Den bästa symfonin av de bästa symfonikerna listade jag i ett tidigare inlägg, sammanlagt 10 välkända verk av musikhistoriens främsta tonsättare. Känslan av att listan borde utökas med åtminstone tio symfonier till har resulterat i nedanstående komplettering. Vi rör oss här i tiden ungefär från förra sekelskiftet fram till mitten av 1900-talet.
Väl medveten om att det finns musik som är symfonisk utan att i egentlig mening vara en symfoni har jag försökt hålla mig till verk som förtjänar beteckningen av klassiska, formella skäl. De vid denna tid så vanliga symfoniska dikterna faller alltså bort (även den spektakulära "Alpensinfonie" av R Strauss, som namnet till trots är en av hans många symfoniska dikter). Och omvänt - Bartóks "Konsert för orkester" vill jag trots namnet betrakta som en symfoni. Likaså Skrjabins fjärde symfoni, som nog med fog kan liknas vid en symfonisk dikt med drag av trumpetkonsert. Som ni märker lyckas jag inte vara helt konsekvent i det här stycket.
Här följer i alla fall mina förslag, utan inbördes rangordning:
Igor Stravinskij: Psalmsymfonin. Jag brukar säga, mest som ett konstaterande för mig själv, att ingen har formulerat sitt "Halleluja" mer innerligt än min morfar och Igor Stravinskij. Händels och de flesta andras har ju mer karaktär av exklamation. Här lyfter i stället en fågel, eller om det nu är Elias i vagnen, upplöst i himmelskt motljus till körens dämpade lovprisning. Omisskännliga Stravinskij-rytmer blandas med barnaröster och blandad kör till det alldeles speciella välljud som ingen längre kan ha någonting emot, särskilt inte när Stravinskij är på sitt bästa nyklassicistiska humör. Men visst, "Symfoni i tre satser" är ett alternativ värt att beakta.
Sergej Rachmaninov: Symfoni nr 2. Försök värja er om ni kan, när i Adagiot det stora ryska vemodet rullar in och sköljer över allt och alla i svallvåg på svallvåg. Temat tycks rymma hur många sköna melodier som helst. Kanske kan ni som jag framför er se någon av Tjechovs systrar sitta invid samovaren i det dunkelt upplysta rummet med huvudet tungt i en handen? Bitterljuvt men ändå inte utan hopp, för glöm inte de andra satserna också. Inspelningar med André Previn eller Mikhail Pletnev rekommenderas.
Alexander Skrjabin: Symfoni nr 4. "Le Poème de l´extase". Den här "symfonin" liknar som sagt mest en symfonisk dikt eller kanske till och med i den senare halvan en trumpetkonsert. Denne tonsättares färgstarka harmonik byggs här upp i en kontinuerlig stegring, avsats efter avsats, tills den kulminerar i det exalterade tillstånd som titeln anger. Det måste vara varje trumpetares dröm att få hetsa den stora orkestern till detta grandiosa utbrott.
Antonin Dvôrák: Symfoni nr 9. "Från nya världen". Nog för att jag tycker att Dvôràk är störst i konserter och kammarmusik, där han verkligen bidragit med odödliga verk. Men även bland hans symfonier är det svårt att förbigå den nionde, den oerhört populära "Från nya världen". Den romantiska sångbarheten har sin givna grund i folksångerna, oavsett ursprung i nya eller gamla världen.
Josef Suk: Symfoni i c-moll. "Asrael". Allt sedan jag första gången kom i kontakt med denna symfoni har den haft en given plats bland mina favoriter. Suk påbörjade den som en hyllning till den bortgångne svärfadern Dvôràk. Kommen halvvägs i komponerandet dör även hustrun, vilket gör att symfonins två sista satser får en ännu tydligare karaktär av sorgemusik, en mycket gripande sådan. Sista satsen tonar bort i ett slut som erinrar om det i Mahlers nionde symfoni. Titeln syftar på Gamla Testamentets dödsängel. Mer om symfonin
här.
Carl Nielsen: Symfoni nr 4. "Det outsläckliga". Den okuvliga livsviljan var vad som upptog Nielsen vid komponerandet av denna dramatiska symfoni. Den viljan flödar ohejdbar genom hela symfonin, utan avbrott mellan satserna och med ett berömt pukslag, det vill säga inte något enskilt pukslag utan en duell mellan två slagverkare vid var sin uppsättning pukor. Jag har länge ansett Nielsen vara Nordens störste kompositör i ädel tävlan med nästa man på listan.
Jean Sibelius: Symfoni nr 5. Det blir ju oftast femman som man återkommer till i Sibelius fall, och inte bara för att det är den som oftast spelas i konserthusen. Det är givetvis den sista satsens naturmystik som gör verket ofrånkomligt. Oavsett det nu är tranor eller något annat som lyfter ur sista satsens mullrande mörker är det fråga om en lika magnifik som unik musik som aldrig upphör att fascinera.
Sergej Prokofjev: Symfoni nr 5. Trots att den här symfonin skrevs i Sovjetunionen under kriget är det ingen dyster historia. Tvärtom lär Prokofjev ha sagt att den är ägnad den fria och lyckliga människan, men jag har ingen aning om han menade det ironiskt. Hursomhelst innehåller den det mesta av det bästa med denne tonsättare, vars sofistikerade modernism aldrig släppte taget om det melodiska. Andra satsens lättsamma scherzo påminner om vem som står bakom den populära balettmusiken "Romeo och Julia", och i adagiosatsen får han tillfälle att än en gång visa att hans lyriska sida är minst lika stark som den hårdfört sarkastiska och burleska.
Franz Schmidt: Symfoni nr 4. Ännu ett mästerverk som i likhet med Suks är sprunget ur ett sorgearbete, i det här fallet resulterande i ett symfoniskt "requiem"för dottern som dog i samband med födseln av första barnet. Och med ännu ett adagio som man sugs in i med samma obevekliga kraft som hos Mahler. Första satsen introduceras med ett trumpetsolo rakt ut i ödsligheten, ett tema som sedan återkommer i slutet av sista satsen. Adagiot inleds i stället med ett ömsint och svidande vackert solo för cello som varieras i blandad klassisk och senromantisk stil. Kanske den mest underskattade symfonikern jag stött på under mina år i den klassiska musikens sällskap. Zubin Mehta och Wienfilharmonikerna vägledde mig in i denna underbara musik och det är en inspelning som stått sig bra genom åren även om flera andra goda tillkommit.
Bela Bartók: Konsert för orkester. Bartók undvek (av föga övertygande skäl) beteckningen symfoni på detta verk som ändå lever upp till klassiska formkrav, dessutom i den bågformade symmetri mellan de fem satserna som var hans speciella förtjusning. Oavsett eleganta strukturer är detta en rikt varierad och inspirerad musik av en originell lyster som varje gång imponerar. Mittsatsen med hans signum - "nattmusiken" - och sista satsens vilda danser i mördande tempo är ett par av höjdpunkterna. Bland det sista han skrev - och det mest omedelbart tillgängliga.
Ja, det var det det, och fortfarande fattas här symfonier av Borodin, Roussel, Zemlinsky, Sjostakovitj, Honegger, Hindemith, Walton, Martinů, Messiaen med flera. Men med denna flaggning om mycket mera sätter jag punkt här.