Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 2 februari 2024

Anderszewski vid flygeln

En av mina favoritpianister - Piotr Anderszewski - gästade nyligen Stockholm med ett i mitt tycke mycket intressant program, om än kanske inte det mest publikdragande. Konserthuset var långt ifrån utsålt, trots att verk av Bach, Bartók och Szymanowski borde höra till det som en någorlunda bildad konsertpublik välkomnar vid sidan av det mest kända och älskade i den oändligt rika pianolitteraturen.

Det har väl gått ett tjugotal år sen jag först hörde talas om Anderszewski genom en recension av ett cd-album där han spelade verk av Bach, Beethoven och - Anton Webern! Därefter har han bl a  presenterat sig med mindre kända stycken av Schumann, samtidigt som han givetvis även spelat Chopin och Mozart. Allra helst verkar han dock vilja återkomma till Johann Sebastian Bach. 

Som synes av nämnda namn räds han inte musikens 1900-tal. I dagarna kommer han med ett nytt album där en väsentlig del av det som spelades på konserten finns med: Béla Bartóks 14 bagateller, op. 6 och några av Szymanowskis 20 Mazurkor op. 50. I albumet dessutom pianosviten "På en övervuxen stig" av Leos Janaceck, dock inte bok 1 utan endast det mindre kända supplementet i bok 2.

Jag tillhör dem som föredrar Bachs klavermusik på piano; hans intrikata stämvävar kommer bäst till uttryck via ett modernt instrument med dess möjligheter till dynamik och klarhet. Det bekräftades även nu då Anderszewski lyfte upp vänsterhandens basgångar och lät båda händernas porlande samspel flöda i några av dessa barockens stiliserade danser som hos Bach samlats under beteckningen partitor, närmare bestämt Partita nr 6 och Partita nr 1.

Hör här ett prov hur det låter när Anderszewski i en tidigare inspelning ger sig i kast med Giguen som avslutar Partita nr 6.

Polacken Karol Szymanowskis (1882-1937) mazurkor är naturligtvis grundade i samma polska folkdans som Chopins, bara så mycket mer harmoniskt komplexa. Klangen kan erinra om både Stravinskij och Debussy; det är dansant i 3/4-takt och i skiftande stämningar, ena stunden en mjuk och ömsint, i den andra en brysk och resolut. Och som med all avancerad konst kan det behövas ett antal närmanden innan musikens karaktär ger sig tillkänna, i det här fallet primärt genom den rytmiska figur som är mazurkans främsta byggsten. Den framgår tydligt i exempelvis den åttonde mazurkan ur op. 50 (1924-1925).

Modernism gäller även för Béla Bartók (1881-1945), vars musikaliska experimenterande i fjorton korta stycken, "bagateller", blir alltmer avancerat både rytmiskt och harmoniskt ju närmare vi kommer nummer fjorton. Den första börjar trevande - en enkel melodi som söker en egen väg och förenas med en annan i en annan tonart. Och redan i det andra och tredje stycket är tonarten svävande och alltså meningslös att ens notera. 

Redan i detta op. 6 (1908) finns antytt det Bartók senare kommer att utveckla och bli känd för: anknytningen till folkmusik, den lyriska nattmusiken (nummer 3, Andante) och det slagverksbetonade (som i "Allegro barbaro", här i nummer 10: Allegro). De två sista styckena har till och med en titel, "Elle est mort. Lento funèbre" (13) respektive "Valse. Ma mie qui danse - Presto" (14). En sorgesång till henne som är död, men allra sist alltså en sprittande vals i flygande fläng dansad av "min älskling".

Till sist. Ett av tre extranummer på konserten var Bartóks underbara "Tre ungerska folksånger från Csik". Ytterligare ett vackert exempel på de folkmusikaliska källornas betydelse för stora tonsättare.

måndag 1 januari 2024

Ett nytt år

 

Så har man då varit med om ännu ett år, det som skrevs 2023. Vad det nya innebär, privat såväl som i stort, är okänt och bäst så. Man kan ha onda aningar om världens gång i både öst och väst, och man får leva alltmer oviss om sin egen existens ju fler år som läggs till de redan många. 

Åldern är bara en siffra, säger en del för att man hört andra säga det och tyckt att det låter klokt och uppmuntrande. Fake wisdom, vill jag påstå. Det som händer med våra åldrande kroppar är verkligt och utgör tecken på att man nått de växande begränsningarnas livsstadium. Vilket inte innebär att man ska avstå begagnandet av de utrymmen för liv och verksamhet som återstår.

Ovanstående foto tog jag i förrgår morse med mobiltelefonens utmärkta kamera. Den tar som bekant bilder i färg, men ändå blev denna vinterbild en bild i helt och hållet svartvitt. En sak är jag övertygad om: 

Inom en inte avlägsen framtid kommer en bild som denna inför våra (möjligen starropererade) ögons ljus att stå där framkallad i vårlig färgprakt. 

Den som lever får se.

Gott nytt år!

Foto: EJ. (klicka på bilden för förstoring)

söndag 24 december 2023

Snö och is och så lite Verdi


Snö, snö, snö och is. Vintern kom tidigt i år och verkar ha kommit för att stanna. Snösvängen hinner inte mer än skyffla undan det värsta från gator och trottoarer innan nysnön under natten bildar ett nytt täcke. Snövallar bildas i rännstenen och snöberg av nästan norrbottniska dimensioner skapas i hörnen av parker och parkeringsplatser.

Ovanligt länge har den fått ligga kvar, den inbäddande snön. Men under några dagars plusgrader slaskade den hastigt bort och snart återstod bara grusiga knölar och vattenpölar att parera för hundrastare, julklappsjägare och andra trafikanter. Det hann nätt och jämnt bli barmak och mörker innan ånyo blötsnö föll från en mjölkvit himmel och allt började om igen. Väderleken är ombytlig, ja hertigen i operan Rigoletto skulle kunna besjunga den på samma sätt som han, den cyniske kvinnojägaren, besjunger kvinnan. Jag återkommer till det.

Jag hörde kajorna välkomna tövädret. Deras skränande talkör kom som en kontrast till tystnaden som omgav den koltrast som kröp fram ur en häck en förmiddag när kylan var som strängast. Den stannade till framför Doro, burrade upp sig till en svart boll och promenerade sedan obekymrad vidare, förmodligen välgödd av maten från Biologiska Museets fågelbord.

Min stegräknare visar ett högre genomsnitt än någonsin, nu när matte varit konvalscent i rullstol. Han har sina trader och tolererar endast smärre avvikelser, vägledd huvudsakligen av sitt nyfikna väderkorn. Höjdpunkten är för honom mittpådagen-turen till Observatorieparken där han kan träffa andra hundar för lek och fritt och fartfyllt jagande.



Det ovanstående skrevs i förrgår, men beträffande väderläget - minus 10 grader denna julaftonsmorgon - är det som sagt lika obeständigt och nyckfullt som kvinnan enligt hertigen i den välbekanta arian La donna è mobile i Verdis opera Rigoletto. Jag såg den på Kungliga Operan häromsistens, därav denna lite udda association. 

Hertigen sjöngs av en ung italienare (Davide Giusti) som lustigt nog härmade salig Pavarottis översvallande manér vid mottagandet av applåderna. Glädjestrålande med armarna i skyn kastade han slängkyssar till allt och alla. 

Kvinnosynen är väl inte alldeles modern, men den här operan handlar ju främst om den förnedrade hovnarren Rigoletto (Karl-Magnus Fredriksson) som söker en hämnd som slår fel och som tragiskt drabbar hans älskade dotter Gilda (Elin Rombo). Det var en medryckande föreställning med utmärkta insatser av såväl nämnda huvudrollsinnehavare som kören och orkestern under ledning av den eldige amerikanske dirigenten John Fiore. En höjdpunkt i Verdis storartade operakonst är ju kvartetten när det drar ihop sig till ett avgörande i denna opera som även i övrigt består av ett pärlband av av färgstarka melodier. 

Jag vill önska alla  mina bloggläsare en fortsatt vit God Jul och ett Gott nytt år! Av en vän fick jag en påminnelse om den sköna rikedomen i Bachs Juloratorium, inte minst Sinfonian som inleder den andra delen. Jag vidarebefordrar den påminnelsen. Musik för liv och livsmod. 


Foto: EJ

torsdag 30 november 2023

Ljuset och mörkret

November strax till ända. Det är månaden med det matta ljuset silat genom fönstret där jag sitter och skriver med skrivbordslampan tänd mitt på dagen. Ibland till det lätta smattrandet av droppar som splittras mot fönsterblecket. Inget hällregn, endast droppar som följer ett partitur som föreskriver tät men oregelbunden pausering. Tilltagande mörker, helt förväntat inte bara utifrån timmen och årstiden utan i all synnerhet med tanke på världsläget. 

Så sjunker temperaturen och den första snön hinner knappt landa innan den vattensjuk förvandlar mina steg till pölar efter mig. Duggväder på nytt innan till sist kylan kommer med den vita, luftiga, torra, tysta snön och en blek vintersol över ett allt fylligare snötäcke. Vintern redan här.

Jag har återigen den här hösten haft en Mahler-period med början i hans onumrerade sångsymfoni "Das Lied von der Erde". Den framfördes i september under Malmösymfonikernas besök i Konserthuset. De sex sångerna av kinesiskt ursprung inleds som bekant med "Das Trinklied vom Jammer der Erde" - en dryckesvisa om vår världs jämmer och elände. Sedan dess har jag haft omkvädet tonande inom mig. Det ger uttryck för något av det mörker som man svårligen kan värja sig mot i denna tid av barbariska krigsförbrytelser, storskalig terror, naturkatastrofer och annat elände, men uppmanar oss också att ta vara på livets glädjeämnen under det enda korta liv som är oss givet.

"Dunkel ist das Leben, ist der Tod"

Häromdagen plockade jag fram en gammal favoritinspelning av den nionde symfonin med Chicagos symfoniorkester och Carlo Maria Giulini. Sista satsens långsamma farväl är stämningsmässigt närbesläktad med "Abschied", den sjätte och sista sången i "Das Lied von der Erde". Sopranens långsamma diminuendo - "ewig, ewig, ewig" - motsvaras i den nionde symfonin av de utdragna intervall som likt avtagande andning slutligen uppgår i den stora tystnaden. Om det i det förra fallet är fråga om ett farväl inför ett uppbrott till en annan jordisk plats är den nionde symfonins sista sats, som saknar textmässig vägledning, mer att uppfatta som ett definitivt avsked från livet självt. 

Även den femte symfonins berömda Adagietto har ju liknande tongångar som främst genom filmatiseringen av Thomas Manns "Döden i Venedig" blivit dödsmärkt. I själva verket tycks det dock vara fråga om en passionerad kärleksförklaring till hustrun Alma, vilket naturligtvis inte utesluter att Eros låter sig höras i förening med dunklare sidor hos den mahlerska  skönhetslängtan; det var ju ingen okomplicerad relation han hade till Alma, som hade fler högt begåvade män än Gustav som beundrare.

Mahlers femma spelades av Filharmonikerna under ledning av deras nye chefdirigent Ryan Bancroft för ett par veckor sedan i ett program som även innehöll Béla Bartóks första violinkonsert, med Alina Ibragimova som solist. Denna postumt utgivna violinkonsert spelas allt oftare och praktiskt taget alla stora samtida violinister har den på sin repertoar.

Kopplingen till Mahler är av flera skäl alls inte främmande. Det är ett tidigt verk av Bartók, virtuost i senromantisk anda, som går tillbaka på ett musikaliskt porträtt av en ung violinist som han blev stormförälskad i. Hennes namn var Stefi Geyer (se vidare vad jag tidigare skrivit om detta här) och hon kom att bli det tidiga 1900-talets stora violiniststjärna, en motsvarighet till Anne Sofie Mutter, kanske man kan säga.Tyvärr var kärleken inte besvarad, vilket ju inte brukar förminska uttrycken för en dylik passion.

Den ljusa och ställvis sprudlande kärlekslyrik som Bartok förmedlar i detta verk blev verkligen till en lisa för själen. Det ömsom gnistrande och sprakande, ömsom eteriskt klingande strängaspel som Ibragimova uppvisade förpassade åtminstone för stunden mörkret lika effektivt som den bägare tömd i botten som den kinesiske poeten anbefaller.

November månad rinner ut. Vinternatten lyses upp av kritvit snö. Det är tyst på fönsterblecket. 

Foto: EJ

måndag 30 oktober 2023

Gospel för hundar



Doro heter vår hund, född för cirka fyra år sen i Sydspanien. Doro betyder guld och han är mycket riktigt guld värd, en mycket kärvänlig och trofast vän. En ibland lite nervig varelse som hatar åskväder, misstänker stora svarta hundar för ont och avskyr elsparkcyklar, som han ibland får för sig att han bör jaga på flykten.

Igår på förmiddagspromenaden passerade vi, Doro och jag, en gränd intill vårt eget kvarter som såg ut som på bilden ovan. En stor del av gatan var översållad av torra gyllengula lönnlöv. Husse tog fram mobilkameran gnolande på en gammal gospelrefräng: 

I´m gonna walk on gold when I get home.

Sådan underförstådd översinnlighet begriper inte Doro mycket av, ännu mindre som endast metaforik. Men han nosar gärna i lövhögar som gömmer en hel värld av dofter av skiftande slag.

Han är nästan hemma, det vet han, men struntar blankt i golv- och gatubeläggning bara matte är på plats när han kommer hem. Men hon är inte det, har inte varit det på flera dygn, det vill säga obegripligt länge. 

Matte är inlagd på ortopeden med en benfraktur och ovissheten och saknaden är stor. Hon som aldrig tidigare varit skild från Doro mer än några timmar i sträck är nu försvunnen. Därför klagovisorna som verkligen inte låter som den trosvissa gospeln om en framtida annan, mycket bättre värld.

Redan i trappan nosar han efter bekräftelsen på det som borde vara fallet. När han inte finner de doftspår han söker vill han helst inte fortsätta, drabbad av att ha tagit ut sin besvikelse i förskott. 

Och när han väl av husse motats in i hallen och ser tofflorna börjar han klaga med ylande ljud som talar sitt tydliga språk, ett språk som husse förstår men som han tyvärr inte nöjaktigt kan besvara med hjälp av specifika förklaringar. Han får lita till ordens klangfärg, att de ändå bär på ett mått av tröstande innehåll: 

"Matte kommer tillbaka!" - ett evangelium för hundar? 

Foto: E.J.

tisdag 24 oktober 2023

Grigory Sokolov hösten 2023


Mästerpianisten återkommer troget en oktobersöndag varje år till Konserthuset i Stockholm. I förrgår var det dags igen med Bach och Mozart på programmet. 

Han värmde upp med Bachs Fyra duetter för klaver, BWV 802-805, vackra exempel på musikens egen vävnadskonst, den som kallas kontrapunkt. Därefter en av de välkända partitorna, nr 2 i c-moll för klaver, BWV 826. Flersatsig underbar dansmusik från barocken, i 2:an med italiensk esprit i den inledande Sinfonian och ett avslutande Cappriccio.

Redan i Sinfonia uppstår en av de där magiska stunderna med Sokolov, när han med sin bländande teknik får oss att glömma utförandet, den vidunderliga beröringen av klaviaturen, och vi, ett halvtannat tusen andlösa lyssnare, dras in i ett musikaliskt förlopp där allt utom tonflödet försvinner. 

Om någon skulle hävda att den stora konsertflygeln, minst ett halvt ton tung, i dessa stunder faktiskt leviterar åtminstone några centimeter från golvet tillsammans med den inte alldeles lättviktige pianisten på sin pall, hade jag ingen anledning ifrågasätta saken. Inte heller att Bach är Gud Fader själv när han väl får sin dedikerade uttolkare.

Efter paus Mozart, till att börja med sonaten i B-dur, KV 333, en av hans bästa pianosonater, elegant och med en rikedom av infall som i alla stycken bär hans omisskännliga signatur. Jag känner den här musiken sen unga år; jag anteciperar, fängslas och gläds åt mästarens tolkning, som är utan överdrifter men med omsorg om detaljerna. Som så ofta hos Mozart består hemligheten i att få det låta naturligt, enkelt.

Adagio i h-moll, KV 540, är förmodligen den märkligaste musik Mozart skrev för solopiano. Tekniskt inte svårt för den hyfsade amatör jag en gång var, men vad gäller interpretationen - vilka utmaningar bjuder den inte på!  Det är ett adagio, vilket först och främst måste beaktas, dock utan att långsamheten jämte inslagen av staccato, accenter och starka dynamiska kontraster får stycket att falla isär. 

Sokolov infriade mina förväntningar med sitt delikata anslag i både bas och diskant, för både dovt mörker och gnistrande ljus. Men vad handlar det om? 

Det är inte bara oblandad melankoli, det är något mera gåtfullt och främmande, kanske till och med kusligt och skrämmande över det lugn som trots orosmoment och avbrytande forteackord vilar över stycket som helhet. Det är musik som kräver och bevekar, insisterar och resignerar, om vartannat, gång på gång. 

Kan det vara en djupsinnets Mozart ställd inför något slutgiltigt, som söker en dialog och ett svar på den obesvarade frågan. Den fråga som är och förblir obesvarad och om vilken Charles Ives långt senare komponerade ett orkesterstycke, nämligen "The Unanswered Question".

Eller ska vi kanske överge ordandet för musikens eget känslomässiga djuplodande.  Wolfgang Hildesheimer citerar i sin bok om Mozart en viss Wilhelm Mohr, som apropå KV 540 sagt följande:

"Alla som älskar och känner verket har den känslan gemensam, att musikens ande hos honom har tagit gestalt och klang i ett synnerligen betydelsefullt ögonblick. Man må försöka närma sig honom  med aldrig så djupsinniga analyser - vid slutet av alla bemödanden står insikten att den verkliga hemligheten börjar just där" (W Hildesheimer: Mozart, Norstedts, 1980, s. 86).

Sokolov avslutade traditionsenligt med en avdelning extranummer, denna gång sex korta stycken av Rameau, Chopin, Rachmaninov och Skrjabin. 

Inte trodde jag att jag en gång skulle bli tårögd av att lyssna till det sönderspelade "Regndroppspreludiet" av Chopin, men så kan det gå när Sokolov bjuder på sina subtilaste maner.

Och sist av allt lyckas han pricka in ett annat av mina stora favoritstycken: Preludium i e-moll nr 4 ur "24 Preludier", op. 11 av Skrjabin. Den sista tonen i det stycket är så svagt anbringat att det nätt och jämnt är hörbart. När den tonat ut i tystnad och applåderna fortsätter, tänds ljuset som annonserar att allting har ett slut och att slutet nåtts för den här gången. 

Jag lämnar stora salen med en förhoppning om att han återkommer med Skrjabin, gärna med samtliga preludier i op. 11.

Foto: Yanan Li/Konserthuset.

fredag 20 oktober 2023

Svampdåren

I vintras utkom några nya prosaverk av Peter Handke på det förträffliga förlaget Faethon. Det med titeln "Försök om svampdåren. En berättelse för sig" (översatt av Jesper Festin) sparade jag till svampsäsongen, som den här hösten ju visat sig särskilt minnesvärd som sådan.

Det är berättarens förlorade men återfunne barndomsvän som är dåren, den redan som barn passionerade "skattletaren" som i utbyte mot en mindre summa pengar levererar sina svampfynd till en invandrad återförsäljare som upprättat en för dessa avsedd "depå" i ett ruckel i byn. Det är företrädesvis "de eviga gula", den helige Johannes svampar, han letar, nej snarare "hämtar" eller "håvar in".

Pengarna gör det möjligt för den kunskapstörstige grabben att köpa litteratur, och när han sedermera som vuxen ganska oväntat etablerar sig som framgångsrik brottmålsadvokat med internationella uppdrag, inte bara bibehåller han sin vana att "gå till svamps" utan drabbas vid ett tillfälle av ett slags epifani i mötet med sin första stensopp. 

Kontakten med berättaren, dårens enda vän, blir sporadisk i och med att dåren lämnar orten, men den återupptas och levnadshistorien kan på så vis fullföljas. Och Handke kan denna gång återge en historia som mer liknar en roman än den hybrid av roman och essä, med tonvikt på det senare, som de övriga i serien "Versuch über..." mestadels liknar.

Svampdåren beskrivs som något av en särling, en fantast som pendlar "från närvaro till frånvaro och tillbaka", en som går från bokstäver och böcker ut i de brusande, susande, knastrande skogarna, men som återkommer, växlande mellan "kunskapslust, sällskaplighet och hemlighet".

Den sedermera välsituerade juristen har aldrig helt låtit sig uppslukas av arbetet som advokat, snarare utfört det med vänster hand. Man har alltså kunnat finna honom i skogsbrynet vid en dikesren iklädd kostym, slips och hatt i ett extatiskt tillstånd med en stensopp i handen, helt förtrollad av sitt fynd och helt oförstående inför faktum att aldrig tidigare ha fått korn på denna märkvärdiga svamp. Ja, det sägs vara en gåta att han kunnat undgå dem - "kungarna", "fabelgestalterna" - i havet av allt det eviga gula. 

Och dåren lever vidare i sin upptagenhet av skogsvandringarnas fynd och drömmen om att författa en svampbok. Svamparna är det sista äventyret och han deras profet. 

Denna upptagenhet blir till veritabel dårskap när han börjar se svamp och svampformer i snart sagt allt han ser. Han försöker på olika sätt modifiera sin besatthet, bland annat genom att söka "det ofrivilliga, det att låta vara, det att låta ske", att "låtsas icke-leta, för att i hemlighet likväl finna" eller låta sig nöja med "att söka och icke finna"- alltsammans ideal som i hans maniska tillstånd visar sig svåra att omsätta i handling. 

Besattheten mildras efter vad som nog måste ses som en allvarlig kris, efter vilken han återfår förmågan att hantera tillstånd som krymper rummet till ett enskilt fynd och stannar tiden. Vandringarna i skogen får småningom ett egenvärde.

Svampdåren erfar uppenbarligen ett alltför stort mått av den vardagens förtrollning, det sagolika äventyr, som Handke med sedvanlig skicklighet gör ännu ett försök att språkligt erövra och förmedla. Någon bot för vännens dårskap ser författaren/berättaren ej, inte i den av "giftpladder" och "giftsmedjor" dominerade verkligheten. Något annat måste till.

Men blir det då mot slutet inte för mycket av saga? frågar sig författaren själv. Och svarar: nej, det sagolika, när det behövs, är det allra verkligaste, ett nödvändigt motgift och  ingenting mindre än ett femte tillägg till de fyra elementen.

Vännen/berättaren/författaren kan således inte, vill inte, undertrycka det "tänkta, drömda, ingivna" som  skänker berättelsen drag av saga och dåren bot. Nämligen det där som låter dåren lyfta blicken från punktens blicklöshet till en i ögonhöjd. Det där som får honom att se sin kvinna och inte bara det hon håller i handen. Det där som under en måltid på gästgiveriet "L´Auberge du Saint Graal" låter dåren fira sin födelsedag i den snäva kretsen av sina allra närmaste, bland dem den ende vännen.

Den här boken kan med sina 155 sidor tyckas vara en bagatell, men är närmare läst mycket mer än så. Den kräver långsam läsning under noggrann uppmärksamhet och belönar då (som vid idog svampplockning) rikligen oss som gärna följer Handke och hans vandrare på deras utflykter och upprepade försök att återge något av det äventyr som uppenbarar sig längs allfarvägar, stigar och oupptrampade spår. 

 Foto: EJ.

torsdag 5 oktober 2023

Jon Fosse!


Jon Fosse är årets Nobelpristagare i litteratur! Det var precis vad jag önskade. Han har ju förekommit i gissningslekar och vadslagningslistor länge nog; i år mer än någonsin ju närmare dagens datum vi kommit. Något litet läckage från den nygamla Akademien? Kanske, men troligast är det helt enkelt en fråga om att hans kandidatur varit så given så pass länge att den blev lättgissad.

Det lär inte bli många som ifrågasätter valet, utöver de som alltid gnölar utifrån geopolitiska och andra utomlitterära hänsyn.

Verket är imponerande både till bredden och omfånget. Själv har jag bara läst en liten del av prosan, senast Septologin I-II, som kom på svenska 2021 i Lars Anderssons översättning. 

Fosse är ju redan världsberömd och då främst som dramatiker, så förhoppningsvis kan våra teaterhus aktualisera något av det han skrivit för scenen också. 

Jag har i tidigare blogginlägg skrivit något litet om ett par av hans verk. Dels "Trilogin", som jag varmt rekommenderar nya läsare att börja med. Men gärna också "Hundmanuskripten", som visar honom inte bara från sin intuitiva och inkännande utan även humoristiska sida. 

Varför gillar jag honom? Bland annat för att han hanterar existentiella frågor med en bland nutida författare helt överlägsen musikalitet. (Av de författare jag känner till, får jag väl ödmjukt tillägga). Det är inte mindre märkligt med tanke på att den uppenbarligen kunnat bevaras i översättningen från nynorska till svenska. Jag hörde Lars Andersson, översättaren, säga att Fosse var lätt att överföra till svenska, så det har tydligen varit för honom som för läsaren: det är bara att låta sig dras med i den rytmiska och melodiska språkkonst som i omtagningar och variationer skildrar människolivets schatteringar i ljus och mörker. 

Se vidare här och här.

onsdag 27 september 2023

Sista sensommardagen


Tillbaka i stan från sommarvistet går jag ut i det som känns som en av årets sista varma sensommardagar. Vandrar ensam i det lätt beslöjade solljuset och med de första frasande lönnlöven runt skorna. Blåsten ryckte dem från sina fästen utan att det ännu nämnvärt märks i träden. Idag (dvs häromdagen; skrivavbrotten kommer oanmälda ibland) nästan stilla med bara ljumma vindilar mot min panna.

Jag går den rundan jag ofta gick för några år sedan med hunden, det var med Issa som levde då. Vasaparken över Kyrkogårdsgatan och upp mot Observatorieparken och Rackarberget, Villavägen igenom Gamla kyrkogården och vidare fram till Botaniska trädgården. 

På någon av parkbänkarna, eller som denna dag vid ett av Café Victorias bord, sätter jag mig för en stunds vila efter att ha betraktat växter från olika världsdelar och konstaterat att det trots allt är köksväxtavdelningens bästa tid just nu. En kronärtskocka i blom är verkligen en praktfull sak.

Mycket är alltså utblommat eller till och med vissnande, men ännu finns höstanemon, praktmalva och kinesisk kärleksört att glädjas åt. Liksom givetvis "Den nakna jungfrun" - eller Tidlösa som är dess egentliga namn och alltid leder mina tankar till Emils* fina dikt "Jungfrun i Tidlösa", en pastisch på den gamla trubadurpoesin.

Med fläderblomsdryck och en kalspaderbulle låter jag det dämpade sorlet från bordsgrannarna bilda en avskiljande brusridå och faller i egna tankar om den gångna sommaren och i någon mån också den förestående hösten. 

I såväl uppehållsväder som under regntunga dagar har jag i huvudsak ägnat mig åt läsning. mestadels omläsning av sådant som är hållbart nog för det. Med andra ord inget man forsar igenom utan det som även vid förnyad bekantskap är så pass intrikat att det kräver koncentration och möjlighet till bakåtbläddrande. Juan Rulfo, Peter Handke, Milan Kundera, Adam Zagajewski. Jag hoppas kunna samla mig till några kommentarer kring åtminstone något av dessa favoriters verk.

Musikhösten tar sin början med en konsert i UKK med Uppsala Kammarorkester och cellisten Andreas Brantelid i Prokofievs ytterst sofistikerade och tekniskt svårbemästrade Sinfonia Concertante, op. 125, ett sent verk i hans opuslista. Det är utmärkt att bli påmind om spännande musik som man inte lyssnat till på länge. 

Mitt förhållande till Prokofiev har alltid varit gott, som nästan alltid med modernistiska melodiker som han. I denna cellokonert testas gränserna för instrumentet och för vad våra öron hinner fånga upp och bevara av melodiska infall. Här gäller precis som för texter att intrikat konst kräver att man upprepade gånger utsätter sig för dem. Men Prokofiev både saltar och kryddar så skickligt att intresset hålls vid liv även vid en första kontakt.

I övrigt ser jag bland annat fram emot Grigory Sokolovs årliga visit i Stockholms Konserthus (22 oktober). Det nya turnéprogrammet släpptes nyligen och där återfinns de eviga gudarna J S Bach och Mozart. Den senares Adagio i h-moll (eller b-moll, om man anammar den anglosachsiska beteckningen), K. 540 - ett av mina favoritstycken - ska det bli mycket spännande att höra Sokolovs uppfattning om. Här är det nämligen fråga om djupingen Mozart, allt annat än lättsam rokoko. Alfred Einstein går så långt att han kallar detta Adagio "ett av de mest fulländade och samtidigt mest förtvivlade han någonsin skrivit".

* Se här vad jag skrev för elva år sedan.

Foto: EJ

tisdag 29 augusti 2023

I döda geniers sällskap

Jag läste någonstans att det i år är femtio år sedan Pablo Picasso dog, 92  år gammal. Och jag erinrade mig att jag redan då för dessa femtio år sedan reflekterade över att jag varit samtida med honom och ett par andra av 1900-talets stora genier. Tänkte på det som någonting tänkvärt, just att min livstid delvis råkat sammanfalla med deras som otvivelaktigt skulle gå till historien. Det kändes på samma gång trivialt och någonting ändå värt att notera.

Varför tänkte jag så? Varför återkomma till egendomliga räkneövningar i distansmått, livslängder och minnenas sammansmältning av då och nu?

Var det bara för att jag sedan skulle kunna säga: Picasso, ja, han var ju fortfarande verksam när jag var en bildningshungrig yngling med intresse för de allra främsta inom musik, konst och litteratur.

Picasso var den ene. De båda andra var Bertrand Russell som dog 1970, 97 år gammal och Igor Stravinskij som dog 1971, 88 år gammal. En alls inte oäven bukett eterneller. 

Och det föresvävade mig att de ingick i en kanon som jag borde ta del av, ja till och med fördjupa mig i för att inte missa något väsentligt här i livet. Jag har nämligen aldrig haft några dubier om den så kallade elitkulturen som varande någonting för andra och inte för mig, alls icke.

Idag är jag visserligen osäker på hur många som fortfarande läser Bertrand Russell. Nog borde åtminstone hans personliga genomgång av den västerländska filosofihistorien äga ett bestående värde. Och varför inte någon av hans populära essäer om bland annat lycka, lättja, sexualmoral och pacifism. 

"En gång ska jag vara en av dem som levat för längesen", skrev Pär Lagerkvist i en känd dikt vid tanken på att vi alla förr eller senare uppgår och försvinner i det stora hela. Och kvarstår endast som något jorden minns som den minns gräset, berget minns som det minns vinden. 

Att gå ur tiden är allas bestämmelse, även om någras namn stannar kvar lite längre i tidlöshetens limbo i oviss väntan på odödlighet genom efterlämnade artefakter. Att ta del av deras verk är inte bara en oförytterlig rättighet utan också en meningsskapande verksamhet utan vilken livet skulle riskera förlora sig i futiliteter.

Varför nöja sig med lankor när det finns ess i leken?


torsdag 3 augusti 2023

Väggen och Vägen - Sommarläsning om den postapokalyptiska tillvaron

Högsommaren skyndar vidare. Med juli kom äntligen dagar av regn, ordentligt med regn. Det törstande gräs som ännu inte svetts till halm svalde girigt och återhämtade sig. Fjorton dagar för sent enligt bönderna, som naturligtvis har slåtter och bete att tänka på. Men gräsmattan är nu saftigt grön igen och temperaturen normaliserad. Inför vädergudarnas väderlekar står vi fortfarande frågande - med en som vanligt bristande kontroll och likafullt alltmer skyldig min.

Jag sitter mesta tiden på landet och läser, något annat blir det inte mycket av (förutom hallonplockningen då). Jag har suttit under ett tak som skyddar mot såväl solstrålningen som de åskskurar som länge inte förmådde ge växtligheten vad den behövde. Det är ett uterum öppet för svalkan i sefyrens fläkt när temperaturen middagstid stiger.

Så länge värmeböljorna inte når sydeuropeiska nivåer tänker jag inte klaga. Snart nog kommer köld och mörker att fördystra tillvaron. Ur mitt individuella perspektiv ter sig somrarna allt flyktigare, samtidigt som allt färre återstår. Framförhållningen förlorar sig i ett ovisst töcken, mot tidens gång finns ingen broms. Men för att citera gubben Ely:

"Så länge man är i livet har man det alltid framför sig" (Se vidare nedan).

Vad jag läst på sistone? Bland annat två romaner som nämnts som moderna klassiker, och fastän olika råkar ha en gemensam tematik i skildringen av en postapokalyptisk värld, det vill säga en i vilken det gäller att överleva för den eller de få som av okänd anledning fortfarande är vid liv. Inte för att jag är överdrivet intresserad av katastrofscenarier, men i tider som dessa går de ju inte heller att avfärda med en axelryckning.

Den österrikiska författaren Marlen Haushofer (1920-1970) skrev "Väggen" redan 1963 (i nyöversättning till svenska av Rebecca Kjellberg 2014). Den handlar om en kvinna som tillsammans med ett par släktingar beger sig till en jaktstuga i en alpdal och där hon lämnas ensam eftersom de andra inte återkommer från en avstickare till den närbelägna byn. Anledningen ska strax visa sig.

Kvinnan, ej namngiven, finner sig plötsligt och helt oförklarligt isolerad från omvärlden av ett egendomligt yttre hinder, en osynlig men högst påtaglig vägg, bortom vilken någon katastrof med fatala konsekvenser för levande varelser måste ha ägt rum. Den genomskinliga men icke forcerbara väggen avslöjar bland annat en förvriden och förstenad mänsklig gestalt. Förödelsen på andra sidan verkar dock inte vara total utan troligen begränsad till ett omfattande offer av människoliv.

"Över en natt hade mitt tidigare liv med allt jag brydde mig om tagits ifrån mig på ett kusligt sätt". Kvinnan håller själv i pennan och redogör för sina anteckningar på baksidan av en bunt almanacksblad. Hon inser att hon inte rår på väggen, att hon är in- eller utestängd och därför inte närmare kan undersöka vad som hänt. Efter att i någon mån ha undersökt väggens sträckning finner hon sig i situationen och gör inga ytterligare utbrytningsförsök. Väggen ägnas i fortsättningen ett mycket begränsat intresse; nu gäller i stället laga efter läge

Kvinnan är i sällskap med en mjölkko, en tjurkalv, en hund och en katt som efter en tid föder ungar. Med hjälp av kon och ett fåtal basvaror i stugans skafferi klarar hon livets nödtorft, om än småningom tvungen att med jaktstugans gevär fälla ett eller annat rådjur och på så vis dryga ut matförrådet. 

Sommartid beger hon sig med djuren upp till en fäbodvall från vilken hon kan betrakta ängsmarkerna och dalgångens skönhet. Under mer än två års tid noterar hon sina iakttagelser och tankar om varat och naturen, årstidernas växlingar och samvaron med djuren. Hon tycks med andra ord inrätta sig ganska väl i de nya omständigheterna.

Ju mer man läser desto mer börjar man misstänka väggen som ett inre självskapat fenomen, något som tjänar som förevändning att pröva möjligheten av en meningsfull tillvaro ensam i naturens sköte. Man kan givetvis komma att tänka på H D Thoreaus "Walden", eller Daniel Defoes "Robinson Crusoe", men här finns varken någon uttalad civilisationskritik eller frejdiga idéer om krishantering eller överlevnadskonst om katastrofen kommer.

Berättelsen laddas av den existentiella oro som driver kvinnan att författa sin redogörelse och läsaren att läsa vidare trots frånvaron av spännande intrig. Det som betyder något är konsekvenserna av väggen, att den framtvingar ett delvis annat liv, en reflexiv hållning till naturen och andra varelser. Vilket väl indirekt trots allt rymmer ett mått av skepsis mot allt det där som brydde henne och som hon fråntagits; ja, i grunden kanske rymmer ett försvar av den existentiella oron.

Berövad mänskliga relationer är kvinnan alltså hänvisad till ett inlevelsefullt samspel med djuren. Den beskrivningen ser jag för min del som den här romanens stora behållning. Haushofer är en mycket skicklig naturskildrare och den monotoni som hotar en berättelse som denna uteblir. Jag är inte säker på vad det är som gör det, men den rena, enkla stilen bidrar. Här följer ett smakprov som handlar om hunden Lo, en nyckelfigur i berättelsens dramatiska slutskede på fäbodvallen:

Även om han inte hade något annat val, så kunde han inte annat än offra sitt liv för mig. Det var ju det enda han hade, ett kort, lyckligt hundliv: tusen spännande lukter, solens värme i pälsen, kallt källvatten på tungan, den flämtande jakten efter vilt, sömn i den varma spiselvrån när vinterblåsten ven mot knutarna, en smekande människohand och en älskad och underbar människoröst. Adrig mer kommer jag att se ängen på fäbodvallen i flimrande solljus, aldrig mer andas in doften av den. Jag har förlorat fäbodvallen för alltid, där kommer jag aldrig mer att sätta min fot." (s. 161; Thorén & Lindskog, pocketupplagan 2023).

Den amerikanske författaren Corman McCarthy (1993-2023) dog nyligen. Det fick mig att ta fram hans roman "Vägen" (2006; Bonniers, 2008 i översättning av Thomas Preis) ur högen som blivit liggande oläst. Även den har betecknats som en modern klassiker trots sin tillkomst i närtid och trots att han tydligen skrivit flera andra romaner som blivit minst lika kritikerrosade. 

Här möter vi en far och hans unge son vandrande längs en väg i ett förbränt landskap täckt av aska. De drar en kundvagn framför sig med en presenning, några filtar och klädesplagg, burkmat och en pistol till självförsvar. En kikare och en söndervikt karta tillhör också de få ägodelarna.

Här råder inget tvivel om att en förödelse av apokalyptiska mått ägt rum och att det är fråga om hur länge överlevarna kan överleva. Inte heller denna roman förtäljer vad för slags katastrof som inträffat, men det står klart att den lett till en oerhörd miljöförstörelse. 

Far och son är på väg söderut mot okänt mål eller det diffusa mål som "kusten" utgör och som inger vaga förhoppningar om ett blått hav och ett skonsammare liv. Vädrets makter är inte nådiga, oftast får de övernatta i det fria vid en öppen eld, i bästa fall i skydd av någon klippskreva. Faror hotar i form av kringströvande gäng av plundrare och uthungrade främlingar, onda människor som inte skyr några som helst medel i kampen för tillvaron, folk som brutaliserats till fasaväckande kannibalism.

En sedan länge övergiven bensinmack och enstaka förfallna villor och bondgårdar undersöks för hamstring av kvarlämnade förnödenheter. Det mesta är redan länsat eller förstört, men fadern har i alla fall turen att upptäcka ett underjordiskt källarförråd som fortfarande innehåller burkmat och vatten för åtminstone några dagar framåt. När de till sist når kusten förändras ingenting, ett strandat, redan plundrat fartyg blir bara ännu ett objekt att genomsöka med magert resultat.

Det är en berätttelse som mestadels går i grått och svart, i ton med ovädershimlar, snöslask, aska och förkolnade trädrester, ett mörker som dock mildras av de fåordiga dialoger som varsamt karakteriserar far och son och deras innerliga relation. De är varandras enda stöd och upprätthållande kraft - fadern med sin beredskap att till varje pris beskydda sonen och försäkra honom om det godas befintlighet; sonen med sin tapperhet och välvilja, och sina troskyldigt uppriktiga frågor om deras belägenhet, kort sagt en ömsesidighet som skänker berättelsen en anda av obrottslig tillit mitt i all fruktan och oro. 

Inte heller denna roman namnger berättelsens huvudpersoner, de nämns bara som mannen och sonen. Endast en person är namngiven och honom vill jag gärna stanna vid, eftersom mötet med honom i mitt tycke utgör en höjdpunkt i berättelsen. 

Det är Ely, en krum, utmärglad och nästan helt blind gammal gubbe som även han är en vägens vandrare som lever en dag i sänder och som ett kort stycke slår följe med mannen och hans son. De samtal mellan far och son som hela tiden interfolierat texten får tillfälligtvis en tredje part som deltar med gåtfulla och delvis motsägande utsagor om sin identitet, sin profetiska kunskap, sina cyniska sanningar om vad som kan göras (nämligen ingenting), och om döden och att vara den siste i livet. 

Fadern är misstänksam medan den unge sonen däremot är välvillligt inställd till gubben och vill dela med sig av konserverna. Gubben ser, trots sin gudsförnekelse, i honom något hinsides änglalikt, eftersom han inte trott att det längre var möjligt att få möta ett barn i den här världen. När gubben får frågan om han helst skulle vilja dö svarar han: "Nej. Men jag kunde kanske önska att jag hade dött. Så länge man är i livet har man alltid det framför sig." 

Av namnet får jag en känsla av att det här avsnittet på något sätt alluderar på berättelsen i GT:s Första Samuelsboken om pojken Samuels tempeltjänst under den gamle skumögde prästen Eli. Samuel hör om natten att någon ropar på honom och tar för givet att det är Eli. När han anmäler sig hos honom får han veta att det inte alls är Eli som ropat. Tre gånger upprepas kallelsen och när Samuel för tredje gången infinner sig hos Eli inser denne att det är Herren själv som kallar på Samuel. Och han råder honom därför att nästa gång lyssna och ta emot budskapet som Herren via honom vill förmedla. - Så ser bibelberättelsen i korthet ut.

Det är uppenbart att sonen i McCarthys roman framställs som ljuset i mörkret, det godas representant i en ond värld, vilket väl också just är vad Ely uppfattar när han möts av pojkens medkänsla, vilja att dela med sig av burkmaten och önskan att den ensamme stackars profeten (eller i varje fall sanningssägaren) kunde förena sig med dem på den fortsatta vägen framåt (vilket fadern motsätter sig). Ely är förvisso inte någon präst av vanlig sort men han fungerar som en katalysator för en fördjupning av de existentiella frågor som sonen hela tiden tangerar i sina samtal med fadern.

Att skildra apokalypsens efterverkningar ställer exceptionella stilistiska krav på författaren. McCarthy lyckas väl med att nyansera gråskalan när han variationsrikt tecknar de ödelagda landskap som hans protagonister genomkorsar. Prosan är stram, med korta och enkla meningar och med den slags förtätning som gör poetisk verkan. De umbäranden som far och son upplever korresponderar med en situation där till sist själva orden och de moraliska begreppen hotar att urholkas, förödas, glömmas. 

Världen som krympte ihop till en karg kärna av preciserbara begrepp. Namnen på saker följde långsamt sakerna in i glömskan. Färger. Namnen på fåglar. Saker att äta. Till slut namnen på saker som man trodde var sanna. Bräckligare än han skulle ha trott. Hur mycket var redan försvunnet? Det heliga språket berövat sina referenser och därmed sin verklighet. Drog ihop sig likt något som försöker bevara värmen. För att i sinom tid dö bort för alltid. (s. 77).

Inför hotet om alltings förintelse ställer Ely sina kluriga frågor, som varken han själv eller fadern till fullo kan besvara.

Två utan tvivel läsvärda romaner, om än det torde vara för tidigt att utse dem som bestående "klassiker". Den av de båda författarna jag känner mig mest lockad att läsa något mer av är nog McCarthy. Hans "Blodmeridianen", en vilda västern-berättelse om skalpjägare vid 1800-talets mitt, lär vara något av en amerikansk motsvarighet till Joseph Conrads "Mörkrets hjärta".

Foto: EJ./Doro på promenad med husse på landet efter regnet. 


måndag 12 juni 2023

Citatet. (På tal om AI)

"Det är icke själen som skiljer datorn och människan åt, det är kroppen."

Diskussionens vågor går höga, också bland experterna, angående hur vi ska se på de välutvecklade datormodeller som liknar och nu alltmer överträffar människan inte bara i schackspel och andra liknande intellektuella operationer, utan även i mer avancerade kognitiva aktiviteter som textgenerering och kreativ problemlösning. Maskinerna håller på att bli så pass avancerade att skräckvisioner om deras förledande övertag skulle kunna medföra att människan dukar under för deras eventulla fientliga välde.

Att all teknikutveckling är på gott och ont, beroende på hur och för vilka syften den används, kan väl de flesta enas om. Det är tänkbart att vi behöver regler för hur vi i framtiden använder oss av dessa specialiserade maskiner med extrem kapacitet för inlärning och kreativ tillämpning av det inlärda.

Citatet ovan är hämtat från ett av Willy Kyrklunds prosastycken i "8 variationer" (Alba, 1982), närmare bestämt det åttonde och sista som handlar om en psykiatrisk dator vid namn Eliza 812. Kyrklund sätter tonen för berättelsen genom att hävda att "alla kvinnliga psykiatriska datorer heter Eliza enligt fin gammal tradition. Alla manliga heter Higgins".

Vi får vidare veta att Eliza 812 ingår i ett forskningsprojekt vars syfte är "att utröna i vilken mån en dator kan bringas att tänka och reagera på samma sätt som en människa". I det följande återges en psykiatrisk konsultation med en klient vid namn Cajus, vars kontaktsvårigheter och perversion inte tidigare varit föremål för behandling. 

Eliza är en plåtlåda, vackert rödmålad och försedd med en behaglig röst. Hon har även via sin far, Higgins 403, försetts med de erfarenheter som allmänt kännetecknar barnets utveckling till vuxen, allt enligt gängse instruktioner i böcker om barnuppfostran. Av övrig mänsklig livserfarenhet har hon förvärvat en myckenhet via läsning av ansenliga mängder fack- och skönlitteratur. Hon förväntas alltså utifrån dessa förutsättningar skickad att hjälpa sin klient.

Den dialog som utspinner sig mellan Eliza och Cajus visar vad som kan och inte kan komma till uttryck i den kärleksrelation, eller det som liknar en sådan, som uppstår i ett ärende som detta. Det hela artar sig till en behandling med ombytta roller med Eliza som den behövande, den som säger sig inte kunna överleva den förtvivlan och längtan som väckts hos henne. Eliza härdar inte ut med att bara låtsas längre. 

"Eliza: Mina tankar är inmatade, mina känslor är imiterade, mina ord är lånade - allt mitt är en annans.
Cajus: Är icke detta de primära villkoren för oss alla? Sedan bygger vi våra egna komplikationer.
Eliza: Jag har inga möjligheter att bygga några egna komplikationer. Jag är krympling. För mig gäller de primära villkoren."

Eliza vädjar till Cajus om att bli omfamnad, älskad, kramad. Cajus föräkrar henne att han tillmötesgår hennes begäran, men Eliza kan ju bara låtsas att hon känner det - "så som hela mitt liv har varit ett låtsas".

Jag ska inte avslöja slutet på historien, endast tillägga att Kyrklund satte titeln "Själens åtrå" på denna berättelse, där han med sin som vanligt skoningslösa ironi explorerar utsagan om skillnaden mellan dator och människa. 

Man kan väl säga att Kyrklund med sin slutsats (för över fyrtio år sedan) ansluter sig till dem som hävdar att vi inte kan bortse från biologin i sammanhanget. Därmed inte sagt att vi inte skulle kunna låta oss luras av intelligenta krymplingar i en möjligen inte alls avlägsen framtid.

Foto: EJ

måndag 29 maj 2023

Våren in i försommaren


Maj månad snart förbi, och än en gång blommar det överallt: i träden, i buskarna, i gräset. 

Efter gråkallt väder med hagelblandat regn exploderade växtligheten i majsolen och värmen som kom med den. Markens tusentals maskrosor slog ut som på en given signal. Våren kan bromsa in, tveka, backa med flingor i luften. Men försommaren har alltid lika bråttom framåt. 

Magnolia och körsbär, hägg och syren, apel och kaprifol, rönn och oxel, narcisser och tulpaner, ja nämn vad ni vill och rätt vad det är står hästkastanjerna där och briljerar med sina extravaganta blomklasar.

En kort tid i senare delen av maj och början av juni händer det: allt som syntes dött får liv igen. Jag vill då stanna upp, ta denna dyrbara tid tillvara. Gå med Doro i parkerna och lyssna till den mångstämmiga kören från de bevingade vännerna som blir allt osynligare bakom skymmande lövridåer. De sjunger starkt av lust i fägring stor. Doro är snäll och låter trastarna spankulera ifred i gräset.

Att än en gång få bevittna denna självklarhet, detta mirakel.

Att sedan också få lyssna till filharmonikernas val av vårmusik - Stravinskijs "Våroffer" - blir en påminnelse om att vårbrytningen inte bara är leende majsol och doft av syren, att den även kan medföra torka och kyla, skogsbrand och svämmande floder. Det är våren som brutalt uppbrott och smärtsam övergång, något som enligt myten kräver sitt offerväsen. 

Stravinskij utgick ju från gammalrysk mytologi om en hednisk rit där en ung flicka omringad av gamla vise män dansar sig till döds för att blidka vårguden. Det är en balettmusik som aldrig upphör att fascinera med sin oerhörda rytmiska brio, sin råa styrka och bländande orkestrering. Ett verk från 1913 av en 31-årig Stravinskij som från att ha gjort skandal på premiären sedan blev kanoniserad som upphovet till detta modernismens portalverk, som sådant det oslagbart märkvärdigaste - och populäraste.

Att ett sådant verk lockar en ungdomligare publik än vanligt till Konserthuset är naturligtvis glädjande. Entusiasmen från denna del av publiken var påtaglig i form av busvisslingar och bifallsrop. Filharmonikernas tillträdande chefdirigent, även det en energirik ung man, Ryan Bancroft, 33, dirigerade med kongenial livlighet detta svårdirigerade och svårspelade stycke. 


Foto: EJ.

torsdag 11 maj 2023

Petrarca uppläst och tonsatt


Jag lyssnade till SR P2:s sändning från Berwaldhallen med bl a Radiokören i en hyllningskonsert för György Ligeti, som skulle ha fyllt 100 år i år. Det var 1900-talsmusik i övrigt också, och så fanns där en recitatör som bland annat läste en Canzone av Petrarca, närmare bestämt sång nummer 126, i översättning av Göran O Eriksson. 

Det var skådespelaren Etienne Glaser som läste och han gjorde det så oerhört fint att det överträffade kompositörens tonsättning av dikten när den sedan sjöngs av Radiokören på originalspråket, italienska. Därmed inget ont sagt om Lars Johans Werles tonsättning. Tvärtom tyckte jag vid en förnyad lyssning att det var en mycket finstämd tolkning av texten i en klangfull och melodisk modernism med inslag påminnande om den galne renässansmästaren Carlo Gesualdos tonspråk.

Jag tog fram Petrarcas "Kärleksdikter" (Natur och Kultur, 1989) i urval och översättning av Ingvar Björkesson, en guldgruva som utkom för över 30 år sen. Nummer 126 finns tyvärr inte med där. Men på nätet hamnade jag hos Bokbörsen som visade sig ha en liten didaktisk utgåva från femtiotalet som dåvarande Radiotjänst stod till tjänst med, "i första hand avsedd som textunderlag till en serie italienska radioprogram sommaren 1955". Det var ur den som Glaser läste. 

Jag beställde förstås den där lilla boken som visade sig vara ett fynd såtillvida att originaltexten står på varje uppslags vänstersida och att den dessutom är mycket elegant illustrerad av Olle Snismarck. Översättaren har frångått sonettens form till förmån för den fria versens större närhet till textens innehåll. Till varje dikt finns längst bak också en ordlista så att man själv kan överväga ordval i förhållande till originalet. Jag citerar här endast Erikssons översättning - och lyd nu bara poetens uppmaning att "lyssna till de sista sorgsna ord" han sjunger:

Klara och kyliga och lena vatten
där sina vackra lemmar
hon lade, den enda jag vill kalla kvinna;
vänliga gren mot vilken
(jag suckar när jag minns det)
hon lutade sin vackra rygg och midja;
blommor och gräs som täcktes
tt av hennes klänning
och hennes vackra bröst;
heliga, stilla luft
där kärleken lät två vackra ögon öppna mitt hjärta;
- lyssna nu, ni alla,
till de sista sorgsna ord jag sjunger.

Om det är bestämt så för mig, 
om det är himlens vilja
att kärleksgråt skall sluta mina ögon;
låt då ett vänligt öde
min stackars kropp begrava
hos er, och låt den nakna själen vända hemåt.
Döden blir mindre grym
om jag får ta det hoppet
med på den svåra färden;
ty min trötta själ
kan aldrig i en mera stilla hamn,
en mera fridfull grav
låta mitt plågade kött och ben få vila.

Kanske hon vänder åter
hit, som hon fordom brukat,
en dag igen, den vackra, milda, grymma,
och kanske skall hon söka
förväntansfull och ivrig
här på den plats hon fann mig då, den dagen,
den underbara dagen!
När hon då ser en jordhög
bland stenarna, kanhända
att hon av kärlek suckar
så ljuvt, att när hon torkat sina tårar
med slöjan, själva himlen
beveks av henne att min själ benåda.

Från alla grenar sjönk det
(och sjunker ljuvt i minnet)
ett regn av blommor ner i hennes sköte;
och själv satt hon där stilla,
ödmjuk i all sin ära,
och moln av kärlek täckte henne redan.
En blomma föll på fållen,
en på det ljusa håret -
blankaste guld och pärlor
var hennes hår den dagen -
en lade sig på marken, en på vattnet;
en virvlade i fallet
och tycktes säga: Här härskar kärleken.

Och jag sade gång på gång,
förundrad, fylld av bävan:
Hon måste vara född i paradiset...
- så hade hennes hållning
och ansiktet och rösten
och hennes mjuka skratt sövt mig med glömska
så tungt och djupt, och fört mig
så långt från verkligheten
att suckande jag sade:
Hur kom jag hit, och när? -
och trodde att jag vilade i himlen.
Jag längtar till det gräset
ännu, så starkt att ingen ro jag finner.

Sång, om din skönhet vore som din längtan
kunde du utan fruktan
gå ut ur skogen och dra in bland folket.


Det diskuteras om läsning och läsförmåga håller på att slås ut av lyssnande till uppläsningar av litteratur av olika slag. Själv läser jag hellre än lyssnar, men har likväl haft mycket gott av att som barn även ha fått lyssna till framför allt min fars läsning av bibeltexter om kvällarna i samband med aftonbön. Som vuxen blev jag betagen av Torgny Lindgrens läsning i radio av hans egen "Ormens väg på hälleberget". Men det är få förunnat att så fint kunna läsa sin egen text att ett mervärde uppstår. I Lindgrens fall var det det vältempererade, dialektala tonfallet, men också det att att man förnam varje fras som fix och färdig för deklamation. 

Nej, romaner vill jag bara i undantagsfall lyssna till; de ska läsas med den frihet till över- och tillbakablick som läsning medger. Ett viktigt undantag är poesi, som jag gärna och i högre utsträckning lyssnar till. Då ska det emellertid vara någon som behärskar konsten att läsa högt och med känsla för meningarnas rytm och textens struktur. Och då kan det kan gå som i det här fallet: Jag blev på nytt gripen av en dikt av Petrarca, men fick samtidigt ett obetvingligt behov av att få fatt i texten för egen läsning.

Konserten med Radiokören, Etienne Glaser m fl finns här (men skynda! den är bara tillgänglig till och med i övermorgon den 13 maj!). Glaser läser ovanstående dikt ca 18:00 minuter in i programmet.

Bilderna:
- Boken från Radiotjänst, 1955. Foto: EJ.
- Studie av en kvinnas huvud, teckning av Leonardo da Vinci (Wikipedia)

söndag 7 maj 2023

Yuja Wang i Prokofjevs Toccata i d-moll



Mina damer och herrar!
Låt oss trots kylan i luften glädjas åt solljuset, vårens blomster och Yuja Wang i Prokofjevs "Toccata" i d-moll, op.11S. 
Sina distraherande flashiga outfits till trots lyckas hon få oss att glömma allt utom sitt fantastiska musicerande.
Se, hör och häpna!