Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 28 februari 2010

Schumann 200 år


Så gott som varje år kan kalenderbitarna påvisa något tonsättarjubileum som skivindustrin och konsertarrangörerna gärna utnyttjar så mycket det går. Det finns väl egentligen inte så mycket att invända mot detta. Tvärtom kan det vara bra att i synnerhet en del mindre kända tonsättare under en tid blir särskilt uppmärksammade.

I år är det flera stora namn som fyller jämnt: Schumann (200 år), Chopin (200 år) och Mahler (150 år). De båda senare behöver knappast någon extra puff för att hamna i fokus för publikens medvetande. De är ständigt lika aktuella - den ene som pianolitteraturens förmodligen populäraste representant och den andre som världens mest spelade symfoniker. (Se här till exempel Konserthusets satsning på Mahlers samtliga symfonier med start om någon dryg vecka, men där det tyvärr bara återstår enstaka biljetter för de minst kända symfonierna).

Jag tillhör som bekant Mahler-fantasterna, men med tanke på nyss nämnda förhållande hoppas jag att detta år framför allt ska ge Robert Schumann en extra skjuts framåt på musikmakarnas repertoar. Han lever trots sin storhet lite i skuggan av de övriga 1800-talsromantikerna. Ja, kanske inte som liedkompositör eller som en av pianolitteraturens allra största, men ändå märkvärdigt lite spelad utöver ett fåtal välbekanta verk.

Ta till exempel symfonierna, som försiktigt uttryckt inte riktigt ansetts stå i paritet med vad som krävs. Kritikerna har pekat på svagheter som har med orkesterbehandling och storformat att göra. Dock framstår detta för min och många andras del som mindre avgörande, särskilt när man som till exempel i den fjärde symfonin rycks med av dess underbara tema i den första satsen. Nog räcker det långt med ett sådant lysande infall och den kraft och energi som det tillför de musikaliska förloppen. Glädjande nog är tydligen radiosymfonikernas dirigent Daniel Harding en brinnande anhängare av Schumann musik, så förhoppningsvis erbjuds vi rika möjligheter att omvärdera honom även som symfoniker.

Men över till ett område där alla erkänner Schumann som obestridlig mästare. Jag tänker på pianomusiken, som rymmer både det som är spelbart för en amatör och - merparten - sådant som bara professionella virtuoser mäktar med. Det fina med Schumann är dock att även de speltekniskt relativt enkla styckena, t ex i Kinderszenen, långt ifrån är några enkla stycken. Hans mästerskap består bland annat i att han i det lilla formatet förmår karakterisera stämningar som ger interpreten ett stort utrymme för inlevelse, frasering och musikalisk känsla.
Det finns i många av Schumanns pianostycken en bipolaritet som säkert också är en återspegling av hans psykiska läggning, ett temperamentsfullt skifte mellan introvert vemod å ena sidan och extrovert livfullhet å den andra. Han drog sig inte heller för att musikaliskt personifiera dessa olika tillstånd och namnge dem som Eusebius respektive Florestan.

Ett svit pianostycken som jag nyligen på allvar upptäckt via skivinspelningar är Novelletten, op. 21, där särskilt den sista, nr 8, är ett helt bedårande stycke musik med infall som avlöser varandra på typiskt schumannskt manér. Den inledande, sprudlande, ja, snarast marcherande Florestan-figuren tonar så småningom bort till förmån för en rent himmelsk Eusebius-lyrik, den sortens ljuvliga sångbarhet som förr eller senare alltid dyker upp i den melodiskt rika tonvärld som är Schumanns. Florestan återtar sedan kommandot och får sista ordet med sitt livliga braverande.

Jag har lyssnat och jämfört pianisterna Vladimir Ashkenazy och Andras Schiff i just detta stycke. Askenazy ger virtuositeten och Florestan ett försteg medan Schiffs spel snarare präglas av poesin och det milt tillbakablickande vemodet när Eusebius tre minuter in i stycket anmäler sin närvaro. Jag röstar på Schiff som den mest djuplodande versionen (Andras Schiff in concert, 2 CD, ECM 1806/07).

fredag 26 februari 2010

Snöpoesi


Äntligen något som påminner om töväder och som tillsammans med det ökande ljuset ger de första våraningarna. Det oregelbundna droppandet mot fönsterblecket är ett lyckligt ackompanjemang till skrivandet av dessa rader.

Senaste numret av Lyrikvännen - ytterst välmatat denna gång - har påpassligt vintern som tema. Huvudintresset ägnas Erik Lindegren, vars sista diktsamling ju har titeln Vinteroffer. Men det är inte Lindegren som jag i första hand fäster mig vid, utan en snödikt av den franske poesinestorn Yves Bonnefoy, i översättning av Lasse Söderberg. Dikten har titeln Målaren vars namn är snö och frammanar bilden av ett Eden i vinterdräkt. Gud är målaren och målaren snön.

"Allt den utbreder heter tystnad.

Adam och Eva går förbi på vägen, varmt klädda. Ljudet av deras steg hörs inte i snön som täcker gräset"

Tänka sig! Precis vad vi behöver höra, och samtidigt påminnas om att även stegen i gräset saknar ljud, kanske till och med mer än vad som gäller för snön. I varje fall dagens kramsnö.

"Målaren vars namn är snö har arbetat väl även denna morgon. Han har gjort grenarna yngre, himlen är ett barn som skrattande springer mot mig, jag lindar en stor yllesjal om barnets hals."

Och snart kan barnet gå utan både strumpor och skor, säger mor.

Foto: EJ

fredag 19 februari 2010

Kvitton på närvaro


Apropå mitt förra inlägg har jag aldrig kunnat förstå den gengångarmentalitet som präglar de ockulttroendes förhållande till de bortgångna. Varför räcker det inte med att umgås med de döda i de inre tidsresor som vi alla kan göra? Om längtan efter en återupprättad kontakt med dem och det som en gång fanns blir alltför överväldigande, förstår jag i så fall bättre den som sätter sitt hopp till vad som händer efter den egna döden. Den som har en uppståndelsetro, en tro på "den andra sidan", borde inte behöva stärka sig med egendomliga "bevis" på den här sidan. Det vilar ett besynnerligt tvivel över detta desperata behov av att till varje pris - även bedrägeri - låta sig övertygas om de dödas liv och närvaro. Och om nu kontakten bara kan förmedlas via ett medium är det uppriktigt sagt inte mycket till möte eller återseende att skryta med?

Häromdagen när jag städade en av mina skrivbordslådor dök inte bara ovanstående cigarettask upp utan även minnet av en god vän och en resa för snart 18 år sedan. Jag var ganska nybliven änkeman och erbjöds åka på en målarresa till Grekland tillsammans med denne vän, konstnären Jan Ewemo. Det var en på alla sätt stimulerande resa som landade på östra sidan av Peloponnesos och den vackra staden Monemvasia, vars ursprungliga äldsta delar på den utskjutande klippön bjöd på många fina motiv. En av de saker jag tog med mig hem som souvenir var den förtjusande asken som Jan visade mig, givetvis för det klarröda omslagets skull, med Marylin Monroe-kopian och det för den icke grekiskspråkige enda begripliga ordet "Santé", dvs. hälsa. Redan då bar Jan ovetande på den sjukdom som strax efteråt skulle anmäla sin plågsamma närvaro. Ett par år senare var han död.

Och idag när slog jag upp en gammal italiensk kokbok föll ett kvitto ut. Det var från den 14 september 1991 och visade på inköp av "cosmetique" för 66 kronor. Det var en fullt tillräcklig hälsning från Eva, som exakt en månad senare för alltid skulle vara borta från det här livet. Så enkelt och på sitt sätt påtagligt är ofta vårt umgänge med de döda. Behövs det verkligen ytterligare kvitton?

torsdag 11 februari 2010

Humbug och sekterism

Den andliga svälten - hur omfattande är den egentligen? Med risk för att jag med detta språkbruk avslöjar mig med det pastorliga arv jag har, vill jag ändå försöka förstå vad som driver människor in i ockultism, religiös fanatism och allsköns sekterism. Den andliga nöden - det var ju vad väckelsepredikanterna i min barndom såg som sitt främsta existensberättigande och drömde om att få lindra. Men har det inte blivit värre än vanligt nu när den sunda religiositeten inte längre bildar en naturlig botten i allmänhetens medvetande?

Utan tvivel lider många människor brist på meningsskapande "food for the soul". Är man analfabet på det existentiella området kan bevisligen vilken enkel livsåskådning som helst duga när livskrisen är ett faktum. Den framgångstörstande cynikern i rollen som själasörjare vet att det absolutistiska budskap som framförs med den starkaste övertygelsen vinner. I varje fall hos tillräckligt många och sannolikt hos alltfler som känner hur tomrummet hotar att rubba den inre tillförsikten. Den som lovar att driva ut djävulen - i form av frågor, tvivel, osäkerhet och skepsis - kommer alltid att kunna samla en skara saliga anhängare omkring sig. Den som lovar kontakt med "andra sidan" och försoning med de döda kommer alltid att fresta några att sälja sin själ för dyra pengar.

Två dagar i rad dennna vecka har jag som tv-tittare påmints om hur verkligt illa det kan se ut. En programserie (i TV4+) uppmärksammades i "Uppdrag granskning" för att de lanserar ockultism på bred front, utan etiska hänsyn till de personer som ofrivilligt blir indragna i mediers spökerier kring döda som sägs gå igen. En mor som förlorade ett barn för några år sedan blir uppringd av en journalist som vill belägga att det är hennes döda dotter som mediet karakteriserat och som skapar problem i ett hus i närheten. Det är så galet att man inte tror sina öron, men Caroline Giertz, som leder programmet, menar att många blir glada och hjälpta av att få kontakt med "andra sidan" och beklagar att denna mor inte kan ha den inställningen. Hon är själv övertygad om mediets trovärdighet och förmåga, eftersom denna sorts medieverksamhet visat sig stämma så många gånger i andra fall.

Man blir alldeles matt och önskar att man kunde uppväcka den gamle biskopen Giertz från de döda. Hur mycket hellre den klassiska kristendomsundervisningen från den mannen än detta andliga mörker!

Men sedan har vi då förstås dessa väckelserörelser inom den så kallade evangelikala kristendomen som alltsomoftast spårar rakt åt helvete, trots saligt sjungande och dansande församlingar. I en dokumentär från Danmark (i TV2) skildras hur en frifräsande kvacksalvare vid namn Hedegaard med fru splittrar familjer och hämtar hem "tionde" och mycket mer i kollektboxarna. När någon fångas i nätet, blir "frälst" och får en ny familj i sektgemenskapen står anhöriga hjälplösa i sina kontaktförsök. Psykiskt sjuka utlovas befrielse från sina demoner när en av ledaren utsedd före detta rörmokare bedriver "rehab" och plötsligt uppträder som psykiatrins ersättare.

Och i storstädernas invandrargetton frodas den islamiska absolutismens förblindande trossatser. Även här blir några saliga på den fanatism som ända in i döden göder drömmar om att inte rädda utan snarare förkasta och förinta de förtappade och otrogna.

Jag kan i dessa fall plötsligt hamna i samma läger som de kämpande humanisterna. Det är bara det att jag inte som Sturmark & co tror att lösningen heter ateistisk bekämpning av religion. Jag tror däremot att när sekulariseringen hand i hand med andlig obildning gått så långt att den sunda religiositeten saknar resonans i folkdjupet så får vi allsköns nyandlighet och konversion till främmande religioner som ersättning, i de flesta fall troligen av oförargligt slag men i tillräckligt många fall också av ett förfärande slag.

tisdag 2 februari 2010

Den ensamme


Söndagskonserten i TV2 var senast en dokumentär om dirigenten Mario Venzagos entusiastiska arbete med en konsertant uppsättning av den schweiziske tonsättaren Othmar Schoecks opera Penthesilea. Eftersom musik av denne Schoeck är en av mina senare positiva upptäckter var jag naturligtvis idel öra.

Nu handlade det mycket lite om själva musiken och mest om det krävande arbetet med att ro hela projektet i hamn. Vilket inte var ointressant, men jag satt ändå hela tiden och väntade på att få höra mer av musiken.

Schoeck, som levde 1886-1957, komponerade flera operor, men också kammarmusik och framför allt en stor mängd lieder. Han tillhör de senromantiska tonsättarna och även om han utvecklade ett alltmer expressionistiskt tonspråk, t ex i den nyss nämnda operan, höll han fast vid senromantiken även när modet föreskrev annat. De tidiga verken excellerar i en kromatik som inte står den tidige Schönberg efter (Verklärte Nacht). Är man som jag svag för tonartssvävande musik blir man snart mycket fäst vid Schoeck.

Han finns hyggligt representerad på skiva och barytongiganten Dietrich Fischer-Diskau har varit en av de främsta tillskyndarna av hans verk. Flera goda sångare har följt efter; bland annat Andreas Schmidt och nu senast Christian Gerhaer.

På en cpo-skiva från 1998 finns Elegie, op.36, en sångcykel till texter av Nikolaus Lenau och Joseph von Eichendorff, dvs. de 1800-tals poeter som väl lockat de flesta av romantikens tonsättare, Schumann inte minst. Andreas Schmidts baspräglade baryton acompanjeras av en kammarorkester (Musikkollegium Wintherthur) och de lyriska melodislingorna lämnar sällan en halvton orörd. Kulmen nås i den sista sången - Der Einsame - där nattens stillhet står för den enda tillgängliga trösten. Jag påminns om en av Caspar David Friedrichs mest berömda målningar - Munken vid havet - som tyvärr inte hörde till de verk som Nationalmuseum kunde visa i original under den nyligen avsutade Friedrich-utställningen.
Jag har tidigare skrivit om Schoeck och jag lovar återkomma till honom.

O Trost der Welt, du stille Nacht
Det Tag hat mich so müd gemacht,
das weite Meer schon dunkelt,
lass ausruhn mich von Lust und Not,
bis dass das ew´ge Morgenrot
den stillen Wald durchfunkelt
O Trost, o Trost der Welt, du stille Nacht!
O Trost! O Trost!

(Joseph von Eichendorff)

Bilden: Caspar David Friedrich: Der Mönch am See, 1808-1809)