Så gott som varje år kan kalenderbitarna påvisa något tonsättarjubileum som skivindustrin och konsertarrangörerna gärna utnyttjar så mycket det går. Det finns väl egentligen inte så mycket att invända mot detta. Tvärtom kan det vara bra att i synnerhet en del mindre kända tonsättare under en tid blir särskilt uppmärksammade.
I år är det flera stora namn som fyller jämnt: Schumann (200 år), Chopin (200 år) och Mahler (150 år). De båda senare behöver knappast någon extra puff för att hamna i fokus för publikens medvetande. De är ständigt lika aktuella - den ene som pianolitteraturens förmodligen populäraste representant och den andre som världens mest spelade symfoniker. (Se här till exempel Konserthusets satsning på Mahlers samtliga symfonier med start om någon dryg vecka, men där det tyvärr bara återstår enstaka biljetter för de minst kända symfonierna).
Jag tillhör som bekant Mahler-fantasterna, men med tanke på nyss nämnda förhållande hoppas jag att detta år framför allt ska ge Robert Schumann en extra skjuts framåt på musikmakarnas repertoar. Han lever trots sin storhet lite i skuggan av de övriga 1800-talsromantikerna. Ja, kanske inte som liedkompositör eller som en av pianolitteraturens allra största, men ändå märkvärdigt lite spelad utöver ett fåtal välbekanta verk.
Ta till exempel symfonierna, som försiktigt uttryckt inte riktigt ansetts stå i paritet med vad som krävs. Kritikerna har pekat på svagheter som har med orkesterbehandling och storformat att göra. Dock framstår detta för min och många andras del som mindre avgörande, särskilt när man som till exempel i den fjärde symfonin rycks med av dess underbara tema i den första satsen. Nog räcker det långt med ett sådant lysande infall och den kraft och energi som det tillför de musikaliska förloppen. Glädjande nog är tydligen radiosymfonikernas dirigent Daniel Harding en brinnande anhängare av Schumann musik, så förhoppningsvis erbjuds vi rika möjligheter att omvärdera honom även som symfoniker.
Men över till ett område där alla erkänner Schumann som obestridlig mästare. Jag tänker på pianomusiken, som rymmer både det som är spelbart för en amatör och - merparten - sådant som bara professionella virtuoser mäktar med. Det fina med Schumann är dock att även de speltekniskt relativt enkla styckena, t ex i Kinderszenen, långt ifrån är några enkla stycken. Hans mästerskap består bland annat i att han i det lilla formatet förmår karakterisera stämningar som ger interpreten ett stort utrymme för inlevelse, frasering och musikalisk känsla.
Det finns i många av Schumanns pianostycken en bipolaritet som säkert också är en återspegling av hans psykiska läggning, ett temperamentsfullt skifte mellan introvert vemod å ena sidan och extrovert livfullhet å den andra. Han drog sig inte heller för att musikaliskt personifiera dessa olika tillstånd och namnge dem som Eusebius respektive Florestan.
Ett svit pianostycken som jag nyligen på allvar upptäckt via skivinspelningar är Novelletten, op. 21, där särskilt den sista, nr 8, är ett helt bedårande stycke musik med infall som avlöser varandra på typiskt schumannskt manér. Den inledande, sprudlande, ja, snarast marcherande Florestan-figuren tonar så småningom bort till förmån för en rent himmelsk Eusebius-lyrik, den sortens ljuvliga sångbarhet som förr eller senare alltid dyker upp i den melodiskt rika tonvärld som är Schumanns. Florestan återtar sedan kommandot och får sista ordet med sitt livliga braverande.
Jag har lyssnat och jämfört pianisterna Vladimir Ashkenazy och Andras Schiff i just detta stycke. Askenazy ger virtuositeten och Florestan ett försteg medan Schiffs spel snarare präglas av poesin och det milt tillbakablickande vemodet när Eusebius tre minuter in i stycket anmäler sin närvaro. Jag röstar på Schiff som den mest djuplodande versionen (Andras Schiff in concert, 2 CD, ECM 1806/07).