Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 31 oktober 2022

Sokolov, årgång 2022

 

Så var han då än en gång tillbaka i Stockholm en oktobersöndag - pianomusikens furste, konsertflygelns ständige utforskare. Den här gången med ett lite ovanligt program: klavermusik (ursprungligen för cembalo) av Henry Purcell och Beethovens 15 variationer och en fuga över ett eget tema, "Eroica", Ess-dur, op. 35. Sist också tre sena pianostycken av Johannes Brahms, op. 117, "Mina sorgers vaggvisor" som han en gång lär ha kallat dem.

Engelsk barockmusik är inte vad jag dagligdags lyssnar på, men troligtvis oftare borde. Att Purcell under sitt korta liv hann skapa mycket mer av värde än bara den underbara operan "Dido och Aeneas" visade Sokolov med all önskvärd tydlighet. I synnerhet tre Sviter - nr 2 i g-moll, nr 4 i a-moll och nr 7 i d-moll, som ju enligt givet barockmönster är en följd av danser, klingar med sirlig rikedom, ja nästan överrik ornamentering, balanserad av de vackra melodier som bildar stommen.  En halvtimmes flöde av den här musikens lugna intensitet kan ha en smått hypnotisk verkan om man försjunker i den med bibehållen koncentration. 

Inte heller Beethovens variationer över ett eget favorittema, kallat "Eroica", det som senare skulle bli känt genom den tredje symfonins sista sats, var mig tidigare bekant. Man upphör aldrig att förvånas över mängden av stor musik som återstår att lära känna även av de största kompositörerna. Jag blev mycket förtjust i det här stycket när jag förberedde mig genom att lyssna till några inspelningar på Youtube och Spotify av yngre ännu inte kända pianister. Kanske är det ett verk som kommit lite i ropet just nu?

Att ta ett tema, en kort tonföljd, och brodera ut det på ett antal olikartade sätt, rytmiskt, harmoniskt, tempomässigt, etc. är en kreativ utmaning som naturligtvis ett snille som Beethoven kan göra mycket av. Bara det att inledningsvis, före temat som helhet, efter ett forteackord presentera basgångens toner är ju originellt. De kontraster som följer är fyllda av både lyriskt legatospel, skuttande lustifikationer, virtuosa rusningar, yvigt mullrande i basen och som kulmen en konstfärdig fuga och en påminnelse om ursprungstemat. Ibland låter det som högtidlig parad, ibland som tjattrande ankor som retas (trettonde variationen). Det är en mestadels glad, ibland humoristisk och hela tiden mycket underhållande Beeethoven, får man nog säga.

Brahms Intermezzon, op. 117 hör till mina absoluta favoriter bland romantikens pianostycken; jag känner dem sen gammalt utan och innan. Ändå hade jag kanske inte förväntat mig att Sokolov så till den milda grad skulle infria mina förväntningar, att det var där som konserten skulle nå sin höjdpunkt. 

Det finns ju inget virtuost i dessa stycken, men däremot ett djup som det krävs en utttolkare av Sokolovs kaliber att uppenbara. Han spelade dem i aningen lugnare tempo än vanligt, särskilt nr 2. Vilket gjordes av omsorg om harmoniken i de komplexa ackorden som med Sokolovs skickliga pedalering rent av drog åt Debussy-hållet, men samtidigt upprätthöll ackordens distinkta karaktär. Jag har aldrig hört dessa intermezzon mer gripande utförda.

Vilken dynamik i anslaget, vilken musik! Publiken andlös i återhållen inre extas. Nej, jag talar inte bara för mig själv. Det bjuds sådana där magiska stunder i Sokolovs konserter, det är därför han dyrkas av dem som mer än en gång erfarit detta.

Sedan vidtog det jag brukar kalla avdelning tre: extranumren. Det finns inget publikfriande i Sokolovs uppträdande, det är tvärtom strikt ritualiserat (likt en butlers, som jag såg att någon träffande betecknat det som) och sedan tidigare byggt på en tyst överenskommelse om ett generöst antal extranummer. I Stockholm brukar det bli sex, vilket besannades även denna gång. 

Efter att ha rest sig från pianopallen och bugat sig som tack för det stormande applåderna går han lugnt ut från scenen. Återkommer efter en stund, bugar artigt mot både salongen och den fullsatta körläktaren och går sedan i samma lugna takt ut igen. Kommer tillbaka, ställer sig vid pallen och bugar sig på samma sätt åt båda hållen - och går ut. 

När han nästa gång återkommer vet vi att han efter bugningarna kastar frackskörten bakåt och slår sig ner för att exekvera första extranumret. I fortsättningen kommer han att komma in, vända och återkomma till varje nytt extranummer. 

Publiken tystnar, han sänker båda händerna och fingrarna börjar löpa som småfågelvingar över klaviaturen i ett preludium av Rachmaninov. Det är ett preludium ur op. 23 med tempobeteckningen Presto, vilket när sista tonen klingat ut får publiken att resa sig och ge uttryck åt det tidigare återhållna jublet inombords.

Ytterligare fem gånger kommer han att slå sig ner vid flygeln, med ännu ett preludium av Rachmaninov, två mazurkor och ett preludium av Chopin och allra sist ett preludium av Johann Sebastian Bach i h-moll, BWV 855a (arr. Siloti). Med detta sistnämnda stycke - där ena handen spelar ett rörligt preludium så lent som vore det en annans hand i ett annat rum, medan andra handen låter en melodi formas av tunga men glest droppande toner, och där händerna halvvägs turas om att dynamiskt träda i förgrunden - avslutades en minnesvärd konsert.*

PS. Sokolov är som bekant ryss, men sen många år bosatt i Italien. I mars i år gav han en konsert i Konzerthaus Wien där samtliga intäkter gick till stöd för Ukraina. 

_____________________________

* Víkingur Olafson spelar detta preludium på sin Bach-skiva från 2018 (Spotify här).

Foto: Oscar Tursunov

fredag 28 oktober 2022

Dagarna går. Varia om hösten.


Dagarna går utan att något blir skrivet. Det måste det ju inte heller. Sommarens omläsning av Pär Lagerkvist tänkte jag i alla fall ägna ännu några rader. Dock inte här och nu.

Inåtvänd upptas jag alltmer av tidens flykt - timmarnas, dagarnas, veckornas. Även årstidernas, som nu när lövfällningens och vissnandets månad allt snabbare löper in mot novembermörkret och vinterns lamp- och stearinljus. Varje solig dag värd en notering.

Vad annat än välsignelser i det lilla finns att glädjas åt när det som sker i det stora i så hög grad präglas av krig och katastrofer, av idel lögner, sabotage och värsta sortens förbrytelser. Inte ens gamla kusliga begrepp som terrorbalans tycks längre gångbara; medvetandet om kärnvapenkrigets immanenta självdestruktivitet ter sig bortträngd. Kvar står ännu hoppet till de tappra ukrainska försvararna. Och kanske kan de modiga unga kvinnorna i Iran välta de förbannade mullorna över ända?

Om Ukrainas terroriserade civilbefolkning läser jag reportage på reportage, och jag undrar hur länge en människa står ut omgiven av söndersprängd bebyggelse, utan kranvatten och elektricitet och under ständigt hot om ännu värre bomber. Ukrainas försvar, som också är vårt, borde genast förstärkas med effektivast möjliga luftvärn och de konventionella vapen som krävs för att krossa Putin och hans allt smutsigare överväganden. Helst innan megalomanin punkteras och övergår i förödmjukelsens otyglade raseri. 


Bland glädjeämnena finns ändå alltid musiken. Efter filharmonikernas konsert - med dirigenten Alan Gilbert och pianisten Inon Barnatan - i Mozarts 25:e pianokonsert har jag ånyo hamnat i en Mozartperiod. Tjugofemman hör inte till dem jag känner bäst, den blev något av en nyupptäckt. 

Visst är det Mozart, omisskännlig Mozart. Ingen annan kan med en så förledande tillgänglighet så ofta överträffa sig själv med sin egen sinnrika och virtuosa klassicism. Och för ovanlighetens skull är det inte ett Andante som fångar mig allra mest, utan snarare de båda omgivande satsernas dramatiska liv och rörelse. 

Det är solen och skuggorna i det mozartska lynnet man behöver i tider som dessa. Första satsens uppfordrande tema - da-ta-ta-ta´ - är sannerligen ingen banalitet i den behandling som det vartefter ges. Jag vill gärna rekommendera Piotr Anderszewskis inspelning med Chamber Orchestra of Europe (som finns på Spotify).

Bland glädjeämnena även en och annan dokumentärfilm. Teven bjuder inte på mycket som lockar mig längre och därför missar jag ibland dokumentärer som verkligen kan vara av stort intresse, även när de som nyligen skildrar ett stycke färsk amerikansk samtidshistoria. Jag blev i helgen på ett skrämmande sätt påmind om att demagogen Donald Trump fortfarande i hög grad har ett fast grepp om det republikanska partiet, trots bedrägerierna och uppenbart maktmissbruk. 

Att se senatorer kröka rygg för denne lögnaktige narcisssist av fruktan för att deras karriärer annars vore till ända, är omskakande när det så uppenbart handlar om en amerikansk president som hellre uppviglar sina värsta och mest våldsbenägna anhängare till statskupp än erkänner sitt valnederlag. Stormandet av Capitolium, var och är så chockerande att jag inser att jag tidigare värjt mig mot insikten om allvaret i det som skedde. Och denne Trump är still going strong, ständigt beredd att rida på en vämjelig kökkenmödding av rasism, sanslösa konspirationsteorier och reaktionär populism.

En helt annan typ av dokumentär är "Vulkanjägarna - den inre elden" (2022) av Werner Herzog, filmmakaren som aldrig gör någonting ointressant. Den här gången är det inte han själv som filmat de spektakulära naturkrafter som fascinerar många med mig, även om vi aldrig önskat oss mer än att få bevittna ett utbrott på behörigt avstånd. Inte som vulkanforskarna Katia och Maurice Krafft, som ville komma dessa naturfenomen så nära som möjligt med de risker som det innebär. Det är ur detta pars rika filmarkiv som Herzog sammanställt en film som samtidigt blivit till en hyllning av deras besatthet av lavafloder, askmoln och de omskapade fysiska och sociala landskap som blir följden av dessa ohejdbara eruptioner från jordens inre. 

Paret Krafft ägnade hela sitt liv och sin verksamhet åt att jorden runt dokumentera vulkanutbrott. Varhelst en rökpelare rapporterades ur en krater och folk evakuerades undan en väntande förödelse skyndade paret Krafft till för att så nära som möjligt följa förloppet i dess skrämmande obestämbara förlopp. De föll till sist offer för en extremt het och hastigt framvällande lavin bestående av gas och glödande aska, det som med en fackterm kallas ett pyroklastiskt flöde, från Mount Unzens utbrott i södra Japan 1991. 

Det är en på flera sätt märkvärdig film som Herzog skapat med tillägg bara av has egna sparsamma kommentarer voice over, och skickligt vald musik av Verdi, Fauré med flera kompositörer av requier som enda musikaliska ackompanjemang. Existentiellt, estetiskt, moraliskt, och i det här fallet även naturvetenskapligt, intresseväckande blir det ju oftast när Herzog är i farten. Han har alltid haft ett gott öga till excentriker och besatta, och här inser han att han själv bara behövs som förmedlare av ett fantastiskt filmmaterial som jag vet att jag kommer att återvända till. (Filmen finns på Svt Play ett år framåt).

Ja, vad var det för inre eld som väcktes även hos mig när jag som barn konfronterades med de fantastiska fotona från ett vulkanutbrott på Hawaii på de där skivorna till View-Mastern som gav illusionen av tredimensionalitet? Det var mäktigt, det var vackert, det var ogripbart. Och det var samtidigt på ett tydligt om än distanserande sätt förenat med fara, med livsfara. Hur nära kunde en kameraman komma?


Bland glädjeämnena till sist också en ny liten hund, Doro, hitrest från sydspanska gator till Uppsalas parker och ett permament hem hos oss, ett pensionärspar som från och med nu är hans husse och matte. Två år gammal och med en massa energi i kroppen försöker han få oss att tro att vi är allt annat än pensionärer. Redan uppmärksam och följsam, och framför allt lycklig att kunna göra oss lyckliga med sin tillgivenhet och sitt gensvar. 

Foto: EJ.

tisdag 4 oktober 2022

I oktobersol


 
Jag gick till Gamla kyrkogården i den skarpa oktobersolen, i dess låga bländande sken. Jag skulle städa och smycka graven för hösten. Knappt märkbar vind fick ändå lönnlöven att släppa taget och som vingliga fjärilar landa i gruset och färglägga det. 

Spaden, räfsan, krattan och en kanna vatten. Ljungen stod strax i silver och violett mot den ljusgrå stenen. 

Jag fortsatte en stund att gå omkring på gångarna där jag har flera "andra som gått före mig",  som de gamle sa i min ungdom. Noterade en del nya obekanta, men även namn som påminde om att jag bott i stan i över fem decennier och en gång i världen kände till, snarare än lärde känna, folk som nu inte längre figurerar i media eller allmänna medvetandet.

Ja: "En gång ska du vara en av dem som levat för längesen", som den vise Pär Lagerkvist skaldade. Solen sjönk och denna strålande oktoberdag gick också den mycket snart till ända. 








Foto: EJ


lördag 1 oktober 2022

Maestro Blomstedt med krigstidsmusik

Herbert Blomstedt dirigerade filharmonikerna i två enastående symfonier i Stockholms konserthus i förra veckan; den ena - Brahms fjärde och sista - spelas med all rätt ofta, den andra - Arthur Honeggers tredje, den "liturgiska" - spelas däremot orättvist sällan. 

Det är alltid med stora förväntningar man återser vår allra främste i dirigentvärlden. Inte mindre nu när han nått sitt 95:e levnadsår och fortfarande turnerar världen runt. I våras spreds en oroande bulletin om att han tvangs ställa in några konserter på grund av att han ramlat, men uppenbarligen utan värre skador än att han nu återupptagit sitt turnéprogram. 

Han dirigerade sittande men var i övrigt sig lik med sin vackra gestik. Denna gång visade han även sin pedagogiska sida i en kort och livfull presentation av Honeggers symfoni. Musikens basala struktur illustrerades med egna ljudhärmande inslag, och publiken förbereddes på brutala attacker från bleck och basar, tonala projektiler som stiger och faller, men också på den ljusa tonslingan i piccolaflöjtens högsta register i slutet av mellansatsen.

Det är alls ingen religiös musik, hävdade Blomqvist trots symfonins beteckning och satsernas "överskrifter" med klara referenser till den katolska dödsmässan. Blomqvist ville väl framhålla musikens karaktär av "krigstidsmusik", tillkommen som den är strax efter andra världskrigets slut, och att den rent musikaliskt sett saknar liturgisk anknytning.

Det är lätt att associera både första och sista satsens tonspråk till krigets vanvett - med blandningen av taktfast hetsande marscher och brutala krigsmaskiners oljud - som i ett slags sekulärt "Dies  Irae" (Vredens dag). Honegger var visserligen melodiker, men som den modernist han var laddade han ofta ackorden med så mycket dissonans som bara var möjligt. Här finns således avsnitt som i kärvhet inte står Stravinskijs "Våroffer"efter.

Mellansatsens Adagio - "De profundis clamavi" (Ur djupen ropa vi) - erbjuder ett huvudsakligen lyriskt andrum, ett flöde av skimrande klanger som småningom samlar sig till ett par skärande utbrott innan musiken åter blir lyrisk och stillas i sirliga flöjttoner.

Sista satsen - "Dona Nobis Pacem" (Herre giv oss fred) - börjar med ljudet av avlägsna taktfasta rörelser - ett sorgetåg? Eller trupper som obevekligen närmar sig omgivna av ett tilltagande krigsmuller? Projektiler stiger och faller; striderna är inte över. Marschen når sin kulmen i ett par utdragna ackord som måste vara symfonins mest komplexa. Sedan följer några minuters vilsam frid eller fred, en oändlig lisa för det omskakade sinnet, med serena toner från flöjter, träblås, stråkar och slutligen en soloviolin. 

Jag har tidigare skrivit om Honeggers musik, och det råder inga tvivel om att han är en av 1900-talets största symfoniker. För snart tio år sen umgicks jag under en period med även hans övriga symfonier, som är fem till antalet. De är alla mycket hörvärda, i synnerhet de tre sista. 

Jag har nu under veckan som gått, i denna tid av eskalerande krig i Europa, om och om igen lyssnat till trean i olika inspelningar, inspirerad av Blomstedts framförande och med Ukraina ständigt i åtanke. 

Jag är inte särskilt spekulativt lagd men har blivit alltmer övertygad om att vi befinner oss i ett avgörande skede beträffande framtiden, att endera dagen något kan inträffa som gör att vi kommer att räkna med ett visst datums före och efter. 

Känslan - av att idag är det fortfarande före... Övertygelsen - att vettvillingen i Kreml och hans gelikar grundligt måste besegras och de ryska försöken att bestämma världsordningen förhindras.

PS. På Spotify finns bl a följande inspelningar av tredje symfonin: Karajans berömda inspelning på DG med Berlinfilharmonikerna. Serge Baudos inspelningar av samtliga symfonierna med de tjeckiska filharmonikerna är också mycket bra. 

Foto: Konserthuset, Nadja Sjöström



måndag 12 september 2022

Djävulskap i svampskogen


Två dagar i rad har jag varit på jakt efter kungen bland höstsvamparna, Karl Johan. I dikesrenen bara hundra meter från mitt sommarviste såg jag nämligen i förrgår redan på håll en präktig sopp, som signalerade att det nu förmodligen var dags, att det sannolikt var skördetid.

De senaste veckornas regn har vattnat markerna så pass att förhoppningarna om höstsvampen trots sommarens torka tett sig alltmer realistiska. Jag har alltså gått i väntans tider, beredd. Även om det hittills i år inte kryllat av svamp visar det sig nu i alla fall möjligt för den som söker att finna - solitärer snarare än grupper och överflöd.

Den där välväxta soppen som ringde skördetid visade sig inte vara en KJ, utan en sällsynthet som fick mig att haja till när jag lossade den från marken. De flesta soppar är riskfri föda om än mera sällan någon kulinarisk sensation - ja, förutom KJ då och någon till. 

Men här stod jag inför ett undantag, en färgstark djävulssopp, som visserligen inte är dödligt giftig men definitivt vid konsumtion ger ont i magen. Någon risk att man sammanblandar den med ätliga soppar föreligger inte. Dess brunvioletta och eldiga fot med det finmaskiga mönstret, inte vitt utan liksom blodsprängt, och med ett rörskikt i mörkaste purpur, är alltför chockerande annorlunda för att kunna förväxlas med en KJ eller en brunsopp. Och hatten sedan - blek, helt i avsaknad av den mörkbruna elegans som kännetecknar kungens.


Jag har förut någon enstaka gång stött på djävulssopp och jag läste häromdagen i UNT att ytterligare något fynd gjorts här i Uppland nyligen. I övrigt påträffas den tydligen huvudsakligen på Öland eller Gotland. Men sällsynt. 

Jag lät den djävulske ligga, men tog som sagt till mig den larmande signalen om att tiden var inne.

Jo, för det gäller att vara på plats i rätt tid. KJ är som bekant en favorit också bland insekter och parasiter. Man måste hinna före dem och helst plocka de små och mellanstora exemplaren medan de ännu uppvisar fasthet i sin bukiga fot. 

Jag får ibland för mig att KJ växer snabbare än de flesta andra svampar. När den väl skjutit upp sin mörkbruna kupol ur mossan står det inte på förrän den ståtligt exponerar sin svällande underdel, den vi kallar fot men som jag helst med ett lån från min salig far skulle vilja kalla "distriktsföreståndarebuk", den som snabbt blir en festplats för insekter och larver.

Inte så med kusinen från helvetet. Som verkar gå fri från angrepp.

Mycket riktigt. Det blev två stora stekpannor skuren KJ. Att slutligen stå där vid spisen, röra om och när svampen kokar in i sin egen buljong känna hur aromen stiger.

En av den tidiga höstens stora stunder. 



Foto: EJ (Klicka för förstoring)


 

onsdag 31 augusti 2022

Pär Lagerkvist (2). Den personifierade ondskan

"Bödeln satt och drack vid ett halvskumt bord inne på värdshuset. I skenet av det enda, osande talgljus som krögaren bestod hängde han stor och väldig över bordet i sin blodröda dräkt med handen om pannan där bödelsmärket var bränt in. Några hantverkare och halvfulla gesäller från kvarteren omkring skrek över stopen längre borta vid bordet, på hans sida satt ingen."

Så inleds "Bödeln" (1933) av Pär Lagerkvist i den strama effektiva stil som är ett av den här författarens främsta kännetecken. Avskalat men inte utan dramatisk nerv, som vore det skrivet direkt för scenen, skildras miljöer i två tidsplan, ett medeltida och ett från nazistiskt 1930-tal, med repliker som stiliserar den talspråkliga realismen.

Bödeln sitter skild från de andra, "tung och tidlös", respekterad och ibland tilltalad men hela tiden sluten och allvarlig. Allt medan diskussionen om hans värv pågår och växer till skräckfyllda historier om ondskans närvaro i människolivet. Inte bara det att ölet spetsats med ett tjyvafinger från galgbacken, flera av de närvarande kan även intyga den magiska styrkan i blodet från det besudlade svärdet och bödelns uppenbara beröring med det ondas läkekraft. Han är något av en frälsare, en bärare av människornas ondska, någon att lasta all ångest och skuld, all blodsutgjutelse på. 

Bödelsdrängen Galg-Lasse berättar om hur han som barn blev både besatt av och befriad från bödelns ondska, och om hur han sedan i nattens mörker modigt drar upp den mytiska alrunan, vilket för kroggästerna blir det mest övertygande beviset för de sällsamma krafter som är förknippade med galgbacken och bödelsverket. 

När väl den historien återgetts förflyttas vi till romanens andra tidsplan, som utspelar sig i en dansrestaurang i vad som liknar Weimarrepublikens Berlin med dess dekadenta nöjesliv och nazism på frammarsch. Lyxpatrasket bugar sig och smickrar bödeln när han visar sig vara en av kvällens gäster. 

"En ung man med energiskt barnsligt ansikte trädde fram för honom och gjorde ställningssteg med armen rätt i vädret. - Heil, sade han och stod ett tag förstelnad. Vände sig om och smällde ihop klackarna igen, gick tillbaka till sin plats."

Två orkestrar spelar, den ena vit och den andra svart - den senare en jazzorkester som snart kommer att utsättas för hotelser, tvång och förnedring. De hatfyllda motsättningarna spårar ur i en våldsorgie där alla fascistiska tendenser får fritt utlopp. 

Det är då som bödeln ropas fram och slutligen tar till orda i ett cirka tjugo sidor långt anförande som sammanfattar hans egen roll som odödlig representant för den ohöljda ondskan i människosläktet. Han talar inte bara till krogpubliken utan till hela mänskligheten genom tiderna. "Mänskolivet har jag sänkt i natt och mörker. Allt har jag gjort åt er." 

Han säger sig mest av allt vilja avsäga sig sitt bloddrypande uppdrag och berättar att han i det syftet sökt Gud i det avlägsna "himmelsrummet" men där endast funnit en tigande stenstod. 

Han berör också mer utförligt det särskilda fall som korsfästelsen av Kristus utgör, hur han drev in spikarna i hans tunna händer. Han var ingen frälsare, bara en vek stackare som varken förmådde avbörda en bödel eller hjälpa människorna. "Jag är er Kristus, med bödelsmärket på min panna. Sänd hit ner till er." 

Gud är död men bödeln lever i evighet, så lyder bödelns budskap. Hans längtan är att få dö som sin korsfäste broder, ja, han som innan han dog kallade honom för sin broder. Han vet dock att det inte kommer att ske. "Mitt kors skall aldrig resas." Först när mänskligheten är utplånad kan han gå ut i det eviga mörkret med sin blodiga bila.

Det är en djupt pesssimistisk skildring av ondskans närvaro i mänskligt liv och verksamhet, men som samtidigt rymmer en paradoxal humanistisk-politisk energi. Det är en tunn liten roman av otvetydig klassikerstatus som borde läsas även i vår egen tid av bödelsmärkt ondska.

____________________________________

Bilden är hämtad från https://www.vandring-gamlastan.se/

söndag 28 augusti 2022

Källorna i urskogen

Det finns gömda och glömda platser i ens närhet som förtjänar att uppmärksammas mer än vad som vanligtvis blir fallet. Man behöver inte åka till spektakulära Blå grottan på Capri eller Grotte de Han i Belgien för att uppleva naturfenomen utöver det vanliga.

I ett naturskyddsområde nära Tärnsjö i Heby kommun, Uppsala län, finns Ingbokällorna. I den orörda skogens trolska famn ligger ett par källor som inte torkar ut i första taget. Via underjordiska tillflöden från Ingboåsen pulserar vatten här och var upp ur den slamartade sandbottnen, vackert blågrönskimrande, utan att den spegelblanka ytan avslöjar det minsta av skeendet. 






En dag när solen lyser upp det klara grunda vattnet ser man småspigg och en och annan bäcköring simma omkring. Och plötsligt får man syn på ett av de där tillflödena, som likt munnar öppnas och spottar ut avsevärda mängder vatten ur underjorden. (Klicka för förstoring; i kanten av den vita fäcken syns öppningen i bottnen.)


Källor som dessa har ju alltid ansetts hälsobringande, i synnerhet om de i likhet med Ingbos rinner norrut. Jag tog dock ingen handfull vatten eftersom jag inte tror den rår på Mr P, min ständige följeslagare. 

Nynnade i stället för mig själv några rader av en gammal psalm som dök upp ur minnets gömslen. Jag citerar ur minnet och ber om ursäkt för eventuella minnesfel: 

Källa så klar, vatten du har, tidernas torka aldrig dig når, O huru väl, där är ro för min själ. Vila mitt trötta hjärta där får.
____________________________

Med tack till vännerna Bowald som förde oss till källorna.

måndag 15 augusti 2022

Sommarprojektet: Pär Lagerkvist (1)


Jag har länge tänkt återvända till Pär Lagerkvist (1891-1974) för omläsning av några av hans viktigaste verk. Han räknades en gång i världen som en av de största svenska författarna och var betydelsefull även för mig, då på 60-talet, när jag som tonåring läste praktiskt taget allt av honom, även en del dramatik och essäer. 

Akademiledamot (1940), Nobelpristagare (1951) och i hög ålder fortfarande produktiv tillhörde han dem som sålde sin senaste roman i stora upplagor. Han var hyllad och respekterad av såväl parnassen som en brett bildad allmänhet. Sista romanen - "Mariamne" - köpte jag och läste när den kom 1967, vilket onekligen börjar bli bra länge sen.

Lagerkvists brottades med de eviga frågorna om livet och döden, ondskan och godheten, kärleken och lidandet i en värld där den förtröstansfulla fromheten i det småländska barndomshemmet inte utan vidare kunde gå i arv. Undra på att mitt tonåriga jag fann Lagerkvist intressant och läsvärd; trots den stora åldersskillnaden delade vi erfarenheter av en uppväxt med bibelläsning i en trosgemenskap som tidigt ställde existentiella frågor på sin spets.

Jag tog fram de gamla pocketböckerna i Delfin-serien, dem man fick för det facila fasta priset 3:50, tryckt på omslaget. I Lagerkvists fall, liksom i många andra, stod grafikern och målaren Svenolof Ehrén för de konstnärliga omslagen. Det långt ifrån träfria papperet har gulnat ordentligt i kanterna, men böckerna är ändå efter alla år i hyllan fullt brukbara.

"Onda sagor" (1924), "Gäst hos verkligheten" (1925), "Själarnas maskerad" (1930), "Bödeln" (1933) och "Dvärgen"(1944) - samtliga utom den sistnämnda kan hänföras till kortprosa/noveller eller kortromaner. Jag återkommer till efterkrigsromanerna, där framför allt "Barrabas" (1950) är hans mest framgångsrika.

Läser man Pär Lagerkvist idag? Tidningarnas dödsannonser vittnar om att han i varje fall överlevt som poet; rader från några av hans mest kända dikter är vanligt förekommande i det sammanhanget. "En gång ska du vara en av dem som levat för länge sen..." Hur det förhåller sig med romanerna är väl mer oklart, men jag ser på nätet att flera finns i nyutgåvor. 

Av de onda sagorna är det bara två jag omedelbart känner igen: "Far och jag" och "Hissen som gick ned i helvete". Den förstnämnda beskriver Anders, en liten känslig grabb på utflykt med sin far, stationskarlen vid järnvägen med rätt att röra sig fritt längs banlinjen. Har man en gång läst Lagerkvist är det nog denna utflykt man i första hand kommer ihåg, mest troligt  den version som finns i "Gäst hos verkligheten". 

Som ond saga är den mörk och äventyrlig och slutar i en skrämmande skildring av hur de båda överraskas av ett okänt, plötsligt framrusande tåg, som med nedsläckta vagnar och eldgnistrande lokomotiv passerar och försvinner i ett mörker som pojken fruktar som sitt eget, med aningar om den ångestskapande verklighet han går till mötes och som är en annan än faderns trygga och vissa.

I "Gäst hos verkligheten" är den där promenaden med fadern på banvallens sliprar i stället en åktur på trehjulig tralla. Färden går genom skog och mark i nordisk sommar, en lycklig färd med morföräldrarnas lantgård som mål. Småjordbrukarnas verklighet skildras realistiskt med samma sinnrikhet som familjelivet i det lilla stationssamhället med dess folkliv kring stationen och järnvägsrestaurangen och med sonen Anders som huvudperson. 

Det är en utvecklingsroman som i tre avsnitt berättar om Anders som liten, som tolvåring och som yngling på väg ut i livet på egen hand. Det genomgående temat är kamp med att bemästra dödsskräcken, bön om individuation till eget liv, med allt vad det innebär av utbrytningsförsök från hemmets allvarstyngda religiositet.

Det som nu berörde mig mest var mellandelen, där dödsmedvetandet förstärks av  mormoderns död och därefter också genom den "bröstsjukdom" som drabbar Anders själv. Han tar sin tillflykt till en sten han hittat i skogen, en flat sten som med bara några tum höjer sig över den mossiga marken och som han gör till sin egen. Här kämpar Anders med brinnande böner till Gud, vädjanden om liv för nära och kära, bön som stegras till extas.

Han uppsöker stenen än en gång när han som yngling upplever hur "all grund glider undan för en" och samtidigt upptäcker att det går ändå. Utan gudstro, utan att falla på knä, begär han endast att få leva, bön i det tysta som ett slags "hymn till livet"

Inte ens den unga kvinnan i Frälsningsarmén som till en början attraherar honom förmår rädda honom tillbaka till tron. Efter väckelsemötet väntar han på henne och de promenerar tillsammans. Han märker då att han inte kan förlika sig med den visshet, renhet och godhet som hon utstrålar, något av samma kärleksfullhet som finns i hemmet. Det gör honom beklämd och väcker lusten att häda och riva ned det hon representerar; han kan helt enkelt inte dela den känsla av ödeläggelse och tomhet han bär på. De skils åt och han känner sig befriad.

Bokens sista mening lyder: "Så slutade den första ungdomen bara i upplösning, oredlighet, förvirring."
 
Det är intressant att Lagerkvist redan för hundra år sedan så tydligt beskriver en modern variant av andlighet genom sin protagonists flykt med trosproblemen till en sten i skogen. Jag tänker på den diskussion som förts i anslutning till vissa religionsvetenskapliga undersökningar av naturdyrkan hos sekulära nordbor, med inte minst skogen som något att hålla heligt, ett alternativ till traditionell religionsutövning.* 

Lagerkvists berättelse om en barndom och uppväxt i Småland kring förra sekelskiftet tror jag, trots prägeln av gammaldags fromhet, är relevant även för moderna och mycket yngre läsare än jag.  Det är när allt kommer omkring ganska likartade, tidlösa frågor av den art vi kallar existentiella som det handlar om. Och frigörelsen från givna band och konventionella mönster är förvisso inte en angelägenhet bara för dem med uppväxtmiljöer som Anders och min egen.
________________________________

* David Thurfjell: "Granskogsfolk", som jag själv inte läst, förmodar jag har en del att säga om denna form av privatreligiositet. 

söndag 14 augusti 2022

Ormens ägg och yngel

De mordiska islamofascistiska krafterna nådde till sist Salman Rushdie och skadade honom mycket svårt. En demokratisk värld upprörs över knivdådet i New York utfört av en av alla dessa religiösa fanatiker, idiotiskt övertygade om belöningar i paradiset för mord på hädiska och humoristiska meningsmotståndare. Dessbättre tyder de senaste rapporterna på att Rushdie i alla fall överlever. 

Vi får inte glömma vilken orm som la ägget. Det är inte bara så att gärningar som dessa möjligggörs av att vilsna 24-åriga vettvillingar fullproppas med jihadistiskt hatprat på nätet. Det är många som i likhet med Hadi Matar, gärningsmannen, tar ayatollornas läror och så kallade fatwor på fullaste allvar. Och det var ayatolla Khomeini, Irans högsta politiska och andliga ledare 1979-1989, som utfärdade fatwan som anbefallde mord på Salman Rushdie. Och nu prisas följdriktigt Hadi Matars gärning i iransk press!

Jag känner vanmäktig ilska och förakt för dessa våldsdyrkande islamister och har speciellt svårt att finna ord för min avsky mot mäktiga toyalallor av Khomeinis sort. Ett uttryck från bibeln kommer för mig: "I huggormars avföda" - som det heter i 1917 års bibelöversättning.  I nya bibeln (2000) låter det så här när Jesus (profet även inom islam) inte skräder orden:

Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet. Huggormsyngel, hur skulle ni kunna säga något gott, ni som är onda? (Matteus 12: 33-34)

En av rubrikerna i den iranska tidningen Khorashan daily igår: "Satan är på väg till helvetet". 

Må de själva brinna i det helvete som ingår i deras egen primitiva föreställningsvärld!  

tisdag 9 augusti 2022

Sensommarens intåg

En vecka in i augusti och sensommarstämningarna infinner sig inte bara på grund av den oavvisliga almanackans enkla matematik. Hallonen redan ett passerat kapitel, vinbär och körsbär plockade och plommonen nedskakade och infångade, i år ett kollektivt arbete med utsträckt lakan. 

Ett och annat omoget äpple dunsar i marken och det är väl vad som förutom potatisen resterar av årets skördande. Nej, jag får inte glömma havtornsbusken, vars grenar nu tyngs mot marken av stora mängder av de guldglimmande bären.

Det har varit alldeles för torrt alldeles för länge. Gräset har svetts och börjat likna halm.  Väderprofeternas löften om fronter västerifrån har inte hållit vad de lovat; de hinner inte sällan tömma det mesta av sitt vatten innan de når Uppland. 

Jag har som jag brukar gått längs grusvägens dikeskanter och spanat efter Johannesört till brännvinet. Stånden är mycket få i år och knopparna hotar att torka innan de går i blom. Renfanan, den bittra, tycks tåligare och finns i riklig mängd, men den är jag ju inte intresserad av. 

Jag fick trots allt ihop tillräckligt med blommor för att sätta en essens av Hypericum perforatum, som med sin rubinröda färg och milda smak är den egenkryddade snaps jag först och främst vill bjuda både mig själv och andra på. Därjämte även en på havtorn.

Hypericum är ju en gammal medicinalväxt med en fascinerande mytologi. Det finns en anknytning till min läsning av Lagerkvists "Bödeln" i det att ett av växtens namn anspelar på Johannes Döparens blodiga halshuggning. Ur det mannablod som droppade ned på avrättningsplatsen växte denna ört, som sålunda gav upphov till namnet, ett av många.

Ordentligt med regn kom till sist med väderomslaget häromdagen. Jag upphör aldrig att förundras över regnets välsignande verkan, givetvis då i de måttliga mängder som jorden förmår svälja. De döende gräsmattorna flammar åtminstone fläckvis åter upp i grönska, luften rensas och när solen visar sig på nytt och temperaturen stiger känns det som om högsommaren fått en nystart.

Jag sitter bakom stockrosorna på den lilla stugans veranda och läser vidare i Pär Lagerkvists verk. Omväxlar med en dagbok av Cees Nooteboom - "533. A Book of Days" - som jag lyckligtvis varseblev på nätet i engelsk översättning. Det är anteckningar från i första hand hans andra hem på Menorca under åren 2014-2016. Intelligenta iakttagelser och reflektioner av det slag som jag är så svag för. Kaktusarnas blommor, sköldpaddans gång över terassen blandas med essäistiska kommentarer till Elias Canettis envetna fiendskap med döden och Gombrowics` dagböcker.

Jag läser DN noggrannare än vanligt, det vill säga nyhetsdelen. Kulturdelen lider av en beklaglig sommartorka som kan liknas vid gräsmattans status före regnet, med andra ord en ännu större slagsida åt popkulturen än vanligt. Reportagen från den vida men ändå nära världen är däremot ofta mycket bra, inte minst de från Ukraina.

Jag läste häromdagen att de tidvis av inrikes flyktingar överfulla tågen går som vanligt i Ukraina; förutsatt att rälsen är intakt går tågen tabellenligt. Det är som bekant mer än man kan säga om vår egen järnvägstrafik. 

Man upphör inte att glädjas över ljusglimtar som dessa, över både små och stora tecken på den tapperhet och beslutsamhet som det ukrainska folket visar i en svår situation. Och man får innerligt hoppas att väst har politiskt och ekonomiskt mod nog att fortsätta sitt odelade stöd till deras försvar. Ett halvår snart har kriget pågått och ännu är inte tyrannen och hans anhang i Kreml besegrade. Må det ske!

Foto: EJ
(Bilderna kan klickas och förstoras!)

söndag 3 juli 2022

Till låns



I de rubbade rutinerna slår saknaden till, obarmhärtigt medvetandegörande. En av oss är inte här. En av oss kommer inte längre till fikat för några skinkbitar i den genomskinliga asken. 

Att kalla på henne är inte lönt för hon hörde ju så illa på äldre dar, och att gå ut och hämta henne är inte heller längre möjligt. Hennes dofter lär ännu finnas kvar här och var i gräset runtom gårdens hus, men vi har ju inte den sortens karta över tillvaron.  
 
Vi har ärenden i stan till veckan och det blir inte lättare att återvända till lägenheten och stadsmiljön. Inget rastande i Vasaparken och kvarteren däromkring, där hon också hörde hemma. Hon som vid hemkomsten alltid kollade läget och noga markerade att hon var tillbaka.

Jag ägnar den här sommaren åt omläsning av Pär Lagerkvist. Inte konstigt att en rad ur en av hans mest citerade dikter har ekat inom mig sen i fredags: 

Allt är givet människan som lån.

Livets villkor kan se så ut. Andras såväl som vårt eget liv ett lån - och allt ska tas ifrån oss. Alice levde ett långt liv i hundår räknat och vi visste att hon inte hade lång tid kvar. En vacker högsommardag med prunkande pioner gick lånet ut, det var i fredags.

Ändå är det obegripligt att vi inte längre ska se henne snedda över gatan och som vanligt på nytt göra sig hemmastadd genom att på strategiska punkter - där och där och där och där - meddela sin närvaro. 

Foto: EJ

torsdag 30 juni 2022

Sorgen efter Alice



Den här aftonen blev den sista med vår kära Alice som vi förunnats leva tillsammans med under de sista av hennes fjorton år i livet. Hennes goda hjärta fick arbeta allt hårdare och högsommarvärmen gjorde till sist dagen till en plåga.

Vi hade hoppats på ett liv med henne åtminstone den här sommaren ut, men nu blev det inte så. Det är mycket ledsamt, och tomheten och saknaden efter denna milda och väna varelse kommer den närmaste tiden att vara det som uppfyller oss mest av allt.

Alice begravdes för bara ett par timmar sedan här ute på landet bredvid stenen som markerar Issas grav för tre år sedan. Två hundar som satt prägel på vårt pensionärsliv, två varelser för evigt i våra minnen.

Foto: EJ

fredag 24 juni 2022

Ljuva midsommar



Den går så fort, tiden. Det är en återkommande känsla som jag inte minns att jag hade i min ungdom. Syrenerna har redan blommat ut, även de i skuggan. 

Men junis sista dagar slösar med andra dofter och strösslar frikostigt med andra blommande buskars kronblad i den ljumma vinden. De rika örtesängar, som den vackraste sommarpsalmen talar om, gör denna varma midsommar till ett sannskyldigt paradis i vårt än så länge lugna hörn av världen. 

Jag går omkring i gröngräset och nynnar på den där psalmen. Även Alice stannar upp ibland och bara tittar och förundras. Även en åldrande hund njuter av tillvaron, och i likhet med husse och matte njuter hon mest i lustgårdarnas skuggade partier.

Nog är vi i en tid av krig och farsoter skyldiga att ta till vara de dagar och stunder av skönhet och värme som erbjuder sig.

Här är psalmen!
Ha en fin midsommar!

Foto: EJ

tisdag 21 juni 2022

Ta tillbaka - vad åt vilka?


Det är med stigande obehag jag ser Putin uppträda inför andäktigt lyssnande församlingar av journalister, ministrar, unga entreprenörer och andra utvalda. Ser honom själv se sin makt speglad i de förskrämdas ansikten, den makt han under många år utövat och numera tar för given. Mitt obehag växer till förbannelser över denne tyrann som jämte ett antal förtrogna är upphovet till allt detta onödiga lidande som media dagligen låter oss ana, ibland direkt bevittna.

Han tycks tro sig kallad till något riktigt stort och verkar trivas i utspelen, i rollen som den som vet vad historien påbjuder och följaktligen vilka uppoffringar som krävs av det ryska folket, för att nu inte tala om det ukrainska "brödrafolk" som han vill kuva, om nödvändigt och under falska premisser förgöra.

En ideologisk lögnare och historierevisionist, bekväm i sitt arroganta nyspråk, tveklös i sin megalomani. En före detta KGB-spion som bygger bilden av sig själv som imperator, fast besluten att gå till historien som den som "tar tillbaka" det som i och med Sovjetunionens fall gick förlorat. Det vill ju inte säga lite, och vi kan inte längre tänka att han överdriver sina mål och tänkbara medel. Litauen nästa?

Nato som "existentiellt hot" mot Ryssland kan bara förstås som en vanföreställning, som verkligt hot endast i relation till Putins imperialism.

Men storhetsvansinne bedrar och bringar även kejsare på fall. Den här lille uppblåste sprätten må för närvarande besitta despotisk makt men, tänker jag, i längden kan han ändå inte vänta sig bli trodd av ens sitt eget folk, under alla förhållanden inte vänta sig annat än evig fiendskap från ukrainarnas sida. Därför desperationen, det kalla raseri som yttrar sig i massförstörelse av byar och städer och hänsynslöst mördande av civila.

Utdraget krig är vad man nu hör profeterna sia om. Det är vapenbristen hos de tappra ukrainarna som äventyrar deras seger. I stället för att önska dem den fred de ännu inte är beredda att stifta, borde vi skyndsamt ge dem allt vad de behöver. Upprustning och militarism är tyvärr ofrånkomligt när vi har att göra med tyranner som Putin. Europas och hela västvärldens viktigaste försvarsåtgärder stavas för närvarande bistånd med vapen till dem som befinner sig i fronten för det försvar som också är vårt eget.

I motsats till Putin, Lavrov & Co är Ukrainas ledarskap i president Zelenskys gestalt imponerande. Även utåt, propagandamässigt, måste hans uppträdande betraktas som sällsynt slagkraftigt. Zelensky står upp som motståndsman och föredöme, sitt folks närvarande tjänare, en talesman som eftersträvar klarspråk, inte nyspråk.

När EU:s mäktigaste ledare reser till Kiev för ett möte med honom så ser vi tysken, fransosen och italienaren civilt men strikt kostymerade tillsammans med en Zelensky, fortfarande i något vardagligt kortärmat, liksom direkt utkrupen från skyddsrummet för ett avbrott i jobbet och med några sanningens ord till de gästande regeringscheferna. Medveten framtoning? Mycket möjligt - jag konstaterar bara att den forne skådespelaren hittills gett sig själv bästa möjliga regin. Måtte hans kvaliteter vara av den art de synes vara!

Skicka Ukraina de vapen de behöver!


Foto: Polina Rytova

söndag 12 juni 2022

Caravaggio och Matteus 25:35


När jag efter ett par timmars strövtåg genom några av Neapels äldsta stadsdelar till sist nådde San Pio della Misericordia - kapellet med Caravaggios målning "De sju barmhärighetsverken" - hade jag hoppats kunna komma tavlan närmare än vad som visade sig möjligt. Den nästan bländande chiaroscuro som här liksom ofta hos Caravaggio lägger stora delar av målningen i kompakt mörker medan andra starkt belyses, gör att den trots sitt format är svår att greppa både i enskildheter och som helhet. 

Det belysta - kroppsdelar, draperande sjalar och mantlar, änglavingar och ansikten - bildar ett mönster i stark rörelse, ett mångsidigt drama för betraktaren att urskilja och tyda. (För ett detaljstudium av bilden - se länk).

Den första frågan är givetvis den om vilka de sju gärningarna är. Jag har stött på lite olika ordval på svenska, men innebörden är otvetydig och utgår från bibeltexten i Matteusevangeliet. Det handlar om att

ge de hungriga att äta, ge de törstiga att dricka, besöka de fängslade, begrava de döda, ge de hemlösa (främlingar/pilgrimer) härbärge, bry sig om de sjuka och förse de nakna med kläder.

Frågan är sedan hur Caravaggio lyckas framställa allt detta. Vart för han oss i tid och rum? Hur många personer figurerar i bilden, och vilka är de? Hur kan det som sker förstås utifrån målningens titel?


Det handlar om en beställning som Caravaggio får när han anländer till Neapel 1606. I uppdraget ligger att han i stället för att återge välgärningarna var för sig ska gestalta dem i ett och samma verk. Betraktaren av resultatet kommer således att ställas inför något av en bildgåta som sjufalt söker sin lösning. Fyra hundra år senare behöver nog de flesta av oss viss vägledning av en konsthistoriker, någon som ser tolkningsmöjligheter i detaljerna, för att vi ska kunna tillgodogöra oss verkets fulla potential.* 

Jag räknar till nio personer i bildens nedre hälft - plus en tionde, endast antydd med ett par nakna fötter. I övre delen ser vi madonnan och barnet omslutna av två famnande änglars påtagligt materiella vingar, och vidare hur den ena ängeln med sin utsträckta, lysande nakna arm i en välsignande gest riktar uppmärksamheten på den rörliga scenen nedtill

Så långt inga konstigheter. Svårare blir det när jag försöker identifiera de övriga personerna och förbryllas av de där fötterna som sticker ut under armen på en man som bortvänd nästan helt är dold av mörkret. Desto klarare belyst är hans medarbetare som (sjungande?) håller upp facklan och något som liknar en mantel, ett lakan eller i varje fall ett fint veckat tygstycke av något slag. Sannolikt är de båda männen inbegripna i begravningsförberedelser, kanske till och med mässriter, och tyget är då rimligen en duk för svepning av det lik vi bara ser fötterna på. Huruvida mannen som lyfter bildens enda synliga ljuskälla föreställer en speciell person har jag inte lyckats utröna.

Men var befinner vi oss - ute eller inne, i ett bårhus eller i ett värdshus, i eller utanför ett fängelse? Mest troligt betraktar vi en nattlig gatuscen där mycket händer och där trängsel uppstått, ungefär som det gör och alltid gjort i Neapel, men där Caravaggio hämtat de närvarande från vitt skilda epoker - romersk antik, bibelns gamla och nya testamenten, medeltid och hans egen samtid.

Längst fram till höger lutar sig en ung kvinna mot ett gallerförsett fönster genom vilket en gammal man pressar sitt ansikte mot hennes ena blottade bröst. Uppenbarligen ger hon honom bröstet, vilket bekräftas av ett par mjölkdroppar i mannens skägg (som bara ett närstudium avslöjar). Att det är en fånge bakom gallret kan vi ta för givet, men är det verkligen endast näring som den gamle hungrar efter? Den unga kvinnan ser sig över axeln ut mot mörkret med halvöppen mun och orolig blick, som om det mycket riktigt vore något dubiöst med hennes dubbla välgärning.

Konsthistorikerna känner väl till scenen som går tillbaka på en myt från den romerska antiken, där Pero, representerande caritas romana (välgörenhet på gammalromerskt sätt), på detta sätt hemligen förbarmar sig över Cimon, sin fängslade far som dömts till hungerdöden. Man kommer osökt att tänka på uttryck som "Nöden har ingen lag" och "Nåd går före rätt", när man på detta sätt överser med en tabubelagd gärning - i en incestuös relation - när den sammanfaller med dygden att älska och hedra föräldrarna och förbarma sig över sin nödställda nästa.
 
Längst fram i bilden ser vi den starkt lysande ryggtavlan på en halvliggande man, möjligen handikappad eller i varje fall avmagrad och i behov av något att skyla sig med. Han möts av en man som tvärtom ser mycket välsituerad ut i sin vackert rödtonade klädsel och yviga, fjäderprydda huvudbonad. Han föreställer Sankt Martin av Tours, klostergrundaren från 300-talet och Frankrikes skyddshelgon, som är berömd för att enligt legenden ha mött en frusen tiggare och för hans skull skurit och delat sin mantel i två. Vi ser hur manteln redan väller som en flod ned över tiggarens nacke och - återigen en talande detalj - hur spetsen av klingan som delat den glimmar till i mörkret alldeles intill.

Återstår de övriga tre männen i gruppen till vänster. Halvt skuggad men med blottad bringa syns en man som häller i sig en dryck ur ett märkligt kärl, en åsnekäke, vilket när detta väl fastställts med ens även avslöjar hans identitet. Det är Simson som här släcker sin törst med det som tidigare utgjorde ett mäktigt vapen i hans hand när han med sin hemlighetsfulla styrka dräpte tusen filistéer. **  Enligt Domarbokens berättelse var det Gud själv som försåg Simson med det glittrande friska vatten som Caravaggio med lätt penselföring så skickligt återger.

Till vänster i bilden står en värdshusvärd och bekräftar med bakåtpekande finger att det finns rum för den skäggprydde man som med stav i handen och ett musselskal fäst på huvudbonaden knappast kan tas för annat än en pilgrim, en främling som söker skydd för natten. Ännu en detalj - pilgrimsmusslans skal - antyder således hans status, men jag läser att man också gått längre än så i spekulationer och antagit att det skulle kunna vara pilgrimen Kristus själv som här uppenbarar sig i nattmörkret. Det är ju hans ord i Matteusevangeliet som är upphovet till de välgärningar vi talar om.
 
"Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni gav mig husrum...."

Var då detta konstverk av Caravaggio värt att uppsöka och betrakta? Utan tvekan hade jag stor behållning av att se det i verkligheten, på plats i det kyrkorum som det målades för och där det alltid hängt, och med de incitament till ett närmare studium som besöket ledde till. Tyvärr glömde jag min lilla kikare som under resor tjänat mig väl i kyrkor och muséer med konstverk som man inte lyckas komma riktigt nära.

Foto:
De båda översta: EJ.
Det tredje uppifrån: Lån från nätet.

*   Jag har främst litat till Andrew Graham-Dixon. 
** Jag har tidigare skrivit om Simson här.