Roms pinjer

"Roms pinjer" är som bekant ett av tre romerska fenomen som den italienske tonsättaren Ottorino Resphigi tog fasta på när han ville ge Rom sin hyllning i form av tre symfoniska dikter. De övriga var fontänerna och festerna.

En stadsmiljö får karaktär också av sina träd. Och visst är pinjen ett mycket frekvent inslag i den romerska trädfloran, och naturligtvis hör den till de vackraste träd man kan se. Dessutom får vi av dem de milda och välsmakande pinjenötterna att krydda några av våra bästa rätter på matbordet. Det hindrar ju inte att platanerna kring Tibern och parkernas inslag av cypresser och till och med en och annan ceder inte bör glömmas bort.
...kBilderna uppifrån och ner: Från Villa Borghese-parken - Konstantinbågen och Colloseum - Från Castel Sant´Angelos tak - Porta Pinciana

Beethovens femma

Den oumbärliga franska musikkanalen mezzo visade ikväll en konsert med Berlinfilharmonikerna från deras europaturné tidigare i år. Riccardo Muti dirigerade och inspelningen var från den vackra Teatro di San Carlo i Neapel. På programmet stod Verdi (ouvertyren till Ödets makt), Martucci och Beethoven.

Inte minst i Beethovens femma visade orkestern sin suveräna skicklighet i ett lika lekande lätt som exakt samspel. Muti, med sin alltid lite högdragna apparition, verkade för dagen ovanligt lössläppt och tillbakalutad. Bland dessa supermusiker kunde han ibland nöja sig med att med diverse inlevelsefulla grimaser, nigningar och svepande armrörelser illustrera musikens flöden och vänta in de tempoväxlingar som krävde mera energiska insatser från hans sida. Man fick känslan av att musiken spelade sig själv via musikanter som leende kastade blickar till varandra och lät sig förenas i en musik så långt ifrån den konventionsbundna föreställningen om den heroiske och ödesmättade Beethoven man kan komma.

Detta är ingen "ödessymfoni" (det är inte heller Beethovens beteckning); det är en glädjefylld musikfest som hela tiden bjuder på spännande dynamiska kontraster med allt från spröd lyrik till medryckande dans. Jag har aldrig hört den spelas med denna eleganta lätthet som samtidigt inte förtog den energifyllda kraften. Kanske var det en italiensk Beethoven, och i så fall väldigt mycket till hans fördel. Jag tycker nog att detta spel var minst lika bra som i den berömda skivinspelning från 60-talet som finns med Carlos Kleiber och Wienarna (som jag givetvis genast satte på för en jämförande lyssning).

I salongen satt vad man kunde se en mycket brokig samling, där bland annat skojaren Berlusconi fått en plats i hederslogen. Som vanligt också en entusiastisk publik på de övre raderna, där man omedelbart efter att maestro Muti slagit av musiken kunde höra ett kraftfullt vrål: "Jaaaaaahhh!!

Även jag som bara satt framför tv-rutan var beredd att instämma!

Bild: Andy Warhol

Roms vackraste helgedom?

Visst är Peterskyrkan överväldigande i sin storlek och sitt fantastiskt marmorklädda inre, men det är egentligen bara för Michelangelos Pietà som jag numera går dit. Finns det en skulptur som inkarnerar begreppet skönhet, inte minst den mänskliga kroppens skönhet, måste det väl vara denna, mitt i den sorgtyngda situation som den gestaltar. Samtidigt kan jag förstå dem som tycker att Maria är förbryllande ung och nästan störande hollywoodskt vacker.

Sant´Andrea della Valle lär ha den näst största kupolen bland Roms kyrkor, och den kyrkan innehåller ett kapell där operakompositören, dandyn och lebemannen Puccini enligt osäkra uppgifter fick idén till Tosca under en bönestund. Hur det än förhåller sig med den saken lät han första akten utspelas där, medan de övriga två förlades till Palazzo Farnese respektive Castel Sant´Angelo. Alltsammans på bekvämt promenadavstånd under en eftermiddag.

Sant´Ignazio di Loyola roar med sina takmålningar som lurar ögat att tro på en kupol med himlarymder som i själva verket alltså inte är någon sådan kupol. Vad ska man dra för teologiska slutsatser om detta?

San Clemente, tre helgedomar i en, är fascinerande på grund av platsens skiktning som vertikalt för besökaren genom århundradena ända ner till ett hedniskt Mithrastempel. Mosaikerna från 1100-talet är givetvis imponerande, men det är även de som pryder Santa Maria in Trastevere, inne i kyrkan såväl som ute på fasaden mot det trivsamma och bilfria torg där man kan bibehålla det meditativa lugn som denna kyrkas inre skänker.

Ja, så där kan man som gästande romersk kyrkovandrare gå runt och skaffa sig lite andrum från kommersen och trafikbullret och samtidigt i någon ringa mån bättra på sin bildning. Kyrkor finns det i hundratal och till sist kanske man till och med skaffar sig någon favorit. Santa Maria in Trastevere ligger bra till för min del, åtminstone om man vill sitta ner en stund omgiven av det varma, stearindoftande dunklet och gärna med en strimma solljus över någon del av mosaikerna i det inre av kupolen (bilden nedan). Som exempelvis i torsdags när dessutom gregoriansk sång hördes i högtalarna.

Denna stillhet kan man inte uppnå i det Sixtinska kapellet där vakterna förgäves hyssjar för att dämpa folkmassans sorl och påminna om att det är ett kapell, inte en utställningssal som man befinner sig i. Inte heller i det mäktiga Pantheon (bilden ovan) med dess ständiga turistströmmar in och ut kan man sitta ner och stilla sig. Men annars är den en annan favorit. Denna gamla glob - också den ägnad klassiska gudar innan den blev en kristen helgedom - med sitt enda och öppna ljusinsläpp högst upp och med en marmorklädd nedre del som nästan kan tävla med Peterskyrkans, innehåller ju dessutom Rafaels grav. Rafael med sina många sköna madonnor sammanfattade ju också grundvalen för den västerländska idé- och konsthistorien i sin berömda fresk "Skolan i Aten" (i Vatikanmuseerna). Platon och Aristoteles i centrum, den ene pekande uppåt mot idévärlden, den andre ner mot jorden och erfarenheten.

Rom är verkligen en stad som saknar sin like.

Den eviga staden

Hemma från ännu ett besök i den eviga staden är jag som vanligt fylld av intryck. Det finns mängder av motiv som kan tjäna som emblem för detta urcentrum för västerländsk civilisation. Vart man än styr stegen dyker monument och vyer upp som utmanar ens nyfikenhet och kunskaper, i de fall där de inte redan utgör nästan alltför kända motiv. Det må röra sig om pinjer, fontäner, ruiner, kyrkor, portar, piazzor, obelisker, ofattbara konstskatter, berömda caféer eller varför inte också allt som kan rymmas i begreppet la dolce vita.

Jag läste denna gång i en guidebok att myten om Romulus och Remus förmodligen bygger på en vantolkning av ordet lupa, som onekligen betyder varginna. Somliga hävdar att detta ord även användes om en prostituerad, vilket givetvis ställer myten om vem som förbarmade sig över de övergivna barnen helt på huvudet.

En annan föreställning är ju den att den förste påven var aposteln Petrus, han som alltid avbildas med himmelrikets nycklar i handen. Det är förstås en efterhandskonstruktion så till vida att den organiserade påvekyrkan inte fanns när Petrus och Paulus var verksamma. Dessa båda står staty på ömse sidor om Peterskyrkan, men det är som sagt Sankte Per som har hand om nycklarna och förlänats påvestatus.

Kort bloggpaus

"Alla vägar bär till Rom" lär vara ett ordstäv som kan härledas till den engelske medeltidsförfattaren Geoffrey Chaucer. Svårtolkat dock. Allmänt sett kan man väl anta att det betecknar en forntida världs maktcentrum, religiöst och politiskt.

Vad man än kan mena har mina vägar mer än en gång fört till Rom. Så blir det nu ännu en gång. Men vi ses igen om en vecka, om ni vill.

Herta Müller på bussen

Jag hade mina aningar om vem som skulle få årets Nobelpris efter de spekulationer som förekommit i pressen. I måndags började jag läsa i en av Herta Müllers böcker - Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv - som jag köpte billigt i en realåda för något år sedan och som sedan blev liggande. I morse stoppade jag ned den i väskan tillsammans med pärmen med föreläsningsmaterialet. Jag tänkte att det kunde vara roligt att i bussen på hemvägen ta fram den och läsa vidare, precis som om jag vore välunderrättad och inte bara hade en intuitiv känsla av hur aktuell hon skulle bli efter klockan 13.00. Jag visste ju också att om jag skulle få rätt så skulle det vara omöjligt att i rikets vanliga bokbutiker, bland högarna av idel läckbergare, uppbringa ett enda exemplar av någon av hennes böcker.

Det slog alltså in. Och jag kan kort och gott meddela att hon är värd priset, även om hon inte tillhörde mina främsta favoriter. En lika säregen som vacker prosa som jag just nu varken kan eller vill karakterisera. Jag nöjer mig med att konstatera att det alltid är lika roligt att bekanta sig med något nytt som överraskar med sin höga karat och utmanar både till ämne och språklig gestaltning.

Nobelprisdags

Peter Englund har som bekant lagt ner sin blogg och sitt skrivande för Akademiarbete på heltid. Synd tycker många med mig som följt hans alltid lika intressanta reflektioner i denna form. På torsdag ska han ffg i egenskap av ständig sekreterare öppna den där välkända dörren och meddela vem som får årets Nobelpris i litteratur.

Jag undrar om kollegerna på de övriga stolarna resonerat som så att man den här gången, som en välkomnande gest, borde rösta med Englund så att han får göra sin debut med sin egen favorit.

Och vem skulle då hans favorit kunna vara? Ingen aning. Men själv skulle jag förorda Peter Handke, Milan Kundera eller Antonio Tabucchi bland prosaisterna. En essäist som Claudio Magris vore också ett välkommet val. Och bland poeterna två riktiga högoddsare: Tranströmer som är svensk och därför inte får det, och Philippe Jaccottet, som är fransman, född 1925, kommer tyvärr inte heller att få det.

Proveniens

Jag läser i bladen att Ingmar Bergmans bohag gått på auktion till fantastiska priser. En papperskorg (se bilden ovan!) gick till exempel för 11.000, förhoppningsvis till någon som hädanefter kan kasta sitt rivna och skrynklade avfall med en särskild sorts välbehag.

Proveniens är ett ord som jag lärde mig för några år sedan när jag började besöka Uppsala auktionskammare. Det betyder helt enkelt att ett föremåls historia kan beläggas, inte bara till ursprunget utan även med avseende på vilken eller vilka tidigare ägare som funnits. I auktionssammanhang kan det till exempel gälla finare möbler som stått på något slott eller förnämt gods och som på detta sätt får sin historia redovisad och säkerställd. Proveniensen kan också skänka föremålet en speciell aura just genom sin tidigare placering eller sina tidigare ägare.

I vissa fall - som Bergmans - blir proveniensen uppenbarligen huvudsaken, och själva saken en bisak. Berömda personers kontakt med föremålet blir dess enda egentliga värde. Man skulle kunna anta att det är en sorts modern magisk föreställningsvärld som blandar sig med den ekonomiskt spekulativa.

Detta är inte detsamma som när föremål får affektionsvärde genom släktskapsband och egna minnen av både föremålet och dess ägare. Här gäller det i stället antingen spekulation i framtida vinster eller att nå en magisk kontakt med en (av många) känd och beundrad person genom att lägga beslag på dennes ägodelar. Om vi ett ögonblick bortser från det eventuella penningbegäret, vad är det egentligen för tillfredsställelse vi känner när vi kan peka på vår papperskorg och säga att den en gång fyllts av Ingmar Bergmans skräp?

Jag prövar tanken på mig själv med lite annorlunda utgångspunkter. Säg att jag blev erbjuden en papperskorg som man genom proveniens hävdar att den en gång stått under Gustav Mahlers skrivbord i Wien i början av 1900-talet. Skulle jag betala 11.000 kronor för den? Nej, definitivt inte.

Om det i stället handlade om den taktpinne han höll i vid ett av gästspelen i Concertgebouw i Amsterdam när han dirigerade sin andra symfoni? Nej, knappast den heller.

Om det handlade om en namnteckning i original? Nja, jag samlar ju inte längre (som i tonåren) på autografer, men visst skulle jag tycka det vore roligt att rama in Mahlers namnteckning och placera den på väggen ovanför skivsamlingen - om den inte bleve alltför dyr.

Och om det handlade om ett par sidor av ett första utkast till slutet av den nionde symfonin, ett antikvariskt fynd som kan härledas till ett par personer som genom ett långt liv vårdat sig om dessa en gång ur en papperskorg tillvaratagna och numera gulnade blad? De skulle med all säkerhet i dagens läge betinga ett alltför högt pris sett till min plånbok, men hade jag mycket god råd skulle jag förstås hellre rama in dessa än autografen.

Jag skulle då kunna se mig som ägare till ett unikt dokument, en sak med nimbus från en av mig beundrad och högt skattad mästares hand som jag dessutom ensam skulle stå som ägare till. Skulle jag själv känna mig betydelsefullare på grund av detta? Definitivt inte. Men lyckligare? Mer berikad?

Jag är inte alldeles säker på det. Jag är rädd för att magin trots allt skulle förflyktigas och det hela i huvudsak framstå som en prestigefylld ekonomisk investering. Hellre skulle jag då göra en resa till Toblach i det sydtyrolska Pusterthal och se miljön kring en av de skrivarstugor (se bilden nedan!) där Mahler vistades när han om somrarna komponerade på sin lediga tid. Platsens ande, eller vad det brukar heta. Där om någonstans skulle för övrigt ett sådant dokument kunna förvaras i sitt rätta sammanhang.

Ett besök på Bergmans Fårö skulle på samma sätt med all säkerhet ge betydligt mera i utbyte än hans papperskorg eller nedklottrade nattduksbord.

Italienska färger

På en eftermiddagspromenad i Pisa tyckte jag mig i färger och former se något av det som ganska väl sammanfattar den italienska kulturen, speciellt renässanskulturen. Varför jag så starkt tilltalas av en bild som denna kan jag dock inte riktigt redogöra för.

Jag föreställer mig att jag bakom det nedre fönstret sitter till bords med några vänner, bland dem den sköna markisinnan, som inte är av den strama, högfärdiga sorten utan som varmt inbjudande lyfter kristallglaset med det mörkröda vinet. Hon är påfallande lik Fanny Ardant. Men den som sitter mitt emot mig och som jag känner igen på den oändligt milda och vemodiga blicken är otvivelaktigt Baldassare Castiglione, nyss anländ från Urbino och en helt annan tid.

Vad vi talar om? Förmodligen om resan och det i livet mest nödvändiga och berikande.