionen av tredimensionalitet? Det var mäktigt, det var vackert, det var ogripbart. Och det var samtidigt på ett tydligt om än distanserande sätt förenat med fara, med livsfara. Hur nära kunde en kameraman komma?

Bland glädjeämnena till sist också en ny liten hund, Doro, hitrest från sydspanska gator till Uppsalas parker och ett permament hem hos oss, ett pensionärspar som från och med nu är hans husse och matte. Två år gammal och med en massa energi i kroppen försöker han få oss att tro att vi är allt annat än pensionärer. Redan uppmärksam och följsam, och framför allt lycklig att kunna göra oss lyckliga med sin tillgivenhet och sitt gensvar. 

Foto: EJ.

I oktobersol

 

Jag gick till Gamla kyrkogården i den skarpa oktobersolen, i dess låga bländande sken. Jag skulle städa och smycka graven för hösten. Knappt märkbar vind fick ändå lönnlöven att släppa taget och som vingliga fjärilar landa i gruset och färglägga det. 

Spaden, räfsan, krattan och en kanna vatten. Ljungen stod strax i silver och violett mot den ljusgrå stenen. 

Jag fortsatte en stund att gå omkring på gångarna där jag har flera "andra som gått före mig",  som de gamle sa i min ungdom. Noterade en del nya obekanta, men även namn som påminde om att jag bott i stan i över fem decennier och en gång i världen kände till, snarare än lärde känna, folk som nu inte längre figurerar i media eller allmänna medvetandet.

Ja: "En gång ska du vara en av dem som levat för längesen", som den vise Pär Lagerkvist skaldade. Solen sjönk och denna strålande oktoberdag gick också den mycket snart till ända. 

Foto: EJ

Maestro Blomstedt med krigstidsmusik

Herbert Blomstedt dirigerade filharmonikerna i två enastående symfonier i Stockholms konserthus i förra veckan; den ena - Brahms fjärde och sista - spelas med all rätt ofta, den andra - Arthur Honeggers tredje, den "liturgiska" - spelas däremot orättvist sällan. 

Det är alltid med stora förväntningar man återser vår allra främste i dirigentvärlden. Inte mindre nu när han nått sitt 95:e levnadsår och fortfarande turnerar världen runt. I våras spreds en oroande bulletin om att han tvangs ställa in några konserter på grund av att han ramlat, men uppenbarligen utan värre skador än att han nu återupptagit sitt turnéprogram. 

Han dirigerade sittande men var i övrigt sig lik med sin vackra gestik. Denna gång visade han även sin pedagogiska sida i en kort och livfull presentation av Honeggers symfoni. Musikens basala struktur illustrerades med egna ljudhärmande inslag, och publiken förbereddes på brutala attacker från bleck och basar, tonala projektiler som stiger och faller, men också på den ljusa tonslingan i piccolaflöjtens högsta register i slutet av mellansatsen.

Det är alls ingen religiös musik, hävdade Blomqvist trots symfonins beteckning och satsernas "överskrifter" med klara referenser till den katolska dödsmässan. Blomqvist ville väl framhålla musikens karaktär av "krigstidsmusik", tillkommen som den är strax efter andra världskrigets slut, och att den rent musikaliskt sett saknar liturgisk anknytning.

Det är lätt att associera både första och sista satsens tonspråk till krigets vanvett - med blandningen av taktfast hetsande marscher och brutala krigsmaskiners oljud - som i ett slags sekulärt "Dies  Irae" (Vredens dag). Honegger var visserligen melodiker, men som den modernist han var laddade han ofta ackorden med så mycket dissonans som bara var möjligt. Här finns således avsnitt som i kärvhet inte står Stravinskijs "Våroffer"efter.

Mellansatsens Adagio - "De profundis clamavi" (Ur djupen ropa vi) - erbjuder ett huvudsakligen lyriskt andrum, ett flöde av skimrande klanger som småningom samlar sig till ett par skärande utbrott innan musiken åter blir lyrisk och stillas i sirliga flöjttoner.

Sista satsen - "Dona Nobis Pacem" (Herre giv oss fred) - börjar med ljudet av avlägsna taktfasta rörelser - ett sorgetåg? Eller trupper som obevekligen närmar sig omgivna av ett tilltagande krigsmuller? Projektiler stiger och faller; striderna är inte över. Marschen når sin kulmen i ett par utdragna ackord som måste vara symfonins mest komplexa. Sedan följer några minuters vilsam frid eller fred, en oändlig lisa för det omskakade sinnet, med serena toner från flöjter, träblås, stråkar och slutligen en soloviolin. 

Jag har tidigare skrivit om Honeggers musik, och det råder inga tvivel om att han är en av 1900-talets största symfoniker. För snart tio år sen umgicks jag under en period med även hans övriga symfonier, som är fem till antalet. De är alla mycket hörvärda, i synnerhet de tre sista. 

Jag har nu under veckan som gått, i denna tid av eskalerande krig i Europa, om och om igen lyssnat till trean i olika inspelningar, inspirerad av Blomstedts framförande och med Ukraina ständigt i åtanke. 

Jag är inte särskilt spekulativt lagd men har blivit alltmer övertygad om att vi befinner oss i ett avgörande skede beträffande framtiden, att endera dagen något kan inträffa som gör att vi kommer att räkna med ett visst datums före och efter. 

Känslan - av att idag är det fortfarande före... Övertygelsen - att vettvillingen i Kreml och hans gelikar grundligt måste besegras och de ryska försöken att bestämma världsordningen förhindras.

PS. På Spotify finns bl a följande inspelningar av tredje symfonin: Karajans berömda inspelning på DG med Berlinfilharmonikerna. Serge Baudos inspelningar av samtliga symfonierna med de tjeckiska filharmonikerna är också mycket bra. 

Foto: Konserthuset, Nadja Sjöström

Djävulskap i svampskogen

Två dagar i rad har jag varit på jakt efter kungen bland höstsvamparna, Karl Johan. I dikesrenen bara hundra meter från mitt sommarviste såg jag nämligen i förrgår redan på håll en präktig sopp, som signalerade att det nu förmodligen var dags, att det sannolikt var skördetid.

De senaste veckornas regn har vattnat markerna så pass att förhoppningarna om höstsvampen trots sommarens torka tett sig alltmer realistiska. Jag har alltså gått i väntans tider, beredd. Även om det hittills i år inte kryllat av svamp visar det sig nu i alla fall möjligt för den som söker att finna - solitärer snarare än grupper och överflöd.

Den där välväxta soppen som ringde skördetid visade sig inte vara en KJ, utan en sällsynthet som fick mig att haja till när jag lossade den från marken. De flesta soppar är riskfri föda om än mera sällan någon kulinarisk sensation - ja, förutom KJ då och någon till. 

Men här stod jag inför ett undantag, en färgstark djävulssopp, som visserligen inte är dödligt giftig men definitivt vid konsumtion ger ont i magen. Någon risk att man sammanblandar den med ätliga soppar föreligger inte. Dess brunvioletta och eldiga fot med det finmaskiga mönstret, inte vitt utan liksom blodsprängt, och med ett rörskikt i mörkaste purpur, är alltför chockerande annorlunda för att kunna förväxlas med en KJ eller en brunsopp. Och hatten sedan - blek, helt i avsaknad av den mörkbruna elegans som kännetecknar kungens.

Jag har förut någon enstaka gång stött på djävulssopp och jag läste häromdagen i UNT att ytterligare något fynd gjorts här i Uppland nyligen. I övrigt påträffas den tydligen huvudsakligen på Öland eller Gotland. Men sällsynt. 

Jag lät den djävulske ligga, men tog som sagt till mig den larmande signalen om att tiden var inne.

Jo, för det gäller att vara på plats i rätt tid. KJ är som bekant en favorit också bland insekter och parasiter. Man måste hinna före dem och helst plocka de små och mellanstora exemplaren medan de ännu uppvisar fasthet i sin bukiga fot. 

Jag får ibland för mig att KJ växer snabbare än de flesta andra svampar. När den väl skjutit upp sin mörkbruna kupol ur mossan står det inte på förrän den ståtligt exponerar sin svällande underdel, den vi kallar fot men som jag helst med ett lån från min salig far skulle vilja kalla "distriktsföreståndarebuk", den som snabbt blir en festplats för insekter och larver.

Inte så med kusinen från helvetet. Som verkar gå fri från angrepp.

Mycket riktigt. Det blev två stora stekpannor skuren KJ. Att slutligen stå där vid spisen, röra om och när svampen kokar in i sin egen buljong känna hur aromen stiger.

En av den tidiga höstens stora stunder. 

Foto: EJ (Klicka för förstoring)

 

Pär Lagerkvist (2). Den personifierade ondskan

"Bödeln satt och drack vid ett halvskumt bord inne på värdshuset. I skenet av det enda, osande talgljus som krögaren bestod hängde han stor och väldig över bordet i sin blodröda dräkt med handen om pannan där bödelsmärket var bränt in. Några hantverkare och halvfulla gesäller från kvarteren omkring skrek över stopen längre borta vid bordet, på hans sida satt ingen."

Så inleds "Bödeln" (1933) av Pär Lagerkvist i den strama effektiva stil som är ett av den här författarens främsta kännetecken. Avskalat men inte utan dramatisk nerv, som vore det skrivet direkt för scenen, skildras miljöer i två tidsplan, ett medeltida och ett från nazistiskt 1930-tal, med repliker som stiliserar den talspråkliga realismen.

Bödeln sitter skild från de andra, "tung och tidlös", respekterad och ibland tilltalad men hela tiden sluten och allvarlig. Allt medan diskussionen om hans värv pågår och växer till skräckfyllda historier om ondskans närvaro i människolivet. Inte bara det att ölet spetsats med ett tjyvafinger från galgbacken, flera av de närvarande kan även intyga den magiska styrkan i blodet från det besudlade svärdet och bödelns uppenbara beröring med det ondas läkekraft. Han är något av en frälsare, en bärare av människornas ondska, någon att lasta all ångest och skuld, all blodsutgjutelse på. 

Bödelsdrängen Galg-Lasse berättar om hur han som barn blev både besatt av och befriad från bödelns ondska, och om hur han sedan i nattens mörker modigt drar upp den mytiska alrunan, vilket för kroggästerna blir det mest övertygande beviset för de sällsamma krafter som är förknippade med galgbacken och bödelsverket. 

När väl den historien återgetts förflyttas vi till romanens andra tidsplan, som utspelar sig i en dansrestaurang i vad som liknar Weimarrepublikens Berlin med dess dekadenta nöjesliv och nazism på frammarsch. Lyxpatrasket bugar sig och smickrar bödeln när han visar sig vara en av kvällens gäster. 

"En ung man med energiskt barnsligt ansikte trädde fram för honom och gjorde ställningssteg med armen rätt i vädret. - Heil, sade han och stod ett tag förstelnad. Vände sig om och smällde ihop klackarna igen, gick tillbaka till sin plats."

Två orkestrar spelar, den ena vit och den andra svart - den senare en jazzorkester som snart kommer att utsättas för hotelser, tvång och förnedring. De hatfyllda motsättningarna spårar ur i en våldsorgie där alla fascistiska tendenser får fritt utlopp. 

Det är då som bödeln ropas fram och slutligen tar till orda i ett cirka tjugo sidor långt anförande som sammanfattar hans egen roll som odödlig representant för den ohöljda ondskan i människosläktet. Han talar inte bara till krogpubliken utan till hela mänskligheten genom tiderna. "Mänskolivet har jag sänkt i natt och mörker. Allt har jag gjort åt er." 

Han säger sig mest av allt vilja avsäga sig sitt bloddrypande uppdrag och berättar att han i det syftet sökt Gud i det avlägsna "himmelsrummet" men där endast funnit en tigande stenstod. 

Han berör också mer utförligt det särskilda fall som korsfästelsen av Kristus utgör, hur han drev in spikarna i hans tunna händer. Han var ingen frälsare, bara en vek stackare som varken förmådde avbörda en bödel eller hjälpa människorna. "Jag är er Kristus, med bödelsmärket på min panna. Sänd hit ner till er." 

Gud är död men bödeln lever i evighet, så lyder bödelns budskap. Hans längtan är att få dö som sin korsfäste broder, ja, han som innan han dog kallade honom för sin broder. Han vet dock att det inte kommer att ske. "Mitt kors skall aldrig resas." Först när mänskligheten är utplånad kan han gå ut i det eviga mörkret med sin blodiga bila.

Det är en djupt pesssimistisk skildring av ondskans närvaro i mänskligt liv och verksamhet, men som samtidigt rymmer en paradoxal humanistisk-politisk energi. Det är en tunn liten roman av otvetydig klassikerstatus som borde läsas även i vår egen tid av bödelsmärkt ondska.

____________________________________

Bilden är hämtad från https://www.vandring-gamlastan.se/