Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 26 juli 2021

Capote - en karaktärsroll

SVT1 hade "Capote" i sin tablå sent i förrgår kväll, vilket gjorde att jag velade mellan sängen och fåtöljen. Filmen - som bygger på en bok om författaren Truman Capotes arbete med dokumentärromanen "Med kallt blod" - gick mig förbi när den var aktuell på biograferna för ca femton år sedan. Jag var slapp och slö av högsommarvärmen men beslöt ändå ge den en chans, eftersom jag mindes att den prisades för i synnerhet Philip Seymoure Hoffmans insats i huvudrollen.

Jag såg den till slut; all mattighet försvann efterhand. Det är en film med den bästa av egenskaper, nämligen förmågan att fängsla tittaren från start, behålla greppet och dessutom öka nerven mot slutet. Detta alltså i en spelfilm om tillkomsten av en dokumentärroman, låt vara med fokus på en excentrisk författares inte bara persona utan karaktär, hans skaparvåndor och relationer till dem han är beroende av för att kunna genomföra sitt projekt. Det låter inte särskilt upphetsande även om historien, den som så småningom ska komma på pränt, handlar om ett par yngligars ytterst brutala mord på en hel familj i en liten håla i amerikanska mellanvästern.

Man talar om karaktärsskådespeleri som någonting speciellt och det är naturligtvis vad som krävs i en film som denna. Det Hoffman gör i rollen som Capote är inte bara ett försök att härma yttre åthävor och den histrioniska framtoningen hos en firad författare, utan en identifikation inifrån och ut med en konstnär som med sin stora begåvning och sitt omättliga bekräftelsebehov ger sig i kast med ett projekt som han övertygat sig själv om kommer att rubba världen, åtminstone den litterära.

Vi ser en man som med sin blandning av självupptagenhet och människointresse ofrånkomligen väcker omgivningens reaktioner, oftast fascinerad ambivalens. Exploatören visar nämligen ibland också sin egen sårbarhet. 

I Hoffman fannn regissören en skådespelare som trovärdigt förmådde hantera det spektakulära och sammansatta hos en Truman Capote. I ena stunden kändisfesternas spirituella fjolla, i den andra en respektfull intervjuare och ordkonstnär. Å ena sidan svekfullheten mot den ene mördaren, vars vänskap han lyckas vinna och vars förhoppningar om ett uppskov av dödsstraffets verkställande genom den berömde författarens agerande väcks - och släcks. Å andra sidan modet att förödmjukad ändå möta de dödsdömda en sista gång före hängningen och slutligen bevittna densamma. 

Vi ser författaren stå snett bakom de andra vittnena till avrättningen. Och frågorna som aldrig formuleras, men som ändå uppstår är: 

Är inte detta i själva verket det slut han vill ha? Är hans närvaro i själva verket bara estetiskt-dramaturgiskt betingad av att han så magnifikt som möjligt ska kunna avsluta sitt projekt, sin banbrytande dokumentärroman? 

Efter att ha sett Philip Seymour Hoffman i rollen som Truman Capote vet man något om vad karaktärsskådespelarkonst vill säga.

________________________________

Skådespelaren Philip Seymoure Hoffman dog tyvärr i förtid till följd av tungt drogmissbruk 2014, endast 46 år gammal. Samma öde drabbade författaren Truman Capote, som dog 1984, 59 år gammal. 

"In Cold Blood" utkom 1966. 
Filmen "Capote" är från 2006 (Kan ses på SVT Play till den 6 augusti)

söndag 25 juli 2021

Vårtbitarens besök



Ibland här på landet får man oannonserade besök som gör att man hejdar sig och avvaktar ett slag. Den här vårtbitaren granskade noga gränserna för min aktivitet. Eller lärde mig något litet mer om sig själv. Eller vad det nu var den gjorde. 

Eftersom den inte gav ifrån sig minsta stridulerande tolkade jag det som att den inte hade några vidare synpunkter på mitt blogginlägg under arbete. Att den dock i likhet med syrsor och andra släktingar kan alstra ljud vet väl de flesta, och "att rösten intet kommer av munnen utan av vingarna" (Linné). Men visste ni att öronen sitter under knäna och att just vårtbitaren fått sitt namn av att gotlänningarna förr i världen trodde att den faktiskt gjorde det namnet säger?

Foto: EJ

lördag 17 juli 2021

Den oumbärliga melodin, den energigivande rytmen


Melodin, hur oumbärlig är den egentligen för att vi alls ska tänka oss det vi hör som musik? Många, kanske de flesta som inte är professionellt involverade i musikskapande skulle nog säga att utan den, melodin, blir det inte mycket till musik. Möjligen ljudkompositioner, men inte musik. Andra skulle kanske hellre vilja framhålla rytmiken som musikens mest oumbärliga element.

Den som håller på melodin tänker nog på sång och sångbarhet som det centrala, det som i populärmusiken gör en låt till en låt. Den som tänker på rytmen tänker nog på det dansanta, en stadig puls som organiserar tonföljden, som ger den liv och rörelse.

Jag vaknade tidigt och ute var det redan över 20 grader varmt. Dimman höll på att skingras och genombrytas av solskenet, vilket snabbt skulle komma att öka temperaturen till ungefär densamma som gårdagens - kring 30-strecket. Utan speciell anledning kom jag att tänka på Schumanns kammarmusik, särskilt den med piano i kombination med stråkar. Ja, alldeles särskilt pianokvartetten i Ess-dur, op. 47, ett av hans många mästerstycken.

Så jag lät den musiken tonsätta morgonen innan värmen skulle göra mig för rastlös och okoncentrerad. Det är musik, tänkte jag, som alla borde kunna ta till sig utan ansträngning eller krav på särskild musikalitet. 

Av de  fyra satserna är den tredje, Andante, den mest kända och älskade, om än alls inte så berömd som den skulle kunna vara med tanke på just dess tillgänglighet, dess romantiska melodi som med cellons mörka varma ton omedelbart fäster i medvetandet.

Satsen börjat liksom oförmedlat, som mitt i någonting pågående. Ett par ackord och en melodisk ansats från violinen varur cellon blommar ut i en första introduktion av melodin  i sin helhet. Violin och viola var för sig och pianot kommer också med i en synkoperad version, och tillsammans bildar de en harmonisk bukett byggd kring den humlelikt vibrerande cellon. Strax därpå en mer samlad nästan hymnartad variant av melodin och en alltmer komplex harmonik får lämna sitt bidrag till helheten. 

Ja, det är - som man enkelt brukar uttrycka det - mycket vackert. Jag vill dock slå ett slag för de övriga satserna också. Scherzot hetsande spjuveraktighet, liksom även de båda livliga yttersatserna, ger anledning att än en gång överväga vad som är grundläggande och inte. Det melodiska äger sin givna plats i romantikens musik men rytmiken, ja farten och fläkten genom den härligt drivande rytmen i de övriga satserna, den passar också fint med tanke på den för dagen alltmer stigande värmen, och med den den hotande letargin.

Jag lyssnade mest på Martha Argerich och hennes vänner i "The Lugano Recordings", som bland annat innehåller några av kammarmusikens yppersta nummer från alla de stora tonsättarna. Det är liveinspelningar och det är samspel på högsta nivå. När man lyssnat till nyss nämnda kvartett av Schumann vill man gärna fortsätta med pianokvintetten också, och sen Mozart, Beethoven, Haydn, Brahms, Bach... Ja, vad allt finns inte att upptäcka inom det mindre format som går under beteckningen  kammarmusik. 

Innan man vet ordet av sitter man fylld med musikaliskt förmedlad energi som räcker dagen lång och troligen också blir över. Och frågan är om inte det sprittande spelet i scherzot var det som främst satte tonen, som höll sig under frukosten och fortsatt under förmiddagen i trädgårdens skuggade lägen undan den stigande solhettan.

Schumanns pianokvartett finns naturligtvis i ett flertal inspelningar. På Spotify hittar man enkelt The Lugano Recordings, vilket räcker långt, särskilt om man som jag denna gång särskilt fastnade för hans snabba och  rytmiskt intensiva scherzi, i kvartetten såväl som i kvintetten. 

 
Foto: EJ (överst)

lördag 10 juli 2021

Allt som försvinner, allt som gått förlorat


En vän undrade om jag läst något av Judith Schalansky. Jag tänkte efter men ingen klocka ringde. Du skulle gilla henne, försäkrade han, så jag lade namnet på minnet och gick till Bok & Bläck som omedelbart kunde visa upp en vacker bok med den frestande titeln "Förteckning över några förluster" (Pequod Press, 2021). 

Min vän känner mig väl vid det här laget; han hade naturligtvis rätt. Jag förstår inte hur jag kunnat förbise denna begåvade essäist, som redan finns representerad på svenska med ett par tidigare verk. Kanske är det min numera alltmer sovrande läsning av kultursidorna som förklarar saken.

I tolv essäer om sexton sidor vardera uppehåller sig författaren vid alltings förgänglighet och vår oupphörliga fascination inför allt det som gått förlorat - allt som ligger i ruiner, existerar endast som fragment eller är irreversibelt försvunnet. 

Eller som hon i förordet konstaterar som en grundläggande insikt: "...allt levandes och skapats undergång ligger förutsatt i existensen". I förbigående sagt är förordet av samma inspirerande art som essäerna själva.

Vad väljer hon då bland allt som kan väljas som exempel på förluster? 

Först en atoll - Tuanaki - belägen bland Södra Cooköarna, ett litet örike som en gång lär ha uppstått ur en havsbävning och som sedan försvann i en annan. Av missionärers etnologiska redogörelser kan man i biblioteken och deras kartografiska avdelningar bli varse något som mest kan liknas vid en blandning av fakta och myten om en tillflyktsort undan upprepade stridigheter mellan intränglingar och bofast befolkning. Fanns verkligen denna atoll vid 1800-talets mitt, då ett skepp kort tid före den förintande havsbävningen kastade ankar vid dess kust och en äldste bland öborna tog emot en för säkerhets skull med svärd garderad matros med den avväpnande försäkringen:"Vi vet inte hur man dödar. Vi vet bara hur man dansar"? 

Myten, konstaterar Schalansky, är visserligen den högsta av alla verkligheter och biblioteken den sanna skådeplatsen för alla världshändelser. Men världen sörjer bara det den känner till. Förgäves har man letat efter Tuanaki; sedan 1875 finns platsen inte på några kartor längre.

På samma sätt kan vi vid högst olikartade förluster önska oss mer än osäkra spår och knapphändiga uppgifter, vilka dessutom bara når den som lika idogt som författaren själv efterforskar vad som möjligen återstår. Sapfos märkliga diktrader med deras ideliga brott och luckor. Den kaspiska tigerns utrotning i det historiska ljuset av de romerska gladiatorspelens grymma spektakel. Piranesis fantasifulla visioner av en katakombernas arkitektur ingraverade på hans samlade kopparplåtar.

Vidare författarens ingående studier av hembygdens flora och fauna under strövtåg i Ryckdalen i Greifswalds omedelbara närhet. En annan essä med DDR-anknytning handlar om det asbestbemängda och numera rivna Palast der Republik i Berlin, en berättelse som antar formen av en novell om en ung familj på väg mot upplösning på grund av att kvinnan hemligen underrättats om mannens otrohet.  

Ja, det handlar om luckornas, det fördoldas, det utelämnades dragningskraft, men kanske ännu mer om den överväldigande rikedom av kunskap och erfarenhet som finns och fanns och det ogörliga i att ordna och bevara, katalogisera och överblicka den. 

Vi bekantar oss med en excentriker som upprättar en egen encyklopedi i sin egen kastanjeskog genom att placera ut små plaketter med excerpter av all världens visdom. En annan, en präst och amatörastronom från 1800-talets mitt - G. (eller C?) A. Kinau - vars idenitet osäkras av en möjlig dubbelgångare, ger sig i kast med selenografisk verksamhet (månens kartläggning; avtecknandet av dess "ärrade skepnad").

Den essän avslutar samlingen och ger ett glansfullt prov på den språkliga virtuositet som Schalansky besitter (och som också översättaren, Linda Östergaard, ska ha all heder av att så väl ha lyckats återge). Den speglar trovärdigt den gamle prästens - eller är det botanikerns? - sirligt ålderdomliga språkbruk när han själv återger sin historia som selenograf, och möjligen via intresset för den toxiska delen av floran småningom förflyttar sig och antar ett perspektiv på det jordiska utifrån den måne som han så helt låtit sig förhäxas av och vars kosmiska betydelse han insett vidden av. 

Det gäller i själva verket upptäckten av ett tvillingskap, en betvingande korrespondens mellan plantor och stjärnor, en stjärnornas hemliga ordning. Han slutar dock i melankolisk insikt om att det "lunarium" han skapat kommer att bortträngas av andra - "stränga och bättre genomfunderade ordningar" - ; att månen som arkiv för bevarande samtidigt rymmer dess oundvikliga framtida förstörelse. 

Ett par citat ur förordet till denna kunskapsrika och mycket underhållande essäsamling måste jag till slut få meddela: 

"Ett minne som hade kunnat bevara allt skulle i själva verket inte ha bevarat någonting."

"Dödens cesur är utgångspunkten för arvet och minnet, och klagosången är källan till all kultur, som nu fyller det gapande tomrummet och den plötsliga tystnaden med sånger, böner och berättelser i vilka det frånvarande åter görs levande."

torsdag 8 juli 2021

Stentorget



Norduppland är för mig tämligen okänd mark. Att det där uppe i Hållnästrakten finns ett naturskyddsområde som inringar en klippig kuststräcka med det lite lustiga namnet Kapplasse, det hade jag ingen aning om. 

En molnfri dag med nordlig pålandsvind är vi där, vägledda av B som talat sig varm för det brusande havets bränningar mot den grå och ljusröda graniten och det hon kallar stentorget.


Ett stentorg är, förstår jag, en av naturen själv formad öppen plats vid en klippig kust som  genom årtusendena med hjälp av havets eroderande krafter avsatt ett fält av stenar som slipats till det som med en annan vacker benämning kallas klappersten. Namnet erinrar om det ljud som uppkommer när vågorna sköljer in och rullar stenarna mot varandra.
 

Efter att vid vägs ände ha parkerat bilen siktar vi det först på håll från första fria utsikten över havet. Tvärs över viken syns öppningen som ett avbarkande hugg i den skogklädda udden. 

Torget nås efter 800 meters vandring längs en vältrampad men knölig stig med uppstickande sten och tallrötter som ormande försvinner in i det omgivande blåbärsriset.
 


När skogen öppnar sig och torget ligger där under våra fötter går vi garanterat torrskodda fast inte utan besvär på det ojämna underlaget. Det vilda torget är ingenting för shoppare i finskor, inte heller för dem i badskor eller för nakna fötter. Ingen bänk att slå sig ned på. I stället fritt och för intet möjligheten att bli stående en stund mitt i ett vidsträckt geologiskt minne. 

Landhöjningen har gjort att det skulle krävas enorma stormstyrkor för att i våra dagar sätta det här torget i rörelse. I åtminstone dess övre del råder lugn förstärkt av tallskogssus och dämpat bakgrundsljud från bränningarnas möte med graniten. Med inbillningskraftens hjälp adderar jag bidraget från det rytande havets svallvågor, ljudet av klapprande pukor inbäddade i ett mäktigt mullrande kontrabasackord.


 

Foto: EJ 
(Bilderna är som alltid klickbara för förstoring)

fredag 18 juni 2021

I gröngräset


Redan halv sju på morgonen under den korta promenaden med hunden till lådan och tidningen anar jag profetiornas uppfyllelse: sommarens hittills varmaste dag är i antågande. Fläktande vind gör morgonen behaglig, ja jag vill säga vältempererad, vilket borgar för att även middagen blir angenäm. Lite av det vi brukar kalla medelhavsvärme må väl ingen frisk människa beklaga sig över.

Ingen dag för fysisk ansträngning dock. Vaga planer på gräsklippning får anstå till åtminstone kvällen och svalkan. Får räcka med att betrakta, bli åsyna vittne, till fotbollsspelarnas svettiga löpningar med och utan boll. Allra helst Isaks trollande med fötterna framför slovakernas mål.

I skuggan hos Berta fortsätter jag läsa Judith Schalanskys underbara essäer. Det är lugnt och fridfullt, inga måsar väsnas, några tornseglare rispar luften och suset från de höga trädkronorna - lindarnas och lönnens gigantiska bladverk - smeker örat.

Att skatorna sen länge genomskådat Berta och när som helst kan bryta tystnaden får man leva med. 

Foto: EJ.

måndag 14 juni 2021

Fjärilarnas skärgård


Förunderliga junidagar som dessa påminns man på nytt om fjärilarna, de sköra solskensvarelserna. Visst vill man se och omges av dem, om inte fånga så åtminstone fångas av dem, lära sig mer om dem. Man bör då lämpligen uppmärksamma att författaren och entomologen Fredrik Sjöberg utkommit med en ny bok, denna gång om just fjärilarna och deras liv i den stockholmska skärgårdsmiljö han själv har förmånen att bebo och regelbundet vandra omkring i. 

Den är ingen ordinär handbok, ingen systematisk beskrivning av de svenska dagfjärilarna, utan en samling korta essäer, en till en och en halv sida vardera, med utgångspunkt från en viss fjärilsart, fakta om dess kännetecken och fluktuerande förekomst och med spridda personliga iakttagelser. Boken är illustrerad med Wilhelm von Wrights utsökta akvareller från tidigt 1800-tal, vilket gör den till en också mycket vacker utgåva. 

Texterna är hållna i en lättsam, kåserande stil, vilket ingalunda utesluter att läsaren samtidigt förses med betydelsefulla fakta, framför allt angående ny kunskap och förändringar kopplade till landskapets förvandlingar.
 
Författaren har uppenbarligen efter egen långvarig efterforskning, inklusive rapportering från andra likasinnade, god koll på fjärilsfaunan från Singö i norr till Landsort i söder. Han har räknat och funnit inte mindre än sjuttioåtta arter dagfjärilar, vilket gör Stockholms skärgård i det här avseendet rikast i Sverige - och inte bara här. 

Siffran har också spelat roll i den utmaning som Sjöberg antog visavi en brittisk kollega. Kollegan hade redan publicerat en bok efter att under ett år ha letat reda på Storbritanniens alla dagfjärilar, ett inte ringa antal som han sedan stolt redovisade. 

"Femtionio arter är väl ändå ganska magert, sade jag och prövade funderingen att möjligen finns fler här på ön, fastän Storbritannien mäter en kvarts miljon kvadratkilometer och Runmarö femton." Vilket alltså visade sig vara fallet, och med råge.

Själv har jag också ägnat en hel del tid och intresse åt dagfjärilar under de veckor när jag varit återkommande sommargäst på den uppländska landsbygden. Det började med det första sommarstället 1980, då jag som håvutrustad fjärilsjägare gav mig ut på fält och grusvägar och in i solbelysta skogsgläntor. Sedermera har jag nöjt mig med att betrakta och fotografera dessa vackra, stundom praktfulla insekter. Det är alltså med både igenkännande leenden och aha-upplevelser jag läser Sjöbergs noteringar, vilka ofta även tangerar intressant kulturhistoria. 

Inte visste jag att den lilla björnbärssnabbvingen med sina illgröna vingundersidor numera döpts om till grönsnabbvinge, eftersom forskningen visat att larven inte har björnbär som värdväxt utan lingon- och blåbärsris. Inte heller visste jag att den lär ge ifrån sig ett svagt kvitter vars funktion man bara kan spekulera om. 

Inte alla skärgårdens fjärilar vill visa sig på Runmarö, Sjöbergs ö. "Själv har jag aldrig sett den, men ger inte upp hoppet", säger han till exempel om Svartfläckig glanssmygare. Han spanar fortsatt även efter den sen länge försvunna Mnemosynefjärilen, och tröstar sig med att "också en utebliven observation är en observation". 

Det är nöjsamt att leta, tycker Sjöberg, som naturligtvis inte letar i blindo utan utifrån goda kunskaper om larvens värdväxt(er) och i den lugna tillförsikten att sällsynta arter i varje fall nu och då dyker upp på andra öar. 

Jag vill bara tillägga att det likaså är nöjsamt och lärorikt att läsa om både det han sett och ännu inte sett, både det man själv sett och ännu inte sett.

Boken är utgiven på Bokförlaget Max Ström Press, 2021.
 

torsdag 10 juni 2021

Mrs Dalloway

Av Virgina Woolf har jag tidigare bara läst "Mot fyren", som jag fann mycket läsvärd, en roman som gav mersmak. "Mrs Dalloway", en annan av hennes berömda romaner, blev min nästa, och även den får mitt odelade gillande. Den började visserligen trögt men tog sig efterhand som jag på nytt tog mig in i hennes förtätade skrivsätt. 

Hennes speciella stil bygger på intentionen att gestalta personer och mänskliga relationer via enskilda medvetanden. Sammansatta karaktärer uppstår i kasten mellan den enes och den andres upplevda brister och förtjänster, styrkor och svagheter. Är man bara ständigt uppmärksam på pronomina, vems medvetande man för tillfället befinner sig i, vem som iakttar vem, bjuder Woolfs prosa på en mycket roande läsning.

"Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv." Så lyder första meningen, och berättelsen handlar om dagen som börjar med Mrs Dalloways shoppingtur i Londons City, och som kommer att kulminera i den stora fest som hon och hennes make inbjudit till. 

När dagen är till ända har vi fått en livfull bild av några av gästerna, flera av dem gamla vänner som inte setts på bra många år. Vi får inblickar i deras nuvarande livssituation med bäring på relationer i det förflutna. Tiden är strax efter första världskriget, sällskapet har nått medelåldern och krönet av sina karriärer. Hos vissa har kriget satt outhärdliga spår, andra har sluppit lindrigare undan. Mrs Dalloway är 52 år och har en vacker dotter i övre tonåren. 

Förutom värdparet Clarissa och Richard Dalloway är det framför allt två personer som är centrala för berättelsen och som man kommer närmast. Dels den frigjorda Sally Seton - "den vilda, den djärva, den romantiska" - som med milda sarkasmer genomskådar både medelklassens och högadelns finter och krumbukter, men som likväl gifter sig rikt och numera bor i ett stort hus utanför Manchester. 

Dels Peter Walsh, tillbaka från Indien och ett misslyckat äktenskap, mannen som en gång väckte Clarissas heta låga men som hon gick miste om eftersom hon i enlighet med sin kyliga natur väljer med hjärnan och inte hjärtat. Peter var och är tveklöst förälskad i Clarissa och i en nyckelscen skildras minnena från ett annat party i det förflutna när han vill komma henne in på livet och "tala ut", men misslyckas och allt bara blir fel. 

Han ser hennes generositet och godhet, men även hennes verserade kyla, "denna torrhet ... något förstockat": "Hon hade en förmåga att spela på ens nerver, att spela på ens nerver som på fiolsträngar, ja". Och intuitionen säger honom att hon kommer att gifta sig med den okände man som hon dröjer hos och talar politik med, och det trots att hon presenterat honom med fel namn. Han heter nämligen inte Wickham utan Dalloway.

Så här beskrivs Clarissa av Peter: 

"Hon kom in i ett rum, hon blev stående i dörröppningen, som han ofta hade sett henne göra, med fullt av folk omkring sig. Men det var Clarissa man mindes. Inte för att hon var uppseendeväckande på något vis, inte egentligen vacker. Det fanns inget insmickrande hos henne. Hon fällde aldrig några särskilt spirituella yttranden, men där var hon, där var hon.  (Mrs Dalloway, Forum, 1977, s. 83; översättning av Else Lundgren).

Men det finns också en tredje vän till Clarissa som jag fann lika maliciöst som roligt karakteriserad, inte minst av den giftiga Sally i samspråk med Peter. (Ja, det finns ju även ett par doktorer som blir obarmhärtigt avklädda när de ställs inför uppgiften att hjälpa en stackare som utsatts för krigets vanvett; doktorer vilkas ordinationer utgår från den sällsamma teorin att hälsa helt enkelt är sinne för proportioner). Den jag syftar på är Hugh Whitebread, en konventionell man med gammaldags manér som "flutit omkring bland gräddan av Englands överklass i femtifem år". 

Elegant klädd i vit väst, "vag, fet, blind, bortom allt, verkade det, utom självbelåtenhet och bekvämlighet" (Sally). Vad gör han, frågar Peter retoriskt, och svarar: "Han blankade kungens skor eller räknade buteljer på Windsor." 

Nej, Hugh har aldrig tagit del i tidens stora frågor, eller gått på djupet i någonting. Men han han skrivit insändare i The Times och i alla fall kunnat "ta åt sig äran av ett par mindre reformer: regnskydd vid busshållplatser var en, viss fridlysning av ugglor i Norfolk en annan". Och han har alltid varit obrottsligt lojal och snäll - "enastående snäll".

Nuets fest tycks upprepa sig i det att Peter och Clarissa har svårt att finna varandra i vimlet. Sally och Peter underhåller sig med varandra och minnena från förr. Inte förrrän gästerna börjar troppa av och Sally också bryter upp antyds möjligheten av ett möte mellan Peter och Clarissa. Peter förblir sittande en stund, ensam. 

Jag citerade bokens första mening och jag tror inte jag förstör läsningen för någon om jag citerar de fyra sista meningarna också:

"Vad är detta för bävan? vad är detta för extas? sade han inom sig. Vad är det som fyller mig med sådan oerhörd förväntan?

Det är Clarissa, sade han. 

Ty där var hon."

lördag 5 juni 2021

Dagdröm nattetid om obesökta platser


Vad gör vi, vi som har svårt att somna om när vi vaknat i vargtimmen? Besöker toaletten, dricker ett glas vatten, tar något från fruktfatet eller tuggar i oss något annat av det som finns till hands. Noterar kanske tystnaden, det redan skarpa gryningsljuset över rönnarnas blomning i parken, innan vi på nytt försöker inta sängen och hitta bekvämaste läget för armar och ben. Men vad - när vi då ändå tvingas konstatera att myrkrypet i vänster ben inte försvunnit och sömnens ande tycks ha övergivit oss för gott? 

P2:s Musikradion kan vara en lisa. Men ibland försöker jag i stället distrahera mig med fantastik. Jag flyr till orter som en tid föresvävat mig som resmål när väl den passiviserande pandemin besegrats. I halvdvalan framkallar jag på ögonlockens insidor bilderna från dagen innan då jag drömde mig bort till en liten ort vid en av sjöarna i Norditalien. Inte någon av de tre stora utan en av de mindre - Lago d´Orteo. I den nattliga reprisen finns dock inte bara en utan två sjöar, finns också en annan lika avlägsen fast i rakt motsatt färdriktning. Jag tänker på Gautsträsket, en sjö i lappländsk lågfjällsnatur. 

Jag tar in på hotell, befinner mig ena stunden i Ammarnäs, den andra i Orta San Giulio. Förflyttningarna sker associativt utan övergångar och gamla och nya foton bildar bakgrund till fantasier om vad som händer under vistelsen på den ena eller den andra orten. Jag har aldrig varit där, aldrig fysiskt trampat marken på dessa orter, i varje fall inte så att jag episodiskt minns och kan redogöra för det. Jag skapar mig föreställningar som fungerar som ett slags frösådd för kommande skördar. 

Ena resan går på marken med tåg på inlandsbanan genom ändlösa granskogar och över mäktiga älvar, den andra i luften med nedstigning över ett soligt Alperna. Båda med några mils avslutande bussresa. Ingen vän eller bekant hälsar mig välkommen men jag kommer omedelbart att känna mig hemma, så som man gör när man har en hemlig anknytning till trakten, till dess natur och kultur.

Inte ens ödets välkända nyckfullhet skulle kunna föra mig i kontakt med någon ännu levande person som kände mina föräldrar, de som för snart 75 år sedan fick sitt första barn där uppe i fjällvärlden. Inte ens deras hem i Ammarnäs torde längre kunna lokaliseras. Kvar finns bara ett gammalt svartvitt foto av huset i vintersnö. Jag får lita till platsens ande som välvillig men förmodligen ganska vilsen vägvisare. Ställd framför den gigantiska potatisbacken får jag gissa mig till vilken del av den som försåg dem med den gyllengula "mandeln". Där fanns jag drygt ett år i ett nyss påbörjat, romantiskt samliv, ett äktenskap som skulle vara livet ut.

Och den medeltida lilla staden Orta San Giulio, med ön och nunneklostret, tidigare prästseminariet, bara några minuter ut med båt och det heliga berget Monte Sacra strax bakom. Helgonet som gett namn åt staden har jag aldrig haft skäl att vända mig till men det finns en viss person härifrån i en annan tid och i andra men lika välsignande ärenden som det skulle varit intressant att närma sig. Han heter San Guglielmo da Volpiano (William of Volpiano) och föddes i borgen på ön år 962 och dog 1031, dvs levde för precis tusen år sedan. Också han har helgonförklarats för sina insatser som reformator, kompositör (en notskrift bär hans namn), kyrkorestauratör och grundare av kloster runt om i norra Italien, Burgund och Normandie. 

Varför skulle han ha något intressant att förmedla till en nordbo från okänt samiskt hednaland, och det först hundratals år senare? Ja, varför inte? Hans reformsinne gällde konsten och omsorgen om de fattiga. Han finns avbildad på predikstolen i basilikan på ön, där han av okänd skulptör försetts med ett strängt, lite illmarigt utseende värdigt efternamnet (jfr italienskans volpe = räv), vilket det grinande djuret vid hans sida understryker genom sin blotta existens och genom att hålla upp hans cv, eller möjligen en av hans kompositioner.

Ett enda ljudande spår av honom finner jag på Spotify. Det är sången "Chanterai  por mon courage" (Jag sjunger för att hålla modet uppe)* och texten handlar om en kvinna som saknar sin make och oroar sig för att han inte återkommer från pilgrimsresan över havet. Den lätt klagande frasen upprepas med endast små variationer och klingar inte olikt den mer högljudda fäbodjäntans lockrop på kreaturen, eller kanske en samekvinnas inåtvända jojkande. 

Det suggestivt repetitiva i sången må stärka livsmodet hos den sjungande men har för en utvakad lyssnare snarare en för sömnen välgörande verkan. I klar morgonsol sjunker den yttre världen omärkligt undan och bilderna på ögonlockens insidor upplöses. Idéerna om bordets fröjder vid respektive vattendrag, den roande tanken på vem och vad som vinner - abborren från Orteosjön eller Ammarnäsöringen från Vindelfjällens vattendrag - det får bli en fråga för det absurda drömlivet eller uppvaknandet och resorna i realtid. 

Jo, en sak till, ett parförhållande till. Jag läste häromdagen att Friedrich Nietzsche på hemväg från en Italienresa stannade till i Orto San Giulio. Han reste tillsammans med Lou Andreas-Salomé, de geniala männens femme fatale nummer ett (epitetet kan väl bara Alma Mahler tävla om ett par decennier senare), som inte bara var vacker utan även blixtrande intelligent. 

Filosofen hade sammanförts med henne i Rom och blivit djupt betagen, åtrådde henne både som tänkbar hustru och filosoferande partner. Deras vistelse på denna vackra plats, och i synnerhet under en vandring upp på Monte Sacro, är höljt i dunkel vad beträffar vad som egentligen hände. Klart är att Nietzsche fick nobben och i efterhand insåg att han var indragen i och sedan utesluten från en triangel med filosofvännen Paul Rée. 

"Jag har dig att tacka för livets vackraste dröm" skrev Friedrich. Och Lou? Hon var bara intresserad av tankeutbytet, och lär ha yttrat att hon inte ens mindes om de kysstes under den där promenaden på Monte Sacro.


*Se texten i översättning från fornfranska till engelska här).
  Bilderna är lånade från officiella hemsidor på nätet. 
  Obs! Klicka för förstorade bilder!


tisdag 1 juni 2021

Sir András Schiff - Live at Wigmore Hall



En strömmad konsert från Wigmore Hall i London med publik i salongen! Låt oss ta det som ett förhoppningsfullt tecken på att nya tider gryr. Pianisten Andras Schiff presentar själv, insiktsfullt och ödmjukt som alltid, den musik han ska spela. Uteslutande Bach och Beethoven. 

Han bekänner att han varje morgon rensar sinnet med att spela någonting av Bach. Och jag påminns om den fantastiska konserten i UKK för några år sedan då han spelade Goldbergvariationerna.

måndag 24 maj 2021

Berwaldhallens säsongavslutning



I min mailbox droppar konsertinbjudningarna in, oavbrutet, pandemin till trots. Jag har hittills i bara några få fall nyttjat de streamade konserter som många konserthus sedan våren 2020 erbjudit, inte sällan gratis. Nästa fredag, den 27 maj, kommer jag dock att ansluta mig digitalt när Berwaldhallen avslutar säsongen med ett program som mest av allt liknar en önskedröm, om ni frågar mig. 

Där dyker han upp, Ernest Chausson, vars opera "Le roi Arthus" jag nyligen hyllade, och nu med ett av hans mest älskade verk. Den stockholmsbaserade stjärnviolinisten Janine Jansen framför tillsammans Radiosymfonikerna under Johannes Gustavssons ledning "Poème för violin och orkester". Det blir garanterat en pingstlikt hänförande stund för alla med sinne för romantisk violinmusik.  

Dessutom är Jansen konsertmästare/musikalisk ledare i Béla Bartóks "Divertimento för stråkorkester". Jag har många favoriter i Bartóks opuslista, och en av dem är just detta mindre kända stycke. Det är musik som tillkom 1939 på beställning av den omåttligt rike schweiziske impressarion Paul Sacher, tillika dirigent och ledare för en kammarorkester i Basel. Hans största insats får väl sägas vara just de beställningar han gjorde och som resulterade i betydande verk från ett flertal tonsättare under 1900-talets första hälft. 

Det sägs att Bartòk leverade denna pärla efter endast femton dagars arbete. Tror man att den därför, eller på grund av den modesta titeln, skulle vara något som han lite lättvindigt skakade ur ena rockärmen, tar man definitivt miste. Divertimento antyder visserligen något lättsamt underhållande, ofta i kammarmusikens nedbantade form. Man kommer att tänka på Haydn, och på Mozart, den tonsättare som Bartók skattade allra högst. 

Men nu är det i Bartoks fall fråga om full stråkorkester och full ambitionsnivå konstnärligt sett. Vilket inte hindrar att det är lyssnarvänlig och medryckande musik som i yttersatserna i mycket bygger på växlingsrika dansrytmer. Naturligtvis är musiken modernt komplex men har samtidigt nyklassicistiska drag som mildrar den stundtals sträva klangen, den lätt atonala anstrykning som aldrig överger melodiken utan bara berikar den. I mellansatsens adagio konfronteras vi som så ofta i Bartóks lugna satser med den så kallade nattmusiken, en sekulär mystik vänd mot både mikro- och makrokosmos som ibland kan inge förnimmelser av ödslighet eller rentav kuslig stämning.

Den tredje programpunkten är en mässa i G-dur av Franz Schubert, ett verk för solo, kör och orkester. Inte heller detta hör till det man ofta får höra av denne gigant i musikhistorien. Det är ett tidigt verk av det unga snillet som hann med så mycket under sitt korta liv. Det var länge sen jag senast lyssnade på Schuberts mässor och just denna i G-dur har jag ingen tidigare relation till. Men efter att ha provlyssnat till Claudio Abbados inspelning på Spotify vet jag vad vi har att förvänta oss av skönhet även i detta stycke.
 
Som sagt - från Berwaldhallen strömmar varianter av musikalisk skönhet alldeles gratis på fredag. Låt oss hoppas att vi kommande säsong på nytt kan börja strömma till konserterna och bänka oss i samma sal som musikerna.


Bilden: Den exceptionellt maskrosrika våren 2021 (Klicka för större bild!). Foto: EJ.

måndag 17 maj 2021

Omslag


Våren såg ut att arta sig, trots allt. Sköna Maj kom, hälsade och vände om. Några få dagar av sol och värme, sen återgick allt till det gamla vanliga. Mulenhet och kalla vindar. Nya fronter med regn och oväder. 

Konstigt nog blommar träden och gräset står grönt och tjockt och humlorna försöker envetet göra sitt viktiga jobb mellan skurarna. Och dagarna går och plötsligt kommer väl ändå sommaren att ha anlänt; i ett nytt omslag är befriaren här, och den lär sällan ha varit så välkommen som i år. 

Jag har de senaste veckorna mestadels vistats på landet på (möjligen) betryggande avstånd från det allvarliga smittoläget inne i Uppsala. Andra vaccinationssprutan är utlovad till sista maj, och en vecka därefter ska jag alltså vara väl skyddad mot åtminstone allvarliga former av Covid 19. 

Det lär bli en sommar med försiktig öppning mot de besök som alltför länge uppskjutits och de besökare som i bästa fall hållits på påbjudet avstånd utomhus. Jag hör inte till dem som drabbats värst av inskränkningarna, men nog har min längtan efter en återgång till det normala blivit allt starkare. Den allmänna känslan av tidsflykt och att man inte har hur många år som helst på sig gör inte saken enklare; den gör att man känner sig bestulen på tillfällen, på dyrbara dagar och stunder. 

Häromnatten vaknade jag vid 4-tiden med svårigheter att somna om, vilket numera händer mig ganska ofta som en biverkan av de bekymmer jag har med att hålla min skuggande figur, Mr P som jag kallar honom, stången. Mobilen blir en tillflykt. Den är ju inte endast telefon utan sätter en i förbindelse med allt och alla: musik, film, internätets texter, vem man vill av levande och döda, vad man vill av meningslös distraktion eller eftertänksam reflektion. Med öronsnäckorna på plats lyssnar jag gärna då till någon lista med klassisk jazz eller min barndoms andliga sånger. En sådan arla morgon upptäckte jag också att gamle dirigentnestorn Bernhard Haitink med hjälp av Berlinfilharmonikerna levererat ännu en inspelning av Mahlers nia, och den var naturligtvis en upplevelse. Senast såg jag den operaföreställning från Met som sändes i STV2 och som ligger kvar på SVT Play ännu en tid: Francesco Cileas "Adriana Lecouvreur". 

Den operan hör inte till de mest spelade men är i mitt tycke ett smärre mästerverk, med inte bara en dramatisk och mycket krävande primadonneroll utan även en varierad och harmoniskt intressant orkestersats. Uppsättningen med Anna Netrebko och Piotr Beczala i huvudrollerna var dessutom mycket lyckad. Här fick den vara den italienska opera den är, med en story som utspelar sig på 1700-talet med alla de ingredienser av passion, rivalitet och dödligt försåt som en sådan förväntas ha. Jag har skrivit om den tidigare, senast för exakt ett år sedan i ett inlägg liknande detta (se vidare här).  

I övrigt har jag inte i någon nämnvärd utsträckning nyttjat de strömningar från de stora opera- och konserthusen som erbjudits under detta pandemiska år. Det betyder inte att jag inte uppskattat möjligheten och ambitionen att hålla konsten vid liv som dessa initiativ är uttryck för. Det är bara att hoppas att myndigheterna snart vågar ge ett positivt besked om datum för publika föreställningar så att planeringen av åtminstone våren 2022 låter sig göras.

Och vad läser jag när regnet trummar på taket och vinden går i lind och alm här utanför stugan? Just nu prosa av två originella och mycket begåvade kvinnor. Den ena är en klassiker, Virginia Woolfs "Mrs Dalloway", som jag i nästa vecka ska diskutera med ett par färdigvaccinerade gamla vänner och kolleger. Den andra har ännu inte hunnit nå klassikerstatus eftersom den utkom för bara några år sedan. "Våra liv" av fransyskan Marie-Hélèn Lafon har i alla fall så långt varit mest lockande att återvända till. Kanske återkommer jag med några synpunkter när jag läst färdigt.


Foto: EJ.

fredag 30 april 2021

Ernest Chausson - en fransk romantiker



Somliga menar att det är högst osannolikt att det skulle finnas mästerverk bland all ospelad och bortglömd musik, andra tvärtom att det givetvis måste vara fallet. Själv har jag svårt att frigöra mig från tanken att det finns storartade verk som kommit bort, ingen brytt sig om på länge eller som förbisetts av sin samtid och först efter hundra år eller mer upptäcks och lanseras på nytt av någon idog dirigent eller instrumentalist. Exemplen finns, även om frågan om vad som definierar ett mästerverk givetvis kan diskuteras. 

Bland franska tonsättare hör inte Ernest Chausson (1855-1899) till de allmänt kända, men helt bortglömd är han inte heller. Några av hans verk har fastnat för gott åtminstone i den flitiga konsertpublikens medvetande. Jag tänker då framför allt på sångcykeln "Poème de l´amour et de la mer" och "Poème för violin och orkester", kanske också något kammarmusikaliskt verk. En symfoni finns också på hans opuslista och en opera, men de framförs ytterst sällan, så vitt jag vet.

Eftersom jag väldigt gärna lånar mitt öra åt fransk musik - också åt den som skapades före Debussy i den kvardröjande romantiken under Wagners inflytande, med namn som Franck, d'Indy och Faure - har jag nu och då haft lyckan att upptäcka också mindre kända verk av dessa och andra tonsättare.

Chausson hör hit, och först nu har jag fattat att han fullbordade en opera också, åren innan han så där olycksaligt banalt och alldeles för tidigt omkom på en cykeltur. Som den självkritiske och ytterst noggranne tonsättare han var tog han nio år på sig, men då stod han själv för libretton också. Operan "Le roi Arthus" blev färdig 1895 och uruppfördes 1903 i Bryssel; Chausson fick således aldrig själv uppleva den. 

Libretton bygger på legenden om kung Artur och riddarna kring runda bordet, främst bland dem Lancelot, kungens förtrogne och drottning Genievres älskare. Ett passionerat triangeldrama alltså, där Lancelot även har en rival i Mordred, en annan av riddarna.

Det är omöjligt att inte tänka på Wagners "Tristan och Isolde", både för storyns och för musikens skull. Det är en överraskande stark och mycket vacker musikdramatik. Utan arior strömmar den emot en i kontinerliga flöden med kör, solister i soli och duetter, och med en ytterst dynamisk orkestersats. 

Hör man Wagners inflytande? Ja, det gör man, men det är fördenskull inget osjälvständigt härmande som Chausson hänger sig åt. Han är sin egen och nog finns här också inslag som röjer den franska impressionismens begynnande framväxt.

Jag har på sista tiden mest lyssnat (via Spotify) på en cirka trettiofem år gammal inspelning med Nya filharmoniska radioorkestern i Paris under ledning av Armin Jordan och med ypperliga solister. I huvudrollerna Gino Quillico som kung Artur, Gösta Winbergh som Lancelot (och jag påminns om vilken förlust vi gjorde i och med hans bortgång vid bara 58 års ålder) och Teresa Zylis-Gara som Genèive, en sopranroll som torde höra till de mest krävande och som hon gör med glans. 

Det finns några få andra inspelningar också som kommit med ungefär något decenniums mellanrum. Den enda filmade uppsättning jag funnit är den som Philippe Jordan (son till ovan nämnda Armin) dirigerade på Bastiljoperan 2015, också den hörvärd med utmärkta solister (Thomas Hampson, Roberto Alagna respektive Sophie Koch), dock sceniskt ganska trist moderniserad med all medeltida atmosfär utplånad (utom Excalibur, som i ett sådant sammanhang inte kan framstå annat än som ett mycket främmande föremål). En opera som denna, med så utomordentligt goda förutsättningar att vinna publikens gunst, borde i första hand ges med en mer tidstrogen inramning. 

Uppenbarligen är denna opera trots allt inte helt bortglömd. Är den då ett mästerverk? Ja, jag är faktiskt beredd att värdera den så. Och finge jag önska mig - post Corona - en första bästa operaföreställning på någon hyfsat närbelägen scen så vore det denna.


Bilden: Claude Monet. Vallmo och havre. Uppsättningen från Bastiljoperan i Paris 2015 finns i sin helhet videofilmad här:

operaonvideo.com/le-roi-arthus

PS. Min höga värdering av Ernest Chaussons musik framgår av tre tidigare inlägg. Se vidare i kolumnen till höger: Chausson (4) 


lördag 24 april 2021

Clifford Brown, ni vet


I en koncentrerad dikt på några få rader erinrar sig den nyligen bortgångne, mycket musikmedvetne poeten Adam Zagajewski den svarte amerikanske trumpetaren Clifford Brown. Så här går dikten "Du vet":

Nu tystnar Clifford Brown, 
koltrastarna sjunger allt svagare.

Om det inte var för blodet
skulle vi komma fram till Rom;
du vet.

Jag är inte säker på att jag förstått den här dikten. Men jag tycker om den, och inte bara för att den nämner Clifford Brown, koltrastarna och Rom i ett och samma andetag. Och så tystnandet, förstås. 

Blodet? Vad är det med blodet som ställer sig så i vägen? Den eviga staden - nåbar eller inte?

Clifford Brown var en av femtiotalsjazzens stora. Framför allt hans nära samarbete med trumslagaren Max Roach i det som kallades Max Roach Quintet ledde till några lysande inspelningar, en del av dem liveupptagningar från de turnéer gruppen gjorde vid mitten av femtiotalet. Men hans liv blev kort, och han hade med all säkerhet skaffat sig en ännu större plats i jazzhistorien om inte den där bilkraschen gjort slut på allt - allt det där andra som kunde varit. 

På väg till en spelning i Chicago, med Cliffords hustru vid ratten och han själv tillsammans med pianisten Richie Powell vilande i baksätet, inträffar en olycka som hastigt slungar dem alla in i evigheten. Brown 26 år gammal, Richie (yngre bror till den mer kände pianisten Bud Powell) endast 24.
 
Dessa unga män spelade med självmedveten tillit till jazzen som en konstform jämförbar med vilken annan som helst. En konst som kunde lyfta "Star dust" och andra standardlåtar till oanade höjder.

Jag lyssnar bland annat till "I don´t stand a ghost of a chance with you" och hör ett slående exempel på både Cliffords och Richies talanger i full blom. Cliffords vemodiga lyrik, av och till utbristande i snabbt pärlande tonslingor. Richies impressionistiska ackord och kreativa vänsterhand. 

Jag hör en musik som kallats blodfull men fördenskull inte mindre bär bildningens, sinnlighetens och andlighetens signum. Lika övertygande som den sofistikerade musiken hemmahörande i Rom, you know.


Dikten är hämtad ur "Törst"(i översättning av Anders Bodegård, Norstedts, 2003)
"I don´t stand a ghost of a chance with you" finns bl a på Youtube här.

onsdag 21 april 2021

Frukttjuven

Foto: Donata Wenders

"Frukttjuven" är Peter Handkes senaste roman från 2017, på svenska i november 2020 (i översättning av Jesper Festin). "Det sista eposet" lär författaren själv ha kallat den, men förhoppningsvis rent faktiskt inte så. Den är i alla fall på 373 sidor och därmed jämte "Mitt år i Ingenmansbukten" (1998) hans digraste volym. De båda är dessutom inte bara i formatet påminnande om varandra.

Jag kastade mig ivrigt över läsningen men har tagit lång tid på mig och först nyligen lagt boken ifrån mig. Med hjälp av några noteringar på en papperslapp som fungerat som bokmärke ska jag försöka säga något kortfattat om det lästa. 

Jag har följt Handke sen tidigt 70-tal och i mitt tycke är och förblir hans författarskap ett av de märkvärdigaste jag mött i mitt långa läsande liv. Den nya boken bekräftar utan vidare den saken. Här är han återigen med sin typiska omsorgsfullt urskiljande, inbromsande och samtidigt underbart infångande ordkonst. Det finns förvisso här och var tröga partier, en i bisatser snirklande och irrande meningsbyggnad, inte olik huvudpersonens långsamma strövtåg i växlande omständigheter och tankemässiga stickspår. Men i huvudsak är det en berättelse om en själsfrände till författaren, en främling i världen, en pilgrimslik resenär, en egensinnig och höggradigt närvarande person som med varje tillryggalagd sträcka med språkets hjälp erövrar sin tillvaro, den som i all vardaglighet är för handen och håller medvetandet vid liv. 

Hon heter Alexis efter ett medeltida helgon och hon bär på en enkel packning för några dagars vandringar i Picardie norr om Paris. En tjuv är hon i vanlig mening endast i andras ögon och i så måtto att hon utan lov förser sig med ett äpple eller två från trädgårdar längs färdvägen. Det är byar och småstäder som passeras och trafikleder som korsas i ett slättland med sankängar och skogsdungar kring floden Oise, ibland förbryllande benämnt "savannen" eller "prärien", som om vi samtidigt följde henne på hennes tidigare vandringar över gräs och tuvor i någon annan världsdel. Men orterna är alltid korrekt och identifierbart namngivna och beskrivna, det är jag övertygad om. 

Det är en historia som begynner med ett bistick i författarens/berättarens nakna fot i gräset en augustidag, det som blir tecknet till uppbrott och som följs av rösten från den som ska komma att ta över i tredje person och bli berättelsens centralgestalt. Alexis har viss kontakt med sin bror och sin far men är uppenbarligen, delvis  av en diffus och nödtorftigt bekämpad skuld, dömd att livet igenom söka modern. Därav även det kontinuerliga genomsökandet av världen, missionen att bestjäla den på kunskap och erfarenhet.

De episoder som uppkommer kring henne och den unge Valter, en följeslagare, är av mycket olika karaktär och utgör ett slags stationer eller hållpunkter i berättelsen som ersätter den intrig med upplösning som saknas här. Händelserna i det yttre är inte mer betydelsefulla än vad de framkallar i det inre; "det händelselösa tillståndet av att vara på väg" leder också till "ett andra varseblivande", ett befinnande "i tiden", en observans på "mellantider och mellansträckor" liksom på "de hemliga ljuden på tröskeln till sömnen" och de tillvaratagna ögonblicksbilderna från platser hon tidigare bevistat. 

Några episoder står i skrivande stund tydligast kvar i mitt minne. Exempelvis den om likvakan i Courdimanche, eller den om mötet i hällregn med den motvillige värden till vandrarhemmet "Auberge de Dieppe", och - inte minst - den om fasanens uppflog mellan sankängsträden. Ett citat från den sistnämnda visar den stora skönhet och rikedom som Handkes prosa rymmer och som gör att man utan vidare omedelbart kan börja en omläsning och belönas med nyupptäckter. 

"Trots sin unga ålder hade hon mött otaliga fasaner, sett dem ränna, flaxa och flyga tvärs över fält, men framför allt lyfta, tvärt ur buskage, och åkerfåror, med ett fasligt skrän ur strupens ljud, av skräck, eller vad det nu varit: men en fasan som denna med sitt särskilda sätt att flyga hade aldrig förut hamnat inför ögonen på henne. I solen, som sken in i sankängssänkan snett och på viss distans, lyste fjäderdräkten på den framflygande fasanen gyllene, och skulle utan sol måhända ha strålat än mer gyllene. Guldfasanen där hade inte skrämts av någon och gav under sin flygning, en långlång sådan, mellan alar, lönnar och här högre upp i dalen även bokar, ingen form av skrik eller ljud ifrån sig. 
- - - 
Så flög guldfasanen tyst och utan brådska sin raka, höll sin färdväg, och flyger där mellan och bakom sankängsstammarna även nu, när Frukttjuvens historia berättas, lång tid efter den vid själva tillfället, realistiskt betraktat, ganska korta, för hennes smak alldeles för korta flygningen. Sedan dess har hon aldrig mer sett en guldfasan flyga, och intill denna dag har hon inte återvänt dit där den tecknade sin linje i luften för henne. Med åren har dock det där stället på de mosstäckta sankängarna blivit och förblivit en möjlig pilgrimsort för henne, oavsett om hon enkom för den beger sig dit eller ej."