Plockepinn

 

Finns det någon i elektronikens tidevarv som fortfarande spelar de klassiska sällskapsspelen, så som jag gjorde som barn? Rävspel? Fia med knuff? Kinaschack? Couronne? Plockepinn?

Av de nämnda minns jag allra helst plockepinn, ett spel som handlade om både tålamod, finmotorik och logik snarare än tur med tärningen eller i förväg uttänkta strategier. Fast ett mått av tur måste man förstås ha även i plockepinn. Knippet av tunna olikfärgade pinnar spreds i en oförutsägbar hög på bordet efter det att man fattat dem med sin högra hand, ställt dem upprätt och sedan hastigt öppnat och dragit undan handen. Sedan gällde det att plocka så många pinnar som möjligt ur högen utan att någon av de övriga rubbades. Beroende på pinnens färg gavs olika poäng och man fick använda redan tagna pinnar (eller om det var en pinne av en viss färg) för att peta loss eller lyfta andra.

Jag har än idag kommentarerna runt bordet ringande i öronen, framför allt det ivriga och spetsigt triumferande: "Det rördes!" från nästa spelare som stod på tur. Ibland uppstod oenighet, eftersom rubbningen kunde vara minimal och därmed diskutabel.

Kring den mer eller mindre tilltrasslade stacken av pinnar föll alltid några "lösa" vid sidan om som ganska enkelt kunde plockas. Var man generös gav man råd till motspelarna om vilka pinnar som borde bärgas först, om inte höll man tyst om det som spelaren förbisåg. Trots allt var det ju den finmotoriska skickligheten som värderades högst. Spänningen stod på topp när någon satsade på ett lyft av en pinne med en annan pinne, eller med pekfingertoppen tänkte vicka upp en pinne vars ena spets vilade mot bordet

Jag vet inte riktigt varför jag fortfarande finner just det här spelet så fascinerande. Delvis kanske för att det är ett spel om möjligheterna till förutsebarhet, för att det erinrar om det som nuförtiden kallas konsekvensanalys. Rör du den där byggstenen rasar ju hela bygget! Rör du i stället den där kan du i bästa fall klara dig utan oönskade konsekvenser!

I plockepinn ges omedelbar återkoppling. Den pinnen låg alltså mot en annan på ett sådant sätt att den utgjorde ett stöd för den senare. Aj då, det förbisåg jag! Eller också var man helt enkelt tvungen att ta risken att det inte var så. Ty förr eller senare, när alla relativt okomplicerade pinnar varsamt bärgats, tvingas man ge sig på de svårare, de som ligger illa till och innebär hög risk för att någonting rubbas. Ja, till sist måste man med berått mod ge sig på en pinne även när det mesta talar för att hela högen faller samman.

Jag har svårt att minnas tillfällen då samtliga pinnar kunde bärgas. Skedde det över huvud taget någon gång?

Haiku

Jag såg fullmånen
genom råkalla dimmor
förlora sin glans

Lena Andersson och den intellektuella redbarheten

Jag måste säga en sak innan veckan tar slut. Efter att ha läst Lena Anderssons senaste kolumn i DN idag vill jag säga att jag känner en smula hopp om intellektuell redlighet också i den diskussion som tar plats i de annars så likriktade och räddhågade medierna. Ett hopp - åtminstone så länge Lena Andersson får hållas på någon liten bekostnad av dem som bara är ute efter att rätta in sig de gängse post-någonting-radikala leden. Behöver jag nämna några namn, nej det behöver jag inte.

Hon, Lena Andersson, fortsätter att ihärdigt argumentera, inte bara slappt inta den attitydmässigt enda giltiga positionen för dagen bland förment radikala samhällsvetare och idédebattörer. Den tryggaste av alla akademiska famnar inom samhällsvetenskap och stora delar av humaniora tycks fortfarande vara någon form av så kallat socialkonstruktivistiskt och postkolonialistiskt tänkande. Där ingår bland annat tanken att ingenting går att fastställa utöver den diskursiva tolkningen av det studerade fenomenet. De emancipatoriska mål man satt för sin "diskurs" utesluter en strävan efter en essentiell sanning om individer och samhälle, vilket ur ett aktivistiskt perspektiv syftar till att stimulera dem som vill åstadkomma förändringar, inte minst radikala sådana.

Gott och väl. Det är lätt att sympatisera med en ambition att se den egna (västerländska) kulturen och historien också utifrån kritiska utgångspunkter. Samtidigt måste man tillstå det paradoxala i den anti-essentiella tanken att det inte finns någon "kärna" att tala om, t ex beträffande islam eller folkhemmet eller andra idéburna samhällsfenomen, kan leda till så beslutsamma uppfattningar om vad som bör göras, till exempel nödvändigheten av att bekämpa andra diskursers ideologiska övertygelser.

I två meningar punkterar Lena Andersson en sådan hållning, åtminstone när den i grunden omöjliggör diskussion för dem som i likhet med henne vill diskutera det hon betraktar som "idésystem med identifierbart innehåll". Att människan är mångtydig, att hon inte enkelt går att reducera till en teoretisk fomel, är inte liktydigt med att idéerna om henne inte går att identifiera och diskutera. Jag citerar:

"Essentialism är uppfattningen att individer utgör ett äkta, entydigt och "okränkbart" jag (vilket paradoxalt nog får till följd att man vaktar på sin heder och kränks lätt). Essentialism är också idén att könen, hudfärger och fysionomier motsvaras av särskilda essenser som hällts ner i dem av en skapare, en essens för varje kategori, som bestämmer deras gruppvisa beteende och behov och gör identiteten fast och oföränderlig. Äkthet och autenticitet är nära kopplat till essentiella förställningar.
Motsatsen är uppfattningen att en och samma person rymmer skiftande identiteter, inte är låst vid sitt ursprung, kan förändras och forma om sig efter nya omständigheter. Men från denna uppenbart emancipatoriska hålllning följer inte att också teorier, religiösa läror eller berättelser saknar essens." (Min fetstil).

Lena Andersson kan med andra ord fortsätta att kritisera idéinnehåll även när hennes kritik irriterar och inte stämmer överens med det diskursiva intresse som hennes motståndare för tillfället hyser.

Kvällsmusik

"Rêverie" ur Cinq Morceaux, op.10 - ett pianostycke av Georgy Catoire - blev min bästa kvällsmusik denna februarionsdag. Drömmeri från förra sekelskiftets Ryssland, likt aningar ur de skiraste slöjor som fanns, efterhand framträdande med full och oemotsäglig kraft men bara för att slutligen upplösas i ett harmoniskt intet.

Jag försökte själv ta mig igenom stycket på flygeln, men stupade förstås på svårigheterna mot slutet. Men det gör inte Marc-André Hamelin. Med hans delikata anslag får allt sitt rätta flöde och sin exakta tonvikt.

Här spelar Hamelin.
Jag har tidigare skrivit om Catoire här.

Vägen från Auschwitz

Göran Rosenberg fick årets August-pris i romanklassen för sin rekonstruktion och dokumentation av hans fars väg från ghettot i Lodz via Auschwitz och tyska slavarbetsläger till Sverige och Södertälje, den plats där Göran själv blir till och skapar sin hemmastaddhet i världen.

Bortsett från att detta inte är någon roman är den naturligtvis mycket prisvärd. Den har breddat och fördjupat min kunskap, levandegjort det jag redan visste, det som utan en sådan här personcentrerad berättelse hotar att förvandlas till allmän och ytlig historiekunskap. Även Rosenberg snuddar vid den ständiga frågan om den glömska som kan befaras när vittnena dör och när ingen personligen längre är direkt eller åtminstone indirekt berörd av de ofattbara handlingar som brukar sammanfattas i ortsnamnet Auschwitz, men som har många andra namn och även kan benämnas Wöbbelin.

Just Wöbbelin var en för mig obekant ort som i krigsslutet blir skådeplats för grymheter som på ett annat sätt än gaskamrarnas och krematorieugnarnas likafullt trotsar all fattbarhet. Nazisterna föser där ihop tusentals fångar från andra läger undan de allierades framryckning. Under groteska förhållanden hinner tusen människor under några få veckor dö på grund av svält, sjukdomar och andra umbäranden innan amerikanska trupper hinner befria stället.

Boken har titeln "Kort uppehåll på vägen från Auschwitz" (Bonniers, 2012) och är alltså en bok om överlevandet. Det korta uppehållet syftar på att målet för flertalet som kom till Sverige inte var att stanna, varken i uppsamlingslägret i Öreryd eller i de arbeten som erbjuds exempelvis i Alingsås eller Södertälje, att tanken också hos svenska myndigheter var att vistelsen var tillfällig, en fråga om "repatriering" eller vidare transportering till Palestina eller kanske Amerika.

Nu blev det inte så i fallet Dawid Rozenberg som sedan kommer att stavas David Rosenberg. Han blir kvar, och det blir också ett skäl för sonen Göran att skildra sin barndom i efterkrigstidens Södertälje, en tid av folkhemsutbyggnad och optimistiska planer för framtiden. Den som i likhet med mig tillhör samma generation som Göran möter här många igenkännbara företeelser från svenskt femtiotal, här dock mot den speciella bakgrunden av ett försök till inlevelse i en polskjudisk fars inträde i folkhemmet, arbete i lastbilsfabriken och strävan att komma vidare i livet. Via brev och andra dokument försöker den vuxne Göran tränga in bakom faderns yttre fasad och hans tigande om skuggorna bakåt. Hans slutsats är att hemmastaddhet aldrig förunnades fadern, att dessa mörka skuggor som jagar den överlevande och så småningom hinner ifatt honom utgör förklaring nog.

Boken är illustrerad med svartvita foton på ett sätt som indikerar inspiration från W G Sebald, denne minnesarbetets store författare som Rosenberg säkerligen på mer än ett sätt känner sig befryndad med:

"Den oblyga lögnen löser upp marken under det som inte kan glömmas och gör ett gungfly av det. Till försvar mot ett sådant vapen måste minnet därför gång efter annan mobilisera sin samlade arsenal av vittnen, dokument och lämningar och om och om igen påla marken under sig."
("Kort uppehåll på vägen från Auschwitz", sid. 103).

In memoriam: Eric Ericson

 

Den store körledaren Eric Ericson har gått ur tiden, 94 år gammal. Han tillhör de legender som hann bli så gammal att han själv fick uppleva sin legendstatus. Vad han betytt för svensk körsång och för dess goodwill världen över är omätbart, svårt även att i ord beskriva.

Jag har sett hans kompakta gestalt och distinkta armrörelser ett oräknat antal gånger genom åren, både i hans egenskap av OD:s dirigent under många år och vid andra konserttillfällen då körsången stod i centrum. Kammarkören som bar hans namn, Radiokören, OD, m fl körer som han arbetade med, satte ribban för klang och utförande av både den tidiga barockmusiken och den nutida moderna, ja i princip allt däremellan också.

Sista gången jag såg honom var vid firandet av hans 90-årsdag när han till min förvåning annonserades som dirigent för Bachs mäktiga h-mollmässa i Konserthuset i Stockholm. Jag skrev ett inlägg om detta i min förra blogg. Det hela andades samtidigt en slags tack-och-farväl-föreställning med den musik han älskade allra mest. Svag av ålderdom leddes han in på podiet och dirigerade första satsen, men avlöstes sedan och sällade sig till oss i publiken under de återstående satserna. Han hyllades vederbörligen med stående ovationer, och eftersom jag anade att det måste vara sista gången kände jag mig glad och tacksam över att vara där och få klappa mina händer varma för denne körmusikens nestor.

Så här skrev jag för fyra år sen:

"Bach rules, som väl ungdomarna skulle uttrycka saken! Eric Ericson har under hela sitt långa liv varit hans trogne profet och sett till att vi för säkerhets skull redan här på jorden fått smaka något av den himmelska härligheten. Vi är honom stort tack skyldig!"

Foto: Sveriges Radio.

Biverkningarna i Fyrisån

Ibland hajar man till inför massmedias rapportering av nya forskningsresultat. Som nu när det meddelas att svenska forskare konstaterat att abborrarna i Fyrisån är påverkade av den Sobril som vi Uppsalabor pissar ut i avloppen. Abborrarna blir mer "aktiva, riskbenägna och asociala", både "modigare och glupskare", vilket i abborrsammanhang betyder att fisken löper större risk att bli uppäten av gäddor när den ökar sin aktivitet utanför stimmet.

Bortsett från det oblyga antropomorfiserandet av abborrarnas liv väcker onekligen forskningsresultatet en mängd frågor hos dem som i likhet med mig inte haft en aning om denna omfattning av konsumtionen av lugnande medel i Uppsala, och ännu mindre om de här läkemedlens ibland mycket speciella biverkningar via avloppen.

Att inte bara människor utan även djur påverkas av farmakologiska substanser är naturligtvis ingen nyhet, även om de neurologiska skillnaderna mellan människa och abborre knappast torde vara försumbara. Det som förvånar är givetvis att mängden aktiva substanser i Fyrisåns vatten efter det att de redan har gjort sin verkan hos de bensodiazepinknaprande Uppsalaborna är så stor, att den kan jämföras med det som i laboratorier åstadkommer nämnda effekter på abborrars beteende. Jag lämnar frågan om gäddornas eventuella närvaro i laboratoriet därhän.

Sobril och andra liknande medel lindrar människors oro och ångest, och gör dem därmed i bästa fall också mer sociala, mindre benägna att isolera sig och hamna i inaktivitet. Eftersom den ökade aktivitet som förhoppningsvis blir följden inte är förknippad med risker av typen att falla offer för gäddor eller andra rovdjur som lurar i vassen, så bedömer vi effekten som önskvärd och mycket positiv.

Följaktligen kan vi konstatera att dessa forskare indirekt drar den hypotetiska slutsatsen att asocialitet betyder helt olika saker beroende på om man är fågel, fisk eller mitt emellan.

Foto: EJ. (Fyrisån i Uppsala centrum)

Fängelset, ensamheten, havet och kullarna

För många år sen läste jag "Månen och eldarna" av Cesare Pavese, den italienske författaren som föddes 1908 och dog 1950 för egen hand. Den gjorde starkt intryck på mig, och jag skaffade mig då även ett urval från hans dagböcker med titeln "This business of living", en dagbok som den engelske förläggaren ville se som lika betydande som Andre Gides´. Kanske ett tips till det modiga förlaget Modernista som i höstas gav ut Paveses "Innan tuppen gal" i sin Moderna klassiker-serie.

När jag på nytt slår upp "Månen och eldarna" faller ett visitkort ut som jag uppenbarligen använde som bokmärke, då 1983 när jag läste boken i samband med en vistelse i Venedig. Visitkortet är hotellets, det gamla vackert slitna och möjligen nedlagda Hotel Carpaccio, som namngetts efter den informative venetianske målaren från skiftet 1400-1500-tal (Vittore Carpaccio). Jag har trots både verkliga och virtuella försök aldrig återfunnit hotellet, som låg vid Grand Canal i änden av den förmodligen trängsta gränden i hela stan; gick man med händerna på höfterna skrapade man armbågarna, väskor i båda händerna var en omöjlighet. Minnena från den gången strömmar till, men nu var det inte det jag skulle skriva om.

"Innan tuppen gal" (Modernista, 2012; i översättning av Ervin Rosenberg) är min senast lästa bok och anledningen till att jag på nytt öppnat mina andra böcker av Pavese. Boken består av två berättelser, "Fängelset" och "Huset på kullen", kortromaner kan man utan vidare kalla dem. Modern prosa är ju inte sällan mindre omfattande än dessa är var för sig.

Båda handlar i grunden om ensamhet, och båda har en man i yngre medelåldern som centralgestalt. I "Fängelset" är han förvisad till ensliga trakter i syd (gissningsvis Kalabrien) och för en tid tvingad att leva där under viss uppsikt av en fanjunkare. Han bor i ett enkelt hus vid havet och deltar sporadiskt i byns liv, dricker ett glas vin och spelar kort på värdshuset, simmar vid stranden, deltar i jaktutflykter uppe bland kullarna. Av ren kättja drivs han till umgänge med värdinnans dotter som kommer och ordnar med vardagsbestyren. Det är emellertid en annan av byns kvinnor som upptar hans tankar, dock utan att dagdrömmarna förverkligas i det fallet.

Han är en man som söker ensamheten vid fyrfatet, värjer sig mot närgångenhet, distanserar sig och stöter bort den som vill fånga in honom. Och han finner sig märkvärdigt väl i den ödslighet som uppstår; den tycks på en gång befriande och enerverande. De murar, cellväggar och barriärer som texten talar om har en nog så påtaglig bakgrund i mannens liv, det förstår vi. Men i nuet framstår de som främst mentala hinder, erfarenheter transponerade till existentiell belägenhet.

Det finns en oroande fråga om resignation och svek som också gör sig påmind i texten och som redan bokens titel anspelar på med referens till Matteusevangeliet 26:34. Den analfabetiske bydåren överlämnar en dag ett brev som vädjar om ett hemligt möte uppe bland kullarna. Ännu en fånge har placerats där, en anarkist som på detta sätt vill erinra om solidaritet och gemensamma mål. Brevskrivaren anmodar mottagaren att bränna brevet efter att han läst det, vilket han också gör. Något möte blir däremot aldrig av. Och även om mannen slutligen blir fri att lämna byn och den miljö vi som läsare genom honom så ingående betraktat, förstår vi att frihetskampen inte är ett avslutat kapitel när berättelsen stannar upp där på perrongen och tåget rullar in på station.

Den andra historien utspelar sig i krigsslutet i den nordliga provinsen Piemonte i Paveses egna hemtrakter. I bergen ovanför Turin finns en by där huvudpersonen, en lärare, är inackorderad, återigen hos en kvinna med en dotter som svartsjukt vakar över hans liv. Byn, som består av några gårdar och ett värdshus, fungerar som en tillflyktsort undan bombkrevaderna för några män och kvinnor som bor och arbetar i stan men som lyckligtvis har en anknytning till dessa skogstrakter.

Mannen återser här en ungdomsförälskelse, en kvinna med en son som kommer att bli som en son för honom, vilket rent biologiskt möjligen också är fallet. En viktig del av berättelsen gäller denna pojke, Dino, hans anknytning till mannen och hans oskuldsfulla fascination för både naturen och motståndskampen. Denne Dino är, jämte en hund, det enda sällskap som mannen genuint känner en samhörighet med.

Radions bulletiner möts med misstro. Rapporterna om de allierades landstigningar söderut sägs innebära att kriget snart är över, men hoten från nazister och svartskjortor kvarstår och därmed också striderna. En dag har mycket riktigt samtliga personer i och omkring värdshuset, inklusive mannens ungdomsförälskelse, bortförts mot okända öden. Dino och mannen gömmer sig en tid på ett internatskolkloster, men skiljs sedan åt när de var för sig fortsätter flykten, pojken troligen för att ansluta sig till en partisangrupp, mannen till sin hemby för att försöka rädda sig för egen del. På vägen till hembyn stöter han på både partisaner och fascistiska soldatgrupper och tvingas för första gången till närkontakt med vedergällningsaktioner och grymheter begångna från bägge sidor. Tvivel, desillusion och avsky är det som präglar slutet på denna berättelse. Förödmjukelsen i att tvingas se de okända döda, också "fienden", som blodiga kadaver på marken är betvingande: "... varje stupad är lik den som har överlevt och avkräver honom en förklaring".

Pavese skildrar livssituationer som obönhörligt ställer existentiella frågor på sin spets. Han var uppenbarligen själv en politiskt engagerad person som valde bort aktivismen för konstnärsskapet, men som likafullt satt fängslad en tid på grund av att han rört sig i antifascistiska kretsar. De dilemman som hans fiktiva gestalter ställs inför speglade med all säkerhet hans egna, såväl de som gällde den antifascistiska kampen som de som angick de privata kärleksbekymren.

Den självvalda ensamhetens lockelse, oförmågan till förbehållslös kärlek och förtrolighet, rädslan inför hoten om meningslös blodspillan, skulden för att själv ha klarat livhanken - allt detta, men även det enkla livets glädjeämnen och den tillfälliga befrielsen inför anblicken av de dimhöljda kullarna bortom fälten, det solglittrande havet och månljuset om natten, är skildrat med en konsekvens som nog kan liknas vid en livshållning eller i varje fall det mycket mänskliga famlandet efter en sådan.

Anna Larsson om Isoldes kärleksdöd

 

Jag beordrar er härmed att läsa ett inlägg av altsångerskan Anna Larsson i hennes egen blogg, den 13 januari i år. Hon beskriver där sitt "risktagande" att sjunga ett stycke hon aldrig sjungit förr, och som visar sig motspänstigt och svårt att få till, nämligen Richard Wagners "Isoldes kärleksdöd", ett stycke som ju ofta framförs konsertant. Hon ger en inblick inte bara i vilket arbete som ligger bakom en världsberömd sångares prestationer, utan även den lycka som infinner sig när allt äntligen i sista stund faller på plats:

"Jag bestämde mig för att satsa, inte spela safe, inte tänka teknik. Och jag drog ur alla proppar och sjöng denna fantastiska musik som jag inte kunnat sjunga den förut, jag släppte allt, hade ett kärleksmöte med musikens inre väsen, kände att det finns inget annat än just nu, just här."

Ack, att man hade fått sitta i publiken i Hamburg den kvällen!

Mathildes poesi till Richards toner plus en dos ryskt vemod

Orkestergästspelen i Stockholm har varit glädjande många under senare år. Igår kväll inträffade det senaste, då Italiens främsta symfoniorkester - "Orchestre dell´Accademia Nazionale di Santa Cecilia" från Rom - spelade Puccini, Wagner och Rachmaninov i Konserthuset. En italienskättad - och numera adlad - britt på pulten, nämligen en av samtidens största operadirigenter, Sir Antonio Pappano. Och så sist men inte minst vår egen underbara altsångerska i världen, Anna Larsson, solist i Wagners "Wesendonck-Lieder".

Wagner orkestrerade själv endast den sista av de fem Wesendonck-sångerna, som dock oftast utförs i det arrangemang som Felix Mottl försåg dem med. I det här fallet gavs de intressant nog i en annan orkestrering, nämligen den av nyligen avlidne Hans Werner Henze. Hans orkestersats, en Wagner doppad i Schönberg (före tolvtonerna) skulle man kunna säga, skimrar av utsökta instrumentkombinationer som ibland nästan hotar att ta över lyssnarens öra. Dock inte så när Anna Larsson står där och utgjuter de mildaste toner som finns, omväxlande med de dynamiska stegringar som också krävs i enlighet med romantikens stadgar.

Så visst är detta ljuvlig musik i vilken tappning man än får höra den. Vill man lyssna till en klassisk inspelning kan man alltid återvända till Christa Ludwig med Otto Klemperer och Philharmonia Orchestra. Den finns på Spotify, och den som vill ägna firandet av Wagner detta år med endast några få minuter i stället för med någon fyratimmarsopera så finns inget bättre val än den sista sången "Träume". I lyrisk intensitet överträffas den väl bara av Isoldes kärleksdöd ur "Tristan och Isolde".

Träume

 

Sag', welch' wunderbare Träume

Halten meinen Sinn umfangen,

Daß sie nicht wie leere Schäume

Sind in ödes Nichts vergangen?

 

Träume, die in jeder Stunde,

Jedem Tage schöner blühn,

Und mit ihrer Himmelskunde

Selig durchs Gemüte ziehn?

 

Träume, die wie hehre Strahlen

In die Seele sich versenken,

Dort ein ewig Bild zu malen:

Allvergessen, Eingedenken!

 

Träume, wie wenn Frühlingssonne

Aus dem Schnee die Blüten küßt,

Daß zu nie geahnter Wonne

Sie der neue Tag begrüßt,

 

Daß sie wachsen, daß sie blühen,

Träumed spenden ihren Duft,

Sanft an deiner Brust verglühen,

Und dann sinken in die Gruft.

Poesin står Mathilde Wesendonck för, en av Wagners älskarinnor vars drömmar han åtminstone i denna sångcykel visar sin allra sensiblaste inlevelse i.

Efter paus fylldes podiet till maximum för Sergei Rachmaninovs andra symfoni, det vill säga för femtiofem minuters järngrepp om våra själars ryskt romantiska sidor av pendling mellan vemod och yrande festivitas. Rachmaninov är för de flesta förknippad med pianomusik, med eller utan orkester. Han var ju själv också en av de största pianisterna någonsin. Pianokonserterna har alltid hållit sin ställning som några av de mest populära som finns, men värderingen av hans verk har skiftat och lång tid varit förhållandevis låg. Som i alla sådana fall sker dock av och till omvärderingar, och med ökad uppskattning av romantikens musik så kan man nog säga att Rachmaninovs aktier som kompositör stigit avsevärt under de senaste decennierna. Han anses faktiskt av en del som den nationalromantiska epokens störste ryske symfoniker efter Tjajkovskij, trots att det ju finns ett antal andra som skulle kunna tävla om den ställningen.

Just den andra symfonin finns inspelad med många stora dirigenter och orkestrar numera. Ingen torde förneka att Rachmaninov var i besittning av hela den arsenal av kunnande som kännetecknar en stor symfoniker, och den här kvällen övertygade mig helt och fullt om att hans anhängare har rätt. Det var formidabelt storspel som Rom-orkestern bjöd på. De långspunna melodiska sjoken hölls ihop, och den minutiösa bearbetningen av temana blev aldrig trötta omtuggningar. Tvärtom höll mig de dynamiska förloppen och tempoväxlingarna hela tiden på helspänn, och orkesterns följsamhet och precision lämnade inget övrigt att önska. Särskilt tredje satsens lyriska vemod rörde mig stundvis till tårar, men så öppnar också Rachmaninov här strängt taget alla den sortens musikaliska kranar så mycket som går. Hör till exempel här.

Till sist en standing ovation från publiken och ett par glänsande extranummer - vad annars?


Bilderna:
Mathilde Wesendonck (överst)
Sergei Rachmaninov

Vinterdag som ovan

Som att vintern skulle ha slagit till reträtt! Hur inbilsk kan man inte bli i början av februari månad vid minsta vårtecken! Februari är en vintermånad, det är bara att inse, ibland till och med den strängaste av dem alla.

Gårdagens oupphörliga snöfall klädde återigen träd och marker i snövitt, och det är givetvis så mycket vackrare än det moddiga töandet, särskilt i den blå timmen. Så länge det håller sig till ett par kallgrader får man vara nöjd. Efter rastandet av Issa läser jag vidare i boken om ensamheten, lyssnar sedan till Mozart och serverar mig till teet en honungsbulle från Güntherska Hovkonditoriet. Inte så mycket mer än så. Behövs det mer än så?

Med posten kommer dessutom ett nytt nummer av Lyrikvännen och en beställning från Bokbörsen. Lyrikvännen är min varaktigaste vän bland tidskrifterna, en relation jag hoppas kunna behålla livet ut utan avgörande besvikelser. Det nya numret har grekisk poesi som tema, men där finns även en ny dikt av dansken Henrik Nordbrandt, en gammal favorit, och en presentation av en spansk författare, Ramón, som jag inte kände till men vars humoristiska aforismer gjorde mig på mycket gott humör. Hör här: "Efterhand töms vi som tändsticksaskar". "Drömmen är tyvärr ett dåligt plagiat av livet".

Mozarts femte och sista violinkonsert har följt mig genom livet. Det var ett tag sen jag lyssnade till den sist, men varje gång uppenbaras Mozarts extraordinära geni i en av de bästa violinkonserter som skrivits. Omedelbarhet och djup i samma tonsprång, just det som är det kännetecknande för Mozarts musik, finns även här, även om violinkonserterna kanske inte brukar framhållas som hans verkliga mästerverk. Och ja, jag vet, konkurrensen är knivskarp på tiobästalistan över violinkonserter. Jag struntar i rangordningen, vet bara att Mozarts femte måste med.


Den spelas här av Arthur Grumieaux, med London Symphony Orchestra och Colin Davis som dirigent.

Foto: EJ

Vårtecken trots allt

Det töade rejält i det vintriga duggregnet för några dagar sen. Vintern tydligt på reträtt, även om kylan tycks återkomma så snart man triumferande sett de sista smutsiga isknölarna på trottoaren på väg att förintas under den utströdda sanden.

För första gången i år har det porlat ur stuprören. Småfåglarna gladare, mer aktiva och synliga. Och den hopkörda snödrivan på gården har snabbt sjunkit ihop, nästan hörbart kvidande. I parken bestyrks det gamla ordstävet om det som gömts i snö.

Även när det en dag som denna återigen bjuds snöglopp kring nollstrecket kan trots allt ett obekvämt lager ylle avvaras inför hundpromenaden. Det är inte smällkallt längre, och Issa slipper lyfta tassarna och med vädjande blick be mig vända hemåt så fort hon gjort det hon ska.

Och det bästa av allt - dag för dag förlängs den ljusa delen.

Jag läser italienaren Cesare Pavese omväxlande med den ryska poeten Olga Sedakova. Återkommer inom kort till dem. Och jag lyssnar till Arthur Honegger, en återupptäckt som alltmer känns som en kär vän, en bland de riktigt hörvärda bland 1900-talskompositörerna. Han visar mästerskap såväl i det lilla kammarformatet som i det stora, det symfoniska.

Ett kortare symfoniskt stycke som "Pastoral d´Été" kan exemplifiera hans idérikedom, den som gör att han ur ett ett relativt begränsat melodiskt tema kan utvinna så mycket, och inte minst låta olika blåsinstrument bidra till variationerna. Valthorn, flöjter, klarinett och fagott reser sig ur stråksuset - men främst bland dem det sinnliga valthornets dova klang. Vilket till skillnad från trumpetens mer stridslystna ton passar särskilt väl för ett stycke som anspelar på det pastorala, det som ska öppna sinnena för böljande landskap, träddungar, fågelsång, betande boskap, cyklister och utflyktskorgar i det gröna. Så fjärran från isvintern!

Han kan till och med låta det räcka med en get, det vill säga en ensam flöjt,  för att förnimmelserna av en annan bättre årstid ska infinna sig. Som i "Danse de la Chèvre".


Foto: EJ. Från Jamtli, sommaren 2010.