Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 28 december 2017

Oss cellister emellan



Årets nobelpristagare i litteratur - Kazuo Ishiguro - skriver musikorienterat i sin novellsamling "Nocturner" (W&W, 2017, översatt av Rose-Marie Nielsen). "Fem berättelser om musik och skymning" lyder undertiteln och den sista av dem, "Cellister", är den allra bästa.

En restaurangmusiker som spelar i ett kapell på ett torg i en italiensk stad berättar om en annan ung och välutbildad musiker, cellisten Tibor, som han en gång upptäckte bland publiken och kom att lära känna. När Tibor efter flera år dyker upp igen aktualiseras de tidigare händelserna kring honom och hans relation till en viss amerikansk dam, tio, femton år äldre än han och som utövade en mycket speciell dragningskraft på honom. Hur var det nu, blev han inte lite väl styv i korken av den där relationen?

Damen hade där på uteserveringen tagit kontakt med Tibor som hon hört spela på en konsert under den pågående musikfestivalen. Hon visar sig vara den som vet att lägga orden väl med både smicker och antydningar om att han har en del ytterligare att lära. Och hon vill mena att han är i ett läge där han egentligen bara väntar på att träffa på rätt person som kan få honom att blomma ut ordentligt. Han har ju så uppenbart det, för att inte tala om potential. Vilket får Tibor att undra om det möjligen kan vara hon som är just den personen.

Tibor känner inte till hennes namn sen tidigare men köper att hon är den framstående cellist hon utger sig för att vara. Han antar inbjudan att spela för henne på hennes rum på hotell Excelsior där hennes goda råd under flera sittningar både irriterar och inspirerar honom. Trots allt får hennes inpass honom att känna att han växer och utvecklas. Hon visar honom en trädgård han aldrig tidigare sett, som han själv formulerar saken. Hon lyckas frammana ett vi - ett samarbete och en förkovran utvalda emellan.

"Han spelade lite till, hon pratade igen. Hela tiden tyckte han att hennes ord först verkade pretentiösa och alldeles för abstrakta, men när han försökte omsätta dem i praktiken, blev han förvånad över effekten. Innan han visste ordet av hade det gått en timme till."

Ändå händer det att hon inte riktigt lyckas förmedla det hon önskar att han ska uttrycka. Men när frågan väcks om varför hon inte själv visar vad hon menar avfärdas den av henne. När hon till sist vid ett tillfälle driver saken ett steg längre och antyder att hon skulle kunna tänka sig att ta över cellon, är det Tibors tur att av dunkla orsaker avfärda tanken. 

Kommer bubblan att brista? Nej, det här är inte platsen att avslöja hur historien avlöper.

Det är mycket fascinerande att följa Ishiguros skickliga handlag, inte minst i dialogerna, med dessa uttryck för dunkla drivkrafter, det där finstilta gensvaret i mellanmänskliga samspel som för de flesta är svårt att sätta ord på. 

Det finns förvisso sammanfattande begrepp för de fenomen som Ishiguro vidrör i sin novell. I medicinens och psykologins värld kallas det placebo, effekter av önskningar, projektioner och tillitsfullt samförstånd. Frågan är till vilken hjälp de är, dessa uppbyggliga chimärer som får oss att tro och sätta tilltro, inte minst till oss själva. Om inte annat torde insikten om bekräftelsernas suggestiva kraft kasta ljus över sidor hos både en själv och andra. 

Bilden: Omslaget till en cd med den svenske cellisten Jakob Koranyi, på vilken han spelar Britten, Ligeti och Brahms.

lördag 23 december 2017

Julens bästa sånger



För elva år sen, i min förra blogg, listade jag julens bästa sånger och psalmer. Jag ser mig tillbaka och noterar att jag inte har anledning att ändra särskilt mycket utan kan reprisera det mesta av mitt förslag med något tillägg och en del nya kommentarer.

Det handlar om val som naturligtvis präglas av min egen historia av sång och musik, mestadels kopplad till just sång i sakrala sammanhang. Jul är ju en kristen högtid, vilket kan vara värt att påminna sig i en avkristnad tid när det är tveksamt om sångernas budskap är begripliga längre och många av melodierna banaliserats till allmän bjällerklang i galleriornas högtalare. 

1. Det är en ros utsprungen. - Vintermörkrets pendang till sommarljusets Den blomstertid nu kommer. "Den späda rosen fina som doftar salighet... " Om inte den allra vackraste, så i vart fall en av de vackraste psalmer jag vet. Ja, även texten bjuder på sällsynt sköna metaforer. Michael Praetorius tonsatte den någon gång i skiftet mellan 1500- och 1600-tal och den lär hålla i flera hundra år till. 

2. Jauschzet, frohlocket ur J S Bachs Juloratorium. Allt andligt är inte släpig församlingssång. Här får kyrkokören släppa loss i rytmiskt jubel och yra. Bach rules, som väl de unga skulle säga, bara dom visste.

3. Förunderligt och märkligt. Denna psalm, eller enkla visa, är för min del en ganska sen upptäckt som blivit en verklig favorit. Carl Nielsen, den store danske tonsättaren, kunde med så här enkla medel helt kongenialt tolka textens innehåll. I sanning förunderligt och märkligt.

4. Bereden väg för Herran. Jo, den måste med - adventstidens stora brusande introduktion. Till piporgel med öppna spjäll.

5. Gläns över sjö och strand. Alice Tegnérs tonsättning är den som jag har med mig sen barndomen, men faktiskt lika fin är den av Ivar Widéen, den som Peter Mattei sjöng på sin julskiva för några år sedan.

6. Stilla natt. Visserligen hårt sliten av tusen förskräckliga muzakversioner. Men när en god sångare tar sig an denna julvisa utan krusiduller eller wailande, med ackompanjemang av akustisk gitarr eller orgelharmonium, då kommer den alltid att visa sitt beständiga värde.

7. Nu tändas tusen juleljus. Tanken svindlar inför hur många tusen det faktiskt rör sig om.  Jag hör den gärna sjungen av en kör av barnaröster. 

8. O helga natt.  Lika hårt sliten som nr 6 och ständigt vandaliserad av sångare som är ljusår från att klara detta krävande stycke. Men Jussi Björlings inspelning finns ju fortfarande.

9. Ett barn är fött på denna dag. En underbar melodi från långt bort i medeltiden.

10. Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt. Även kallad Sibelius´ julsång. Barytonens glansnummer, och vi kan väl enas om att ropa in Peter Mattei. 

11. Jul, jul, strålande jul. Kyrkomusikern och kompositören Gustaf Nordqvists julnostalgiska bidrag blev också hans enda riktigt kända komposition, men det är å andra sidan en sång som blivit närmast obligatorisk i repertoaren. 

12. O kommen i trogne (Adeste fidelis). Denna mäktiga hymn, oerhört populär i den anglosachsiska världen, har vunnit ett allt större insteg också i det svenska julsångsmedvetandet. Julnattsmässan i Uppsala domkyrka brukas avlutas med den, och när en tvåtusenhövdad församling sjungande ansluter till kören vid uttåget ur kyrkan ger det onekligen ett mäktigt intryck. 

Med dessa tolv sånger sätter jag streck - och önskar alla läsare en riktigt God Jul med riktigt god musik. 

Foto: EJ

torsdag 21 december 2017

Herden (2). Herdelivet i Kalabrien



Corrado Alvaro hette en italiensk författare och journalist, född 1895 i San Luca i provinsen Reggio Calabria och död i Rom 1956. Hans mest kända roman torde vara "Herdarna på Aspromonte", en berättelse om de fattiga boskapsskötarnas hårda liv i det sydliga Kalabriens oländiga bergstrakter under förra århundradets förra del. Boken utkom 1930 och översattes till svenska av Karin de Laval för Natur och Kulturs klassikerserie 1957.

"De har inget avundsvärt liv, herdarna på Aspromonte, när de strida bergbäckarna vintertid forsar mot havet och jorden verkar som om den flöt omkring på vattnen. De bor i hyddor, byggda av lera och trädgrenar, och sover tillsammans med djuren. De går klädda i långa vida kappor med en trekantig krage som skyddar axlarna, en dräkt som för tanken till en grekisk gud sådan man ibland ser honom avbildad - som en vinterklädd pilgrim."


Så börjar boken; tre meningar som målar upp bilden av både primitivism och arketyp. Jag läste den för många år sedan och har sen dess bevarat den i minnet som exempel på en färgstark skildring av ett folkliv i samklang med karg natur, ett liv på en gång främmande och avlägset bekant. Samtidigt som den ofrånkomligen anknöt till julkrubbornas figuranter korrigerade den en alltför idyllisk schablonbild. Månen och stjärnorna lyser också över Aspromonte, men nej, det proletära liv som var dessa herdars lott är ingalunda avundsvärt.  

Herden Argirò med familj drabbas av en rad olyckor som börjar med att kreaturen som han vaktar åt signor Mezzatesta störtar ner i en ravin. Det tvingar honom att uppsöka byn och den stolte och vresige godsägaren för att om möjligt få arrendera en jordbit och erbjuda sin hustrus och sin sons tjänster som vattenhämtare och ägginköpare. 

Han lyckas småningom få ihop till en åsna med vilken han kan frakta förnödenheter till och från stan nere vid kusten. Han förblir en bergsvandrare på slingriga stigar vid forsande bäckar, lever ensligt och nära naturen. Familjen utökas med ännu en son som bland bygemenskapens barn och unga utmärker sig som en minst lika begåvad pojke för prästseminariet som den ende av signor Mezzatestas odågor till söner han själv godkänt som "äkta". 

Det är ingen vacker bild Alvaro ger av vare sig barn eller vuxna. Jag påminner mig titeln på en av Ettore Scolas filmer: "Fula. skitiga och elaka", som i det fallet gällde fattiga människor på en soptipp utanför Rom. Elakhet och missunnsamhet gör att Argiròs stall sätts i brand och åsnan brinner inne. Sonen kommer hem från prästseminariet utmärglad, familjens hopp och stolthet orkar inte längre fullfölja sin utbildning. Den äldste sonen drar sig undan upp i bergen, och vi förstår att det kött av får och oxe som ibland landar på de fattigas bord nere i byn inte är hans egendom utan troligen kreatur som störtat, och vars kött och hudar bidrar till deras överlevnad.

I sina bästa avsnitt är naturskildringen i klass med den hos Cesare Pavese. Och herdelivet får trots allt ett skimmer över sig, vilket nog mest har att göra med den blidkande sympati, också med de ibland osympatiska, som texten andas utan att direkt uttala. Det är en solidarisk hembygdsskildring skriven i uppriktighet. Där är "markens herdar", stallet, djuren och nattens månljus. Bara den heliga familjen saknas. Eller kanske finns också den, fast den inte riktigt ser ut som i fönstren på Via San Gregorio i Neapel.



Bilderna: 
- Handgjorda i pastori- figurer i skyltfönster på Via San Gregorio Armeno i Neapel. Foto: Raffaella from Napoli (överst)
- Corrado Alvaro (lån från Wikipedia)

tisdag 19 december 2017

I marmorflor



Corradini, virtuos från Venedig,
sökte med vässade mejslar 
en sanning i sten

Draperad i skiraste slöjor
som ingenting döljer 
står hon där

med halvslutna ögon
i gäcksam blygsel

inför osökta blickar som 
vidrör den lena hyn

Som vore det sant 
att stenen var kött och silke 
och allt kött hö

Corradini, virtuos från Venedig,
sökte med mejslarna
klarlägga tilltron till världen

Sökte och fann en allegori


Bilden: Antonio Corradini (1688-1752): Allegoria della Fede. Byst i
Ca´Rezzonico, Venedig.
Foto: EJ

tisdag 12 december 2017

Herden (1)



Av en slump hamnade jag mitt i ett teveprogram om herdelivet i Karpaternas bergstrakter, jag tror det var i den rumänska delen. Det var en mycket vackert filmad berättelse om ett liv nära djur och natur. Fåren och lammen naturligtvis, men också de vaktande fårhundarna och vargen, som i det här fallet var en hungrig ensamvarg och som sådan inte lika hotande som en hel vargflock är. 

Eftersom jag på sista tiden apropå en bok av den italienske författaren Corrado Alvaro tänkt en del på just herden som både verklig och närmast mytologisk gestalt, stimulerade programmet mig till fortsatt osorterade tankar. 

Från barnsben har jag en kvardröjande bild av herden som inkarnationen av godhet och omsorg, trygghet och uppoffring. Få sysselsättningar har varit mättade med mer symbolisk kraft än herdens. Naturligtvis hänger det samman med bibelberättelsernas starka inflytande, som dock med sekulariseringen troligen minskat avsevärt samtidigt som välfärdsstaten knappast känner några genuina herdar längre.

Kristendomens centralgestalt beskrev sig själv som Den Gode Herden, han som aldrig flyr varg och rövare utan offrar sitt liv för fåren. Han som själv utgör grinden till hägnet och känner sin hjord lika väl som den känner honom och hans röst. Han som dessutom sällsamt nog är både herde och offerlamm i en och samma gestalt. 

Enligt liknelsen om de hundra fåren är Jesus den som går ut för att söka det "bortlupna", det som saknas i hägnet där de nittionio redan vilar tryggt. Den liknelsen sjöngs till en innerlig melodi i väckelsemöten förr i världen, och ingen framförde den mer övertygande än Einar Ekberg, den ojämförlige i de sammanhangen. "Han söker och finner, med ömhet förbinder. Är du detta vilsna får?" 

Den 23:e psalmen i Psaltaren lärde jag mig tidigt utantill, och det måste ju ha varit i söndagsskolan. Jag tycks minnas att den regelbundet lästes i korus nästan som en bön.* Oljetryckens och flanellografens glorifierade herde gav fäste åt orden:

"Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro". Så börjar den, och det är en av vår kulturs ljuvaste herdedikter i den stil som allt sedan antiken tecknat drömmen om en fridfull, ohotad pastoral. "Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din käpp och stav de trösta mig".

Det är den enkla boskapsskötseln i det fria upphöjd till drömmen om tillförsikt och vila vid rogivande vatten. Det var också herdar ute i markerna som först av alla nåddes av julnattens breaking news. Men ängelns ord är omedelbart lugnande; ingen behöver frukta det han har att förmedla. Allt faller slutligen på plats: bulletinen gäller en herde som fötts till ingenting mindre än världens frälsare.  

Trots bristen på den sortens direktkontakt mellan himmel och jord var både herdar och änglar välbekanta väsen för mitt öppna barnasinne, delvis inställt som det var på en annan, översinnlig verklighet. Hade jag mött en representant för någon av dem i verkligheten skulle jag lätt känt igen ängeln på vingarna. Men herden, på vad? Staven? Klädseln? Doften av vedbrand och fuktig ull?

Sannolikheten att någon skulle kunna identifiera världens frälsare om han återkom och visade sig en andra gång är liten. Risken för misstag och uppslutning kring en bedragare och massornas förförare är långt större. Artonhundratalets bild av den milde, söte herden så som vi med hjälp av bland andra Bernhard Plockhorst (1825-1907) lärt oss se honom, torde under alla omständigheter inte vara till någon hjälp, snarare tvärtom. Inte heller Leonardo da Vincis "Salvator mundi" - världens frälsare med ett glasklot i stället för en herdestav i vänsterhanden - ger en tidlöst gångbar bild, eftersom den tillhör det renässansunderlag som Plockhorst utgår från och sminkar upp till kitsch. Men jag föredrar nog staven framför klotet, kanske för att den så tydligt kan tas för en symbol för den jordnära kontakten med de enskilda djuren.

Hur ser då herden ut i dagens värld? Den moderna motsvarigheten går under beteckningar som fårfarmare eller lammindustrialist. Och med dem lär det mesta av ordets och verksamhetens forna symbolvärde ha förflyktigats.

Är inte också den rumänske herden i filmen från Karpaterna en resterande schablon, även om det fåtal som fortfarande förtjänar att kallas herdar i dagens Europa är de som frivilligt eller av nedärvd tradition valt att leva efter uråldriga levnadsmönster. Om nu fåraherdens friluftsliv i alla tider intill vår egen utgjort en romantisk lockelse för många är det likväl svårt att tänka sig honom idag utan en mobiltelefon i fickan.   

Det finns gott om musik utöver den väckelsefromma som alluderar på pastoral och herdeliv. Jag har flera gånger nyligen (också det av slump) blivit påmind om det avsnitt ur Händels "Messias" som inleds med ett instrumentalt stycke - "Pifa" (del1:13) - och som följs av "There were shepherds abiding..." Det instrument som vi förknippar med herdar är förstås den lättburna flöjten eller pipan gjord av ett urholkat trästycke, men här litar Händel enbart till stråkar och orgel för att skapa en atmosfär av förtröstan och vederkvickelse. För att nu slutligen än en gång tala i bibliska termer.

Till Corrado Alvaro ska jag återkomma.

Bilderna: 
Den gode herden, målning av Bernhard Plockhorst (överst)
Salvator mundi, målning attribuerad Leonardo da Vinci.

* Men jag minns fel: Min syster påpekar att den här psalmen lästes av vår far varje kväll i stället för en godnattssaga när vi var i förskoleåldern. Alltså den första längre dikt som på så sätt avsiktligen inpräntades i oss i tidig ålder,

onsdag 6 december 2017

Vintertiden



Har jag någonsin längtat efter vintern? Tror inte det, men blir osäker på mitt minne från barndomsåren i Malmberget. Kanske fann jag en viss tjusning i den snöljustillvaro som i någon ringa mån, jämte nyckfulla norrsken, kompenserade solens frånvaro och försonade mig med ett klimat som egentligen bara är för pälsdjur. 

Det var en tid av halvmörker med tända lyktor och lampor, ute och inne. En tid av snöskottning där drivorna tornade upp sig och ibland tangerade uthusens takskägg. Grottor i snön. Stabilt skidföre och skridskoisar där jag frös om fötterna tills tårna domnade bort. Nej, någon entusiastisk vintersportare var jag inte ens dåförtiden. 



Så varför uppskatta vintern? Den som i likhet med mig växte upp i lappländsk snövinter bär trots allt med sig skönhetssyner av en torrknastrig kyla i skarp kontrast till det fuktiga och råkalla mörker kring nollstrecket som sedan dess mestadels varit min lott i Mälardalen. Då kan jag längta efter en kort - men bara kort - sejour av snöljustillvaro endast för att den gör vintern till en så mycket vackrare vinter. Då kan jag för mitt inre med visst välbehag återkalla bilden av Dundrets snöklädda fjällrygg mot en mörkgrå himmel. Men hellre ändå vårvintern när solen återkommit. 



I helgen som gick fick jag en glimt av just en sådan riktig vinter med snötyngda granar och en låg och blek mittpådagensol över fjärran bergformationer. Vi lämnade Uppsala i barmark och fann att snögränsen gick någonstans i trakten av Hedemora. Norr därom vidtog vinterföret och när vi kom till Tällberg var det några minusgrader och uppskottad snö längs byvägarna. 





Tillbaka på den ömsom gyttjiga ömsom frostbitna barmarken återstår att genomleva en vintertid av mycket måttlig tjusning. Till och med vissa pälsdjur går ju i ide. 

Bilderna ovan och nedan: Utsikter över Siljan från Tällberg.
Bilderna i mitten: Från vägrenar i Dalarna
Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

torsdag 30 november 2017

Vid hissen nattetid



Julian Barnes senaste roman - "Tidens larm" (Forum, 2017, övers: Mats Hörmark) - handlar om den sovjetryske kompositören Dimitri Sjostakovitj, en av 1900-talets största. Den kan ses som en sorts dokumentärroman då den troget uppehåller sig vid några viktiga moment i Sjostakovitjs komplicerade förhållande till sin sovjetiska samtid. Detta som även tidigare skildrats i den omdiskuterade biografi ("nedtecknade memoarer") som Solomon Volkov skrev för bortemot fyrtio år sedan under titeln "Vittnesmål". 

Barnes utgår från tre viktiga årtal i Sjostakovitjs liv och lever sig in i hans återblickar och reflektioner kring de svåra situationer han ställts inför. Först den starka pressen från Stalin och hans hejdukar, med implicita hot om deportation och död, och senare under den poststalinistiska tövädersepoken från partigängarna som tubbar honom att bli partimedlem, sovjetisk propagandist (under USA-resan) och undertecknare av petitioner mot dissidenter som han inte ville något ont och självmant inte skulle ha fördömt. Hans berömmelse blir kort sagt utnyttjad och han själv ett motvilligt redskap i maktens tjänst.

Det är alltså inte främst en musikroman som Barnes författat utan en om den konstnärliga ofrihetens personliga konsekvenser i ett totalitärt samhällssystem. 

"Musikkritikern" Josef Stalin fann operan "Lady Macbeth från Mtsensk" förkastlig ("kaos i stället för musik") och därmed blev Sjostakovitj tidigt i sin karriär en dubiös person som tvangs till avbön och rättelse i form av ett annat musikskapande som lydde den påbjudna estetiken. Att skällas för "modernist" och "borgerlig dekadens" var inte bara verbala förkastelsedomar utan liktydig med en potentiell dödsdom. Mest tagen blir man av hur skräcken för den mordiske envåldshärskaren tog sig uttryck:

Efter Stalins skarpa utgjutelser i Pravda går tonsättaren i orolig väntan på bortförandet till Stora Huset och det öde som redan många andra i hans närhet gått till mötes. Han sover med kläderna på, men ställer sig till sist i stället vid hissen - nattetid, det är ju då de kommer och hämtar en - med sin färdigpackade väska med det nödvändigaste. Varför? För att om möjligt slippa den uppslitande familjescen som annars skulle bli följden. För att slippa se sin hustru och lilla dotter i ögonen när det sker.

Detta pågår under en begränsad tid utan att någonting onormalt händer. Sjostakovitj skonas och utsätts i stället för trakasserier och påtryckningar. I väst blev hans anpassning föremål för diskussion - i hur hög grad var han en feg medlöpare? - men Barnes skildrar omständigheterna på ett sådant sätt att man ser en lidande människas dilemma mer än man saknar en heroiskt dödsföraktande dissident. Han återger en konstnärs inre kamp för bevarad kreativitet, en fråga om fysisk och psykisk överlevnad där ironin utgjorde ett sätt att värja sig mot yttre tvång och förnedrande föreskrifter.

Och Barnes tänker sig att Sjostakovitjs förhoppning var att den musik som inte var beställningsverk en gång skulle kunna tas för vad den var, inte bara mer eller mindre förtäckta uttryck för en prekär livssituation.

Och ändå finns ju kopplingarna där. Sjostakovitj antydde själv (enligt sonen Maxim) att den andra satsen, ett vildsint scherzo, i den väldiga tionde symfonin var ett porträtt av Stalin. Det är en drygt fyra minuter lång urladdning, en replik från en tonsättare som äntligen kan släppa lös sin vrede över en nyligen avsomnad plågoande. 

I mina öron formerar sig detta porträtt till en grotesk mix av paradmarsch och dödsdans som samtidigt inte saknar ett mått av trotsig triumf. De grälla dissonanser som musiken stampar fram gör hånfullt motstånd mot den estetik som den porträtterade stod för.

__________________________________

Lyssna här (Spotify) eller här (Youtube) till den andra satsen i den tionde symfonin. Den senare länken leder till Dmitri Mitropoulos´ inspelning från femtiotalet, och frågan är om den inte är oöverträffad. Andra satsen börjar vid 21:05, men lyssna helst till symfonin som helhet.

tisdag 21 november 2017

Takács Quartet i Uppsala



En gråmulen lördag i mitten av november fylldes sal B i Uppsala Konsert & Kongress av människor som törstade efter musikalisk vederkvickelse och visste att just där fanns den att hämta. 

Hur kunde vi veta det? Garantin låg i namnen, den gästande stråkkvartettens (Takács Quartet) och tonsättarnas i programmet (Mozart, Sjostakovitj och Brahms). 

Jag kan dock inte annat än irritera mig på den futtiga reklam som bestods en av världens främsta stråkkvartetter. Uppenbarligen visste UKK vilken begivenhet det handlade om eftersom man till att börja med optimistiskt hade reserverat stora salen. Medan populärmusiken ofta annonseras under stort hallå, t ex helsidor i DN, gör man ingen extra ansträngning för att tillkännage ett unikt tillfälle att höra denna berömda ensemble i Sverige. Inte ens ett ordentligt programblad med presentation av musiken brydde man sig om.

Nåväl, på sätt och vis är en mindre sal att föredra för kammarmusik, i synnerhet för ett verk som den 11:e kvartetten i f-moll av Sjostakovitj med dess exceptionella dynamiska spännvidd. 

Mozarts K. 589 hör till de sena verken i hans rika produktion och jag slogs som så många gånger förr av hur mycket han kunde åstadkomma inom ramen för de wienklassicistiska ramarna. De två sista satserna i denna "preussiska" kvartett (tillägnad amatörmusikern kung Fredrik Wilhelm i Potsdam) bjuder på den specialitet som är hans egen, nämligen den som bekymmerslöst förenar tyngd och viktlöshet. 

Sällan har väl ens Mozart själv skapat en mer intrikat och virtuos menuett än den här. Den fjäderlätta triodelen, en till synes ganska enkel trudelutt, utvecklas till en oemotståndlig väv av sirlig elegans. Med Takacs´ sammetston och sömlösa legatospel blev det som helhet en mycket inspirerande inledning.

Kontrasten till nästa programpunkt var stor men ingalunda störande. Frågan är om inte Sjostakovitj trots bredden i sin omfattande opuslista gjorde sina största insatser som kvartettkompositör. Det är gott att bli påmind om hans inalles femton stråkkvartetter genom att nu och då få lyssna till någon av dem i en konsertsal, med den förhöjda uppmärksamhet det som regel innebär.

Han levererade inte sällan ett kärvt och sarkastiskt scherzo, den gode överlevaren i Sovjetväldet, men han kunde även vara försynt och elegiskt stillsam. Som här i den inledande melodin för förstaviolinen eller i finalen med dess svaga och utdragna slutton. Ett återkommande tema liknar mest en enkel barnvisas oskyldiga trall, varierad med studsande stråkar och lite vilsna avsteg från tonarten. Eller i andra delar med uppbrutna melodiska fragment till ett underliggande ostinato. Det är omväxlande och gripande musik som väcker eftertankar och gör att man vill återvända till den. 

Min favorit bland Brahms tre kvartetter är och förblir den andra, men det betyder inte att jag efter Takács´spelning vill påstå att den tredje, op. 67, skulle vara sämre. De klangfulla ackorden fylldes av liv och värme, precis som det anstår den här musiken. Är man ute efter återhållen glöd ska man alla gånger välja Brahms och varför inte trean, som särskilt i sista satsens variationer av en enträgen serenad slutligen flammar upp i lycklig acklamation. Även andantet speglar den hos Brahms återkommande vissheten om att tillvaron också rymmer förmildrande skönhet. 

Som extranummer spelades ett scherzo ur en tidig kvartett av Beethoven, op. 18, nr 6. Schvungfull och rytmiskt komplex musik som även den väckte mersmak. Väl hemma lyssnade jag till kvartetten som helhet - och fann en ny favorit. Redan här anas i de långsamma satserna vad som skulle komma i Beethovens sista outgrundliga mästerverk i genren.

Foto: Robert Torres

torsdag 16 november 2017

Dygdiga synder i Göteborg



Göteborgsoperan ger för närvarande två enaktare, sinsemellan mycket olika men med viss tematisk koppling till de klassiska dödssynderna. I ena fallet (Kurt Weill: "Die Sieben Todsünden") anförs samtliga sju dödssynder, i det andra (Giacomo Puccini: "Gianni Schicchi") är det mer fråga om allmän egoistisk gemenhet med tonvikt på girighet, vrede och avund. I det förra fallet allvarsamma ord (av Berthold Brecht), i det senare gyckel med mänskliga svagheter med referenser till en skälm i renässansens Florens (och i Dantes "Divina Commedia").

Jag har aldrig tidigare sett och bara delvis hört dessa verk. Bägge är dock vad musiken anbelangar rätt typiska för sina upphovsmän, så på vis känns allt välbekant. Weills öronvänliga blandning av tysk kabarévisa och amerikansk jazz kommer här till uttryck i en serie ballader till symfoniorkester. Genrebeteckningen är ballet chanté, där följaktligen koreografin spelar en större roll än intrig och skådespeleri. 

En kvinna sjunger tillsammans med medlemmar av baletten om sig själv och systerns resa genom sju amerikanska storstäder som var och en får representera erfarenheten av en dödssynd. Hoppet gäller att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att till sist kunna slå sig ned i eget hus i Louisiana. 

Men kan synd verkligen skiljas från dygd i en tid när det narcissistiska jagets självhävdelse premieras? Även värdegrunder kan transformeras. Lättja, högmod, vrede, frosseri, otukt, girighet och avund - ingetdera ter sig längre särskilt dödsbringande.

Edda Magnasons sång fungerar fint i den väl utstakade tradition som har Lotte Lenya, Gisela May och andra stora föregångare. Och i fönstren till det stora huset som dominerar scenen anar vi dunkelt vad sången och dansen meddelar om resans händelser. 

"Gianni Schicchi" är en reguljär opera som ingår i en trippel av separata enaktare ("Il trittico") som Puccini komponerade under senare delen av sin karriär. Som enda komiska opera i hans framgångsrika produktion handlar den om det omedelbara efterspelet till en rik mans död. 

Släkten/arvingarna är samlade och begråter den stackars döde, men när testamentet öppnas och alla ser sig bestulna på arvet som odelat går till kyrkan, leder det till både raseri, dispyter och nervös aktivitet. Bästa idén om hur man ska snuva munkarna på pengarna står den unge Rinuccio (Jung So Yun) för, han som är förälskad i Lauretta (Anna Johansson), dottern till en viss Gianni Schicchi (Åke Zetterström), en listig filur som är känd för att fixa det mesta. Honom borde man anlita.

Schicchi anländer, och eftersom ingen förutom de närvarande ännu känner till den gamles död kommer han på den briljanta idén att iklä sig rollen av gubben på dödsbädden. Liket forslas undan och en notarie tillkallas som kan nedteckna den simulerat döendes sista vilja. Allt löper enligt plan tills skojaren slutligen överraskar alla genom att deklarera att de verkliga dyrgriparna ska tillfalla "min käre vän Gianni Schicchi". 

Musiken är varierad med den blandning av lättsmälta dissonanser och skön melodik som kännetecknar Puccini. Och någonstans mitt i stannar allt upp för det insmickrande örhänge som alla mer än en gång hört: "Oh mio babbino caro".

Det hela är inte bara komiskt utan riktigt roligt, i synnerhet när det framspelas så bra som i det här fallet. Även orkestern under ledning av Antony Hermus låter utmärkt, och samtliga sångare är av god klass. 

Regin för de båda föreställningarna står David Radok för. 




Foto (ovan): Åke Zetterström i rollen som Gianni Schicchi - foto: Mats Bäcker
Foto (nedan): EJ.

måndag 13 november 2017

Två dansgolv i Venedig



Ca´ Rezzonico är ett av de riktigt storståtliga palatsen vid Canal Grande, tillika ett museum med möbler och konstföremål av olika slag där man bland annat kan se en rad av Pietro Longhis berömda genremålningar av venetianskt liv under 1700-talet, berättelser inte utan en viss godmodig udd. 

Vi gick dit en förmiddag och efter stora trappan upp är det första man kommer in i den stora balsalen med de gigantiska ljuskronorna, marmorn (bland annat röd veronasten), freskerna och de förgyllda utsmyckningarna. Här var det största dansgolvet i Venedig, det som ätten Rezzonico en gång kunde skryta med.

Kanske förhåller det sig fortfarande så - om man inte räknar med vad vi senare på kvällen, på hemväg från "Don Giovanni" på La Fenice, upptäckte i själva hjärtat av stan.

Klockan var drygt elva och alla musikkapellen längs Markusplatsen hade packat ner instrumenten och gått hem - utom ett, det på Lavena. Där satt fortfarande gäster och sippade på drinkar vid borden nedanför baldakinen och wienermelodier och amerikanska evergreens hördes som vanligt i lättsam blandning. Musiken drog till sig förbipasserande som bildade klungor av lyssnare, bland dem vi.

Då, i torgets nattbelysning som även kastade ljus mot de gnistrande mosaikerna på basilikan, stannade många till och inte bara lyssnade utan bjöd upp till dans, en sista vals på vägen hem till hotellet. Då såg vi det: 

Markusplatsen - Venedigs tveklöst största  dansgolv.




Foto: EJ.


onsdag 8 november 2017

Grigory Sokolov - igen




Jag lever fortfarande i efterdyningarna av Grigory Sokolovs konsert i Stockholm för en dryg vecka sedan. Hans framförande av Beethovens sista sonat, op. 111, grep mig starkt.

På Youtube finns han naturligtvis också, om än inte alltid i så goda upptagningar (en del är uppenbart piratinspelningar). Men jag har hittat honom där i en annan Beethoven-sonat som lyckligtvis är av godtagbar inspelningskvalitet. Det rör sig om den sonat som fått beteckningen "Stormen", op. 31, nr 2, sista satsens Allegretto. 

Se, hör och gläds över vad en stor musiker gör av denna underbara musik. Lägg även märke till hur organiskt det musikaliska förloppet förenas med gestik och ett gudabenådat anslag, hur synintrycket inte distraherar utan tvärtom överensstämmer med musiken, hur höstens kulna blåst och mörker med ens blir drägligt. 

Han gör, skulle jag vilja säga, vad solen mitt på dagen gör när den påvisar guldet i lärkträdens vissnande barr här utanför fönstret.


Foto (nedan): EJ

måndag 6 november 2017

Lugnet i Venedig



Det är välkänt bland erfarna Venedigresenärer att man lätt undgår turistträngseln bara man söker sig utanför det centrala San Marco-distriktet. Strövar man i distrikten Castello och Cannaregio, liksom i yttre delarna av Dorsoduro och det inre av San Polo, tystnar sorlet från turistflockarna. Andra ljud framträder: barnröster, fotbollar mot kyrkväggar, konversationer på torgen, steg i gränderna och enstaka pråmar och motorbåtar som forslar gods eller utför andra tjänster.


Jag promenerade nyligen i Castello en eftermiddag som övergick i skymning. Sökte upp ett av mina favorittorg - Campo Bandiera e Moro - och konstaterade att det fortfarande var lika präglat av lokalbefolkningen som det brukar vara. I det gotiskt-bysantinska palatset från 1400-talet, numera tvåstjärniga La Residenzia, trivdes jag en gång i ett enkelrum med utblick över torget. I kyrkan San Giovanni in Bragora i torgets sydöstra hörn kan man se "Kristi dop", ett fint verk av Cima da Conegliano. Vaktmästaren skulle just stänga så jag motades i dörren. Det gjorde mig inte så mycket; jag var redan fylld av dagens många intryck. 

På vägen tillbaka till hotellet befann jag mig plötsligt alldeles ensam vid en kanal med två broar och ett vägval som fick mig att stanna upp och höja blicken. 



Såväl utomhusbelysningen som lampljuset inifrån palatsens piano nobile och vissa ännu lucköppna fönster hade just tänts. Det förtrollande venetianska aftonljuset spädde på den skönhetstörst som inte stillas av att man redan dricker för fulla muggar.

Uppe på en nätt balkong på fjärde våningen i ett av husen fick jag syn på en person i vit badrock (?) som satt böjd över något - en bok? ett brev? ett broderi? en surfplatta? Avståndet var för stort för att kunna avgöra saken. 

Även om jag har en bra kamera vet jag att den aldrig kan göra situationen med ljuset och atmosfären full rättvisa. Jag tog ändå några bilder och använde zoomen för att försöka närma mig ett svar på frågan, som naturligtvis var och är helt ovidkommande.

Inte ens den förkortning av avståndet som fototekniken möjliggör har kunnat avslöja vad som sysselsatte personen på balkongen denna afton sent i oktober. Lika gott så, hon eller han fanns ju bara där för att korrigera (och accentuera) min förnimmelse av att en kort stund vara helt solo mitt inne i Venedig.


Foto: EJ (V.g. klicka för förstoring!)


lördag 4 november 2017

Gravhelg



Bland musikvänner har ovanstående betydelsemättade bild svischat runt på nätet under senare tid. Fotot återger den ryske tonsättaren Alfred Schnittkes (1934-1998) gravsten, endast graverad med tre tecken hämtade från musikalisk notation och som tillsammans bildar en sorts rebus.

Det är ett enkelt och genialt utmanande monument som det är lätt att tilltalas av.  

Vad vi ser är ett fermat, ett paustecken och ett tecken för ljudstyrkan: forte fortissimo. Ett fermat anger att noten under tecknet ska hållas ut längre än notvärdet. Här saknas emellertid noten. Som ersatts av paus. Som dynamiskt ska ljuda, inte bara mycket starkt utan ytterst starkt.

En utdragen ytterst stark tystnad - är det vad tonsättaren hälsar till oss från sin eviga paustillvaro? 

Den kände musikkritikern Alex Ross uppmärksammade den här gravstenen redan 2004 och tolkade rebusen som att tonsättaren bad om "a very loud silence (rest), prolonged by an extra beat or two".

Schnittkes noterade och klingande musik finns ju kvar. Förra allhelgonahelgen rekommenderade jag hans Requiem, och jag upprepar mig gärna på den punkten.


fredag 3 november 2017

Att bli som folk i Västerbotten



Man kan undra över hur det förhåller sig med tillväxten av västerbottniska författare i den eminenta tradition som har Sara Lidman, P O Enquist och Torgny Lindgren som föregångare. Vem eller vilka kan och vågar axla så pass tunga mantlar?

Åtminstone en har jag hittat som bådar gott för framtiden. Det är Stina Stoor, som i novellsamlingen "Bli som folk" (Norstedts, 2015) med motiv från hembygden i Bjurholmstrakten ansluter till det starka västerbottniska berättandet, inklusive det konstnärligt stiliserade bygdemål som hör till traditionen. 

Det är ett rakt och samtidigt finurligt berättande om landsbygdssverige, ofta ur barnperspektiv och på en korthuggen prosa som är kryddad med dialektala uttryck och vändningar som nog mestadels är fullt begriplig även för andra än en sån som jag, som har släkt på morssidan i Norra Västerbotten och känner både språk och mentalitet ganska väl.

En understucken humor mitt i bedrövelserna hör till genren, och Stoor är skicklig även i det hänseendet. Hon balanserar det komiskt drastiska med en sorts saklig respekt för de utkantsmänniskor hon beskriver. "Älskaren", till exempel, är en historia om en äldre man som dött efter kärleksstund med a Gun, och om efterspelet i form av begravning och en efterlämnad plastpåse med hans pinaler, samt Zündappen som står kvar på hennes gård...

En annan viktig sak är precisionen i valet av detaljer som Stoor också behärskar väl. Med små medel lyckas hon, som i "Ojura", skildra det främlingskap som en flicka på barnkalas kan känna i en lite finare miljö, dit hon medfört några grodor i en väl inslagen kartong, ursprungligen en present från sin ensamstående "farsa". När någon river upp paketet på kalaset möts barnen av de förfärade mammornas samfällda utrop: "Rör dem int!" 

Man kan kanske säga att de barn utifrån vilkas perspektiv Stoor betraktar världen är lite "eljest" utan att de för den skull är mindre begåvade. Eller är det bara så att hon lyckas plocka fram några exempel på de lite udda och betydelsebärande händelser som alla säkert har av liknande slag i sin egen kappsäck från barndomen. 

Här finns den förtätade skildringen av en nioårig flickas svartsjuka på sin yngre flickkompis för att hon har en så omtänksam och förstående pappa. Denna pappas regressiva barnslighet parad med vad många skulle betrakta som en opassande intimitet, balanserar på gränsen utan att direkt överträda den; nog kunde den stå som exempel på en förförelse som inte fullföljs i regelrätt övergrepp. 

Min favorit är den som har titeln "De runda ruinerna", en gåtfull berättelse om att vintertid flytta ett brunnslock för att djupdyka i en barndomsupplevelse. Det som återfinns i brunnen är bara väsentligt på grund av kopplingen till minnena av de människor som en gång dök upp på den tidigare öde gården. Det är i hög grad så Stoor arbetar - indirekt och med undertext. Vilket inte hindrar att själva nedstigningen i den där brunnen också har en iskall konkretion som står i skarp kontrast till det somriga minne som är drivkraften bakom återkomsten. Det är sensuellt och mångbottnat och tål flera omläsningar.

Västerbottens litterära framtid säkrad, alltså? Läste dock att Stina Stoor sagt sig vilja lägga ifrån sig pennan, sluta skriva. Jag hoppas verkligen att så inte blir fallet, utan att hon återfår inspirationen och ger oss mer av den egensinniga ton som hon redan här visat att hon har.

onsdag 1 november 2017

Venedigs broar



En stad på vattnet - eller kanske snarare i vattnet - det är det ofrånkomliga intrycket av Venedig oavsett på vilket sätt man anländer och var man än befinner sig i stadens inre. Vattnet omger staden, och det labyrintiska kanalnätet som den genomkorsas av är så omfattande att man vore helt utlämnad på större eller mindre flak av stenlagd mark om inte alla dessa broar funnes. Den längsta är väg- och järnvägsbron som utgör enda infarten om man inte väljer taxibåt.

Somliga av dessa broar är av sten och tegel, andra av trä, några få av smidesjärn. De tre stora över Canal Grande är välkända: Accademia, Scalzi och Rialto. En fjärde har tillkommit på senare tid, nämligen den som förbinder Piazzale Roma med järnvägsstationen. Constituzione, som den heter, är ritad av den berömde arkitekten Santiago Calatrava, men tydligen ifrågasatt och rent av illa omtyckt av venedigborna själva.

Samtidigt som broarna är oundgängliga försvårar de förflyttningar med rullväskor, pirror och barnvagnar. Staden är till för fotgängare med god rörlighet och hyfsad kondition.

Här följer några brobilder som togs i veckan som var. De flesta har namn men eftersom de inte alltid finns angivna i miljön har jag inte bemödat mig att namnge dem. Med siktet inställt på broarna hoppas jag kunna förmedla några intryck av denna helt unika stadsmiljö.








Den modell som visas i ovanstående bilder är den vanligast förekommande, med endast små variationer i storlek och utsmyckning.




Den bro som ses i bakgrunden till detta förtjusande torg - Ghetto Novo - är en järnbro. I förgrunden en av de vattenbrunnar som man ofta ser på torgen och som förr i världen var de enda tillgängliga sötvattenkällorna.




Och här är den mest berömda bron - Rialto - sedd från taket av Fondaco dei Tedesco.




Till sist skymningstimmarnas broar och en hint om den ensamme nattvandrarens möda att hitta rätt i de tysta och sparsamt upplysta gränderna. Broarna ger dock ibland en viss vägledning om man är uppmärksam på deras egenheter.




Foto: EJ (Obs! Klicka för förstorade bilder!)


måndag 30 oktober 2017

Helgens möten med Grigory Sokolov



Sedan 2004 har Grigory Sokolov med två undantag årligen återkommit till Stockholms Konserthus. Åtminstone hälften av dessa tillfällen har jag befunnit mig på plats. Så även denna sena oktobersöndag när han spelade sonater av Haydn och Beethoven.

Denna gång mötte jag honom också på ett alldeles särskilt sätt. Mer om det senare.

Haydn skrev galant och lyckligt i dur, det är så vi oftast känner honom. Så även i de talrika klaversonaterna vars wienklassicistiska format i hög grad är hans egen uppfinning. Sokolov valde emellertid den här aftonen tre mollstämda sonater ur Hob. XVI: nr 44 i g-moll, nr 32 i h-moll och nr 36 i ciss-moll. Speciellt sista prestosatsen i nr 32 ger prov på en kompositör på energiskt högvarv som välkommen omväxling till det rikt varierade och ornamenterade glitter som annars är hans signum. 

Sokolovs oändligt delikata anslag kommer helt till sin rätt i stycken som dessa. Och nog är det signifikativt för denne den moderna konsertflygelns främste domptör att inför paus droppa sista tonen i sista satsens menuett och trio i nr 36 som om den - i pianissimo - vore värd allt vad som sammantaget föregått den.

Efter paus fortsatte molltonen med Beethoven, först den tjugosjunde sonaten i e-moll och sist hans sista i c-moll, op.111. 

Vad är det Beethoven försöker fastslå i de mäktiga inledande ackorden i sista pianosonaten? Det är inget enkelt sakförhållande, det kan man förstå av kasten mellan tvivel och upproriskhet som omedelbart följer. Jag nöjer mig med antagandet att det gäller storm och längtan i den musikaliskt slagkraftigaste formen. Sista satsens Arietta är ingenting mindre än ett mirakel, ett pianomusikens testamente till eftervärlden. För min del har den varit min favorit bland Beethovens sonater sedan jag i unga år lyssnade till den på en LP med Maurizio Pollini.

Vad finns att säga om Sokolovs utförande, annat än att jag blev helt hänförd. Mästaren gav sig den här musiken helt i våld, och jag fick känslan av att han höll hela publiken i ett andlöst grepp när han lät variationerna flöda med utnyttjande av hela klaviaturen från sprödaste diskantblänk till mullrande basgångar. Herregud, vilken musik och vilket musicerande!

Sedan som vanligt den generöst tilltagna extrakonserten. Även denna gång inte mindre än sex extranummer. Av Schubert ett stycke ur Moment Musicaux, sedan Chopin, ett par Nocturner och ett par preludier ur 24 Preludier. Även ett stycke av Rameau, som ju sedan gammalt hör till Sokolovs repertoar.

Och mitt särskilda möte med Grigory Sokolov den här gången? Så här var det. Jag satt med min hustru på flyget hem från Venedig i lördags, jag vid gången, hustrun till vänster om mig och längst in vid fönstret en äldre man. Jag läste i Jean Gionos "An Italian Journey" och försökte vila en stund. Mot slutet av resan tittade jag förbi min hustru och blev plötsligt varse profilen på mannen som satt bredvid henne som ovanligt bekant. Varpå jag viskade i hennes öra: Jag tror att du sitter bredvid Grigory Sokolov. Nej, aldrig, viskade hon tillbaka och tittade roat på mig. Han skulle aldrig sitta intryckt i en trång Norwegian flight. 

Jag fortsätter att förstulet snegla åt vänster, och det måste förbanne mig vara Sokolov i egen hög person som sitter där; en sådan dubbelgångare existerar inte i sinnevärlden. Så jag viskar på nytt i hustruns öra: Jag är säker, hundra procent säker, det är Sokolov. Hon tittar leende på mig, nu något mindre misstroget.

Mästerpianisten sitter försjunken i tankar, tittar växelvis ut genom fönstret och ned i sin vänstra handflata där han gömmer ett flerdubbelvikt papper som fylls med små snabba noteringar. Jag får för mig att han för sitt inre öga och öra går igenom ett partitur. Eller kanske är han också en poet som fångar något i associationsflödet?

Planet tar mark på Arlanda. Vi sitter nästan längst bak och folk väntar och trängs i gången. Jag passar på tillfället och lutar mig över hustruns knän och säger: Excuse me, sir, aren´t you Grigory Sokolov? 

Han bekräftar att så är fallet, och jag sträcker fram min hand och tackar för alla fina konsertupplevelser han gett mig. Han tar min hand, skiner upp och tackar, vänligheten själv. (Det slår mig att jag aldrig tidigare sett Sokolov le, varken på konserter eller på bild). Jag säger att jag ser fram emot morgondagens konsert, och han berättar att det blir tre sonater av Haydn och två av Beethoven. Till sist en nyfiken fråga: bor han i Venedig? Nej, säger han, jag bor i Verona. Vilken avundsvärd hemort, tänker jag men säger inget.

Jag går av planet och har med ens fått innebörden av begreppet star struck fullkomligt klar för mig.



Foto: EJ

PS. För tidigare inlägg om Sokolov, se kolumnen här intill (sammanlagt 6 bloggposter)