Zemlinskys pianomusik

Det andra nothäftet som kom med posten häromdagen innehöll musik av Alexander Zemlinsky (1871-1942), en senromantiker som till allt annat också var en av Alma Mahlers älskare en tid innan hon gifte sig med Gustav Mahler. Jag har sedan ett par år under stigande uppskattning samlat skivor med Zemlinskys musik men inte tidigare stött på något för piano av hans hand. Ett urval av hans uppenbarligen ganska få sådana kompositioner är just vad det där häftet rymmer. Zemlinsky komponerade i alla genrer, även operor, vilket ju Mahler aldrig gjorde. Men i likhet med Mahler var han berömd som dirigent i tidigt 1900-tal för att sedan med den "moderna" musikens genombrott glömmas bort som tonsättare. Till skillnad från Mahler skulle det dröja ända till 1990-talet innan Zemlinsky på allvar uppmärksammades på nytt.
Symfonierna, inte minst den lyriska symfonin med sånger för baryton och sopran till texter av Tagore, är verkliga klenoder för den som i likhet med mig är svag för förra sekelskiftets tonkonst. Också de fyra balladerna för piano (som ingår i det här urvalet) har texter som inspirationskällor, nämligen av Fontane, Goethe och Kerner. Här har till och med strofer från dikterna placerats ovanför vissa notavsnitt. Utgivaren (Ricordi) har varit vänlig nog att återge dikterna som helhet i ett förord. Der Wassermann (Kerner) är nog den av balladerna som jag finner originellast. Bara det att stycket i stor utsträckning ska spelas sehr leise med staccato i vänsterhanden och legato i höger och ibland tvärtom är spännande. Endast i ett dramatiskt avsnitt av dikten bryter ett forte in: "Er fasst sie fest um den schlanken Leib; "Schön Maid! du bist des Wassermanns Weib!" (fritt och rimfritt översatt: "Han fattar hennes slanka kropp i ett stadigt grepp; ´Sköna flicka, nu är du vattumannens kvinna!´")
Först tänkte jag att dikten handlade om Näcken, den fatale musikanten som i nordisk mytologi rör sin förtrollande giga i bäckar och andra vattendrag så att man dras med och ned i djupet. Men troligen är det vattumannen bland de astrologiska tecknen som åsyftas? Och nästa fråga blir då: Är det samma slags myt som går igen dessa gestalter? Inte vet jag, men dikten av Kerner slutar mycket riktigt med att den sköna flickan dansar ner i floden tillsammans med den förföriske vattumannen. Ack, oblida öde!

Nya noter med posten

När jag efter ett par dagars extra ansträngande arbete kommer hem och på hallgolvet ser en avi om ett paket från Allegro så känner jag hur all trötthet försvinner. Eftersom jag glömt exakt vad jag slutligen beställde hämtar jag genast paketet, bryter upp det som ett barn på julafton och - där finns Pupazzi, op. 36 av Florent Schmitt (Edition Salabert) och Ausgewähte Klavierstücke av Alexander Zemlinsky (Ricordi). Jag är hungrig och borde sätta mig till bords, men sätter mig i stället omedelbart vid flygeln. Allt utom musiken försvinner ur medvetandet. Hungern får vänta. Allt annat får vänta. Noterna av Schmitt är en "petite suite pour piano" med titlar som anspelar på figurer från commedia del arte och antik mytologi, delvis med namn som kanske också alluderar på figurer i Molières pjäser. Det första stycket heter Scaramouche och anslår den lekfulla tonen. Det är lyrisk impressionism i mestadels lugna tempi som inte kräver alltför stor teknisk förmåga. Jag påminns om en annan förtjusande pianosvit av tjecken Bohuslav Martinu, tre häften med titeln Marionetten, som alltså också har spratteldockor som tema. Tror dock inte efter en första genomspelning att Schmitts dockor kommer att kunna mäta sig med Martinus, som jag under så många år haft så stor glädje av. Men det får tiden utvisa.

Vårvärme med lövsprickning, scilla, magnolia och sommarklädda människor, Uppsala den 25 april

Frank Martin - en mästare

Jag förtrollas återigen av Frank Martins musik, som jag senast skrev om i påskas. Ett par skivor kom med posten i veckan med bland annat hans båda pianokonserter och Petite Symphonie Concertante, som jämte mässan för dubbelkör är det kanske mest kända av alla hans verk.

Det är lätt att förstå varför den där lilla symfonin (som ändå är drygt 20 minuter lång) har blivit så omtyckt. Inledningsvis hörs en flöjt och två stråkgrupper lägga ut trevande, dissonanta ackord som stiger och sjunker och som så småningom frigörs i större rörlighet och det klangliga välljud som den originella kombinationen av piano, harpa och cembalo tillsammans skapar. Sedan återkommer de ruvande stråkarna och hela besättningen faller in i ett lyriskt-elegiskt konserterande som växlar mellan stillsamt legatospel och andra livligare partier. Den andra satsen är ett Adagio där det elegiska tonfallet helt dominerar, ett tonfall som jag uppfattar som ett bärande element i det mesta som Martin komponerat, ett introspektivt flöde som dock aldrig blir enformigt eller otillgängligt. Där finns nämligen också denna kontrasterande livaktighet som ibland kan övergå i starka, virtuosa utbrott. Sista satsen präglas så gott som helt av en sådan livlighet.

Ungefär på samma sätt med pianokonserterna, där i synnerhet den första föll mig starkt i smaken. Det har sagts att Martin ett tag funderade på att kalla den en "concerte romantique", och Martins samhörighet med den senromantiska traditionen är nog större än man i förstone tror. Det faktum att han laborerade med tolvtonstekniken var nog mer en fråga om att experimentera med vissa formella restriktioner än att klippa de tonala banden och överge klassiska ideal. Han låter i så fall mer som en alldeles egenartad mix av Prokofiev och Debussy. En del skulle kalla det eklekticism, vilket knappast är någon nackdel om resultatet blir som hos Martin. Och vem som ska liknas vid vem är ju dessutom en fråga om relativ framgång och berömmelse. Martin är en ännu obegripligt lite känd kompositör, även om jag ser ett gott tecken i att skivkatalogerna upptar en inte oansenlig del av hans ganska omfattande opuslista.

På den skiva jag har med Petite symphonie concertante finns också Jedermann, ett vokalverk för baryton och orkester med sex monologer ur denna kristna moralitet från 1400-talet, här i Hugo von Hofmannsthals version. Monologerna ger röst åt Envars kamp med fruktan inför döden med tanke på dygderna i livet. Här visar Martin den dramatiska ådra som också kom till uttryck i kompositioner av oratorier - bland annat ett profant oratorium byggt på samma text som Wagner använde för Tristan och Isolde - och en opera baserad på Shakespeares Stormen.

Jag återkommer med mera om Martins musik, men hänvisar också till en sida där man kan ta del av en förteckning av hans verk och biografiska data:
http://www.frankmartin.org/index.html

Resa vid pianot

Jag har alltid haft "notshopping" som en punkt på programmet när jag är på resa, särskilt vid utlandsresor. Det är spännande att upptäcka nya tonsättare från det land man för tillfället gästar, och är det en välförsedd butik kan man om inte annat passa på att komplettera med det man ännu saknar av den mera kända pianolitteraturen.

En gång i Paris hittade jag bland mycket annat ett par nothäften av Vincent d´Indy (1851-1931). Eftersom jag med åren blivit mer och mer förtjust i fransk kammarmusik så har jag allt oftare återkommit till de där häftena i hyllan för tonsättare på I (där i övrigt bara John Ireland finns). d´Indy tillhör de kompositörer som är om inte bortglömd så i varje fall sällan spelad, trots att han komponerade allt från opera till pianomusik. Det är med andra ord inte i vilken notbutik som helst som han påträffas, och ifall det skulle dröja innan jag hamnar i Paris nästa gång återstår kanske bara inköp via nätet.

I fransk musik är d´Indy är en länk mellan Cesar Franck och flera av de berömda franska tonsättare som verkade vid förra sekelskiftet och en bit in på 1900-talet. I likhet med Cesar Franck och Gabriel Fauré var han påverkad av tysk romantik, inte minst Wagner, men är ändå fransk på ett sätt som vi ofta tänker oss det franska och som säkert har med arvet efter Berlioz att göra: en förkärlek för färgstark harmonik som så småningom med Debussy blommar ut i flytande tonarter och impressionism.

Nåväl, i helgen plockade jag fram Petite Sonate, op. 9 samt Treize Pièces, "Tableaux de Voyage", op. 33 av denne d´Indy. Bland de senare tretton styckena - små reseintryck i toner med titlar som till exempel (i min översättning) "Ängsmarken", "Den gröna sjön", "Klockringning för en död", "Byfesten", "Morgontidig avgång" - finns det ett par som jag blivit särskilt förtjust i men vilkas titlar uppenbarligen anspelar på någonting mera specifikt, gissningsvis en speciell plats.

Jag googlar, som man gör nuförtiden, och finner mycket riktigt att Beuron är en liten ort i Baden-Württenberg i sydvästra Tyskland, belägen i en dalgång i Donaus övre lopp. Orten är mest känd för ett stort benediktinerkloster (Erzabtei St. Martin) som på 1860-talet återuppstod på grunden av ett mycket gammalt augustinerkloster. Hit vallfärdar folk för att bland annat se en medeltida träskulptur av "smärtornas moder". Här finns också leder för både vandringar och cykelturer och allting verkar inbjudande i en naturskön miljö som har status av naturpark. Det hela vore säkert värt en resa; Donau har frestat mig förut... Och jag erinrar mig plötsligt Claudio Magris som i sin stora essä "Donau" följer flodens lopp från källorna ända ut i Svarta Havet och under resans gång gör en fascinerande exposé över centraleuropeisk kultur. Borde han inte ha nämnt något om Beuron?

Nej, just den orten nämns inte, men han skildrar det närbelägna slottet Sigmaringen, där den franske författaren Louis-Ferdinand Céline vistades en tid. När Vichy-regimen föll flydde Céline dit tillsammans med både statschefen och presidenten för denna med nazi-Tyskland kollaborerande regim. Påmindes om att hans "Resa till nattens ände" en gång var en omtumlande läsupplevelse.

Hur låter då d´Indys lilla pianostycke Beuron? Det är ett ganska stramt stycke - calme et grave - som till synes enkelt men ändå konstfullt låter melodin stiga och sjunka i oktaverna, vandra från över- till understämma i både diskant och bas med inte sällan överraskande harmoniska övergångar. Och det landar harmoniskt ungefär som i en tvåstämmig invention av Bach. Det märks att man har att göra med en tonsättare som även skrev mycket musikteori.

Listan med den andra pianomusiken av d´Indy skulle jag nu hemskt gärna vilja göra lite kortare. En längesedan resa startade en pianistisk resa som kommer att leda till fler resor... Kanske kommer Kulturkaufhaus Dussmann i Berlin att kunna bidra till det? Om en månad har jag svaret.

Mahler och uppståndelsen

Påsken slutade för min del framför teven. Den enastående kanalen mezzo, med sitt specialiserade utbud av enbart klassisk musik, folkmusik och jazz/blues, sände Gustav Mahlers 2:a symfoni ("Uppståndelsesymfonin") med Pierre Boulez och Staatskapelle Berlin på annandagens kväll. När jag sedan dagen efter slår på samma kanal så ges först Mahlers Das Lied von der Erde, och sedan återigen hans andra symfoni, nu med Claudio Abbado som dirigent för Lucerne Festival Orchestra. Den konserten från 2003 finns också på skiva, vilket alla som som älskar Mahlers musik säkert redan vet.

Mahlers 2:a är nog den symfoni bland musikhistoriens alla symfonier som jag lyssnat till flest gånger, både hemmavid i olika inspelningar och live. Den är rik och stark och en utmaning för både känsla och förnuft, kort sagt ett konstverk som håller för hur många möten som helst.

Boulez´ version var klangfull och analytisk i oftast lugna, nästan lama tempi. Den gamle modernisten dirigerade med stark bundenhet till partituret. Hur annorlunda då med Abbado, som saknade partitur och med spänst och energi dirigerade på ett sätt som till och med mildrade intrycket av hans fysiska bräcklighet. I slutkörens crescendo sjöng han med av pur hänförelse. Han hade också fördelen av att ha den underbara Anna Larsson i O, Röslein rot. Ingen har sjungit detta altsolo vackrare än hon.

Denna musikaliska auferstehung har en av Mahler själv omarbetad dikt av psalmförfattaren F G Klopstock som tema för sista satsens enorma kulmination. Visst finns här fortfarande en anknytning till kristendomens föreställningsvärld, men märkligt nog utan skymten av Kristus själv. Filosofen Martha Nussbaum påpekar (í Upheavels of thought. The intelligence of emotions) att detta är Mahlers omsorgsfullt utformade budskap om en allt övervinnande kärlek som kallelse till ett liv i autenticitet och kreativitet. När kören kraftfullt ropar ut sitt Bereite dich zu leben är det som svar på människans hopp om befrielse från falskhet, lidande och andlig död. Som alltid utnyttjar Mahler tongångar från den naiva folklore som spelar med såväl änglakörer som apokalypsens basuner, både begravningsmarscher och fågelsång. Hur som helst är det en symfoni som slutar i triumf, vilket långt ifrån alltid är fallet i den kamp mellan mörker och ljus som Mahler iscensätter i de efterföljande symfonierna.

Passionsmusik

Påsken är här och med den passionsmusiken. Naturligtvis lyssnar jag på Bach. Väljer i år i första hand Johannespassionen, som kanske inte är lika berömd och dramatisk som den med Matteus som utgångspunkt. Men det märks av annonserna att "Johannes" blir allt oftare uppförd i kyrkorna, vilket är glädjande. Där finns bland annat lyriska avsnitt i samband med korsfästelsen som är helt hänförande.

Men i övrigt är det Joseph Haydn och Frank Martin som nu fyller mig med meditativ sinnesstämning. Den förres Jesu sju ord på korset är verkligen meditativ musik på gränsen till ett nästan alltför stilla och enahanda flöde. Den finns för både stråkkvartett och orkester och den inspelning som jag nyligen skaffade är en orkesterinspelning med Le Concert de Nations under ledning av den flitige Jordi Savall (Alia Vox). Ett omfattande texthäfte medföljer där två lärda personer lämnar egna kommentarer till vart och ett av de sju orden. Den ene är den portugisiske nobelpristagaren José Saramago, vars kommentarer är minst sagt okonventionella. Saramago tillåter sig en identifikation med Jesus och broderar ut de tankar som en tvivlande frälsare kan tänkas ha riktat mot Gud, Fadern, när han uttalar de ordknappa meningar som tillskrivs honom. Apropå det sjätte ordet - "Det är fullbordat" - skriver han bland annat följande:

Is it possible that this death, simply because it is my death, will suffice for the salvation of mankind? From whom or what must men be saved? From themselves? From the hell that you yourself must have created, since there was nobody else to do it? Am I the lamb that Abel sacrificed to you, while you disdained Cain´s offerings of wheat and rye? Why? Isn´t you God, Father, Lord, who put the weapon in Cain´s hand so that the very first pages of man´s history might proclaim the futute that awaited him - bloodshed, death, destruction and torment from that day forth and forever more?

Frank Martin (1890-1974) har i mina öron på senare tid vuxit till en av de riktigt stora bland 1900-talets kompositörer. En modernist som komponerade så lyssnarvänligt och vackert som han borde få ett mycket större genomslag än vad han hittills fått. Ett av hans allra sista verk - kanske det allra vackraste - finns bland annat på en ECM-skiva som kom för ett par år sedan, nämligen Triptychon, Six images de la passion du Christ, också det ett verk för stråkar, närmare bestämt soloviolin och två stråkorkestrar. Martin inspirerades av den medeltida målaren Duccio di Bouninsegna vars mäktiga altarpanel med bilder över Jesu liv finns i Siena, numera i museet som angränsar till domen.

Den bysantinska bladguldsprakten i kombination med en realism, rörelse och detaljrikedom som förebådar renässansen gjorde att jag själv blev alldeles tagen av dessa bilder första gången jag såg dem för många år sedan. Jag har haft många skäl att återkomma till Siena och detta är och förblir ett av de viktigaste. Martin anknyter till sex av bilderna, av vilka särskilt II. Image du la Chambre haute (nattvarden) och IV. Image de Géthsémané (se bilderna ovan) genom soloviolinens melodislingor försöker att i musik identifiera Kristusrösten och komplettera bilderna med en likaledes ordlös upplevelse av passionsdramat.

Två röster, två identifikationer. Den ene agnostiker eller möjligen rent av ateist, den andre from katolik. Den ene med de föreställningar som kan kläs i ord, den andre med den musikaliska gestaltningens ordlösa gripenhet. Den ene inspirerad av den ordlösa musiken hos Haydn (men kanske främst av Jesusorden från korset), den andre inspirerad av dramat i Duccios skimrande gestaltning.

"Brev i april"

"Aprikosträden finns, aprikosträden finns."

Den danska författarinnan Inger Christensen, världsberömd poet och långvarig nobelpriskandidat, avled alldeles i början av detta år innan Svenska Akademien hann bestämma sig. Länge har jag tänkt läsa henne men först nu har det blivit av.

En av hennes diktböcker ägde jag sedan tidigare - Alfabet - och ytterligare en har jag nu skaffat via nätet, nämligen Brev i april. Men den sonettkrans med titeln Fjärilsdalen. Ett requiem som jag i flera år spanat efter verkar inte längre kunna uppbringas på svenska. Inte ens via antikvariat.net. På biblioteket i centrala Uppsala var den utlånad men efter en cykeltur till Gottsunda kunde jag till sist ändå ta del av även detta mästerverk.

Fjärilsdalen har fördelen av att vara dubbelspråkig, dvs. att varje sonett även återges i original på vänster sida av varje uppslag. Sven Christer Swahns tolkning är välgjord, men med bibehållande av de metriska kraven når den givetvis inte upp till poetens eget rytmiskt och melodiskt fulländade språk.

Jag kom vid läsningen av Alfabet att tänka på ett valspråk hos 70-talets Lars Gustafsson: Skönheten är det enda som består. Och ja, vad som är skönt till form och innehåll må växla med tiden men skönheten består. Hos Christensen förenas denna skönhet i språket med en sällsynt formstränghet som aldrig utesluter ett väsentligt innehåll. Naturens och vardagens mysterier blandas med den existentiella verklighet som också rymmer närvaron av död och destruktion.

Just i denna månad var det lätt att fastna för följande avsnittt som ingår i Brev i april:

Det är ju så lätt/som ingenting/i april/det är faktiskt/bara att göra det/att gå där i skogen/som den gången/så lätt/som var det/inte minsta sak/i april/att gå där/som den gången/med handen/i den andras/hand/faktiskt ingenting/att tala om/i anemonvinden/som om vi aldrig/hade skilts/från varandra/så lätt/som ingenting/i april/eftersom de vissnar/så fort/och i den syrsatta/skogsluften/är pinjen av eld/som texten är vild (Ur Brev i april, tolkning av Urban Andersson, Bra Lyrik, 1979).

Anemonvinden. Stanna vid det ordet! Jag låter det sjunka in och upp stiger associationer, bilder och andra sinnesförnimmelser, som kolorerar hela detta diktavsnitt i ett trots sorgen försonande ljus. Sannerligen, texten är vild!

Den inledande citatet är från Alfabet (Bonniers, 2000; tolkning av Sven Christer Swahn), som alltså inleder denna märkliga diktsvit med anteckningar om allt det förunderliga som finns med början i bokstaven A. Sedan följer andra ord som närmast besvärjande håller världen i en inte bara alfabetisk utan även matematisk ordning genom omsättandet av den italienske medeltida matematikern Fibonaccis talserie i ett slags versmått. Till saken hör att Christensen låter dikten och fantasin spränga dessa ramar. Kanske visar hon så på nödvändigheten av att även sådant sker, visar att den verkligheten också finns.

Don Carlos på Dramaten

Staffan Valdemar Holm säger tack och adjö som Dramatenchef med en uppsättning av Friedrich Schillers (1759-1805) "Don Carlos", en klassiker av shakespearemått. Eftersom Verdis opera med samma namn (byggd på Schillers drama) hör till mina stora operafavoriter var det inte utan förväntningar som jag tillsammans med G igår bänkade mig bland parkettens grå pantrar. Inom parentes sagt slog det mig att man nog borde oroa sig minst lika mycket för teaterns som för operans framtid med tanke på publikens ålderssammansättning. I varje fall om jag jämför salongen i torsdags med den igår.
Nåväl, det är en rejäl omgång teater man bjuds under nästan fyra timmar (med paus) på vacker, moderniserad blankvers (av Ulf Peter Hallberg). Kanske bör man ha passerat medelåldern för att klara det? Holms hustru, Bente Lykke Möller, bidrar med en avskalad scenografi där allt utanverk, inklusive kostymeringen, helt går i modefärgen grått. Det innebär positivt sett att själva spelet och skådespelarnas rörelsemönster ända ut i de nervösa fingerviftningarna hamnar än mer i fokus. Det är vackert gjort, och eftersom spelet genomgående är bra hölls åtminstone min uppmärksamhet vid liv hela tiden ut.
Det är en fantastisk story som Schiller fått ihop, med både stormaktspolitik och omöjlig kärlek i en intrikat väv som involverar konflikter, svek och grusade förhoppningar i såväl vänskaps- som kärleksrelationer.
Min tveksamhet gäller egentligen bara tolkningen av huvudrollen, don Carlos, som här (i Andreas Rothlin Svenssons gestalt) blir lite väl mycket av ömklig pojkvasker för att man ska kunna tro på hans attraktionskraft i förhållande till den älskade styvmodern Elisabeth eller den förälskade prinsessan Eboli, och än mindre att han besitter den politiska handlingskraft som vännen Posa förväntar sig av honom. Konflikterna får inte riktigt samma laddning som de borde. Det var bra teater, inte tu tal om det. Bara det att få lyssna till ett språk som inte bara är vardagssnack från vardagsrummet utan förmedlar tankar, ofta poetiskt pregnanta, är ju en lisa för själen.
Men det kan inte hjälpas - jag satt ändå och längtade efter Verdis musik.

Torsdag i Stockholm

Första torsdagen i april. Starkt solljus och årets första riktigt värmande eftermiddagspromenad. Valde därför bort underjorden och gick hela vägen från Centralen till det sammanträde i norra Stockholm som återkommande föranleder tankar på hur man skulle kunna förlänga dagen med några underhållande kvällstimmar.

Promenerade även vägen tillbaka, med siktet inställt på Kungliga Operan. Slank in på Hedengrens, och blev förstås omedelbart av med en tusenlapp i denna snart den enda riktiga bokhandeln i Sverige. I fönstret låg W G Sebalds förstlingsverk som just utkommit på svenska. "Svindel. Känslor" heter boken, och jag ser att den i långa stycken handlar om Italien. Bättre läsning kommer det säkerligen inte att bli i vår. Väl inne bland böckerna hittade jag också en engelsk utgåva av Mahlers brev till hustrun Alma. Och ytterligare ett par böcker om musik.

Slog upp mahlerbreven på måfå och hamnade i en klagovisa om det oerhört tröttsamma och meningslösa i att färdas med tåg, skakande och insvept i koksrök. Ville genast väcka den gode Gustav till liv och göra honom sällskap i ett av nutidens komfortabla och snabbgående tåg, låt oss säga mot Amsterdam och Concertgebouw. Skulle då passa på att artigt ställa några frågor. Till exempel om andra symfonin och den naiva uppståndelsetron, om judiskt och kristet och de tvivel som marterar hjälten. Men även en fråga om vad han egentligen fick för hjälp av Freud under den där improviserade promenaden som de gjorde tillsammans? Det skulle han givetvis inte behöva gå närmare in på om det vore för känsligt med tanke på den inte helt okomplicerade relationen till den älskade Alma.

Fick en av de sista biljetterna till den sista föreställningen av Verdis Macbeth. Denne Verdi, som alltid beredd med de mest varierade musikaliska infall där orkestern (och inte minst i denna opera kören) trollar fram rysligt spännande kommentarer till solisternas insatser. Det handlar förstås om Shakespeares blodiga historia, om kampen om tronen och den åtrådda maktens sötma till priset av vansinne och ond bråd död. Rollistan presenterar längst ner övriga medverkande: andeväsen, häxor, budbärare, skotska ädlingar, mördare, soldater, barder.

Och orkesterackompanjemanget till lady Macbeths sömngångarscen är helt enkelt makalös.

Goda sånginsatser rakt igenom, härligt musicerande under en italiensk dirigent, men även scenografiskt och teatraliskt i huvudsak en fascinerande upplevelse. Lena Nordin sjunger inte direkt vackert, men med en råstyrka i stämman som närmar sig Callas´och som passar utmärkt till rollen som den hänsynslösa lady Macbeth. Barytonen Michele Kalmando (Macbeth) var en ny angenäm bekantskap, men störst av alla var basen, Jaako Ryhänen (som Banqou), som sjöng så hela salongen vibrerade i de lägre registren. Var kommer alla dessa stora basar från, om inte från vårt östra grannland? Tänker på Kim Borg, Martti Talvela och Matti Salminen.

Halv elva lämnar jag operan för dagens sista promenad i den svala vårluften. Sätter mig på det ganska bekväma tåget hem och börjar läsa Sebald, som på sin slingrande lyriska prosa inleder med att beskriva Stendhals ungdomliga äventyr i Italien i tidigt 1800-tal.