Jag kom aldrig iväg till Waldemarsudde och samlingsutställningen med Helene Schjerfbecks konst. Det grämer mig. Några av hennes tavlor hör till de verkligt omistliga. En står i särklass, nämligen den som återges här ovan. Bara för att få granska dess kolorit utan förvrängd återgivning borde jag ha tagit mig i kragen.
"Dörren" heter den, och man ser ibland även titeln "Gammal klostersal". Den målades märkligt nog redan 1884, sitt moderna uttryck till trots.
Det är något visst med portar. Jag har sedan gammalt ett särskilt gott öga till både verkliga och avbildade portar, något som jag delar med många andra, möjligen de flesta andra. En port (som ju är en dörr av större storlek) kan göras till ett konstverk men behöver inte alltid vara det. Eftersom dörren är en så självklar del av vår tillvaro är den oftast förbisedd, en trivialitet som trots allt samtidigt äger ett närmast arketypiskt symbolvärde. Det är först som port den uppmärksammas. Det är som särskilt markerad ingång, som tröskel och övergång, den laddas med betydelser.
Den här mörka klosterdörren är så långt vi förmår urskilja den i dunklet inget konstverk. Ändå drar den med full kraft till sig all uppmärksamhet. Med hjälp av några få streck över golvet och ett antytt valv med pelargång till höger etableras djup i bilden. Men främst fångas vi av det ljus som sipprar fram ur dörrspringorna från rummet bakom. En tröskel av ljus, glipor in - eller ut - mot ett starkt upplyst rum som vi själva får tänka oss vad det är - en kyrksal, en solbelyst trädgård, ett torg, ett annat liv, ett himmelrike? Och detta sparsamt inträngande ljus bidrar också till det skimrande svala dunkel som omger oss i den tomma klostersalen.
Nej, dörren är inget konstverk, ingen portal, men Schjerfbecks bild av dörren gör den till ett desto större konstverk.
Dörren är stängd, men obevakad. Den ter sig inte omöjlig att på ett eller annat sätt passera, om nödvändigt forcera. Men det som kan anas av liv och möjligheter - finns det hitom eller bortom den där ljuströskeln?
