Uppdukat för penséer

Bilden visar de böcker jag i all hast plockade med mig till landet som sommarläsning. De låg framme i någon av bokstaplarna så det var naturligtvis inget val i blindo, men kunde ändå ha sett annorlunda ut. 

Religionsfilosofiska tankegångar kring möjligheten av ett annorlunda gudsbegrepp, ett kulturhistoriskt porträtt av en jesuitisk resenär och uppfinnare av mnemoteknik, en ytterst realistisk roman om pesten, en äventyrsroman om en kapucinermunk i kontakt med dunkla makter samt en essä om Petrarca i Provence med undertiteln "Kärleken och ensamhetens liv". Kanske inte något givet tema, men ändå viss slagsida åt livsfilosofisk reflektion och gammal visdom.

Två av dem är för omläsning. Två med författare som är mina bekanta. En är en favorit sen tonåren. En borde jag ju ha läst för ett par decennier sen när jag köpte den. Men så mycket bättre att det ännu finns tid, om än verkligen inte oändlig, att i någon mån ta igen det som en gång inte hanns med. Att lustläsningen nu kan prioriteras utan problem.

Foto: EJ

En solig höstdag i Fiesole

Det finns alltid en efterbörd till den gjorda resan. Foton och inre minnesbilder, men också böcker och broschyrer som man tog med sig hem för vidare fördjupning i det man varit med om. 

En månad har redan gått sedan jag tillsammans med G befann mig i Florens på årets höstresa. Det var svalt i luften om mornarna men behaglig sommartemperatur på dagarna och kvällarna - bara det ger något angenämt att tänka tillbaka på en råkall novemberdag med den första snön på marken. Till exempel en av de där sköna dagarna när vi tog bussen upp till Fiesole, fem kilometer ovanför stan med en vidunderlig utsikt i flera väderstreck.

Fiesole är en välstädad och välmående förstad till Florens med stolta anor ända från etruskisk tid. Särskilt under heta högsommardagar när luften står stilla i de florentinska gränderna är den en behaglig tillflykt också för dem som inte har förmånen att bo där. Redan för bortåt fyrtio år sedan hade jag ju en dröm om att en gång i livet ta in på Pensione Bencistà, vilket slog mig när bussen passerade skylten i en av vägens meandrar ett kort stycke före ändhållplatsen. 

Inrymt i en 1300-talsvilla har det under seklernas gång hunnit tjäna många förnäma familjer och en tid även fungerat som kloster. Konstnären Arnold Böcklin, han med den kusliga "Dödens ö", huserade här under sina framgångsrika år i slutet av 1800-talet. Många andra har valt stället för avkoppling eller skrivande under de snart hundra år som det varit ett familjedrivet pensionat. 

Det var nog främst de där bilderna av en bedårande utsikt från den gammaldags stilfulla pensionatsmiljön som lockade mig när jag såg dem i en bok om Toscana, då när jag första gången besökte provinsen och anade, eller visste, att jag många gånger skulle återkomma. Och det jag tänkte var att det nog skulle passa mig utmärkt att bo just där  - det vill säga någon gång i framtiden, i en ålder jag nu sedan länge uppnått.

Men Bencistà får vänta ännu en tid, och kanske kommer drömmen att stanna vid en dröm. Efter en promenad i brant stigning nådde vi i alla fall en likartad utsiktspunkt, slog oss ner på en stenbänk och kisade ut över Florens och Arnodalen med Chiantis kullar i ett blånande fjärran, den dagen och timmen i glittrande soldis.

Några av de monumentala byggnaderna kunde man utan svårighet urskilja: först och främst domens alltid lika dominanta kupol, men även San Lorenzos mindre men snarlika huva, den man jämförelsevis kanske inte tänker på som speciellt stor; med kikarens hjälp dessutom Palazzo Vecchios respektive Santa Maria Novellas höga och smala klocktorn. Bara den närmaste sluttningen  (ungefär ner till Bencistà) låg i klart middagsljus, resten höljd i den för trakten och dess månghundraåriga konsthistoria så typiska sfumato som inget foto rätt kan återge.

Vi vilade också framför ett annat panorama på ännu en sits av sten, nämligen längst upp i den romerska amfiteaterns perfekt anlagda halvcirkel. Utgrävningarna av den här platsen - som skedde så sent som under senare delen av 1800-talet och framåt - visade förutom arenan även langobardiska gravar, tempelgrunder och resterna av ett romerskt bad. I det arkeologiska museet strax intill ligger fynden bakom glasväggar, alltifrån skelettdelar som prydligt ordnats i rekonstruerade gravar till de små etruskiska föremål och figurer som alltid lika gåtfullt ruvar på sina hemligheter. Ett litet guldmynt från kejsar Neros tid glimmar fortfarande starkt när jag bläddrar fram det i mitt bildminne.

Av det romerska badet, den tidens utstuderade spaanläggning, märks framför allt den rekonstruerade arkad som utgjorde entrén. De olika avdelningarna med pooler för kallt, varmt och hett bad, jämte salar smyckade med skulpturer för möten och konversation, ja, dem får man tänka sig utifrån det mönster som grundstenarna bildar.

Hela området är en underbar plats att ströva omkring i. När vi var där mötte vi bara någon liten studentgrupp som undervisades i det fria, några konstnärer in spe med penslar och målarskrin och så vi andra - enstaka turister som så småningom slog sig ner i baren/bistron vid ingången, där man med samma blickfält kunde förlänga vistelsen ytterligare en stund.

Foto: EJ (klicka för förstoring!)

Existentialisterna

Låt mig på en gång säga att Sara Bakewells "Existentialisterna", med undertiteln "En historia om frihet, varat och aprikoscocktails" (Bonniers, 2017), är den bästa kulturhistoria jag läst på år och dag, kanske rent av den bästa sedan 70-talet och Allan Janik & Stephen Toulmins "Wittgensteins Vienna". De lovord som citeras på omslagets flikar har sällan varit mer befogade för en fackbok av det här slaget. 

Bakewell lyckas göra filosofiska spetsfundigheter tillgängliga i en essäistik som skickligt blandar dem med historia, personkarakteristik, biografiska notiser och personliga kommentarer. Allt bottnar i personligt engagemang och gedigna studier, vilket inte minst den omfattande not- och litteraturförteckningen på över 100 sidor visar.   

Det parisiska kafélivet kring Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir är den givna utgångspunkten, men det betyder inte att detta bara är ännu en bok om existentialismens främsta kändisar. Det handlar ju om ett filosofiskt tänkande som i hög grad också blev en livsstil, en åskådning med konsekvenser för både tanke och liv. Just därför är Bakewells i bästa mening breda och populära stilart helt adekvat för sitt ämne.

En styrka är att hon inte begränsar sig till livet i St Germain, utan sätter efterkrigsstämningarna där i sammanhang med deras filosofiska bakgrund i tysk filosofi, i synnerhet fenomenologin. Förutom paret Sartre/de Beauvoir och Albert Camus ges även Karl Jaspers, Martin Heidegger, Maurice Merleau-Ponty och Emmanuel Levinas ordentligt utrymme. Andra gestalter som passerar revy är Gabriel Marcel, Simone Weil och Hanna Arendt. Man mättas i sin nyfikenhet på personerna, deras möten, relationer och konflikter, samtidigt som man lär sig en del om de djuplodande tankegångarna om varat och tiden, friheten och intet.

Mest imponerad är jag av att Bakewell så initierat förbinder existentialisterna med den moderna fenomenologins fixstjärnor, Edmund Husserl och Martin Heidegger. Deras betydelse klargörs på ett föredömligt sätt, med beaktande av att de som lät sig inspireras samtidigt utvecklade egna tankegångar, ibland också i kritisk motsättning till upphovsmännen, som för övrigt själva förändrade sitt tänkande. Helheten beskriver en uppsättning infallsvinklar på den mänskliga livsvärlden, författare och filosofer som tog fasta på olika sidor av sin levda erfarenhet och därför ibland gick skilda vägar. 

Kontroverserna kring Heideggers nazistiska sympatier och turerna kring hans återkomst som filosofisk guru efter kriget skildras utan omsvep och utan att förringa hans betydelse. Detsamma gäller Sartres och Merleau-Pontys kommunistiska böjelser. 

Jag väljer här tre citat som belyser Sara Bakewells eminenta förmåga att med lätt hand förmedla ett sammansatt stoff. Det första gäller en analytisk presentation av Simone de Beauvoirs "Det andra könet" och hennes polemik mot den traditionella uppfattningen om skillnaderna mellan könen som naturliga uttryck för manligt/kvinnligt:

Men enligt Beauvoir var de i stället myter om kvinnlighet - ett begrepp som hon hade lånat från antropologen Claude Lévi-Strauss och sedan anpassat, men ytterst går det tillbaka på Nietzsches "genealogiska" sätt att gräva fram felaktiga framställningar om kultur och moral. I Beauvoirs språkbruk är en myt något i stil med Husserls idé om stelnade föreställningar som ansamlas kring fenomenen och som måste skrapas bort för att komma "till sakerna själva". (s. 235; översättning av Joachim Retzlaff). 

Det andra citatet gäller Sartres tankegång om medvetenheten hos mig själv om den andres blick på mig, det som utgör grunden för hans berömda yttrande (i pjäsen "Inför lyckta dörrar") om att "Helvetet det är de andra", en för övrigt ofta missuppfattad utsaga:

Sartre förklarade senare att han inte ville säga att andra människor är helvetiska i allmänhet. Han menade att vi efter döden fryses i deras blick och blir oförmögna att avvärja deras tolkningar. Medan vi ännu är i livet kan vi göra något för att hantera det intryck vi gör, men efter döden försvinner denna frihet och vi blir gravlagda i andra människors minnen och uppfattningar. (s. 238-39; översättning av Joachim Retzlaff).

Det tredje citatet handlar om den dansante, oneurotiske Merleau-Ponty:

Merleau-Ponty var faktiskt ganska unik bland existentialisterna i att inte vara benägen att gripas av kuslighet eller ångest. Detta utgjorde en viktig skillnad mellan honom och den neurotiske Sartre. Merleau-Ponty förföljdes inte av humrar på gatorna, var inte rädd för kastanjeträd och plågades inte av att andra människor stirrade på honom och fixerade honom med sina dömande blickar. Att titta och bli tittad på är enligt honom snarare det som väver in oss i världen och ger oss vår fullödiga mänsklighet. Sartre förstod både denna invävning och kroppens betydelse, men allt detta verkade göra honom ängslig. I Sartres verk pågår alltid någon form av kamp - mot fakticitet, mot att bli uppslukad av varats kvicksand och mot den Andres makt över en. (S. 265-66; översättning av Joachim Retzlaff).

Åtminstone för den som i likhet med mig alltid känt sig attraherad av existentialistisk filosofi kommer den här boken att vara en mycket stimulerande, ja rolig, läsning.

Behövs en litterär kanon?

I samband med DELS (De Litterära Sällskapen i Sverige) årsmöte den 25 mars var författaren, litteraturprofessorn och akademiledamoten Anders Olsson inbjuden att tala över ämnet ”Behöver vi en litterär kanon?” Frågan har varit och är kontroversiell men en fortsatt diskussion borde vara möjlig menade han och betonade att en litterär kanon har med minne, läsning och skapande att göra. Kritiken främst från feministiskt och postkolonialt håll (om mansdominans och eurocentrism) har varit viktig men borde inte föranleda ett förnekande av begreppet. 

En kanon är historiskt sett ett starkt normgivande rättesnöre och går tillbaka på urvalet av de "kanoniska böcker” som Bibeln utgör. En modern, profan kanon skulle dock inte präglas av en sakral syn på texterna, utan genomsyras av kritiskt tänkande och vara fullt möjliga att ifrågasätta.

Vad händer om man inte vill kännas vid kanon? Olsson hävdade att det inom skolvärlden finns styrdokument som visar att det under senare tid skett en medveten ”avkanonisering", om än med förhinder. Det finns fortfarande listor på vad som ska läsas, en dold kanon som inte är mindre mansdominerad och dessutom ofta är historielös med tonvikt på ung litteratur.

En kanon är en fastställd norm av erkända och förebildliga texter som representerar en kärna av viss varaktighet. Samtidigt ska den inte vara statisk utan kunna ge rum för omtolkning. Hur läsningen, mottagandet, sker är av stor vikt. Läsningen bör vara kritisk och skapande; det aktiva minne som en kanon utgör möjliggör fördjupning, förändring, vidgning. En kanon ska kunna expanderas.

Olsson menade vidare att det är fullt möjligt att omfatta både varaktighet och föränderlighet, framför allt i det han kallade för ”omläsbarhet” – nya sätt att tillägna sig litteraturen. Tiden får avgöra vad som kvarstår.

Olsson sammanfattade med att ange fyra saker som han menade borde känneteckna en modern kanon:

1. Verken bör äga universalitet, och alla bör kunna tillägna sig dem. Exempel: Homeros, Dante, Shakespeare, Strindberg, Astrid Lindgren.

2. Verken bör äga förmågan att väcka förundran.

3. Verken kännetecknas av varaktighet genom omläsbarhet.

4. En kanon utvidgas ständigt – den består av en kärna plus nytt. Den nationella inriktningen förskjuts mot internationalism.

Förebilder måste finnas och göras tillgängliga. Begreppet kanon ska dock förstås icke-sakralt, syftande till aktivt läsande med ständiga frågor till texten. En litterär kanon utgör det minne som krävs för att vi ska förstå vad ett epos, ett drama, ett poem är.

Min kommentar: 

Med de riktlinjer för en kanon som Olsson drar upp borde förslaget inte vara så kontroversiellt. Den nationalistiska strävan som en del befarat som drivkraft är som synes inte poängen, utan ett säkrande av ett gemensamt minne av litteratur av bestående värde. En öppen och dynamisk kanon vore rimligen att föredra framför en dold och godtycklig som negligerar och i värsta fall förnekar kärnan.

(Referatet av föredraget har även publicerats på DELS hemsida).

Foto: EJ

Skogsvandring

Att gå i skogen. Gå där med blicken i marken, spanande efter bruna hattar i mossan. Med bruset från blandskogens toppskikt i öronen. I övrigt höstlig tystnad. Att gå i skogen och när man lämnar stigen se till att sätta fötterna rätt. 

Kvistar och ruttnande grenar knäcks under mina steg i den risiga terrängen. Jag tänker att de bär bud om min närvaro till de skygga djuren. Jag ser dem inte, hör dem inte heller. Kanske står de helt stilla i någon tät dunge och avvaktar mitt närmande. Men ingenting händer utöver ett uppflog från en skrämd duva, vars vingar slår mot det täta grenverket.

Mina ögon är inställda på de där bruna hattarna som är svåra att se innan de blir storväxta och angripna av larver och parasiter. Jag rätar på ryggen och ser mig omkring. På avstånd tycker jag mig uppfatta ett stort svin bakom en gran, ett mörkt och krumryggat vildsvin. Jag stannar och försöker avgöra saken - synvilla eller inte? Bestämmer mig för att det är en rotvälta, men viker ändå av en aning och återgår till mönstringen av mossan, där de röda flugsvamparna ogenerat tar plats och lyser som praktfulla juldekorationer just där de bruna hattarna också borde visa sig. 

Nere i sänkorna står de. De stora avslöjar de små. Jag trycker undan mossan vid deras bukiga fot och skär så långt ner jag kan med kniven, grovrensar dem sedan på plats. Smärre operationer eliminerar jordrester, enstaka barr och löv och begynnande insektsangrepp, ett avfall som lämnas på plats som en vink från någon som hann först. Fylld av lyckan av att ha kunnat bärga en överfull korg med Karl Johan vänder jag hemåt.

Jag tar medvetet en liten omväg för att genomsöka terräng som jag inte gått förut. Plötsligt kommer jag ut ur skogen på ett oväntat ställe, just där den glesnar i brynet och övergår i sly, och där ett par mossiga gamla aplar bjuder på några enstaka äpplen. 

Det övergivna gamla torpet med tillhörande uthus tycks vara på väg att omslutas av skogen. I det höga gräset mellan byggnaderna står en rostig mjölkkruka, som om den för länge sedan lämnats i hastigt mod. Torpet i långt gånget förfall, taket inrasat och murstocken spridd över golvet, den yttre vindstrappan obrukbar. Uthuset i bättre skick men även det illa åtgånget. 

Framför huset står en skylt som en historiemedveten hembygdsförening placerat där, möjligen i from förhoppning om att rädda boplatsen för eftervärlden eller åtminstone ge en oansvarig markägare dåligt samvete. Skylten förklarar att detta är ett grenadjärstorp och ger en kort historik över indelningsverket och förutsättningarna för rusthållen. Bland annat följande står att läsa:

"Grenadjärerna var ett slags elitsoldater. Av kronan fick de sina vapen men all annan utrustning, bland annat uniform svarade rusthållaren för.  -  Till torpet hörde fähus/ladugård, förråd samt dass. Dessutom ingick en åker och ett litet ängsområde. Grenadjären fick förutom lön även naturaprodukter av rusthållet. Allt detta reglerades i ett legokontrakt."

Tid och väderlek har suddat ut det för hand inskrivna numret för detta rusthåll, namnet på den siste grenadjären likaså. 

Jag sticker in huvudet genom ett av de gapande fönstren och kastar en sista blick på förödelsen, plockar och äter sedan ett äpple medan jag knallar hemåt över fälten med min rågade svampkorg. 

Foto: EJ (klicka för förstoring!)

Två stenar, en bro och en kyrkport

Under en cykeltur i förra veckan stannade jag till på två ställen där jag även tidigare bromsat in. Det ena var en runsten i gräset vid sidan av vägen, det andra en gammal vackert murad kyrka som i sina vitkalkade partier lyste starkt i kontrast mot sin egen skugga.

Stenen är tusen år gammal. Som alltid omtalar skriften vem som rest den och vem den är tillägnad. Skylten bredvid från Riksantikvarieämbetet tyder runorna åt oss som glömt koden:

Amunde och Ödgärd läto resa denna sten efter Anund, sin son, och göra bro.

Det är allt. Paret förlorade sin son; hur får vi aldrig veta. Jag har läst texten förut, men just det att man också byggde en bro till den dödes minne väckte nu mitt intresse. I mindre stil på skylten står: "Var den i skriften omnämnda bron legat har inte kunnat fastställas". 

Var det kanske en bro över den närbelägna Örsundaån? Men sedan läser jag om den tiden att det finns något som kallas runstensbro, som egentligen var en förstärkning med stock och sten av marken intill den väg eller farled där stenen restes. Det var ett sätt att förbättra ett lerigt och osäkert underlag så att så många som möjligt skulle välja leden och passera minnesmärket. Det kan ju ha varit en sådan bro, men inte heller det kan vi säkert veta. Bara att Amunde och Ödgärd ville hedra sin döde son på övligt sätt.

Vägen där stenen nu står är för övrigt sedan ett par år belagd med asfalt.

Ett par kilometer längre bort ligger Nysätra kyrka vackert mot öppna fält i söder. Septembersolen gassade och den mest iögonenfallande gravstenen på kyrkogården glänste mer än vanligt. Den står högt på dubbla socklar på en kulle, och dess stora och guldförgyllda (?) tondo med ett porträtt i relief gör att man redan på långt håll förstår att det måste röra sig om en mycket betydelsefull man.

Hans namn: Georg Wilhelm af Sillén, 1724-1794. Kansliråd och riddare av Vasaorden. Tjänstgjorde långa tider utomlands, bland annat i Konstantinopel. Ja, där har vi honom! En betydande man i staten och slottsherre från trakten, närmare bestämt Ryda kungsgård. 

Även här var det trots allt texten på stenen som fascinerade mig mest. Den lyder: 

Besåg en stor del af christna och ochristna verlden. Insåg i höga och farliga värf. Utsåg sig en arbetsam landlefnad. Tilsåg sit och andras goda. Ansåg lyckan för intet. Ryktet för något. Samvetet för allt.

Bese, inse, utse, tillse, anse... Sannerligen ett stilfullt eftermäle. En kärnfull nekrolog över en berest åkerbrukare och ämbetsman som ansågs ha levt upp till dygdemönstret under ett långt och innehållsrikt liv. Ingen lycksökare, nej, en ansvarsfull, modig och driftig man, mån om sitt anseende och i den lyckliga tron att egennyttan går att förena med omsorg om andra. 

Kanske är det den landlefandes idealistiska förvaltarskapstanke? Och kanske var det med sikte på annat än lyckan som den i själva verket erövrades, om inte annat så genom att i görligaste mån undvika samvetskval?

Historien kan även berätta att slottet på Ryda kungsgård till största delen brann ner och att den branden misstänktes vara anlagd. 

Jag kom inte in i kyrkan, men att bli stående framför den stängda porten gjorde mig ändå inte så mycket. Endast en stängd port blir ordentligt uppmärksammad. Jag fick nöja mig med att beundra det svarta virket, de bronsfärgade beslagen, smidet kring nyckelhålet och ringen i dörrvredets ställe. Vore det inte för den vitkalkade inramningen skulle den enkla och lite grova utformningen kunna gälla för dörren till en gammal visthusbod, jordkällare eller förrådshus. Schjerfbecks oerhörda målning "Dörren" kom för mig, även om här inte sipprade ljus i glipan mellan dörr och tröskel. (Se här). 

På hemvägen räknade jag inte traktorerna på fälten, men de var många. Harvarna rörde upp jordrök både till höger och vänster om mig. I trädgårdarna fallfrukt i gräset. 

"Minns i november den ljuva september..."

Foto: EJ (klickbara bilder)

Brev till Poseidon. Avsändare: Cees Nooteboom

Låter det lockande, att få läsa brev adresserade till en gammal grekisk gud? Ja, jo, det beror förstås på vem skribenten är, hur man ställer sig till antikens myter och vad man tror sig kunna få ut av sådana brev.

I det här fallet är det Cees Nooteboom som publicerat ett tjugotal brev till Poseidon och samlat dem i en bok tillsammans med annan kortprosa (MacLehose Press, till engelska av Laura Watkinson). Det liknar mest ett slags miniessäer eller betraktelser med tankar kring allehanda ting och företeelser som kommit i författarens väg. 

Han inleder med att berätta om hur tanken uppstod, vilket samtidigt visar något av hans arbetssätt. Poseidons existens blir påtaglig när han sitter på en fiskrestaurang i München som har havsgudens bild på pappersservetten. Med treudden i näven och allt finns han där, havets och källornas gud. Havet - den rikaste av källor att ösa ur. 

Och eftersom författaren åtminstone tidvis bor på Menorca i Medelhavet och på sina resor världen runt ofta söker sig till havet, inspirerades han av tanken på att vända sig direkt till guden själv, väl medveten om det enkelriktade i en sådan kommunikation. 

Han ställer alltså en del retoriska, smått vanvördiga och i bästa mening barnsliga frågor, och i brist på respons försöker han anta den andres/gudens/havets perspektiv. Det väcker både förundran över livet i de mörka djupen och okynniga tankar av typen: hur märklig måste inte synen underifrån ha varit av fotsulorna på vår egen gudason den gången han gick på vattnet och Petrus trampade igenom. 

Mycket, men alls inte allt, präglas av just den sortens milda ironi. Bland annat också tanken på hur gudar, som ju är eviga och odödliga, hade det innan mänskligheten kom till. Fanns det någon poäng med att vara gud då, eller kände de sig måhända uttråkade? Kanske är de till och med avundsjuka på oss kortlivade, dödliga varelser? Och förresten, uppvisar de inte det mest skandalösa leverne, om man rätt betänker saken?

Nooteboom använder alltså våra antropomorfiska föreställningar om gudomliga väsen för att skärpa blicken på vår egen mänsklighet och frågan vad den innebär. Och han gör det oftast med rika kulturhistoriska referenser, gärna till antiken men ibland även med nyfikenhet på modernt naturvetande. Han pejlar djupet i både myterna och havet, ser världen i stort som smått, reser i både tid och rum, läser både dagstidningen och Odysséen. 

Här finns också reflektioner över samtida brutala händelser. Han fastnar till exempel för ett pressfoto av en lastbil som en tid fått stå parkerad vid sidan av vägen innan någon tar sig för att undersöka den. Inget har kunnat klarläggas om vad som ligger bakom det dubbla dödsfall som skett, endast att förarens nioåriga styvdotter fått följa med på en körning som slutade med att hon ligger mördad i hytten och styvfadern hittas hängd i ett träd i en närbelägen skog. Flickan uppvisar inga tecken på sexuellt våld. Så, vilket drama skänker den bilden dess intensiva laddning, frågar sig författaren. "The dead are silent, leaving behind a mystery in the form of a big lorry beside a few trees." Och här bör jag passa på att nämna att boken är försedd med intressanta noter, oftast illustrerade, som (till skillnad från hos W G Sebald) samlats i slutet av boken och på så vis blir ett från texten mer fristående element. Bilden av lastbilen, en till synes helt vanlig lastbil, kan läsaren alltså själv ta del av.

Att Nooteboom också är poet med åtskilliga diktsamlingar bakom sig är mindre bekant men märks mycket tydligt i hans stilsäkra prosa. Ett litet urval av hans dikter översattes av Lasse Söderberg för drygt tjugo år sedan ("En staty av frågor", Ellerströms, 1995) och på engelska utkom 2014 ett stort urval med titeln "Light everywhere", (Seagull Books, till engelska av David Colmer). 

Jag nämner detta apropå ett av de mest poetiska styckena i "Letters to Poseidon", nämligen det som anknyter till herden och poeten Hesiodos och hans inspirerande möte med muserna vid foten av Helikons berg. Här befinner sig Nooteboom i en nutida spansk pastoral som han lätt kan identifiera med herdelivet för bortåt tre tusen år sedan. Tiden mellan då och nu upplöses för ett ögonblick när han i solnedgången läser Theogonin på originalspråket, som ju fortfarande är läsbart och som han själv studerade för sextio år sedan. 

"... the words that I read until the darkness erases them, words that I keep for the light of the day when they will be written anew for the one who reads them." 

Jodå, den här boken gjorde mig flera gånger upprymd. Det beror som sagt på vem skribenten är om reflektioner kring gamla myter, artefakter och naturföremål ter sig meningsfulla eller ej. 

För övrigt anser jag 
a) att Modernista som så förtjänstfullt tagit sig an Cees Nootebooms verk omedelbart låter översätta "Brieven aan Poseidon" till svenska
b) att Nobelpriset i litteratur kommande oktober ska gå till Cees Nooteboom.

Bilden: Petrus räddas. Egbert-Codex, 980 e kr, Reichenau, Stadtbibliothek Trier. (En av illustrationerna i Letters to Poseidon).

Djävulen i parken

Vilka är det egentligen som får en staty uppförd efter sig, om man börjar tänka efter? Gamla kungar och krigare, förstås, till häst eller utan. Även poeter, tonsättare, konstnärer och upptäcktsresanden, liksom en del mytologiska gestalter. Givetvis också glorifierade härskare som Lenin, Stalin, Mao och Kim Il Sung, vars ofta groteskt uppförstorade bildstoder både rests och raserats i politiska ärenden.

I Madrid såg jag Goya stå staty utanför Pradomuseet, Garcia Lorca på Plaza de Santa Ana och en lång rad kungar i barockträdgården framför kungliga slottet. Enligt sägnen lär dessa stackars kungar kliva ner från piedestalerna om nätterna för att sträcka lite på benen. Jag bodde med utsikt mot den där trädgården, men brydde mig aldrig om att kontrollera sanningshalten i påståendet.

Jag fann emellertid en annan staty, en möjligen helt unik sådan, som intresserade mig mer än de andra. I den stora Retiroparken mitt i stan finns det som sägs vara Europas, ja möjligen världens enda staty av djävulen. El Ángel cáido ("Den fallna ängeln") utgör blickfånget i en av parkens fontäner.

Eftersom djävulen sedan länge är avskaffad, åtminstone i Sverige, får man väl hänföra denna skulptur (av Ricardo Bellver från 1874) till dem som avbildar en gestalt från mytologin. Men frågan är om inte en inkarnation av ondskan borde vara lika oumbärlig som den av den gode guden, numera kanske svår att framställa då Gud tycks upplöst i opersonliga energiflöden i flertalets föreställningsvärld. Eller kanske ändå inte - någon invänder nog att Kristusstatyn i Rio de Janeiro borde kunna ses som motpolen till Lucifer i Madrid.

Det intressanta med den här statyn är att den inte avbildar Satan (alias Lucifer, ljusbringaren) som den hornprydde, bockfotade eller kloförsedde djävul som vi oftast ser gestaltad. Endast sockelns fontänsprutande rad av smådjävlar känner vi igen som sådana frånstötande odjur.

Nej, här är det fråga om en utstött yngling med helt igenom mänskliga drag, frånsett änglavingarna, som storleken till trots verkar vara till föga hjälp mot de snärjande ormar som betecknar hans fallna identitet och som nu håller honom nere från den stjärnhimmel han föll ifrån.

Lucifer är myten om ljusgestalten som faller i onåd och kastas ut från himmelriket, morgonstjärnan som sjunker ner i natt och mörker. Jag läser också att kyrkofäderna menat att Lucifer inte är djävulens namn utan snarare det tillstånd från vilket han fallit. Det gör onekligen denne upproriske ängel intressantare än om man bara ser honom som polariserad motbild.

Lucifer i Retiroparken är vacker och vältränad. Den plågat vridna kroppsställningen gör att ena vingen åtminstone från visst håll liknar ett svärd riktat mot himlen. Han har ansiktet uppåtvänt och munnen är vidöppen, som ropade han något i vredesmod över fördömelsen. Eftersom skulptören sägs ha varit inspirerad av John Miltons "Paradise lost" kan man tänka sig att de ord han yttrar är de som tillskrivs honom i detta verk, nämligen de berömda: "Det är bättre att härska i helvetet än tjäna i himlen".

Jag kan förstå den greve som blev så fascinerad av den unge skulptörens verk att han såg till att denna staty kom på plats. Lucifer är onekligen en intressant djävel. Han behövs nog, inte minst för att han inte så entydigt kan laddas med renodlad ondska utan ter sig som sammansatt och möjlig att identifiera sig med.

Foto: EJ (Obs! klickbara foton)

Turkish delights (1)

Varje land har sina delights, inte minst de som i likhet med Turkiet ligger kring Medelhavet och förutom sina speciella sevärdheter alltid kan bjuda på en någorlunda säker sommarsol för en väderleksfokuserad nordbo.

Åter i den svenska fjortongraderssommaren från Turkiets sydvästra hörn känns det ofrånkomligt att börja med vädret. Minst det dubbla i Celsius mätt är vad jag levt med de senaste tio dagarna, också under några dagars uppehåll i Istanbul på tillbakavägen.

Intrycken är många, särskilt för en förstagångsbesökare som jag. Någon resedagbok förde jag inte; här och i ytterligare något inlägg följer endast några axplock från det digitala fotoalbumet med åtföljande kommentarer och en eller annan reflexion.

Palamutbükü heter en liten ort väster om Datca som ur turistisk synvinkel än så länge lever i lantlig oskuldsfullhet med bara ett mindre antal pensionat och restauranger längs huvudvägen vid stranden. Badgästerna är nästan uteslutande turkiska, flertalet av dem barnfamiljer. Om det inte varit för vänner och vänners vänner och deras tips och gästfrihet hade vi aldrig hamnat där.

Det ser ut som det brukar vid Medelhavet - en strand med hav i skiftande blått, liggstolar med parasoller och människor som solar, badar, läser, fipplar med sina mobiler och kopplar av. Det är lugnt och städat och ingen trängsel; ingen behöver slåss om plats på stranden och i tamariskernas skugga står bord och soffor där man kan slå sig ned och få en Efes (turkiskt öl) närhelst vätskebalansen måste återställas.

Med något enstaka undantag ser dessa turkiska badgäster ut som vilka europeiska badgäster som helst. Endast en kvinna sågs bada med kläderna på. Det är inte bara av så kallad gubbsjuka man önskar att det ska kunna förbli på det sättet i detta än så länge moderat muslimska land.

Också de för en protestantisk nordbo exotiska böneutropen var mycket mer påträngande i Istanbul med dess många stora moskéer. I mångmiljonstadens oerhörda myller av människor och miljöer syntes också en del visirutblickande kvinnor i sina fladdrande svarta klädedräkter. Men inte heller där tycks de höra till mer än en mycket liten minoritet. Turkiets kemalistiska, sekulära tradition präglar fortfarande samhället åtminstone ytligt sett, vad än som kan befaras inför framtiden med den fortfarande starke premiärministern Erdogan och hans moderat islamistiska parti vid makten.

På den sydvästliga halvöns spets ligger Knidos, en antik lämning av stort intresse om än inte lika välbevarad som den i det mer berömda Efesos. Den ligger mycket vackert just där det Egeiska havet möter Medelhavet och med amfiteatern som den mest imponerande delen.

I den lilla museibutiken i Knidos fanns tyvärr ingen engelskspråkig guide över området (en del skyltar på engelska finns dock), men damen var vänlig nog att låna ut ett häfte om den stora lejonskulptur som ursprungligen stod här och som numera finns i stora ankomsthallen, Great Court, på British Museum. Detta gigantiska marmorlejon som en gång utgjorde krönet på ett mausoleum, och vars ögon antas ha varit av glas som gnistrade i den starka solen, får man nu själv tänka in i miljön som den imponerande anblick det måste ha varit, då för två tusen fem hundra år sedan.

När jag sitter hemma och skriver det här slår det mig att jag bara för ett par år sedan mötte det där lejonet, utan att då ana att jag rätt snart skulle hamna på platsen där det hör hemma. För övrigt lär myndigheterna i Datca ha krävt att återfå sin antika klenod, vilket väl knappast kommer att ske, då det i så fall kunde bli prejudicerande och stora delar av British Museum och många andra stora museer snart skulle tömmas på sitt rövade innehåll.

Området är ganska stort och jag klättrade ett stycke vidare upp på berget med varningen för ormar och skorpioner ringande i öronen. Utsikten är bedårande med de vackra segelfartygen ankrade på redden. Vinden gör solhettan uthärdlig, och när man efter vandringen bland skärvorna av ett storslaget förflutet på allt mer försvinnande kostigar kan slå sig ned i en skuggig del av restaurangen med ännu en Efes framför sig, syns allt vara i sin fulla ordning.

Bilderna uppifrån och ned:
- Strandparti i Palamutbükü
- Knidos
- Strandparti i Palamutbükü med den grekiska ön Simi bakgrunden
- Knidos
- Knidos, utsikt över amfiteatern och hamnen
- Knidos
- Knidos
- Knidoslejonet i British Museum (foto: British Museum)
- Knidos, detalj av ett stenstycke med relief
- Knidos
Foto: EJ (Bilderna är som vanligt klickbara!)

"When I am laid in earth"

Uppsala Gamla Kyrkogård är en stor och vacker plats, belägen mitt i stan och i nära anslutning till andra rofyllda grönområden. Jag besöker den ofta, har en grav att sköta och passerar den också i sällskap med hunden på väg till Engelska parken eller Botaniska trädgården.

Att läsa gravstenar utgör en väsentlig del av lockelsen med kyrkogårdar. Fantasin sätts i rörelse och den stora variationen ger anledning till hur många besök som helst. Här finns gamla lavbetäckta, knappt avläsbara stenar och nya, skinande blanka med guldet som eldskrift mot den svarta stenen. Här finns veritabla monument med porträtt i stenrelief, och andra med små statyer av änglar eller vaktande muser. Och här finns förstås också enkla stenar med endast namn och årtal för födelse och död.

Namnet ristat i sten, oftast givet tillsammans med livstidsmåttet, möjliggör mötet med åtminstone illusionen av något påtagligt efter den som dött och jordbegravts. En minneslund, som den i den moderna delen, understryker däremot frånvaron i både tid och rum, visar att vem som lämnat oss bara kan bevaras i minnet av dem som ännu har ett minne att bevara något i.

Många stenar visar att den namngivna gravplatsen riktar sig till ett kollektivt minne, nämligen genom att även titel eller verksamhetsområde anges, och i vissa fall även en kortfattad text som säger något om den avlidnes livsåskådning. På så vis blir kyrkogården en kulturhistorisk plats, en plats där fåfängan tillsammans med hoppet om uppskjuten glömska, eller hoppet om evigt liv bortom den grav som de efterlevande vårdar och blomstersmyckar, lever och frodas.

Ta detta med yrkesbeteckningar från förr som inte längre används. Jag har roat mig med att anteckna några av dem bara för att de väcker så många tankar. Det är inte alltid de akademiska och högt ärebetygade personerna man helst stannar till inför - häradshöfdingen, professorn i det eller det, hovpredikanten, chefredaktören eller bankdirektören. En del av dem har dubbel bestämning: juris professorn och utrikesministern, majoren och riddaren, akademiräntmästaren och friherren. Nej, här finns andra som också till eftervärlden ville meddela att man var småskollärare, sömmerska, fabrikör, fanjunkare, maskinist eller helt enkelt gårdsägare eller fru. Och så de noga markerade distinktionerna i verksamheter som inte längre finns eller som döpts om med andra beteckningar: förste banmästare, vagnmästare, vågmästare (och jag tänker genast på Joseph Roths fina roman "Den falska vikten"!), stationsinspektor, manufakturhandlande, jernkramhandlande, sanatorieläkare, boktryckare, köpman, kronofogde, postkontrollör. Lite lustigt är att på en gravsten läsa den noggrannhet som betonar att verksamheten är förbi: f.d. hemmansägaren, f.d. landshövdingen.

För genusstudenten finns också en del att bita i. Kyrkovärden och dess maka. Docenten och hans hustru. Prostinnan. Eller det enkla fru, men aldrig herr. På en sten läser jag sjuksköterskorna följt av namnen på två systrar. På en annan, äldre: 3ne systrars graf, varunder en hänvisning till Mattei Ev. Kap.5.v.6 är ingraverad (som i den gamla översättningen lyder: "Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade").

I den nyare delen kyrkogården kan man notera att detta med titlar och yrken alltmer försvinner. Vi kommer knappast att i framtiden kunna se stenar där livsstilscoachen, nagelskulptören, fondmäklaren, gyminstruktören, parkeringsvakten eller jur.dr. och politiskt sakkunniga fru Sohlstrååhle ligger begravda. Ofta numera bara familjen följt av efternamnet, ibland även det mer intima vår älskade.

En av de vackraste melodier jag vet har också en enkel och rättfram text som ofta ljuder inom mig på dessa strövtåg på kyrkogården. Det är Didos klagan i Henry Purcells enaktsopera "Dido and Aeneas": "When I am laid in earth, may my wrongs create no troubles in thy breast, remember me, remember me, but ah, forget my fate". Barockens tårar i kromatiskt nedstigande skalor. Otvetydig klarhet inför det oavvisliga slutet.

Lyssna till Janet Baker här, och till en modernare version med Malena Ernman här.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

Hadrianus tempel

Vid varje besök i Rom vill jag återse Pantheon som jag tycker är mer Rom än vad till och med Sankt Peterskyrkan är och någonsin kan bli. Särskilt om man bor i närheten och kan bese detta gamla tempel (byggt ca 120 e Kr) och dess omgivningar om morgnarna innan turistgrupperna vaknat är det en av Roms allra vackraste platser.

I Margurite Yourcenars underbara bok "Hadrianus minnen" låter författaren kejsaren formulera sig om denna byggnad. Så här var det, om vi får tro hennes förmedling av kejsarens tankar (vilket jag för min del gärna gör):

Jag hade själv rättat arkitekten Apollodoros alltför blygsamma planer. Den grekiska konsten begagnade jag endast till ornament, som en extra lyx; för själva strukturen hade jag gått tillbaka till Roms äldsta, sagoomspunna tid, till Etruriens runda tempel. Jag hade velat att denna Alla Gudars helgedom skulle efterbilda jordklotets och himlasfärens form - jordklotet i vilket ämnet till den eviga elden ligger inneslutet, och den ihåliga sfären som innehåller allt. Det var också den form som förfädernas hyddor hade, där röken från människornas första eldstäder släpptes ut genom en öppning högst upp. Kupolen, byggd av en hård och lätt lava som ännu tycktes ha del av lågornas rörelse uppåt, stod i förbindelse med himlen genom ett stort hål, än svart än blått. Detta öppna och samtidigt hemlighetsfulla tempel var konstruerat som ett solur. Timmarna skulle vandra runt över de av grekiska hantverkare omsorgsfullt polerade kasetterna; solskivan skulle hänga däröver som en gyllene sköld; regnet skulle släppa in sitt rena vatten och bönen stiga upp som en rök mot den tomma rymd där vi anser att gudarna bor.

Ur "Hadrians minnen" av Marguerite Yourcenar. Forumbiblioteket, 1969, sid.141. Översättning av Gunnel Vallquist.

Foto: EJ.

Villa Adriana

Fem kilometer från Tivoli finns Villa Adriana. Kejsar Hadrianus anläggning från 100-talet e. Kr. ligger förstås sedan länge i ruiner, men resterna visar överraskande mycket av vad som måste ha varit en av de mest glansfulla villorna från antiken. Det är som ett Forum Romanum i kubik, ett trettiotal lämningar av byggnader utspridda på ett kvadratkilometer stort område som numera ger intryck av en jättelik parkanläggning med olivlundar, promenadstigar och vattenbassänger. Det här kan nog vara den vackraste antika plats jag någonsin besökt. Den som planerar en tur till Tivoli endast för Villa d´Este bör tänka om.

Som så mycket annat av oförstörbart värde drabbades även Villa Adriana av nedgång och förfall när det övergavs efter Hadrianus död. Efterträdarna vid makten delade inte hans längtan bort från det larmande Rom utan sökte sig tillbaka till centrum. Inte bara tidens tand utan plundring av konstskatterna och återanvändning av byggnadssten bidrog till förstörelsen. Även den kardinal som lät bygga Villa d´Este var här och norpade en del, samtidigt som det arkeologiska intresset för platsen blossade upp.

Palats, tempel, badanläggningar, bibliotek, teatrar, promenadsstråk, tjänstebostäder - det är som ett litet samhälle för sig med plats för mottagningar, överläggningar, skådespel, banketter, rekreation, kapplöpningar, filosofiska samtal och mycket annat.

"Hadrianus minnen", den franska författaren Marguerite Yourcenars (1903-1987) mest berömda verk, är en roman som hört till min måsteläsning i många herrans år. Nu var äntligen ett lägligt tillfälle, och jag påbörjade läsningen i Rom. När vi steg av bussen vid entrén till Villa Adriana möttes vi omedelbart av en hommage till författaren; platsen har döpts till Largo Margurite Yourcenar. Hennes inlevelse i kejsarens liv och tankar bygger på gedigna kunskaper om antikens värld men är givetvis också en produkt av hennes fantasier och föreställningar om en åldrad makthavares själsliv och behov av att i ett långt brev förmedla sina minnen till efterträdaren, adoptivsonen Marcus Aurelius. Han säger sig ha "nått den ålder då livet för varje människa är ett accepterat nederlag" och det är i den sinnesstämningen han skriver. Han har slutat jaga, men minns med välbehag de lejon han nedlagt. Han rider inte längre, inte heller springer han, och ser det som ett plågsamt offer. Han är finsmakare men förordar måttlighet i stället för frosseri. Och han tillstår att inför kärlekens mysterium "står den mänskliga logiken maktlös".

"Ibland har jag drömt om ett mänskligt kunskapsystem grundat på erotiken, en vidrörandets teori där den andra partens mysterium och värdighet skulle bestå i att erbjuda jaget en fast punkt i en annan värld."

Som ung var Hadrianus en framstående fältherre och guvernör men hans kejsartid var en tid av fred i det väldiga romarriket. Han beskrivs som en mycket bildad man som skapade lugn och stabilitet i stället för att ge sig in i expansionspolitiska äventyrligheter. Det var inte minst i mötet med den undersköne grekiske ynglingen Antonious som mycket förändrades i Hadrianus livsinställning, något han minns som "en gyllene tidsålder" då allt tedde sig enkelt och lätt:

"Arkipelagens horisont, svalkan i de åt nymferna helgade grottor där flyttfåglarna byggde bo, och vaktlarnas tunga flykt i skymningen. Jag läste skalderna på nytt och några föreföll mig bättre än tidigare, men de flesta sämre. Jag skrev verser som tycktes mindre bristfälliga än vanligt."

Marguerite Yourcenars roman är en bättre guidebok än någon tänkbar annan till denna historiska plats. Den ger ingen arkeologisk orientering till Villa Adriana men för en in i den fjärran värld som fysiskt endast existerar som rester, om än sällsynt vackra. Den förstärker intrycket av en vacker plats genom att sätta fantasin i rörelse och teckna bilden inte bara av en avlägsen epok utan av det vi kan kalla för en humanistisk diskussion om det mest grundläggande i människans tillvaro.

En sak vet jag: till Villa Adriana kommer jag att återvända.

Foto: EJ

Citaten är hämtade från "Hadrianus minnen", Forumbiblioteket, 1969, översättning: Gunnel Vallquist.